Hej på er!

Jag kände att jag gärna ville presentera mig inför er nu när jag precis
blivit medlem. Själv har jag otroligt svårt för främlingar, speciellt om de är på "mitt revir" och inte presenterar sig. Usch.
Så därför skakar jag nu era händer med ett stadigt grepp, och ler mot dem som inte vill ha i hand.

Jag heter Anna och fick min AS diagnos väldigt nyligen. Jag är rädd för att verka patetisk, för att jag blir medlem här så snabbt. Men AS stämmer till hundra procent in på mig och jag är en "nu" människa. En "med-en-gång-människa". Hundra procent eller noll. Svart eller vit. Ja, ni fattar vitsen. Så fort jag får veta något nytt så tar jag reda på allting om det. Och det här är något speciellt, för det handlar ju faktiskt om mig.

Hur länge har jag inte gått och känt mig ensam och missförstådd?
Fan, jag har ALDRIG fattat varför. Jag har hela tiden trott att alla tänker på samma sätt som jag. Man kan ju inte veta att människor inte gör det eftersom man faktiskt inte kan läsa tankar. Nu vet jag att alla inte tänker på samma sätt, i samma (komplicerade) banor. Men jag tror att många utav er här liknar mig på ett eller flera sätt. Därför söker jag mig hit, för att förstå att jag är okej, att jag inte är "ensam grön bland tusen gula".

Jag är 18 år och har varit inlagd på olika instutioner sedan jag var 14.
Först BUP/vuxenpsyk, sedan behandlingshem, sedan BUP/vuxenpsyk igen och nu ett behandlingshem till. Jag brukar i skämtsam ton säga att "jag är vildhästen som har hittat hem". Jag har bott på detta behandligshemmet i 9 månader och det känns mer som mitt riktigt hem än det hos mina föräldrar gör. Det beror väl antagligen på att jag inte har bott hemma hos dem på över 4 år nu.

Ingen har någonsin, under alla år, fattat vad som har varit "felet" med mig. Jag har blivit felbehandlad för allt möjligt. Ätit mängder med tunga mediciner och varit djupt depimerad i flera år. Jag har bara legat i min säng med sjukhuslakarn och blivit itvingad medicin. Det resulterade i 60 kilos övervikt. Fy tusan. Men nu är 30 utav de extra kilona borta, och hjälp vad jag har kämpat med att få bort dem. Nu är det alltså 30 kilo kvar. Min målvikt är 55 kilo (jag är bara 157 cm lång) och det känns inte sådär jätte långt kvar. Jag längtar efter att få kunna klä mig i snygga popkläder igen.

Det känns som att jag har början till en roman här. Hoppas att ni orkade plöja er igenom texten. Jag är väldigt ärlig och öppen. Lite för mycket kanske. Men så länge ingen tar illa vid sig om det så fortsätter jag gärna att vara det. Om det är något som jag inte håller med om, eller undrar, så talar jag om det. Hur ska man annars kunna veta?

Hoppas på att få lära känna er!
Kram till dem som vill ha!

Välkommen hysteriskt. (Glöm det patetiska, ingen här bryr sig hur snabbt eller långsamt man kom hit. Bara roligt att du kom.) Tar emot kramen och joppas du trivs. Wilkommen, bienvenue, welcome.

Tack för välkomnandet, jag blev glad
Nu ska jag ut och öva på sociala relationer på en brevvän som jag aldrig
träffat "IRL" förut. Stackars henne.

Jag måste tillägga en sak, dubbelteckning och särskrivning är något som jag är väldigt bra på. Att "råka" använda det alltså.
Jag älskar ord med inte stavning.

Bra där, jag bockar och hälsar, jag har altid ogillat handskakningsseden, om inte en överenskommelse träffats.

Varför skulle du verka patetisk för att du blir medlem här? Jag har svårt att se logiken det, ngn fobi?

Jag har bara legat i min säng med sjukhuslakarn och blivit itvingad medicin. Det resulterade i 60 kilos övervikt.

Jag tyckte först det stod sjukhusLÄKAREN....

Hursom så får man väl säga välkommen eller ngt. Hysterisk, mao, du är kvinna, klassik freudneurospatalogi annars eller? Du verkar ganska lugn.

Hysteriskt välkommen!

Willkommen bienvenue welcome!

Hysteriskt välkommen! Hysterisk kram tillbaks! Känn dig så hysterisk du vill, men... nu har du hittat hit, nu ska det nog inte behövas...

Hej och välkommen! Wohooo.
En popflicka!!!! SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYSIGT!
Mhm, indeed.

Jag kom också hit sent. Jag är också öppen, kanske lite för öppen ibland.
Eller ja drar iväg ungefär som jag är på väg att göra nu, så...än en gång, VÄLKOMMEN!

Hej!
Jag är själv helt ny här!

Välkommen du också lindrin.
Willkommen, bienvenue, welcome. Du med.

Tackar! Tackar!

Min historia och erfarenheter liknar dina. Forumet kommer säkert ge dig massor! Hälsn. "en-som-varit-medlem-i-9-mån-och-tycker-det-är-jätteintressant-
-att-läsa-det-mesta-som-skrivs-här."

Välkommen Hysteriskt.

Jag är också ny här.

Hoppas du ska trivas.

Nej, nej och åter nej. Du har fel. Du är inte patetisk. Du är en tuff, livserfaren & klarsynt människa. Det är iaf vad jag ser när jag läser din text. Välkommen hit!

hysteriskt skrev: Men AS stämmer till hundra procent in på mig och jag är en "nu" människa. En "med-en-gång-människa". Hundra procent eller noll. Svart eller vit. Ja, ni fattar vitsen. Så fort jag får veta något nytt så tar jag reda på allting om det. Och det här är något speciellt, för det handlar ju faktiskt om mig.

Hur länge har jag inte gått och känt mig ensam och missförstådd?
Fan, jag har ALDRIG fattat varför. Jag har hela tiden trott att alla tänker på samma sätt som jag. Man kan ju inte veta att människor inte gör det eftersom man faktiskt inte kan läsa tankar. Nu vet jag att alla inte tänker på samma sätt, i samma (komplicerade) banor. Men jag tror att många utav er här liknar mig på ett eller flera sätt. Därför söker jag mig hit, för att förstå att jag är okej, att jag inte är "ensam grön bland tusen gula".

HEJ OCH VÄLKOMMEN I FAMILJEGEMENSKAPEN!

Tyvärr kommer du ur hysterisk synvinkel ha en svår konkurrent i MIG! för mer hysterisk kan man inte bli. Vi kanske kan bilda en specialsektion för hysteriska (kvinnliga?) aspergare?

Jag fattade heller aldrig något, varför jag hamnade utanför överallt, och någon upplysning kring autismspektrumstörningar kunde man ju inte få för 100 år sedan (när jag föddes) så där stod man helt förvirrad i ensamhetsmörkret....

Du kan vara glad att du är född i upplysningens 2000-tal så att du fick din diagnos i ungdomen!

Jag har haft diagnos en kortare tid så jag "kan" inte min diagnos särskilt bra än, därför att jag har så många diagnoser att jag inte vet vad som är vad. Men jag känner igen mig i detta att jag tar reda på precis allting om det som för ögonblicket intresserar mig. Idag har jag t ex diskuterat andningsskydd, fläktdrivna, portabla friskluftsmasker och alla de sorters olika filter, som om jag vore en gammal billackeringsveteran, men det är jag ju inte. Försöker bara rädda livet (hälsan) på min son och har därför läst på rejält mycket på nätet. Försäljaren måste ha undrat vad det var för en konstig gammal tant han hade framför sig. Tanter brukar ju inte kunna sånt. Men aspergare brukar avvika från det normala, så här är jag - och du - NORMALA!!!!!!!!!!

Åh, TACK allihop för era svar!
Ända sedan jag gick från datorn igår på eftermiddagen, tills idag på förmiddagen så har jag varit så nyfiken, och lite nervös, över att titta in här igen.
Det är lite lustigt, men det känns faktiskt lite som att börja i en ny klass...

Nu har jag läst vad ni har skrivit, och jag blev väldigt (glatt) förvånad när jag såg att det fanns 14 svar postade. Tack igen! De som säger att jag har svårt att visa ansiktsuttryck och kan verka monoton - åk dit solen inte lyser! Just nu sitter jag och ler med hela ansiktet. Tror jag. Enligt mig själv i alla fall.


Mitt användarnamn passar väl in på mig i vissa situationer, och i andra situationer stämmer det inte alls.
Jag borde ha haft ett användarnamn i stil med mitt förnamn - Anna.
"hysteriskt" är ett användarnamn som jag har använt i flera år på olika medlemssidor... Om ni kan/vill/kommer ihåg så får ni gärna kalla mig Anna.

Nu var jag där igen, jag kände mig fel, att jag hade gjort fel, eller, skrivit fel.
Jag har alltid varit så nervös för att göra fel, och jag klandrar mig själv för allting som händer i min närhet.
Om någon säger någon taskig kommentar till min om t.ex. min övervikt så får jag det alltid till att det är mitt eget fel, och är nära på att gå fram och be personen som sa det taskiga om förlåtelse.

"Herregud, vad ska de tycka? Vem tror jag att jag är, egentligen?"
Det är en tanke som alltid har funnits inuti mitt huvud. Den förstör mycket, särskilt i sociala situationer.

"Mardröm" - vad betyder freudneurospatalogi?
Det är många termer som jag inte har en aning om vad de betyder... Men då frågar jag alltid... Hur ska man annars lära sig?

Jag har bara gått i skolan fram till jag var 12 år - årskurs 6.
Det gör ibland att jag känner mig ännu sämre.
De som är jämnåriga med mig (eller till och med yngre än mig) kan oftast få mycket mera än mig.
Mina vänner använder ibland ord som jag inte förstår, men då frågar jag. Det är ju, som sagt, så jag lär mig

Det här med "oj, vad skrev jag nu, vad ska de tycka om det" är vi nog många här som tänker efter många av våra inlägg. Kul liknelse med att börja i en ny klass!

Tack! Jag älskar liknelser, det är lite av en specialite för mig

Det känner man igen hos fler i vår skara...

hysteriskt skrev:
"Mardröm" - vad betyder freudneurospatalogi?

Öh, varför gör jag saker så krångliga?
Freud utförde ju många studier på kvinnor som svimmade rodnade, grät, skakade, fruktade...
De var inte galna, i psykos, men de kunde inte hantera sin inre treåring med sitt överjag.

Förr fanns bara begreppet neuros, sen kom det att delas upp i olika ångestsjukdomar, syndrom rättare sagt, inte sjukdomar.
Idag har dessa panikångest, generaliserad ångest, posttraumatisk stress och social fobi.

hysteriskt skrev:"Herregud, vad ska de tycka? Vem tror jag att jag är, egentligen?"
Det är en tanke som alltid har funnits inuti mitt huvud. Den förstör mycket, särskilt i sociala situationer.

Ugh.

Ju äldre du blir desto mindre behöver du bry dej om vad andra tycker, faktiskt. Jag menar, då är du så gammal att du inte behöver andras tillstånd för att existera.

Välkommen Anna, och alla andra som var nya också förstås

hysteriskt skrev:Hej på er!
Hur länge har jag inte gått och känt mig ensam och missförstådd?
Fan, jag har ALDRIG fattat varför. Jag har hela tiden trott att alla tänker på samma sätt som jag. Man kan ju inte veta att människor inte gör det eftersom man faktiskt inte kan läsa tankar.

Jag är 18 år och har varit inlagd på olika instutioner sedan jag var 14.
Först BUP/vuxenpsyk, sedan behandlingshem, sedan BUP/vuxenpsyk igen och nu ett behandlingshem till. Jag brukar i skämtsam ton säga att "jag är vildhästen som har hittat hem". Jag har bott på detta behandligshemmet i 9 månader och det känns mer som mitt riktigt hem än det hos mina föräldrar gör. Det beror väl antagligen på att jag inte har bott hemma hos dem på över 4 år nu.

Ingen har någonsin, under alla år, fattat vad som har varit "felet" med mig. Jag har blivit felbehandlad för allt möjligt. Ätit mängder med tunga mediciner och varit djupt depimerad i flera år. Jag har bara legat i min säng med sjukhuslakarn och blivit itvingad medicin. Det resulterade i 60 kilos övervikt. Fy tusan. Men nu är 30 utav de extra kilona borta, och hjälp vad jag har kämpat med att få bort dem.

Hej och välkommen!

Just för att folk inte brukar meddela sina innersta tankar utan har en "social mask", så vet man inte vad de tänker. Därför kan man tro att de tänker som en själv el så kan man tro fel på andra sätt.

Du verkar haft det jobbigt i många år trots att du är så ung, jag trodde att AS/HFA blivit så pass känt på senare år så barn skulle slippa bli feldiagnostiserade.

Det är strongt av dig att ha blivit av med 30 kg övervikt! Lycka till med resten!

Du kommer säkert att hitta många som är lika unga som du och har samma intressen här. Själv är jag äldre och har en dotter i din ålder.

Mardröm skrev:

Jag har bara legat i min säng med sjukhuslakarn och blivit itvingad medicin. Det resulterade i 60 kilos övervikt.

Jag tyckte först det stod sjukhusLÄKAREN....

Haha, nu fick jag en sån konstig bild i huvudet. Där ligger den stackars tjejen i samma säng som läkarn och tvångsmedicineras och han hindrar henne handgripligt från att gå upp ur sängen.