Hmm, frågan är en aning prekärt formulerad.

Jag är hellre ett orginal än en tråkig kopia.

Det bästa är att vara som man är. Oavsett vad det nu må vara. Ingenting är bättre eller sämre. Det bara är.

UNIK såklart.
Vi är ju inte födda som kloner vad jag vet.

Hur unikt är det att vara unik när alla vill vara unika? Varför är det så viktigt att vara unik? I trådens första inlägg finns en antydan om att det är viktigt att bli ihågkommen. Varför? Det viktigaste måste ju ändå vara att veta var man har sig själv och försöka få styrkan att använda det efter bästa förmåga och utvecklas efter bästa förmåga. Unik eller inte, man är lika värdefull oavsett. Detsamma gäller förstås popularitet men att säga detta om det är inget annat än en klyscha, särskilt som det av någon outgrundlig anledning verkar vara så förbannat viktigt att vara populär.

Alla vill vara unika på samma sätt. Säger väl en hel del om man tänker efter några varv. Åtminstone om man skippar det där att aspergare skulle vara undantagna.

Jag är unik på mitt eget sätt så det borde väl bli rätt unikt.

Okej, du får dispens nummer... hm, få se nu, två miljarder sexhundra tusen... tre miljarder sjuhundra... Ursäkta, låt mig återkomma.

Zombie skrev:Okej, du får dispens nummer... hm, få se nu, två miljarder sexhundra tusen... tre miljarder sjuhundra... Ursäkta, låt mig återkomma.

Med extrapolering av antalet människor (homo sapiens sapiens) som levat så blir väl numret omkring 37 014 956 384

lagom är dagens ord

Ja, jag är hellre 'jag' än någon annan. Däremot, för att jag ska kunna 'fungera' i arbetsliv, sociala interaktioner, när "allt" blir tungt - så är det lättare att leva in sig i roller. Inte att jag inte är mig själv, men på något sätt har jag lyckats förstärka vissa bitar och trycka undan vissa - sen när en har tid att koppla av så blir det ju "dampighet".. misstänker adhd:n.

Jag är alltid mig själv = Unik. Kan inte mina vänner tåla det så kan jag vara utan dem med =)
Vilket betyder att jag ändrar mig inte för att bli "populär".

Är det bättre att vara unik och lite underlig än en Svensson och populär?

Bättre och bättre.. vill man leva Svenssonliv är det väl 'bättre' att inte vara alltför 'unik'. Folk med NPF är väl allmänt unika oavsett vad de själv vill, även om man strävar mot 'omtyckt även bland Svenssons'.
Jag har i regel varit 'lite för unik' för de flesta tjejer jag varit intresserad av, utom i perioder där jag lyckats fungera i 'samhället'. Så att vara för unik för att fungera i samhället ser jag inte som något positivt.

Ska ALDRIG ändra mig för att behaga andra. I mitt fall vore det grov övergrepp mot mig själv och skulle enbart leda till katastrof.

Duger inte mitt sätt att leva o vara så gäller det att hålla sig borta från mig då. Mycket enkelt för jag bryr ytterst lite vad andra tycker om mig.

Konstigt nog så är jag omtyckt just för den jag är. Till exempel på jobbet får jag komplimanger som 'du e den enda här som står för det du säger'.

Jag styrs av inre krafter ( hjärta eller Gud hur man nu vill se det ) och jag tror att det är bäst väg att gå. Iaf för mig.

Det jag gör måste vara rätt för det funkar mycket bra.

Borde kanske nämna att jag enligt klassisk sexistisk teori verkligen uppskattar när tjejer är 'unika', och det är sådana jag gillar. Men man måste konkurrera om sådana tjejer med en massa 'fungerande' om än möjligen mindre trevliga män..

Jag tycker verkligen inte man ska ändra sig för någon annans skull. Om man ska ändra sig så är det för sin egen skull. Det funkar inte i längden att försöka vara någon man inte är.

bara unik .

Vore intressant att veta ålder på dem som skriver i tråden. Har en känsla av att de yngre ser det som mer positivt att vara unik än de äldre.

Dagobert skrev:Vore intressant att veta ålder på dem som skriver i tråden. Har en känsla av att de yngre ser det som mer positivt att vara unik än de äldre.

det tror jag det ligger något i. sen beror det ju på vad man menar med att ändra sig. man måste ju anpassa sig till var man är och hur situationen är. man kan inte komma i badkläder till begravningen och man kan inte komma i kostym till strandpartyt. det är att anpassa sig.

Dagobert skrev:Vore intressant att veta ålder på dem som skriver i tråden. Har en känsla av att de yngre ser det som mer positivt att vara unik än de äldre.

Ja där tror jag du definitivt har en poäng.

Många vill vara unika så till den grad nu mer att dom gör allt för att vara det och det blir mer (kan bli mer) pinsamt än unikt. Det roliga med det är att alla dessa "unika" individer färdas i grupp och man ser inte träden för all skog.

Jag skulle nog gärna vara lite populär i perioder, exempelvis då det gäller mina smycken och hantverk. det skulle gynna plånboken.
När det gäller vissa hantverk gäller det att ibland vara unik men även grymt jävla populär så den stora kretsen kan föra det vidare.
Åh andra sidan så är det många som lyckas sälja sig på enbart att vara populär och sälja smyckesatser dom själva satt ihop ifrån Panduro som sina egna hopkok.

Om det skulle gagna mig så skulle jag gärna vara populär.

Jag är unik. Det är det enda jag har gemensamt med alla andra.

Mortalis skrev:Jag är unik. Det är det enda jag har gemensamt med alla andra.

Blev nästan kär i det inlägget.

Jag vill paradoxalt nog varken vara "unik" eller "populär". Jag vill helt enkelt bara vara "mig själv". För det är det jag är bäst på, och trivs bäst med.