Vill först bara säga att detta inlägg är väldigt personligt. Och vet inte om jag hör hemma här egentligen, för har ingen aspergerdiagnos. Var i alla fall det bästa jag kunde hitta.

Har hursomhelst haft problem med mig själv i nästan hela mitt liv. Under vissa perioder kunde jag må hyfsat bra, medan jag under vissa andra perioder mådde sämre och fick en hel del raseriutbrott. Ibland slogs jag till och med, även om jag egentligen inte ville det. Var bara desperat efter att få ur mig ilska som fanns inuti mig och förstärktes när mina föräldrar tjatade.

Under lågstadiet hade jag några få vänner, men var ganska ensam på rasterna. Min lärare tyckte inte att det verkade som om jag mådde dåligt, så hon gjorde ingen stor grej av det, vilket jag tyckte var bra. Men när jag började mellanstadiet uppfattade snabbt min lärare mig som "udda", och utan att jag visste om det berättade hon det för pappa. Följderna blev att jag ständigt fick höra att jag var tvungen att bli mer social och lyckas bättre i skolan. Blev så ledsen att jag höll mig för mig själv ännu mer och grät på toaletten varenda rast.

När jag började högstadiet blev det först bättre, men tappade kontakten med de flesta i klassen i 8:an, då jag dessutom varit förälskad i en kille som höll på med 4 andra tjejer samtidigt, bakom min rygg. Bytte skola i 9:an och det gick lite bättre, mest för att pappa stöttade mig. Hade samtal med BUP samtidigt och vi bestämde att vi skulle göra en utredning, som blev klar i slutet av första året i gymnasiet. Fick diagnosen "Autismliknande Tillstånd" och hade dessutom ångest.

Ska gå om första året på gymnasiet till hösten, för hade svårt för att koncentrera mig och fick inte de betyg jag borde ha fått. Kommer ha pedagogisk hjälp och lite annat stöd. Försöker att bli av med det mesta av min ångest nu på sommaren. Vet själv att det går lättare om jag skriver ner scheman för nästa dag och vet i förväg vad som ska hända. Min pappa och hans fru (mina föräldrar är skilda) förstår precis, men min mamma blev arg och tyckte jag var egoistisk när hon fick förklarat att jag hellre ville hålla på med mina intressen än vara med familjen exakt hela tiden.

Grejen är den att min mamma nästan alltid har hållit mig till sig och hellre velat "gosa" än hjälpa eller stötta mig med något. Även nu kan hon prata med mig som om jag vore ett litet barn. Dessutom är hon otroligt känslostyrd och går nästan bara efter vad hon själv vill, även om hon säger att hon tänker på oss andra. Att hon gör saker och ting slumpvis är väldigt jobbigt för mig.

Hon visar inte heller något engagemang alls i att göra situationen bättre. Visade henne ett schema en gång, och det första hon gjorde var att bli arg bland annat skrek hon:

"Aha så du tror att du kan göra allting på dina egna villkor alltså? Kom ihåg att du tillhör en familj och ibland finns det saker som man gör tillsammans som inte går att planera! Förresten är det en liten diagnos du har fått. Du är HELT NORMAL! Men dina scheman är ju för fan Rain Man!"

Blev väldigt kränkt av hennes kommentar. Förresten är man inte "helt normal" om man har fått en diagnos, utan kanske faktiskt behöver leva på ett lite annorlunda sätt. Egentligen vill jag vara för mig själv, men det är andra som får mig att må dåligt utav det. Det är inte alls så att jag inte bryr mig eller försöker stänga ute någon. Är bara mer känslig, har större behov av att vara för mig själv än andra och många projekt som jag vill syssla med. Men när jag försöker förklara det för mamma så nekar hon och säger att jag visst vill ha fler vänner, för att på något sätt göra mig "mer normal". Vet inte vad jag skall göra.

Har ni också problem med era föräldrar?

Det är väl annars ett typiskt Aspergerdrag att vilja ha mer socialt umgänge periodvis men ofta inte orka med det så att något av ens behov alltid får lida.

Tycker du kan fråga din mamma vad dessa saker är som är viktigare än dina behov. Det kan mycket väl finnas saker som hon vill ha hjälp med men om hon bara vill att du ska vara en social varelse för hennes skull bör hon glömma det snarast det är du som bestämmer hur du vill leva.

Autismsmurfen skrev:vet inte om jag hör hemma här egentligen, för har ingen aspergerdiagnos.

Visst hör du hemma här. Dels finns här till och med odiagnosticerade som känner sig hemma bland oss; dels är det fullt möjligt att det som en diagnostiker kallar "autismliknande tillstånd" skulle en annan kalla "högfungerande autism" och en tredje "asperger". Det där funkar väldigt inexakt.

************************

Verkar som en omogen mor som vill ha det som är bekvämast för henne själv. Kanske du håller på att bli vuxnare än hon? Rätt till dina behov och att inrätta ditt liv efter dem har du i varje fall. Det är du som ska leva ditt liv, det är du som betalar priset om det inte blir som du vill.

Visst kan det hända att man behöver kompromissa; men även där är det man själv som bäst känner gränserna för vad man vill eller klarar. Gör man våld på dem, går längre än vad man egentligen kan, går det ut över både en själv och andra. Och är man autist kan det straffa sig riktigt ordentligt: man kan bli utbränd och få men för livet.

Trot inte din mor är som den jag länkar till men kan ändå vara intressant att läsa.
Tror det är anska vanligt att en förälder kan vara något narcissistisk, om inte så utpräglad som den beskrivna, men ofta hittar man nog några av dragen. Förhoppningsvis stämmer det inte på din mor.

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag

Autismsmurfen skrev:Ska gå om första året på gymnasiet till hösten, för hade svårt för att koncentrera mig och fick inte de betyg jag borde ha fått. Kommer ha pedagogisk hjälp och lite annat stöd. Försöker att bli av med det mesta av min ångest nu på sommaren. Vet själv att det går lättare om jag skriver ner scheman för nästa dag och vet i förväg vad som ska hända. Min pappa och hans fru (mina föräldrar är skilda) förstår precis, men min mamma blev arg och tyckte jag var egoistisk när hon fick förklarat att jag hellre ville hålla på med mina intressen än vara med familjen exakt hela tiden.

Nu är ju min mor iofs odiagnosticerad aspie själv, men jag känner igen det där väldigt mycket. Min morsa hade mycket svårt att smälta mina diagnoser och det är först nu efter ett par år som hon har kunnat förstå mer. Hon accepterar förstås inte att hennes autismproblematik och ADHD skulle vara något problem - vilket är väldigt synd eftersom det är just de dragen som har gett upphov till flest konflikter hemma under åren.

Hon har accepterat nu att jag inte saknar henne eller någon annan i familjen - det var lättare för henne att ta det när jag påpekade att det gällde HELA familjen, och inte bara henne. Hon inser också att jag tycker det är jobbigt att träffas, eftersom hon är så förbannat disträ och inte kan anpassa sig det minsta efter hur jag funkar - men det tog ett tag...

Autismsmurfen skrev:Grejen är den att min mamma nästan alltid har hållit mig till sig och hellre velat "gosa" än hjälpa eller stötta mig med något. Även nu kan hon prata med mig som om jag vore ett litet barn. Dessutom är hon otroligt känslostyrd och går nästan bara efter vad hon själv vill, även om hon säger att hon tänker på oss andra. Att hon gör saker och ting slumpvis är väldigt jobbigt för mig.

Exakt så är min mor. Känslostyrd, egocentrisk och mycket slumpmässig i sitt agerande. Hon vill gärna att jag kommer hem och besöker henne, men hon är helt oförmögen att kunna umgås med mig under tiden. Jag blir helt enkelt bara en del i hennes tillvaro - fast jag får mindre uppmärksamhet än mobilen och datorn - och det sociala samspelet är nästan obefintligt.

Hon vill att jag ska vara där, men hon klara absolut inte av att göra något med mig. Sist jag var hemma kände jag mig som en möbel.

Autismsmurfen skrev:Hon visar inte heller något engagemang alls i att göra situationen bättre. Visade henne ett schema en gång, och det första hon gjorde var att bli arg bland annat skrek hon:

"Aha så du tror att du kan göra allting på dina egna villkor alltså? Kom ihåg att du tillhör en familj och ibland finns det saker som man gör tillsammans som inte går att planera! Förresten är det en liten diagnos du har fått. Du är HELT NORMAL! Men dina scheman är ju för fan Rain Man!"

Blev väldigt kränkt av hennes kommentar. Förresten är man inte "helt normal" om man har fått en diagnos, utan kanske faktiskt behöver leva på ett lite annorlunda sätt. Egentligen vill jag vara för mig själv, men det är andra som får mig att må dåligt utav det. Det är inte alls så att jag inte bryr mig eller försöker stänga ute någon. Är bara mer känslig, har större behov av att vara för mig själv än andra och många projekt som jag vill syssla med. Men när jag försöker förklara det för mamma så nekar hon och säger att jag visst vill ha fler vänner, för att på något sätt göra mig "mer normal". Vet inte vad jag skall göra.

Har ni också problem med era föräldrar?

Låter helt klart som att hon varken har satt sig in i vad diagnosen innebär, eller velat ta till sig att du faktiskt har AS. Min morsa vägrade tro på mig när jag berättade att jag misstänkte AS, "för hon hade ju jobbat på gruppboende och sådan var ju inte jag!"

De allra flesta föräldrar vill inte inse att det kan vara något fel på deras barn, så den naturliga skyddsmekanismen är ju att förneka - vilket är enklare ju mindre synligt felet är.

Jag tycker du ska försöka förklara situationen för din pappa och gärna med någon kontakt på ex. HAB eller vart du nu får din hjälp. Helt enkelt en vuxen person som känner till din problematik och kan förklara för din mamma.

Det är väldigt svårt att ta den diskussionen själv ibland - särskilt om man är så ung att man går i skolan fortfarande.

Att ens barn får en diagnos är för en del föräldrar ett stigma och din morsa kanske helt enkelt har fått en liten livskris av den här vetskapen som hon inte kan hantera än, så hon försöker förneka eller förminska problemet så långt hon kan.

Hon gör det för att skydda sig själv, vilket är ett mycket primitivt, men ack så vanligt beteende.
Hennes sätt att tala om dina scheman är ENBART KRÄNKANDE, men det säger mycket mer om hennes oförmåga att ta till sig verkligheten än graden av ditt funktionshinder.

Tack för att ni svarade:)

DIProgan skrev:Tycker du kan fråga din mamma vad dessa saker är som är viktigare än dina behov. Det kan mycket väl finnas saker som hon vill ha hjälp med men om hon bara vill att du ska vara en social varelse för hennes skull bör hon glömma det snarast det är du som bestämmer hur du vill leva.

Det har jag gjort, och vad jag har förstått är det väldigt viktigt för henne att hela familjen gör något tillsammans. Men när vi väl sitter ner och pratar om vad vi kan göra så visar hon inget engagemang där heller. Då tycker hon att jag och min lillasyster skall få bestämma. Det är heller inte ovanligt att hon bara blir sittande vid TV:n med en kopp te och gnäller på småsaker.

I min mammas familj finns bara jag, hon själv och min lillasyster som är 5 år. Eftersom jag fyller 17 år i år så skiljer det ungefär 12 år mellan oss, och borde se oss som olika individer som behöver olika saker. Men ena stunden verkar hon tänka att vi ligger på samma nivå, och nästa stund ser hon mig som en mogen kvinna som kan klara allting själv, och gör jag inte det så blir hon rasande. Nästa stund sitter hon och ser överlycklig ut och är hur snäll som helst...

Zombie skrev:Verkar som en omogen mor som vill ha det som är bekvämast för henne själv. Kanske du håller på att bli vuxnare än hon? Rätt till dina behov och att inrätta ditt liv efter dem har du i varje fall. Det är du som ska leva ditt liv, det är du som betalar priset om det inte blir som du vill.

Beror på om man ser ett slumpvist och känslostyrt beteende som omoget. Tänker i alla fall mer i förväg när jag agerar, till skillnad från henne.

Ja, något liv vill jag ha i alla fall. Många andra tjejer i min ålder är ute och festar, dricker och träffar killar. Vad är det jag ber om? Jo, att få ha mer struktur på saker och ting så jag lättare kan måla tavlor, bygga en robot och skriva en bok. Förstår inte vad problemet är...:S

lasseivägen skrev:Trot inte din mor är som den jag länkar till men kan ändå vara intressant att läsa.
Tror det är anska vanligt att en förälder kan vara något narcissistisk, om inte så utpräglad som den beskrivna, men ofta hittar man nog några av dragen. Förhoppningsvis stämmer det inte på din mor.

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag

Heh, nej hon verkar inte narcissistisk eftersom hon har väldigt dåligt självförtroende och ändå verkar bry sig om mig och min syster en hel del. Men förstår nog ändå vad du menar. Det där med att hon håller mig till sig för sin egen skull stämmer väldigt bra.

Henkkalexi skrev:Exakt så är min mor. Känslostyrd, egocentrisk och mycket slumpmässig i sitt agerande. Hon vill gärna att jag kommer hem och besöker henne, men hon är helt oförmögen att kunna umgås med mig under tiden. Jag blir helt enkelt bara en del i hennes tillvaro - fast jag får mindre uppmärksamhet än mobilen och datorn - och det sociala samspelet är nästan obefintligt.

Hon vill att jag ska vara där, men hon klara absolut inte av att göra något med mig. Sist jag var hemma kände jag mig som en möbel. [/b]

Låter som min...-.-

Henkkalexi skrev: Låter helt klart som att hon varken har satt sig in i vad diagnosen innebär, eller velat ta till sig att du faktiskt har AS. Min morsa vägrade tro på mig när jag berättade att jag misstänkte AS, "för hon hade ju jobbat på gruppboende och sådan var ju inte jag!"

De allra flesta föräldrar vill inte inse att det kan vara något fel på deras barn, så den naturliga skyddsmekanismen är ju att förneka - vilket är enklare ju mindre synligt felet är.

Jag tycker du ska försöka förklara situationen för din pappa och gärna med någon kontakt på ex. HAB eller vart du nu får din hjälp. Helt enkelt en vuxen person som känner till din problematik och kan förklara för din mamma.

Det är väldigt svårt att ta den diskussionen själv ibland - särskilt om man är så ung att man går i skolan fortfarande.

Att ens barn får en diagnos är för en del föräldrar ett stigma och din morsa kanske helt enkelt har fått en liten livskris av den här vetskapen som hon inte kan hantera än, så hon försöker förneka eller förminska problemet så långt hon kan.

Hon gör det för att skydda sig själv, vilket är ett mycket primitivt, men ack så vanligt beteende.
Hennes sätt att tala om dina scheman är ENBART KRÄNKANDE, men det säger mycket mer om hennes oförmåga att ta till sig verkligheten än graden av ditt funktionshinder.

Det är lite som du säger, men samtidigt tror jag inte hon fattar att det faktiskt är ett problem. Har inte AS utan "Autismliknande Tillstånd" som är som en mildare form utav det. Om man träffar mig märker man inte att jag är annorlunda, det värsta på senare tid har väl varit att folk sett mig som lite blyg eller "mystisk". Så jag tror inte heller att det är svårt för henne att tro att jag har samma sociala behov som andra och kan leva på samma sätt som andra. När jag tidigare försökt med det har det lett till ångest.

Det känns dessutom konstigt att hon reagerar på det sättet när jag själv inte ser mig som konstig, utan bara lite annorlunda. Känner mig som en fisk med en fågel när jag är med henne. Kan inte flyga, men kan simma, men hon förstår inte det.

Hur ser din mammas sociala liv ut? Jag kan ju vara ute o cykla men jag får uppfattningen att det är torftigt och att hon använder er sina barn för att bota det samtidigt som hon inte vill att du ska hamna i samma sits ensam osv. och därför försöker göra dig till en social varelse för ditt eget bästa men missar att se vem du egentligen är. Att du inte är hon. Din mamma borde nog söka sig någonstans där hon kan träffa vuxna människor mer om hon inte har ett sådant liv.

Själv är jag en person där mina intressen bit för bit förde mig bort från mina barndomsvänner. Ibland är det deppigt att tänka på men livet liksom händer och folk väljer vad de vill göra med det. Valde jag rätt själv där det gick o välja? Mestadels.

Autismsmurfen skrev:Min pappa och hans fru (mina föräldrar är skilda) förstår precis

Vilka möjligheter har du att flytta till din pappa? Du är ju tillräckligt gammal för att få bestämma själv var du vill bo!

DIProgan skrev:Hur ser din mammas sociala liv ut?

Jättemycket social kontakt skulle jag nog inte säga att hon har... Men hon har ändå vänner och när jag ser henne tillsammans med sina arbetskamrater verkar de vara ganska nära vänner. Har frågat henne om hon inte vill träffa några vänner någon dag, men hon bara ryckte på axlarna. Vet inte om hon bara inte vill, hellre vill vara med oss eller bara vill att andra skall tycka synd om henne. Har hört att hon varit ganska ensam som yngre och att hennes mamma hade en del alkoholproblem, så hon kanske vill hålla oss extra nära som kompensation...

Miche skrev:

Autismsmurfen skrev:Min pappa och hans fru (mina föräldrar är skilda) förstår precis

Vilka möjligheter har du att flytta till din pappa? Du är ju tillräckligt gammal för att få bestämma själv var du vill bo!

Vet inte, är skriven hos mamma. Har försökt att prata om det med henne tidigare, men hon blev bara jätteledsen och tog det som om hon var en dålig mamma. Till slut så blev det inget...-.-

Jag har själv diagnosen AS och nu i vuxen ålder inser jag att även min mamma har en hel del drag av diagnosen. Ibland är hon osmidig, asocial, irrationell och "i sin egen värld". På samma sätt som jag har förstått att min diagnos förklarar en hel del om vem jag är, tycker jag att den förklarar en hel del om vem min mamma är. Det tog många år men nu som vuxen kan jag acceptera min mamma fullt ut med alla hennes brister och fel (precis som jag accepterar mig själv med mina brister och fel). Föräldrar är ju också människor.

Min erfarenhet av vuxna med AS är att man ofta försöker hitta fel hos sina föräldrar utan att inse att de väldigt ofta har brottats med exakt samma problem som man själv. Det finns ofta en mycket stark ärftlig faktor. Har man då själv bristande sjukdomsinsikt (eller vad man ska säga, AS är ju ingen sjukdom utan ett funktionshinder) så slutar det oftast med att man klassar föräldrarna som "omogna", "narcissistiska" etc. Det är klart att det i undantagsfall kan vara så, men oftare har föräldrarna samma svårigheter som man själv brottas med.

Gafsan skrev:[...]bristande sjukdomsinsikt (eller vad man ska säga [...]

självkännedom?