Nu har jag visserligen inte fått diagnosen "asperger" utan "autismliknande tillstånd", men tror ändå att vi kan uppleva många saker på liknande sätt...

Tänkte i alla fall ta upp det där med hur vardagssituationer upplevs av någon med mild form av autism, från insidan. Var nämligen i stan med min mamma och lillasyster idag och blev ganska snabbt orolig när vi kom till ställen där det fanns mycket färger och folk som spred ljud omkring sig. Jag vet att det är väldigt typiskt att vara känslig för sådana saker när man har autism, men anledningen till att jag blev orolig var inte (kom jag på) på grund av att jag upplevde att intrycken var för många, utan för att jag upplevde det omkring mig som overkligt, som i en dröm.

Har haft samma problem sedan jag var liten. Går lätt in i min egen fantasivärld som ibland känns verkligare än världen omkring mig. När jag sitter vid mina intressen i lugn och ro är jag mig själv, men bland folk är jag en skådespelerska.

Har aldrig stött på någon som känt samma sak, så funderar på om det är ett autismdrag. Känner ni igen er?

När jag var liten så kände jag ofta så.
Nu är jag däremot verklighetsförankrad.

Ingen som upplevt oförklarliga företeelser då?
Det gjorde jag väldigt ofta fram till 14 års ålder.

Känner absolut igen mig. Sen har jag kraftigt dissocierat i perioder också. Inte riktigt samma känsla, men inte så långt därifrån. Kan inte kontrollera dessa två tillstånden trots mångtaliga år av Basal Kroppskännedom, Yoga, Qi-gong, Mindfulness etc.

Oförklarliga företeelser har jag haft sedan jag var lite och har de fortfarande. Har fått höra att det är perceptionen som ställer till det.

Jag upplever i princip allting som om det vore en dröm. Det är läskigt. Kan få hemska tvångstankar. Typ att det inte spelar någon roll om jag slår kassörskan i ansiktet, för hon finns ju ändå inte. Eller liknande saker... Oftast våld. Jättehemskt. Men så är det. Kan råka säga saker högt, för att jag blir tvingad och jag skäms inte ens. Typ "kuken fladdrar förbi och välkomnas hederligt av mitt sköte". Eller så börjar jag låtsas att jag är utvecklingsstörd och gör läten.

Nihilith skrev:Känner absolut igen mig. Sen har jag kraftigt dissocierat i perioder också. Inte riktigt samma känsla, men inte så långt därifrån. Kan inte kontrollera dessa två tillstånden trots mångtaliga år av Basal Kroppskännedom, Yoga, Qi-gong, Mindfulness etc.

Oförklarliga företeelser har jag haft sedan jag var lite och har de fortfarande. Har fått höra att det är perceptionen som ställer till det.

Vad är det för typ av företeelser?
Vilken ålder har du?

Det sista jag upplevde var att jag drömde om offren på Estonia-färjan den natten samtidigt som det hände.
Såg färjan och kaptenen med sina två närmaste besttningsmän stå där.
Sen gick jag på en väg och på var sida om mig gick människor i olika åldrar åt motsatt håll som jag. Förstod sen att det var de som dog.
Berättade för min mor om drömmen direkt jag vaknade för den var så speciell.
En stund senare ser vi på nyheterna vad som hänt och min mamma utbrast "det var ju det du drömde om!"

En gång var vi en vecka i ett hus vi hyrt på Öland. Jag var ca 11 år.
När vi kom försökte jag öppna alla skåp- och byrålådor men alla var stängda och låsta och inga nycklar fanns och detta påtalade jag högt för alla.
När vi kom tillbaka nästa gång stod varenda dörr vidöppen och gick ej att stänga utan de öppnades direkt igen. Fortf inga nycklar.
På natten hörde vi som bodde ovanpå att nån gick i trappen och trodde det var de nere som gick på toan. Bara det att de hade inte gjort det men hade också hört trappsteg och trott nån av oss gick ner i köket.
En morgon stod alla (rejält tunga av tjockt trä) trädgårdsmöbler flyttade från farstun ut på gräsmattan.
Jag hörde fotsteg gå i skarnet nedför sovrumsfönstret på natten och två män som pratade men när jag tittade var ingen där.
Det värsta var dock en natt när jag hörde någon viska mitt namn och sedan lyfte madrassen som om någon körde upp en knytnäve i ryggen på mig. Jag formligen flög ur sängen och blev stående paralyserad vid dörren stirrande på sängen utan att ens komma på tanken att tända eller öppna dörren.
Till slut klarade jag att gå ut ur rummet och där sov jag ju inte mer...

Sen såg jag och kände en man i huset vi flyttade till när jag var åtta.
Trivdes inte och kände mig obehaglig till mods.
Kunde sällan somna för kände saker. Och det var inte roligt för jag ville det inte eftersom det ju skrämde mig..
Fick senare veta att mannen som bott i huset före oss dött där och att hans änka hade sagt nej till flera spekulanter tills vi kom. Då ville hon att vi skulle bo där för att vi var barn. Som att han hade godkänt det..
Jag är 32 nu och är lika bergfast på det jag kände, hörde och såg som barn. Kunde inte stänga det ute då något jag däremot klarat från 14 och uppåt.

Autismsmurfen skrev:Har haft samma problem sedan jag var liten. Går lätt in i min egen fantasivärld som ibland känns verkligare än världen omkring mig. När jag sitter vid mina intressen i lugn och ro är jag mig själv, men bland folk är jag en skådespelerska.

japp.

dessutom har jag inte minnen så som andra har det. mina minnen är mer som något som någon annan har berättat att någon annan har upplevt, eller som något jag har läst om för länge sedan

Jag upplever att jag inte hänger med i utvecklingen av dagens överkonsumtionssamhälle, jag har t ex inte slit-o-släng-(o)vanor på samma sätt som många andra. Jag följer inte trenden att ständigt förnya sig själv m kläder, inredning, teknik o dyl (delvis självvalt). P g a detta känns det helt overkligt för mig att gå in på t ex Elgiganten (speciellt nu under regniga sommardagar) och IKEA känns läskigt o jag undviker d i möjligaste mån.

D blir nog lätt så för oss som reflekterar mycket..

Sheyen skrev:kuken fladdrar förbi och välkomnas hederligt av mitt sköte".

haha, hur reagerade den personen då?

Jag får samma upplevelser som du när jag tar in för mycket intryck. Stan, affärer och att åka kommunalt brukar få mig att reagera på det sättet.

Leviti skrev:

Sheyen skrev:kuken fladdrar förbi och välkomnas hederligt av mitt sköte".

haha, hur reagerade den personen då?

Inte fan vet jag. Jag är usel på ansiktsuttryck och kroppsspråk.

Jag har sen jag var liten fått en sorts overklighetskänsla över mej ibland. Det händer oftast när jag umgås med andra eller är ute någonstans, men det kan också hända när jag sitter själv hemma. Det känns på nåt sätt overkligt att leva och det känns "äckligt" att jag måste leva i en värld full med andra människor. Känslan är svår att beskriva, men den kan komma rätt som det är.

Autismsmurfen och onlyhell låter som lindrigt dissociationssyndrom, precis som Nihilith m fl.
KalleKus verkar medial.
Sheyens problem låter typ som Tourette light eller något åt det hållet.
Flinta är nog bara lyckligen utanför råttracet och lite mer medveten.

Allt tror jag är kopplat till högkänslighet.

Iridia skrev:Sheyens problem låter typ som Tourette light eller något åt det hållet.

Alltså det kan nog stämma. Jag har nog Tourettes... Det tyckte Sugis ex iaf att det verkade som...

Coolt! Fast säkert lite jobbigt för dig.

Iridia skrev:Coolt! Fast säkert lite jobbigt för dig.

Ja, det är rätt cool faktiskt. Roligt, ju. Men ja, jobbigt. Men man är ju van. Det är inte så jävla drygt, liksom.

En annan tråd om overklighetskänslor: overklighetskanslor-t7429.html

KalleKus skrev:Vad är det för typ av företeelser?
Vilken ålder har du?

Liknande det du beskriver. Fast inte om samma saker. Det med drömmarna. Har lite problem med att få ner sådana saker i konstruktivt skrift språk. Har en en hel del poesi skrivet om det dock.

Sedan är det munken i den svarta kåpan. Som jag haft runt mig så länge jag kan minnas. Kan tilläggas att han fanns även när jag var avtrubbad på Haldol sprutor samt Nozinan/Zyprexa tabletter och en drös lugnande skit. Det var dock allehanda andra perceptionsstörningar som skuggor och svartklädda män. Har de fortfarande. Fast de stör mig mindre nuförtiden, samt att jag inte tar upp det inom psyk. Aldrig mer neuroleptika. Helvetesmediciner.

Iridia skrev:Autismsmurfen och onlyhell låter som lindrigt dissociationssyndrom, precis som Nihilith m fl.

Allt tror jag är kopplat till högkänslighet.

Jo, jag har dissociationsstörningar. Beror på PTSD som hemsökt mig i 15 år. Fast det är inte detsamma som det jag kallar diamantbubblan, annorlunda känsla.

jepp.. brukar tänka att det är nåt PTSD-relaterat. Varierar med mående och IRL-stress.

Ja, särskilt när jag var yngre och intrycken blev för många på varuhus. Tecken på att det blev för mycket.

Ofta hände det i samband med social fobi och exponering av obehagliga situationer. När jag tvingades fråga om saker i kassan eller ringa samtal för att bli så socialiserad som möjligt, eller hålla föredrag inför min hånfulla klass. Jag blev alldeles stel i ansiktet och allt kändes overkligt. Det är mycket bättre och jag ser en koppling till att ångestnivåerna inte är så skyhöga idag som det var då. Stress under tidspress ger också overklighetskänslor. Man är inte närvarande i sin egen kropp då! Har blivit bättre tack vare basal kroppskännedom.

En annan typ av overklighetskänslor som kan komma än idag är att gå ut från en biosalong när jag är känslomässigt berörd av en film och tvingas trängas bland folk som väller in i salongerna eller prata om oväsentliga saker. Hjärnan är kvar i filmen och tar längre tid på sig att skifta fokus än mitt sällskap. Andra människor skiftar fokus flexibelt och obekymrat.

En liknande situation är om jag inte träffat folk på flera dagar. Om jag vid sällsynta tillfällen har legat sjuk i feber och gått ut och handlat mat när jag blivit bättre känns det helt overkligt att röra sig bland folk igen.

Sedan jag fick min diagnos och ju mer jag känner mig själv och mår bättre desto mer sällan kommer overkligheten över mig.

onlyhell skrev: Det känns på nåt sätt overkligt att leva och det känns "äckligt" att jag måste leva i en värld full med andra människor. Känslan är svår att beskriva, men den kan komma rätt som det är.

Jaa, joo, den känslan har jag ofta när jag vistas bland folk.

kattkvinna skrev:Sedan jag fick min diagnos och ju mer jag känner mig själv och mår bättre desto mer sällan kommer overkligheten över mig.

Intressant. För mig har det blivit tvärtom.

Jag känner igen mig mycket. Orkar inte utveckla mig kring det just nu men kanske återkommer.

Får relativt ofta overklighetskänsla och ganska ofta deja vu också.

Upplever derealisation every now and then så svar "ja"!