Hej, jag är ny här på forumet. Jag hoppas att jag skapar en tråd på rätt ställe.

Jag har frågor kring ögonkontakt.

Ofta har människor med asperger bristande ögonkontakt men för mig är det tvärtom. Utan att mena något dumt eller oftast tänka på det så stirrar jag på människor. Jag har en granskande och stirrande blick. Som för andra, vad jag har förstått uppfattas som utpekande och obehagligt. Jag kollar inte bara i ögonen, utan på hela människan och lägger märke till detaljer. Jag kan inte bara kolla på en människa jag går förbi utan kollar oftast upp och ner på den och lägger märke till detaljer och kan ungefär stanna upp för att bara vara inne i min värld och bara "stirra" på personen och vända mig om och kolla med min stirrande blick. Världen stannar upp typ..

Jag vet inte varför jag är såhär men kan inte bara ändra på mig, trots alla missförstånd som sker om och om igen. Av att folk tror jag menar något dumt men det handlar om mig, det spelar ingen roll hur personen ser ut. Ett "missförstånd" som skett är att en person typ började gråta för att jag alltid "stirrade" på henne men jag kände knappt igen henne...
Det är som att jag ständigt söker min blick och granskar omgivningen(människor).

Folk driver och härmar alltid mig och stannar upp och stirrar på mig och gör någon konstig min. Det känns jobbigt. Därför jag menar aldrig något dumt.

Min fråga är, finns det någon mer som känner igen sig i detta eller märkt andra med asperger som beter sig såhär? Är det vanligt pga. asperger och beror det på asperger?

Jag använder själv inte ögonkontakt men jag känner två personer med autismspektrumstörning som har liknande blick som du beskriver.

Du bör vänja dig av med stirrandet, människor tar det som en provokation.

Ja, men även om jag inte vill "stirra" så menar jag inget dumt eller som provocerande. Det är svårt att avänja sig det, när jag har så svårt att tolka omgivningen och uppmärksammar allt som händer i detaljer..

Folk vet inte vad du avser.

Försök stirra på någonting annat, bussar, byggnader...

Själv tycker jag ögonkontakt är skitläskigt. Håller på att vänja mig vid att hålla blicken på personen jag pratar med åtminstonde mer än två ynka sekunder (Som kan kännas som evigheter!). Om jag kan vänja mig att titta i folks ögon en kort stund borde det gå att vänja av sig att stirra. Det tar säkert tid men det går.

Prova att inte stirra direkt in i personens ögon hela tiden, utan kolla på näsan, pannan, titta ögonen, näsan och sen ögonen igen för några sekunder.

Öva först med någon du känner dig bekväm med och som inte gör en stor grej av det hela.

Jodå, jag känner igen det. Tror det kan ha med flera saker att göra, antingen eller eller samtidigt.

En kan vara att man har svårt att avväga minspel, hållning och åtbörder, eller ens att klura ut vilka som anses lämpliga.

En annan sak jag kan tänka mig är att det kan ligga ett äkta behov under. Av att plugga in en svårtolkad och fragmentarisk värld.

Någon aspergare (Gunilla Gerland?) skrev i en självbiografisk bok att hon, när hon jobbade på dagis, träffade en flicka som inte kunde prata fast alla jämnåriga kunde det. Hon hängde förtvivlat de andra i kjolarna och försökte få hjälp. Men den här aspergaren var den enda som såg att det var det flickan gjorde, eller åtminstone den enda som orkade försöka hjälpa henne – alla andra blev bara irriterade. Vilket förstås ökade flickans desperation. Man måste ju kunna prata.

Nåväl, om jag minns rätt: när den här personen väl tog sig tid med flickan var det ingen hejd på hur länge hon kunde sitta och säga "oabba" och lyssna när den vuxna sa "lampa". Det var den vuxna som fick sätta stopp för sessionerna. Men långsamt, långsamt, började man kunna höra en viss skillnad i uttalet. Bara hon fick tid så kom framstegen – som ingen av de andra vuxna hade trott henne om.

Nu tror jag inte den här lilla flickan hade någon aspergerdiagnos, men jag har fått intrycket att det är ungefär så för många av oss. Att vi behöver plugga vissa saker många gånger mera och i vår egen takt. Kanske också på vårt eget sätt, som inte alltid stämmer med _förståsigpåares_ teorier. Och att vi sällan möts av förståelse för det. Skillnaden för en vuxen person är förstås att vi också själva måste hitta en fungerande kompromiss mellan att göra det och att inte råka provocera omgivningen så att det slår alltför hårt tillbaka på oss själva.

Vilket ju kan ta ett tag det med. För mig tog det alldeles för länge och kostade alldeles för mycket, även om det gick till slut, men då växte jag upp innan Asperger fanns på kartan. Hur det är nu kan andra svara på bättre.

Tack Dandelo för tipsen.

Och jag tror du, zombi har mycket rätt i vad du säger. Det är svårt för mig att veta hur jag ska bete mig och jag måste ständigt även ha kontroll så jag stirrar nog ofta för att ha koll på vad som händer.. När du skrev att du kände igen dig. Hur är det för dig med detta idag? har det löst sig och på vilket sätt isåfall?

Ibland undviker jag ögonkontakt och ibland stirrar jag rakt in i ögat nästan utan att blinka.
Kan bli otrolig stirrig.

Kommunicerar mkt genom ögonen. Mina ögon talar sanningen. Det är inte alltid positivt bud jag vill få fram. Har en riktig mördar blick som jag tar fram när folk går på mina nerver.

Relaterat:
How to Use Psychological Tactics to Avoid Strangers on a Bus
http://www.wired.com/wiredscience/2012/ ... ers-seats/

xxxxx skrev:Min fråga är, finns det någon mer som känner igen sig i detta eller märkt andra med asperger som beter sig såhär?

Jag känner inte igen mig men känner en aspergare som har en tendens att stirra på folk.
Försök att titta på något annat istället, det gör jag om jag skulle råka fastna med blicken på någon för länge.

Jag tycker jag fått stirrande blick av medicinerna / medicinen jag tar.

Jag hade det innan och efter medicin.

Chrilleb skrev:Jag tycker jag fått stirrande blick av medicinerna / medicinen jag tar.

Choklad skrev:

xxxxx skrev:Min fråga är, finns det någon mer som känner igen sig i detta eller märkt andra med asperger som beter sig såhär?

Jag känner inte igen mig men känner en aspergare som har en tendens att stirra på folk.
Försök att titta på något annat istället, det gör jag om jag skulle råka fastna med blicken på någon för länge.

Kan du förklara hur den personen med asperger stirrar, alltså på vilket sätt och i vilka samanhang. Tror du det beror på dens asperger?

Jag är verkligen inte stirrig utan har snarare en undvikande och ointresserad blick - utom när jag pratar med folk. Har verkligen tränat mig till att titta folk i ögonen när jag snackar med dem.

Det enda negativa med mina ögon är att jag ser så arg ut. Men det är snarare en "fysisk defekt" än något jag gör med flit. Sen att man mått så himla dåligt så himla länge bidrar säkert också lite...

xxxxx skrev:Kan du förklara hur den personen med asperger stirrar, alltså på vilket sätt och i vilka samanhang. Tror du det beror på dens asperger?

Han kan sätta sig och bara stirra på någon oftast i ögonen, jag vet inte vad det beror på. Han verkar inte vara medveten om att han gör det.

Jag känner igen mig lite i det du skriver men jag har inte råkat ut för några konfrontationer med främlingar utan det är min sambo som brukar missförstå min blick. Jag tycker om att titta på människor, jag tycker att det är intressant att studera olika människors utseende oavsett hur de ser ut. Men ganska ofta när jag tittar på min sambo på det här sättet så påpekar han att det känns lite obehagligt och att han tycker att det ser ut som att jag har en granskande blick, som om det vore något negativt. Ungefär som att jag skulle stirra på honom och tänka taskiga saker om honom. Men det är ju helt tvärtom.

finodino skrev:Jag känner igen mig lite i det du skriver men jag har inte råkat ut för några konfrontationer med främlingar utan det är min sambo som brukar missförstå min blick. Jag tycker om att titta på människor, jag tycker att det är intressant att studera olika människors utseende oavsett hur de ser ut. Men ganska ofta när jag tittar på min sambo på det här sättet så påpekar han att det känns lite obehagligt och att han tycker att det ser ut som att jag har en granskande blick, som om det vore något negativt. Ungefär som att jag skulle stirra på honom och tänka taskiga saker om honom. Men det är ju helt tvärtom.

Jag känner igen mig i det också fast för mig leder det ofta till stora "problem".

jag är inte själv riktigt medveten om att jag stirrar utan jag behöver det eftersom jag tror jag har svårt att tolka situationen och jag känner mig väldigt "långsam" och "seg" om du förstår. Jag menar inte heller något dumt men vissa verkar tro det. Många i skolan eller lärare brukade bara ställa sig och stirra på mig och kolla på mig upp och ned licksom. Det tycker jag är helt fel eftersom jag inte kan råför mina beteenden med ögonkontakt och stirrande.

Det är som att jag antingen har extremt svårt att se någon i ögonen och stirrar i marken eller har flakande blick eller att jag stirrar och granskar människor, men inte för att vara dum utan jag har svårt att läsa människor. det kan bero på det.. Det kan även bero på att jag ständigt känner mig utpekad av andra och att andra stirrar på mig, jag har svårt att tolka verkligheten ibland.

Jag känner mig även lite oroligför vad detta beror på eftersom andra med asperger är helt tvärtom..