Att få en neuropsykiatrisk diagnos måste innebära en kris. För del innebär inte krisen så mycket, en stilla krusning på ytan, man skakar av sig och går vidare. För andra blir det en djup livskris. En fråga om att omvärdera sig själv, sitt liv, allting.
Och allt detta ovanpå sina neuropsykiatriska problem i sig.
(Parallellt med att jag skriver detta läser jag Johan Cullbergs "Kris och utveckling".)

Det mycket märkliga är inte att att krisen kommer. Det märkliga är snarare att inte kristerapi, krisbehandling, stöd eller något annat erbjuds automatiskt. Eftersom det med automatik kommer en kris så borde något erbjudas för att hjälpa till, kan man tycka.

Men mig veterligen sker det aldrig. Aldrig nånsin. Och det tycker jag är märkligt.

Jag undviker att svara, då jag är osäker vilken som passar bäst. jag fick iofs två samtal med utredningspsykologen efter diagnosbeskedet, men då var dte mer hon som ville ha svar på massor av frågor, än att jag hade tid att filosofera, mer än att skicka in korta frågor utan följdfrågor...

Det kanske är så illa att somliga får posttraumatiskt stresssyndrom efter som psykiatriska diagnos?


För min del känns det snarare som jag har haft den där krisen hela livet i avsaknad av diagnos istället och att diagnosen tog bort, eller lättade på, krisen. Fast om jag hade fått en diagnos i 20-årsåldern eller så, så hade jag det kanske orsakat en kris i sig.

Vad skulle detta något vara?

Som sagt, krisen försvann, den dök inte upp. Alla konstigheter fick en förklaring. Aspiediagnosen var fan ett av det bästa som hänt mig.

Mardröm skrev:Vad skulle detta något vara?

Hur menar du? Menar du vad kris är?

http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=3889
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kris
http://mia.vox.nu/kriser.htm

Inte krishjälp, men däremot "vanlig" terapi. Kanske samma sak, med olika namn. Jag vet inte vad jag ska svara på omröstningen.

Eftersom man frågade och följde upp hur jag upplevde diagnosen så visste man ju att jag inte behövde någon krishjälp, så egentligen är ju frågan irrelevant i mitt fall. Men jag svarade nej eftersom jag inte fått den krishjälp jag inte behövde. Hade jag behövt sådan hjälp så hade jag kanske fått det.

Hela omvärlden, kommunens hjälpsystem, anhöriga, alla... har bemött mig sedan jag fick diagnosen som "fine, då fick du ett namn på detta, då var det klart, nu ska du vara redo för allt..."

Jag har haft problembilden sedan förut kvar, uppenbar krisreaktion på diagnosbeskedet, och dessutom alla andras fyrkantiga inställning att "det var det"... och dessutom den oinsatta inställningen från såväl kommunal personal som anhöriga att "jaja, kan du skylla allt på den där diagnosen nu, skärp dig för fan, just det här kan du inte skylla på något Asperger..." (Nähä? Det brukar gälla precis allt också... så de verkar inte tro att Asperger innebär någonting alls...)

Tre lager av jobbighet över varandra...

Och alla oväntade stora sinnesintryck av stora delar av den hjälp jag åtminstone fått har blivit en fjärde.

Som att få lägenhet i det här rikemansområdet med balkong som kan hyras ut som dansbana varje ons- och lördag...

Ganesh skrev:

Mardröm skrev:Vad skulle detta något vara?

Hur menar du? Menar du vad kris är?

http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=3889
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kris
http://mia.vox.nu/kriser.htm

Nä, hjälpen.
Jag avsäger mig all hjälp och tar det i cash om det går bra? För det är väl snickesnack som menas?

Ja det är det. Mycket "snickesnack".

Jag valde ja. Någon direkt kris fick jag aldrig, var ett år sedan jag fick ADHD diagnosen. Men 4 månader efter fick jag träffa en arbetsterapeut och vi har pratat mycket om hur det påverkar mig att ha adhd. Jag har inte haft så många negativa tankar utan det var en befrielse att få på papper att jag har problematik. För det har jag vetat hela livet.

Blev erbjuden samtalskontakt, men den tanten är så kass så jag ville inte.
Har haft många samtal med sambon istället, visst känner jag en sorg ibland över att inte vara "normal" men jag har bra stöd från psyk så den krisen blev inte så mycket av.


Mardröm: allt går inte att räkna i pengar. Har du en kris och behöver hjälp så spelar pengar inte någon större roll...

Jag misstänkte själv AS när jag sökte hjälp så för mig blev det ingen kris. Men för dem som får diagnosen som en total överraskning vet jag att det ofta kan bli kris och att bara några erbjudits stöd och hjälp att bearbeta det efteråt.

Dock har initiativ tagits till att informera berörda myndigheter och vårdinstanser om Aspergares behov (genom t ex SAMLAS-projektet, som några av oss här var med i) så att det i framtiden förhoppningsvis ska kunna bli lättare för NPF-diagnosticerade att få stöd.

Nej. Jag hade ingen kris. Jag fick ett namn på vad som gör mig annorlunda. Upprättelse, haha, vad var det jag sade, jag är inte som de andra barnen, sug på den ni, kunde jag säga till ryck-upp-dig-människorna.

Detta namn i mitt sjukintyg underlättade min efterlängtade flykt undan ett liv som var på väg att döda mig, en övergång till någonting som liknade ekonomisk trygghet i form av stadig sjukpension.

Jag fick ingen kris, än i alla fall. Jag visste en tid innan diagnosen att jag hade AS. Så jag blev inte förvånad eller något sådant. Jag har upplevt mycket mer traumatiska upplevelser, så detta känndes inte som någon kris. Jag har ju vetat att jag varit annorlunda sedan högstadiet.

Hej!

En kurator på Habiliterigen antydde att jag kunde ha AS på hösten 1999. Genast lånade jag böcker på biblioteket om AS, läste och kände igen mig. När jag fick diagnosen AS av en psykolog på Habiliteringen våren 2000 var jag förberedd, det var lite förvirrande i början men jag hade kontakt med psykologen som utredde mig cirka en gång var tredje vecka.

Nu när jag har fått diagnosen ADHD lämnas jag ensam med mina tankar, har bara maken att prata med.

Hälsningar

Lilla Gumman

DodeN skrev:Mardröm: allt går inte att räkna i pengar. Har du en kris och behöver hjälp så spelar pengar inte någon större roll...

Men det är ganska få saker som inte är pengar.
En psykolog är pengar.
Om jag får en resa till en paradisö, har självhjälp och gruppinternet behandling, kan resan och mijöombytet fungera bättre än den ofta tyste eller utmanande psykologen.

Hah!

Höh. Tänk om man finge krishjälp när man är i kris för att ens tillvaro är i kris, inte ingen ens när man åtminstone får namn och begrepp på krisens orsak.

Lilla Gumman skrev:
Nu när jag har fått diagnosen ADHD lämnas jag ensam med mina tankar, har bara maken att prata med.

Är det bra?

Ja, samtalsstöd det fick jag, och får fortfarande efter 2,5 år! Av samma NPF-utredare en gång/v. "Krisstöd" kallar jag det inte, "Habsamtal" e bättre. Psykiatrin kallar det Psykopedagogik el Psykoedukation.