Jag ropar på hjälp och ingen bryr sig för att alla bara tycker jag kräver uppmärksamhet. Ja det gör jag för vad får jag för uppmärksamhet. Får nedlåtande kommentarer och likgiltighet. Jag är för fan vuxen. Men jag mår skit. Inte ens Habiliteringen i Sollentuna vill göra nåt åt mitt mående. De vill bara tvinga mig till saker. Det finns inga belägg hur de hanterar mig fungerar. Jag behöver prata med nån som förstår mig. Men jag känner att jag jämt blir socialt underordnad tjejer och andra killar som inte har svårt. Mina problem bara blir värre och värre.
Jag har också fått höra att andra har svårt att tro att jag har Asperger. Ibland tror jag fan det är bara ett jävla sätt för auktoriteter slippa göra mer än vad de behöver. Jag har fan rätt till sunda relationer och respekt. Men inte fan behöver jag höra meningslösa kommentarer som, "jaha vad ska jag/vi göra åt det". Vad fan är det svårt att ponera och analysera tillsammans med en psykolog eller terapeut ska de bara sitta där och vara tysta och låta mig gå i en ond cirkel?
Ja och sen till det här med tjejer och relationer. Vad i helvete är det för båg att inte förstå att alla jävla människor spelar ett spel som är sjukt och hjärntvätteri. Visst andra vill inte se att det är destruktivt men det får fan räcka.
Jag vet att få utbrott är fel och gör föga lite men jag säger ju vad jag tänker och känner. Jag pallar inte skitsnack. Alla har ett ansvar även jag. Fan dags att göra slut på denna galenskap av bissara relationer. Jag vill bara fan MÅ bra!

Vill varna för lite tuff kärlek-ton på mitt inlägg.

jonte26 skrev: Alla har ett ansvar även jag.

Precis den där meningen ger en hel del svar på de frågor och tankar du vädrar.
Habiliteringen vill tvinga dig till saker som du hävdar att de inte har några belägg för att de fungerar. Saken är den att du har inga belägg för att de inte fungerar förrän du faktiskt försökt - ditt ansvar.
Psykologer och terapeuter är till för att hjälpa, visst. Men även där är det du som får göra jobbet. De kommer inte att uttala en radda ord som vips gör att du mår bättre. Du kommer att få jobba med ditt sätt att tänka, de saker som plågar dig och hur du uppfattar omgivningen och händelser (för att ta ett axplock) och det är ett svårt och tungt jobb, men det är ditt jobb - ditt ansvar. De är där för att guida dig och hjälpa dig finna lösningarna, att applicera dem blir din uppgift.

Jag förstår mycket väl att du mår skit och jag är fullständigt medveten om att det är väldigt vanligt att fastna i tankar som dina när man mår på det där viset. Men så länge du tillåter dig själv att fastna i "ingen hjälper mig", "någon annan ska laga mig" eller "det är andras fel att jag mår dåligt hela tiden" så kommer du inte att komma en millimeter.
Första tanken hos mig är väl om du medicinerar, tänker antidepressiva - de kan ibland vara knuffen ur de destruktiva tankarna så att man äntligen kan börja fokusera på att läka sig själv.

Jag förstår mycket väl att du mår skit och jag är fullständigt medveten om att det är väldigt vanligt att fastna i tankar som dina när man mår på det där viset. Men så länge du tillåter dig själv att fastna i "ingen hjälper mig", "någon annan ska laga mig" eller "det är andras fel att jag mår dåligt hela tiden" så kommer du inte att komma en millimeter.

Ja så om du förstår varför påpekar du då att jag inte "vill" ta ansvar. Jag skriver ner mina tankar tar med dem till psykologen, säger vad jag tänker och känner.
Det gör jag frivilligt, det är inget de har tvingat mig. De vill bara att jag ska "ta" det lugnt.

Jag går i familjeterapi för tillfället. Terapeuten jag har träffat där är grymt bra. Men hon kan inte hjälpa mig med mina personliga problem. Utan bara mellan mig och min morsa. Kan påpeka att hon inte är svensk.
De psykologer och terapeuter jag hittills har träffat har alla varit svenskar. Du ska veta att Sverige ses av många utomlands som ett paradis. Det är fel att alla är hemmablinda och tycker psykiatrin gör ett bra jobb.
Ja jag har kanske svårt att släppa vissa känslor men jag måste ju fan få hjälp för det och inte få höra kommentarer "vad ska vi göra åt det". Jag förväntar mig inte mirakel, jag förväntar mig SAMTAL där man undersöker och bollar saker. När jag kastar bollen och berättar om mina problem, då får jag ingen respons. Det är knäpptyst. Är det så livet fungerar att människor blir knäpptysta när man försöker bolla? Det är ju logiskt om jag blir irriterad och arg och de inte förstår.
Lika lite som du verkligen förstod vad jag menade.

Du kommer att få jobba med ditt sätt att tänka, de saker som plågar dig och hur du uppfattar omgivningen och händelser (för att ta ett axplock) och det är ett svårt och tungt jobb, men det är ditt jobb - ditt ansvar. De är där för att guida dig och hjälpa dig finna lösningarna, att applicera dem blir din uppgift.

Jobba jag jobbar som ett svin. Psykologen sitter som ett fån när jag bollar det jag säger till han. Menar du att jag måste göra ännu mera jobb och omformulera så att hans hjärnceller börjar undra nåt?

Första tanken hos mig är väl om du medicinerar, tänker antidepressiva - de kan ibland vara knuffen ur de destruktiva tankarna så att man äntligen kan börja fokusera på att läka sig själv.

Jag tar många mediciner, mot depression, ångest och sömn. Enda som hjälper är ångestdämpande.

Kan också nämna att jag upprepade gånger frågat om jag inte kan få bli remitterad till någon annan. Gubben sitter och mumlar bort och säger, Ja det kanske vi skulle kunna göra. Istället för att fråga om det är det jag vill. Hur jävla mesig får man bli.

Pratade med en kontaktperson om jag borde fråga om vilken kompetens han hade. Ja då invände hon och tyckte att jag inte skulle säga det då människor inte gillar bli ifrågasatta om sin kompetens. Fan vad svenskt att säga.
Frågar när jag går till min familjeterapeut samma sak. De tycker fan det är berättigat.
Jag vet seriöst inte om jag är sjuk för att jag resonerar så här. Svenskar måste fan vara det mest naiva folket på denna jävla jord. Hoppas det händer nåt krig så alla vaknar upp och slutar vara konflikträdda.

bump

Har själv råkat ut för en hel del "tysta" psykologer och terapeuter. Samtliga har varit psykodynamiskt inriktade. Dessutom visste man då inte att jag hade AS, så vi pratade två olika språk. De kunde inte hjälpa mig, för jag hade redan analyserat sönder min situation på egen hand. Har du testat kognitiv beteendeterapi?

jonte26 skrev:När jag kastar bollen och berättar om mina problem, då får jag ingen respons. Det är knäpptyst.

Vilket skulle kunna tyda pa att de anvaender oronen i den situationen.

biologic skrev:Har själv råkat ut för en hel del "tysta" psykologer och terapeuter. Samtliga har varit psykodynamiskt inriktade. Dessutom visste man då inte att jag hade AS, så vi pratade två olika språk. De kunde inte hjälpa mig, för jag hade redan analyserat sönder min situation på egen hand. Har du testat kognitiv beteendeterapi?

Ja men de tyckte jag inte var tillräckligt konkret. Vad nu det ska betyda. Fick pröva 3 gånger dessutom. Hur de kan tycka att de har en bild av mig efter så kort tid.

Parvlon skrev:

jonte26 skrev:När jag kastar bollen och berättar om mina problem, då får jag ingen respons. Det är knäpptyst.

Vilket skulle kunna tyda pa att de anvaender oronen i den situationen.

Ja men jag har ju egen hjärna och intelligens att förstå mig själv.

jonte26 skrev:Inte ens Habiliteringen i Sollentuna vill göra nåt åt mitt mående. De vill bara tvinga mig till saker. Det finns inga belägg hur de hanterar mig fungerar.

Vad är det de vill tvinga dig till och varför vill du inte göra det?

Utomlands kallas psykologer för 'shrinks', om jag minns rätt är det för att tanken med dem är att de ska lyssna på ens problem, ta reda på vart man tänker fel och vad som är inbillning eller ej, dvs 'krympa' ens upplevelse av kaos ner till något mer konkret och angripbart.

Ännu har jag inte mött någon terapeut som verkat begripa det där. De finns ju på TV iaf. Men det krävs ju mer än ett par samtal då, snarare en serie samtal med familje/uppväxt/neurotypkartläggning osv, innan ens en väldigt intuitiv psykolog kan komma med något konkret. Och förutsättningen är väl också att han faktiskt äger den kompetens som hans anställningsbevis påstår att han har. Och uthållighet nog att inte tröttna fortare än patienten.. och själv tagit itu med sina egna problem, de som kanske drev honom till yrket..

Alien skrev:

jonte26 skrev:Inte ens Habiliteringen i Sollentuna vill göra nåt åt mitt mående. De vill bara tvinga mig till saker. Det finns inga belägg hur de hanterar mig fungerar.

Vad är det de vill tvinga dig till och varför vill du inte göra det?

Tvinga är väl att ta i. Men han tycker jag ska ta det lugnt. Vilket jag gör efter ett par gånger då han ändå inte vill prata. Då jag tappar tålamodet. Om han nu ska säga saker som han tror jag kommer ta på fel sätt eller bli upprörd över. Borde han inte säga det på ett annat sätt, eller försöka få igång nåt? Jag sitter fan fast.