Nu tror jag att Krigarsjäl inte riktigt har tänkt på det här med nyansskillnader. Dvs. han gör ett klassiskt aspiemisstag. Eller så driver han bara med oss...

Att anpassa sig någorlunda för att kunna få ett jobb är inte synonymt med att anpassa sig jämnt och ständigt och på alla punkter.
Om du aldrig någonsin viker en tum från dina principer kommer du inte heller få någonting i livet. Pick your battles!

För egen del jobbade jag i 20 år ute på den öppna arbetsmarknaden. Har aldrig haft speciellt svårt att få jobb och att klara av själva jobbet. Mitt problem ligger nog mer i att jag, inte orkar med att vara "uppkopplad" (social på rätt sätt) för att passa in.
Så efter dessa år på arbetsmarknaden så sa jag tack och adjö. För mig blev valet en förtidspension.
Att ha ett mer "anpassat" arbete med tex. lönebidrag är inget alternativ för mig. Skulle bara kännas att jag nedvärderade mig själv.

Med min pension kan jag idag "jobba" lite ideellt och på tider som passar mig. jag har också möjlighetn att utforma det som jag vill. Idag gör jag sådant som jag finner meningfullt.
Den ekonomiska biten, är väl inte så lysande, men jag klarar mig bra på min pension och den ger mig en frihet, som jag behöver för att orka leva ett bra liv.

Som en del redan skrivit så ska du absolut INTE berätta om diagnosen, när du söker jobb, om du vill ut på en öppna arbetsmarknaden. Här handlar det mer om att "sälja in sig själv". Våga tro på sig själv.
Skriv ner dina starka sidor, vad du är bra på.
De mer negativa sidorna , lämnar du till den ev arbetsgivaren, att ta rätt på, genom att fråga ut dig.

Du behöver inte alltid vara totalt ärlig i dina svar. Det brukar nästan alltid finnas flera sätt att beskriva samma sak, välj det minst negativa.

Men framför allt var inte för extrem i smink och kläder och kom hel och ren. Glöm inte att tacka ja till kaffe eller te, om du blir tillfrågad. Även om du inte dricker dessa drycker. Du kan alltid lämna koppen orörd, när du går.

Så ditt val är väl, att välja var på arbetsmarknaden du vill vara. Den öppna eller den mer skyddade.

Här är en länk till http://www.cv-guiden.se Här kan du se flera exempel, och få tips på hur olika CV kan se ut.

Sam skrev:Att ha ett mer "anpassat" arbete med tex. lönebidrag är inget alternativ för mig. Skulle bara kännas att jag nedvärderade mig själv.

Som en del redan skrivit så ska du absolut INTE berätta om diagnosen, när du söker jobb, om du vill ut på en öppna arbetsmarknaden. Här handlar det mer om att "sälja in sig själv". Våga tro på sig själv.
Skriv ner dina starka sidor, vad du är bra på.
De mer negativa sidorna , lämnar du till den ev arbetsgivaren, att ta rätt på, genom att fråga ut dig.

Precis! Du verkar dock uttrycka dig mycket bättre än vad jag för stunden gör. Det är kanske illa, med tanke på att jag sitter och skriver just nu. Jag känner likadant inför lönebidrag. Dock är det mycket viktigt för mig att försörja mig själv för att jag ska må bra. Jag tror det gäller de flesta människor och i synnerhet aspies eftersom vi ofta har ett högt rättspatos.

Jag ser inget fel i lönebidrag. Mig veterligen bättre att sträva efter än pension inte minst för egen del men även för andras del. Men, men vi är alla olika.. Dock tycker jag man ska försöka sträva efter jobb så länge man kan under sina verksamma år o. inte gå i pension redan vid typ 40 om det kan undvikas. Visst det kan kanske tyckas nedsättande med lönebidrag, men det lär vara mer nedsättande att bara klara av att jobba några år o. sedan bli pensionär vid 40-45 typ.. för att man tog sig vatten över huvudet istället för att godta bra stödmöjligheter som inte bara är sk*t. Det går även ut över andra.

Bra stödmöjligheter? Det är nog väldigt avhängigt av vilken bransch det rör sig om. Nummer ett tycker jag ska vara att satsa på riktigt jobb.

Kristofer skrev:
Precis! Du verkar dock uttrycka dig mycket bättre än vad jag för stunden gör. Det är kanske illa, med tanke på att jag sitter och skriver just nu. Jag känner likadant inför lönebidrag. Dock är det mycket viktigt för mig att försörja mig själv för att jag ska må bra. Jag tror det gäller de flesta människor och i synnerhet aspies eftersom vi ofta har ett högt rättspatos.

Ja, men rättspatoset varierar ju med kulturen. Varför måste man arbeta, försörja sig själv? Kan det bero på systemet?
Har jag inte rätt att vara fri och välja min egen kultur? Måste jag då avsäga mig all konatkt med samhället och bli dess fiende? De är emot mig och de kan för att de har väpnade styrkor som överstiger mina krafter..

Kristofer skrev:Nummer ett tycker jag ska vara att satsa på riktigt jobb.

Men om man har svårt att klara de krav som ställs på det du menar med ett "riktigt" jobb då?


-Återigen sluta sabba för andra genom att projicera ditt mindervärdeskomplex!

För förklaring: du verkar helt ok, men trots det hackar du på dig själv och tror att du måste prestera en massa saker för att duga som människa.
Det får stå för dig, men sabba inte andra människors liv p.g.a. det!

Kristofer skrev:Bra stödmöjligheter? Det är nog väldigt avhängigt av vilken bransch det rör sig om. Nummer ett tycker jag ska vara att satsa på riktigt jobb.

Kanske det, men det är bra o. erkänna för sig själv o. även andra vid behov att man har vissa begränsningar. För tar man då hjälp av lönebidrag o. känner att oh; nu klarar jag jobbet är det bättre än att man till varje pris skulla ha ett jobb utan lönebidrag. o. misslyckas gång på gång o. blir sjukpensionär vid typ 40-45.. o känna; allt är svårt/jobbigt o. jag klarade typ inget.

Vet du vad lönebidrag innebär?? Det är ett vanligt jobb där arb.givaren får ek. stöd av arbgivaren för att personen i fråga kanske jobbar lite saktare o. vissa arb.uppgifter är anpassade. Dock är det inga sk'tuppgifter det är fråga om. Lönebidrag får man ha i max 4 år o. sedan är målet att det ska vara ett vanligt jobb. Från start o. fram till max 4 år blir lönebidragsdelen ofta mindre o. mindre, eftersom personen hela tiden " växer". Sedan finns säkerligen undatag precis som inom allt annat. Man har möjlighet att förhandlas sin lön, får semester o. kan vara med i facket om man så vill!

Har man ingen sjukdom och/eller funktionshinder tycker jag man ska satsa på ett jobb utan hjälp för det bör man klara i sådant fall o. inte smita undan. Om man sedan inte vill jobba heltid av en eller annan anledning kan jag förstå.

ford skrev:

Kristofer skrev:Nummer ett tycker jag ska vara att satsa på riktigt jobb.

Men om man har svårt att klara de krav som ställs på det du menar med ett "riktigt" jobb då?


-Återigen sluta sabba för andra genom att projicera ditt mindervärdeskomplex!

För förklaring: du verkar helt ok, men trots det hackar du på dig själv och tror att du måste prestera en massa saker för att duga som människa.
Det får stå för dig, men sabba inte andra människors liv p.g.a. det!

Bra inlägg!

Om jag vore ung idag och det var dags för mig att ta mig ut på arbetsmarknaden. Så skulle jag med största sannolikhet sträva och ha en önskan att få jobba på öppna arbetsmarknaden.
Jag anser att det är allas rätt att få pröva på, vad som passar en.

Men tittar man på oss äldre, med AS så är det många som jobbat ute på den öppna marknaden, men som med åren inser att de inte "orkar /mår bra"av att leva ett liv, med vad det innebär att fungera på ett socialt förväntat sätt. Många av oss är skickliga inom vårt yrke.

Ibland handlar det inte så mycket om att man inte klarar koderna, utan mer att det stjäl väldigt mycket av ens livskraft. Så mycket att det skapar problem.
Jag skulle kalla det att jag är "belastnings känslig", (en typ av stress) eftersom jag saknar förmågan att reglera mitt "satsande" när det gäller jobb jag tar på mig. Går jag in i något så är det i "max fart".
Sedan tillhör jag dem som måste få utforma det jag håller på med, på mitt eget sätt. Jag är ingen "lagspelare", saknar teamkänslan. Jag vet hur den känslan ser ut, men kan inte känna den.

Jag har inget emot att det finns lönebidrags jobb, men det är en form som jag personligen känner mig nedvärderad i.
Troligen skulle jag ha lika stora problem, även inom dessa jobb, eftersom jag inte kan reglera min kapacitet, på ett sätt som gör att jag mår bra, sedan skulle det vara allt för styrt för att passa mig.

Men man ska komma ihåg att bli påtvingad en pension eller att välja pension och se den som ett hjälpmedel, för att få en livsbalans, som gör att ens liv fungerar , som gör att man mår bra. Är två väldigt olika förutsättningar, för hur man kommer att trivas med lösningen.

ford skrev:

Kristofer skrev:Nummer ett tycker jag ska vara att satsa på riktigt jobb.

Men om man har svårt att klara de krav som ställs på det du menar med ett "riktigt" jobb då?


-Återigen sluta sabba för andra genom att projicera ditt mindervärdeskomplex!

För förklaring: du verkar helt ok, men trots det hackar du på dig själv och tror att du måste prestera en massa saker för att duga som människa.
Det får stå för dig, men sabba inte andra människors liv p.g.a. det!

På vilket sätt sabbar jag någons liv?

Jag har givetvis inga intentioner att sabba för någon, tvärtom. Vad jag vill är att ge ett annat perspektiv på saken. Lösningen att vara öppen genom rekryteringsprocessen osv. som du beskriver är en väg att gå, men det är inte den enda vägen. Vilken väg man ska gå bör vara individens egna beslut. I en sådan beslutsfattandeprocess bör man väga in för och nackdelar kring de val som är rimliga.

Jag har grundinställingen att de flesta aspies kan hitta ett yrke som de fungerar i utan behov av anpassning. Som jag ser det kan det i många fall handla mer om yrkesval än anpassing. Att hitta rätt är givetvis inte alltid lätt, men jag tror det kan ordna sig för de flesta. Sen är det ju givetvis inte fel att ta hjälp, men jag tycker då att den hjälpen i första hand ska vara för individen och inte något som direkt presenteras för arbetsgivare.

quote:Kristofer skrev: Sen är det ju givetvis inte fel att ta hjälp, men jag tycker då att den hjälpen i första hand ska vara för individen och inte något som direkt presenteras för arbetsgivare.[/quote]

Sommar skrev: Gällande lönebidrag är det hjälp både till inidividen för att lättare kunna orka med ett jobb o. få en ärlig chans efter sina förutsättningar och ek. hjälp till arbetsgivaren. Genom lönebidrag blir det ibland lättare för folk med funktionshinder att få ett jobb.

Kristofer skrev:Jag har grundinställingen att de flesta aspies kan hitta ett yrke som de fungerar i utan behov av anpassning. Som jag ser det kan det i många fall handla mer om yrkesval än anpassing.

Ett av problemen är ju också det, att jag inte har en jävla aning om vad jag egentligen skulle vilja jobba med. Men jag vet dock vad jag inte vill jobba med, eller inte "kan" jobba med. Men sedan gäller det ju att hitta ngt utifrån detta.

Du får prova dig fram. Det finns ju inga utstakade lösningar på livet. Men eftersom du är rätt ung så är ju nite ditt yrkesval nu något som behöver vara livsavgörande.

Polly skrev:

Kristofer skrev:Jag har grundinställingen att de flesta aspies kan hitta ett yrke som de fungerar i utan behov av anpassning. Som jag ser det kan det i många fall handla mer om yrkesval än anpassing.

Ett av problemen är ju också det, att jag inte har en jävla aning om vad jag egentligen skulle vilja jobba med. Men jag vet dock vad jag inte vill jobba med, eller inte "kan" jobba med. Men sedan gäller det ju att hitta ngt utifrån detta.

Samma problem hade jag fram tills ganska nyligen. Jag deltog i ett projekt iom. att jag var sjukskriven från mitt fd. jobb. Iom. projektet fick jag gå på praktik inom områden jag valde själv o. ska även fortsätta med praktik nu efter projektet eftersom jag har funktionshinder; AS. Tror jag skrivit detta innan, men skriver det igen: försök få praktik. Utnyttja AF., ev. kontakter, fråga själv tex. affärer o .företag om du känner att du orkar o. kan. AF. har skyldighet att hjälpa funktionshindrade merrän andra! Områden får man välja själv för AF. Kolla runt lite på nätet vad för jobb som är heta resp. svala, kolla på nätverk, gå in på forum. Fråga ev. coacher på nätet. Ett tips; http://www.livshandboken.se/

Kristofer skrev:

Jag har grundinställingen att de flesta aspies kan hitta ett yrke som de fungerar i utan behov av anpassning. Som jag ser det kan det i många fall handla mer om yrkesval än anpassing.

Till en viss del håller jag med dig. I själva yrket fungerar vi nog. Men på sikt så misstänker jag att det är i den sociala kompetensen och delaktigheten med arbetskamrater. Det är nog här i samspelet med de andra, som vi stupar på, till slut. Många av oss är nog rätt bra på att "spela spelet", men hur länge orkar vi med detta dubbel spel?

Något som jag undrar över, vad händer i verkligheten, när lönebidrags tiden är över, hur många är det som får fortsätta utan lönebidraget?

Att skaffa sig praktikplatser är nog en bra variant om man är osäker på sitt yrkesval. Dessutom ger det en bra erfarenhet.

Jag är både en ensamvarg och social av mig. Jag vill gärna vara en del i helheten, på tex ett jobb, när jag finns på plats. Kan liksom inte dra mig tillbaka, för att vila/hämta nya krafter. Behöver helhets intrycken för att fungera.

För min del handlar det inte bara ett yrkesval. utan det handlar lika mycket om min motivationen för det jobb jag ska utföra. Finns inte motivationen så funkar det inte på sikt.

Sam skrev:Något som jag undrar över, vad händer i verkligheten, när lönebidrags tiden är över, hur många är det som får fortsätta utan lönebidraget?

Jag tror att man nu insett att funktionshinder inte försvinner efter fyra år. Jag vet att min arbetsgivare sa upp flera lönebidragsanställda när AMS krävde att de skulle betala mer av lönen (el om det var hela lönen). Då ansågs inte de lönebidragsanställda lönsamma längre.

Vet inte när denna motion ställdes el om den gått igenom:

Lönebidragsanställningar bättre och billigare än förtidspension eller A-kassa
- Permanenta lönebidrag bör införas. Det är viktigt att underlätta för arbetsgivare att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Lönebidragsanställningar är många gånger det bästa alternativet för dem det berör. Det som annars återstår är ofta förtidspension.

Det säger Hans Backman, riksdagsledamot (fp) i sin riksdagsmotion om lönebidragsanställningar.

- Majoriteten av dem med nedsatt arbetsförmåga behöver någon form av hjälp eller anpassning för att kunna arbeta. Allra vanligast är behov av anpassning av arbetstiden, arbetstempot eller arbetsuppgifterna. Så långt det är möjligt ska efterfrågan på arbete för dem med nedsatt förmåga mötas på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan få stöd på olika sätt för att anpassa arbetsplatsen, men utnyttjar dessa möjligheter alltför sällan.

- Lönebidrag utgår normalt under högst fyra år. Arbetsgivarnas möjligheter att ta över anställningen när lönebidraget upphör är ofta små eller obefintliga. Det innebär att anställningen upphör. Ett sätt att slippa säga upp en medarbetare på grund av detta kan vara att inrätta tjänster som inte kräver full arbetskapacitet, såsom vuxna rastvakter i skolan eller personer som kan ledsaga äldre, vid t.ex. promenader eller teaterbesök. Under långa perioder har sådana tjänster i praktiken funnits inom folkrörelse-Sverige - ett utmärkt initiativ som borde kunna omfatta fler, säger Hans Backman (fp).

http://www.folkpartiet.se/Vara-politike ... r-A-kassa/

Polly skrev:

Kristofer skrev:Jag har grundinställingen att de flesta aspies kan hitta ett yrke som de fungerar i utan behov av anpassning. Som jag ser det kan det i många fall handla mer om yrkesval än anpassing.

Ett av problemen är ju också det, att jag inte har en jävla aning om vad jag egentligen skulle vilja jobba med. Men jag vet dock vad jag inte vill jobba med, eller inte "kan" jobba med. Men sedan gäller det ju att hitta ngt utifrån detta.

Det är väl något som AF kan hjälpa till med. Du kanske behöver testas för att se vilka jobb du passar för resp inte passar för. Finns det inte såna tester på AF:s hemsida, så du kan testa dig online?

Alien skrev:Finns det inte såna tester på AF:s hemsida, så du kan testa dig online?

Har faktiskt gjort ett sådant test, där det i slutändan ska stå inom vilka områden man verkar vara intresserad. På mig blev det lika lite på alla områden.. så det hjälpte inte så mkt.

Polly skrev:

Alien skrev:Finns det inte såna tester på AF:s hemsida, så du kan testa dig online?

Har faktiskt gjort ett sådant test, där det i slutändan ska stå inom vilka områden man verkar vara intresserad. På mig blev det lika lite på alla områden.. så det hjälpte inte så mkt.

Men har du inte t ex sommarjobbat el knäckt extra nångång, så du vet vad du klarar av?

Alien skrev:Men har du inte t ex sommarjobbat el knäckt extra nångång, så du vet vad du klarar av?

Nej, jag har ju inte det. Så jag har ingenting att komma med.

Polly skrev:

Alien skrev:Men har du inte t ex sommarjobbat el knäckt extra nångång, så du vet vad du klarar av?

Nej, jag har ju inte det. Så jag har ingenting att komma med.

Har du inte ens suttit barnvakt? Gått ut med andras hundar? Jobbat i nån förening? Då tror jag det är svårt. Om man inte har nån arbetslivserfarenhet el lämplig utbildning: Det blir inte mycket att skriva i CV:t då. Jag tror det är bäst att beställa tid hos en handläggare på AF. De kan kanske fixa nån praktikplats till dej el nån lämplig kurs och också tipsa om hur man skriver CV. Du gick väl på prao i skolan, fick du några idéer då om vad du skulle gilla?

Alien skrev:Du gick väl på prao i skolan, fick du några idéer då om vad du skulle gilla?

Haha.. jo, jag praoade en halv dag i sjuan på ett dagis, men stack därifrån/blev ivägskickad p.g.a. att jag var inte riktigt överens med lärarna.

Med tanke på att du inte har en aning om vilket jobb du skulle tänka dig att ha, kanske du ska lägga energi på att finna dig själv istället.

Låt oss säga att du får ett jobb, det funkar ett tag, sedan känner du att du orkar verkligen inte med mer....

De har dragit in dig aktivitesbidrag pga att du har fått jobb.
Om du nu slutar på jobbet och vill ha bidrag igen, finns ju en risk att de säger att du klarar ju av att jobba och inte får bidrag igen.

För din skull, tänk efter innan du tar något jobb.