Hej,

Vill börja med att säga att jag är ny här, hoppas inte att jag placerade tråden fel? Ber om ursäkt i sådana fall!

Idag var jag på BUP för insättning av ny medicin då jag tyckte att min förra inte gav önskat resultat. Mötet började som väntat men slutade annorlunda än jag någonsin kunnat tänka mig...

Läkaren jag träffade tyckte det var konstigt att jag trotts alla mina försök med medicinering och terapi utan resultat (ca 6 år) inte fått någon utredning. När jag lite kort berättade min bakgrund och att jag faktiskt försökt få igenom en så skrev hon på direkten en remiss till vuxenhabiliteringen här i stan.

Hon sa att hon misstänkte högfungerande autism och att jag nu ska utredas för detta. (det handlar om en generell utredning men med lite extra koll på just detta) Hon nämde också asperger.

Dock känner jag inte alls igen mig i bilden av en autistisk person? Har länge letat efter svar och när jag läste på om HSP (Highly sensetive persons) kände jag mig ''hemma''. Men många påstår ju att det inte ens existerar. Har hört andra HSP:are som fått råd om att söka sig till autism och asperger istället som förklaring.

Men hur går en sånhär utredning till? Hur lång tid tar det?
Vad leder det till, att jag får bättre hjälp om det visar på något?
Och rent vetenskapligt - hur är det med gener och ärftlighet? (Jag har en kusin med någon form av autism)

Så många funderingar..

Jag kan hänvisa till den här tråden där flera skrivit om deras utredningar: http://www.aspergerforum.se/asperger-utredning-t28145.html

Från det utredningen påbörjades tog det några veckor för min del.

Tack för ditt svar!
Ledsen att jag missade tråden, är lite trött och borde antagligen gå och lägga mig

Jag kände likadant gällande HSP och osäkerhet kring om det stämde.

Efter att jag hade läst på mer, gjort tester och träffat en person med Aspergers så kändes det mycket mer rimligt. Ett år av utredning med massor av frågot och en del test så fick jag diagnos.

Och ja, syndrom på autismspektrumet är extremt ärftligt och har din kusin ärvt autismen från någon av dina mor- eller farföräldrar (vilka ni båda gemensamt ärvt gener från) så ökar sannolikheten enormt att det skulle vara ett autismspektrumsyndrom det rör sig om.

Hej Swesse!

Vad gäller min kusin så har han antagligen fått det från mina farföräldrar då det även misstänks att min pappa har ''något'' (ingen utredning har gjort på honom, han är envis som en åsna!)

Vad jag verkligen inte får ihop med mig själv och den eventuella diagnosen är det här med socialt samspel. Man hör ju jämt att en aspie inte har lika lätt att tolka människor som de utan diagnosen, men det har jag nästan inga problem alls med vad jag tycker? Samma gäller ironi som jag tycker är jättekul!

Och ja, det leder ingen vart att grubbla utan egentligen borde jag väl bara låta det bero och se vart resan slutar, men jag kan inte riktigt det, hakar mig jämt upp på sådant ._.

Mest givande är nog att se utredningar som ett tillfälle att lära sig mer
om sig själv och hur man förhåller sig till livet och sin tillvaro i stort.

Diagnoser är ju skapade av samhället för att kunna utreda , gruppera och visst
ibland även hjälpa individer. Man kan skilja sig lika mkt ifrån någon som har
samma diagnos som vilken annan individ som helst, beteenden fanns ju
trots allt innan diagnoser. vid mitt synsätt.

Mött många jag inte begripper mig på alls trots att vi medicinskt delar diagnos.
Man kan vara introvert eller utagerande o.s.v trots detta kan ju många underliggande
problematik delas. Inget ändras ju konkret av en diagnos man bär ju på den personlighet
som alltid funnits i kontrast till ens svårigheter.

Så länge man är villig att iakta sig själv & andra lär man sig mkt, och kanske kan
Forma rutiner eller annat som man upplever kan hjälpa vardagen & bringa glädje.

Ifrågasätt gärna vi hittar ju alla olika vägar att gå.
Uppskattar disskusioner åt alla riktningar.