Vilse skrev:Usch, förstår din frustration. Det är så ironiskt att man måste klara av en massa moment och oförutsägbara turer innan man kan få hjälp. Och sommaren är ingen rolig tid när man mår dåligt. Ingenting är som det ska, folk är "på semester" och man förväntas dessutom gilla läget och rent av tycka om detta undantagstillstånd.

Om du måste vänta länge på samtalskontakt i Uppsala kan du ju alltid kolla om det finns någon mottagning som drivs av psykologstudenter eller liknande. En vän till mig gick regelbundet i terapi på en sådan mottagning, och det verkade vara minst lika bra och seriöst som på en "vanlig" psykologmottagning. Fast Studenthälsan borde i och för sig kunna hjälpa dig hyfsat snabbt. Well, en tanke bara. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dig.

Tack för tipset. Mitt största problem och orosmoment just nu dock är hur jag ska kunna ta mig igenom sommaren. Förslag? Nu ikväll har jag druckit en del men imorgon när jag vaknar kommer det vara riktigt jobbigt igen. Det är ju inte direkt så att mina problem blivit mindre med tiden. Det blir bara värre eftersom min ångest växer. Men man kan ju inte dricka hela tiden heller (jag dricker inte särskilt ofta).

Nebukadnessar skrev:Vilket strul! Det måste finnas en psykiatrisk akutmottagning där du bor där du kan söka hjälp för din ångest. De måste ju kunna ge dig någon form av "första hjälpen" så att säga. Tills du får börja träffa en psykolog regelbundet och få en utredning sjösatt. Men tyvärr måste man vanligen vara jävligt jobbig själv och ringa och tjata och tjata till det händer något...

Jo, det finns en akutmottagning men den är i princip endast för folk som är självmordsbenägna (vilket psykologen även påpekade). Det är inte jag. Inte än i alla fall. Hoppas att inte behöver gå så långt heller.

Kan du inte söka hjälp på en öppen psykmottagning tills vidare? På vissa ställen har de dagjour så man kan få dropin-tider.

Zima33 skrev:Kan du inte söka hjälp på en öppen psykmottagning tills vidare? På vissa ställen har de dagjour så man kan få dropin-tider.

Det var det jag gjorde. De hade öppen mottagning i torsdags så jag gick dit då. Men man får bara gå dit en gång. Bara engångssamtal. Dessutom sa psykologen jag träffade att de inte kan hjälpa mig på så kort tid eftersom jag behöver en/flera diagnos/diagnoser. Förstår du vad jag menar?

Angående din ångest, borde du inte kunna få ångestdämpande medicin av en vanlig husläkare utskrivet att ta vid behov? Sen ska du förstås fortsätta försöka få en utredning, men hjälp med din ångest känns ju lite mer akut! Jag skulle vända mig till en läkare för att se om du där kan få mer hjälp NU. Medicin tar ju bara bort symptomet, men bättre det än ingen lindring alls.

Lycka till!

Neutrino skrev:

Zima33 skrev:Kan du inte söka hjälp på en öppen psykmottagning tills vidare? På vissa ställen har de dagjour så man kan få dropin-tider.

Det var det jag gjorde. De hade öppen mottagning i torsdags så jag gick dit då. Men man får bara gå dit en gång. Bara engångssamtal. Dessutom sa psykologen jag träffade att de inte kan hjälpa mig på så kort tid eftersom jag behöver en/flera diagnos/diagnoser. Förstår du vad jag menar?

Okej.
Har du kollat med vårdcentralen om de har en kurator eller psykolog som du kan gå hos?

Zima33 skrev:Okej.
Har du kollat med vårdcentralen om de har en kurator eller psykolog som du kan gå hos?

Jag var på vårdcentralen igår. Först och främst för att få en remiss till de som utreder NPF i Uppsala. Fick träffa en sjuksköterska och hon var inte ens säker på om de kan skriva remiss, vilket jag tycker är konstigt. Det verkade som om att det var köer enda till slutat av augusti för att få träffa psykolog.

EDIT: Men eftersom jag ansökt om att få börja studera vid Uppsala Universitet i höst så finns det ingen som riktigt vill hjälpa mig nu heller. Alla säger att jag bör söka hjälp i Uppsala när jag väl flyttat dit.

Gå till VC, säg att du har ångest och be om Zoloft. Du kommer nog att kunna få ut det utan några problem. Be också om ett litet paket Sobril att ha om du får mer ångest de första veckorna. Zoloften bör hjälpa efter bara några veckor (hjälper mot alla typer av ångest- och ångestrelaterade problem).

Jag tycker inte att du ska bry dig om psykologens snack om att akutpsyk bara är till för dem som är självmordsbenägna. Enligt min uppfattning är de mycket snällare och lättare att ha att göra med på akuten än på öppenpsyk och de ska åtminstone kunna hjälpa dig med någon form av medicinering om du har svår ångest och vill ha det. Det är det de är till för och har du tyngre problem och misstanke om diagnos så kan de kanske mer än VC. Andra saker du kan göra är att ringa Nationella hjälplinjen som kan hjälpa till med tillfälliga samtal - kanske kring frågan hur du ska kunna klara sommaren med ångest och sånt. . För övrigt handlar det om att själv komma fram till vad som kan avleda ångesten, göra positiva saker för att inte fastna i problemen och allt sånt som är lättare sagt än gjort. Och om du hjälps av att skriva av dig dina bekymmer så gör det men ägna inte för mycket tid åt det utan släpp ibland. Svårigheten är att växla mellan att ägna sig åt sina problem och att försöka vila från dem.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker inte att du ska bry dig om psykologens snack om att akutpsyk bara är till för dem som är självmordsbenägna. Enligt min uppfattning är de mycket snällare och lättare att ha att göra med på akuten än på öppenpsyk och de ska åtminstone kunna hjälpa dig med någon form av medicinering om du har svår ångest och vill ha det. Det är det de är till för och har du tyngre problem och misstanke om diagnos så kan de kanske mer än VC. Andra saker du kan göra är att ringa Nationella hjälplinjen som kan hjälpa till med tillfälliga samtal - kanske kring frågan hur du ska kunna klara sommaren med ångest och sånt. . För övrigt handlar det om att själv komma fram till vad som kan avleda ångesten, göra positiva saker för att inte fastna i problemen och allt sånt som är lättare sagt än gjort. Och om du hjälps av att skriva av dig dina bekymmer så gör det men ägna inte för mycket tid åt det utan släpp ibland. Svårigheten är att växla mellan att ägna sig åt sina problem och att försöka vila från dem.

Alltså, jag börjar fundera på det där med akutpsyk. Det låter så drastiskt, men jag kanske borde gå dit. Grejen är att jag inte riktigt vet vad det är jag känner. Jag vet inte om jag har ångest eller om jag är deprimerad eller båda två (eller inget av dem). Jag kan inte riktigt identifiera det. Vet bara att jag mår dåligt och att jag inte riktigt vet hur jag ska klara av att köa i 2 år för att få en utredning (NPF-portalen meddelade mig att kötiden är ungefär så lång just nu).

Neutrino skrev:EDIT: Men eftersom jag ansökt om att få börja studera vid Uppsala Universitet i höst så finns det ingen som riktigt vill hjälpa mig nu heller. Alla säger att jag bör söka hjälp i Uppsala när jag väl flyttat dit.

Det där känner jag igen. Jag försökte få boendestöd i min förra kommun men då jag stod i kön för en ny bostad i en annan kommun så var jag inte intressant för dom.

Neutrino skrev:Grejen är att jag inte riktigt vet vad det är jag känner. Jag vet inte om jag har ångest eller om jag är deprimerad eller båda två (eller inget av dem). Jag kan inte riktigt identifiera det.

Det är normalt när man har asperger. Kan (åtminstone) bero på både alexitymi, allmänna tolkningssvårigheter och att man alltid har haft det så annorlunda än "alla" andra att man aldrig har fått något att jämföra med. Låt dig inte luras av det, du mår antagligen alldeles tillräckligt dåligt för att kunna gå till akuten, och även sådana här tolkningssvårigheter hör till vårdens område att hjälpa folk att bena ut. (Om de sedan kan det är en annan fråga, så man bör tyvärr vara beredd på att inte låta sig dribblas bort.)

Zombie skrev:Det är normalt när man har asperger. Kan (åtminstone) bero på både alexitymi, allmänna tolkningssvårigheter och att man alltid har haft det så annorlunda än "alla" andra att man aldrig har fått något att jämföra med. Låt dig inte luras av det, du mår antagligen alldeles tillräckligt dåligt för att kunna gå till akuten, och även sådana här tolkningssvårigheter hör till vårdens område att hjälpa folk att bena ut. (Om de sedan kan det är en annan fråga, så man bör tyvärr vara beredd på att inte låta sig dribblas bort.)

Kan det faktum att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka glädje och tacksamhet (speciellt när det förväntas av mig) ha med det att göra?

EDIT: Jag vet att jag ställer mycket olika frågor men min hjärna är fylld av dem.

Neutrino skrev:Kan det faktum att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka glädje och tacksamhet (speciellt när det förväntas av mig) ha med det att göra?

Kan åtminstone inte jag svara på över nätet. Låter som om du skulle behöva reda ut saker med en riktig NPF-expert eller så. (En sådan som tyvärr inte växer på träd).

Kan väl ha att göra med ett eller flera på en gång av både sorg eller depressivitet; svårt att tolka egna känslor; svårt att tolka andras förväntningar; aspiga problem med det sociala spelet och allt i det som hela tiden snabbt ska avläsas, tolkas, fås ihop till, beslutas, avvägas och tajmas rätt; kanske man sedan också ska ta sig igenom känslan av att vara dum när man gör något som inte ligger för en eller som man inte kan avgöra om man gör "rätt", och det drar också extra energi.

Att sedan göra det mot folk som förväntar sig det, då kommer det ju också in vad man har för relation till dem, med alla åtföljande frågor – till exempel om man egentligen känner någon större tacksamhet mot dem eller om det är annat som dominerar (inklusive kanske dåligt samvete för att man inte är så "tacksam" som de tycker man borde vara).