Jag har en dotter på 8 år med AS.
Senaste tiden har hon fått mer å mer aggressionsutbrott. Då kan hon kasta saker, som går sönder, göra illa sig själv och andra omkring.. Hon säger efteråt att hon inte kommer ihåg allt hon gjort.
Hon är så stark, så det är svårt att bara lyfta upp henne och få bort henne från själva situationen..
Vi har kontakt med BUP m.m

Men tänkte nu se om någon här har råd och tips till mig som mamma..
Eller om nån är med om liknande, så vi kan dela erfarenheter och tankar med varandra..
Känner mig väldigt ensam i allt som händer, och styrkan försvinner mer å mer för varje dag...

Tack på förhand....
" En trött mamma"...

Moderator Alien: Förtydligade rubriken.

Enda råd jag kan ge just nu är att prata med henne när hon är lugn och fråga henne vad det är som gör henne arg (inte så mycket varför hon reagerar som hon gör).

Jag känner delvis igen problemet från mig själv, när jag blir frustrerad och inte kan uttrycka mig blir jag så där väldigt arg och närmast omöjlig att kontakta tills jag slagit sönder något.

Tack för ditt svar!! Brukar prata med henne i efterhand, men hon vet oftast inte alls vad det kan bero på.. Det är väl delvis det som är det stora problemet också..

Jag är rädd att du måste vara oerhört lyhörd för henne och notera vad som gör henne så frustrerad samt jobba på att hitta metoder som bryter beteendet innan hon når gränsen.

Jag antar att hon själv inte tycker om det som sker och att hon därför gärna vill samarbeta för att bryta beteendet, så var det för mig när jag hämnade där, i mitt fall valde jag att separera vilket knappast fungerar i ert fall.

Min son slog sig själv som liten, betydligt yngre än vad din dotter är. Vi tog upp honom då, försökte hålla i honom försiktigt och upprepade "Mamma får inte slå Johan, pappa får inte slå Johan, Johan får inte slå Johan, ingen får slå Johan." Han slutade att slå sig själv redan efter några veckors mantra-läsning.

EN fråga som ibland funkar på vilken unge som helst:
"Finns det något jag kan göra som skulle göra dig glad? Min grabb började ofta snyfta när jag sa så och ibland, efter ett tag, ville han något. Då gäller det att vara lyhörd!"

Jag har sett beskrivet nånstans att barn som upplever en miljö som otrygg och ständigt måste anpassa sig och skärpa sig till det yttersta, får utbrott i sin trygga miljö.
De släpper ut frustrationen där de vågar slappna av.

Känner hon sig otrygg i skolan kanske?

Flia skrev:Jag har sett beskrivet nånstans att barn som upplever en miljö som otrygg och ständigt måste anpassa sig och skärpa sig till det yttersta, får utbrott i sin trygga miljö.
De släpper ut frustrationen där de vågar slappna av.

Känner hon sig otrygg i skolan kanske?

jag har hört något liknande från mer än en källa.

det kan tålas att tänka på, sset77. fundera om ungen är otrygg i någon annan miljö och om utbrotten ofta kommer i samband med hemkomst.

Tack för alla svar!!!! Har möte i veckan som kommer med bup och läkare, så jag ska ta upp allt detta då.. TACK

Hur har det gått? Jag har själv en 7-åring som periodvis har haft liknande beteende.

Här kommer några tips, om än lite sent:

Läs boken "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder" av Bo Hejlskov Elvén. Där finns massot av nyttigt att läsa om hur man ska tänka och agera vid utbrott. Många gånger handlar det om kravanpassning och ett lågaffektivt bemötande.

Även min son har svårt att prata om vad det är som är jobbigt för honom. Då har det underlättat att "ritprata", dvs att tillsammans rita situationer som kan ha varit jobbiga i t.ex. skolan. Ungefär som serier. Han tycker att det är roligt och vi har lyckats reda ut flera saker på detta sätt. Men det är lite som ett detektivarbete...

Det kan också vara bra att tänka på att barnet (eller den vuxna) har svårt att hitta ord för vad som är fel eller varför den är arg, ledsen osv.

Jag säger ofta att jag inte vet varför jag är ledsen eftersom jag faktiskt inte vet hur jag ska uttrycka det jag känner i ord. Gällande ilska har jag lärt mig at "jag är hungrig", "jag är trött", "jag är så trött på att tappa och snubbla på allt" eller "jag är stressad över _______" är godtagbara ursäkter för att bli förbannad.

Jag var så som barn men hade det inte otryggt i någon av mina miljöer. Skolan fungerade, jag hade vänner, blev inte mobbad osv.. Hemma så var allt helt okej, föräldrar boendes tillsammans, inget missbruk, misshandel eller något annat.

Om det går så låt henne vara ifred, det fungerade bäst för mig och för ett av mina syskon som får sådana utbrott. Att hålla fast, skrika eller försöka dra iväg henne kan göra det värre. Givetvis så måste du hindra henne om hon kan skada sig själv eller någon annan.

sset77 skrev:Brukar prata med henne i efterhand, men hon vet oftast inte alls vad det kan bero på..

Så var det för mig också när jag var barn och jag vet fortfarande inte varför det blev som det blev.

Bara ett förslag. Har ni provat det här materialet. Rätt enkel engelska så det går att översätta det till svenska, men själva metoden ger barnen redskap att uttrycka sina känslor. Om ni redan har provat materialet eller om ni gör det då är jag nyfiken på vad ni tycker. Sänd gärna ett pm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1932565213

Jag har också ett litteraturtips, "Explosiva barn" av Ross W Greene. Fick den i mitt fall rekomenderad av Eric Zander som är mycket kunnig i sådana här frågor. BUP har inte alltid så mycket att komma med, de kanske kan sätta en diagnos men inte alltid så mycket mer. Den här boken fastnar inte i diagnostänkandet utan går utöver det, vad som de facto är svårt (och kan ge en diagnos) men hur man ska arbeta för att komma vidare och få saker och ting att fungera bättre. Jag tycker den var toppen (den finns även rek här i tidigare trådar har jag sett)!

Hej!

Jag har också en son som är 8 år, han får raseriutbrott när något blir "fel". Det största problemet vi har hemma är att han ger sig på sina småsyskon fysiskt och det påverkar såklart hela familjen. Häromdagen hände något som jag inte såg men hans lillasyster var ledsen över att han hade gjort henne illa. När jag kom in och frågade lugnt vad som hade hänt gick han fram och sparkade henne för att hon skulle sluta gråta. Jag tror att han upplever det som att hennes gråtande är ett kvitto på att han gjort fel eller att han är dålig vilket gör att han vill få henne att sluta. Men det är otroligt svårt att hantera tycker jag. Är det någon som har tips på hur man kan liksom "nå in till empatin"? Han visar bara förståelse för någon annan om han är helt "på banan" och lugn.

sset77,(och ni andra) känner du också att det är omöjligt att nå in/fram till din dotter när hon är sådär arg? Min son blir helt onåbar och lever fullständigt ut sin ilska, mycket svårt eftersom mina andra barn blir lidande när jag måste fokusera på att få honom "tillbaka" till verkligheten.

det går inte kombinerra dna från de gröna, med dna från människorna
då blir det kaos i genetiken och psyke och kropps dna blir i uppror.

fråga Gud om jag tolkat detta rätt?

barn de säger inte så mkt, de reagerar.

men eftersom att jag var lite av en psykopat när ja var liten,
så bör inte jag yttra mig.

barn tycker om sagor <3 ni mammor, och pappor, berätta sagor för dem
det gör dem lugn, eller sjung för dem <3

Issa Jesus,
lärjungen magnus.

Synekdoke, så har vi det också. Det enda vi kan göra när utbrottet är ett faktum är att hålla oss undan tills det gått över. Just när det pågår finns det inget att göra. I bland kan det gå att avleda men inte ofta. Här händer det ibland utan att vi är beredda och då kan det hända att han slår eller sparkar på den som står närmast. Lillebror har ju tyvärr inte vett nog att flytta på sig.

Att arbeta förebyggande är väl egentligen det enda som fungerar och att prata om det i efterhand. Att lära sig när och var utbrotten oftast sker och undvika de situationerna. Men det är ju lättare sagt än gjort förstås.

Jag har faktiskt köpt boken som Milve tipsade om, men jag har inte hunnit läsa den ännu.

Ett annat tips jag läst är att använda en "termometer" (ritad) och att arbeta med barnet så att han så småningom förstår hur man ska göra när man blir arg. Att veta hur högt på termometern det motsvarar i ilska att tex en legobyggnad går sönder eller att han råkar tappa en gaffel. Och att veta vilken nivå på reaktion det motsvarar. Att prata om vad man får och inte får göra. Att tillsammans komma på förslag på vad han kan göra när utbrottet är på väg och att lära sig känna när det kommer.

En del tipsar om Omega 3. En del upplever att utbrotten minskar i styrka och går över fortare.

Vi försöker läsa hans signaler för att förstå när det börjar närma sig så att vi kan försöka bryta det han håller på med och få honom att göra något annat. Det är inte säkert att han själv vet. Då kan man tala om för honom så att han kan lära sig att själv känna igen tecknen: "Nu håller du på att bli arg".

Men självklart kommer utbrotten som sagt snabbt ibland utan att vi är beredda... Vi vågar inte lämna barnen tillsammans utan att en vuxen är med i samma rum/närheten mer än korta stunder, för då kan det hända att lillebror får en spark.

Tack VilsenVilja för de konkreta tipsen! Det är precis det jag behöver just nu. Jag satt och ritade en situation med min son idag på em och det var så intressant att hans eget förslag på lösning (vi pratade om när hans lillasyster "retas" (läs: inte gör som han vill) och han blir jättearg) var att han skulle få en kram av mig då i den situationen. Oftast håller jag mig fysiskt ifrån honom när han blir så arg eftersom det ofta är det han signalerar. Det var ju verkligen skönt att få höra hans önskan!

Ofta fungerar det bättre när vi är hemma eftersom han kan gå undan och även de andra men det är värre när man är någon annanstans och vi måste ta oss framåt eller vara kvar i situationen. Nu har han fått börja sitta fram i bilen vilket är en stor lättnad. Det gäller väl att också hitta små lösningar i vardagen för att undvika jobbiga situationer.

Något jag brottas med ibland är en fundering om det blir "för mycket" anpassning efter honom. Hur ska man skilja på det som är svårigheter och det som bara är att vara barn med allt vad det innebär? Det blir så mycket "tassande" eller vad man nu ska kalla det, även från småsystrarnas sida. Det är svårt att veta hur mycket man kan pusha honom, ibland går det bra att avbryta en aktivitet tex och ibland är det ett raseriutbrott som väntar. Jag antar att det handlar om att känna av men ibland räcker man ju inte till.

Ska kolla upp alla tips på böcker också!

VilsenVilja skrev:Jag har faktiskt köpt boken som Milve tipsade om, men jag har inte hunnit läsa den ännu.

Jag är nyfiken på vad du tyckte om boken och metoden?

milve skrev:

VilsenVilja skrev:Jag har faktiskt köpt boken som Milve tipsade om, men jag har inte hunnit läsa den ännu.

Jag är nyfiken på vad du tyckte om boken och metoden?

Jag återkommer när jag läst den/testat metoden.

Om du tar dig tid att läsa den här bloggen så tror jag att du kommer att få en hel del tips och tankar. Det är en oerhört klok mamma till barn inom autismspektrat. Hon skriver klokt just om din fråga och om förhållningssätt. Du måste dock bläddra runt en del och klura ut hur hon katalogiserat sina inlägg:

http://munderbar.wordpress.com/

milve skrev:

VilsenVilja skrev:Jag har faktiskt köpt boken som Milve tipsade om, men jag har inte hunnit läsa den ännu.

Jag är nyfiken på vad du tyckte om boken och metoden?

Nu har jag läst boken. Den verkar jättebra och jag tror på metoden, men jag tror att min son är för ung ännu (snart 8 år) så jag har inte testat. Det får bli i framtiden. I boken rekommenderar de metoden från ca 9 år och det tror jag stämmer ganska bra. Ev. kan man börja med delar tidigare.

Lindansare skrev:Om du tar dig tid att läsa den här bloggen så tror jag att du kommer att få en hel del tips och tankar. Det är en oerhört klok mamma till barn inom autismspektrat. Hon skriver klokt just om din fråga och om förhållningssätt. Du måste dock bläddra runt en del och klura ut hur hon katalogiserat sina inlägg:

http://munderbar.wordpress.com/

Håller med. Jag har också hittat en del bra tips i den bloggen.