Hej. Jag är 28 år och identifierar mig med en överhängande majoritet av alla vanliga drag av AS.
Mina lågstadielärare identifierade det på en gång men förälder som är psykolog valde att ge mig chansen att växa upp utan stämpel. Var nog bra. Men nu 28 år, boende hemma, aldrig haft anställning, fobi för yrkeslivet och svårigheter pga min neurotyp som gör anställning svårt så funkar det inte att vara utbränd, självkänslelös och ångestfylld, sjukskriven osv så jag vill söka en diagnos även om jag hela livet hoppats på att kunna bli normal. Något som verkar mindre och mindre som hur det här med neurotypisk läggning funkar ju mer jag läser om autism.

Jag vet inte vart jag kommer flytta men jag bor i Linköping, skulle vilja bo i Göteborg, Norrköping, Helsingborg eller Stockholm.

Ni får jättegärna svara kort om hur utredning är i olika orter. Hur lång kö det är och hur bra utredning ni upplevt att det erbjudits där.

Jag har även en fråga.
Trotts att jag har nog med autism-artade drag att göra livet svårt nog utan diagnos har jag alltid kännt att jag varit något utanför AS-typiskheten då jag inte stämmer överens med det som verkar vara det mest vanliga och centrala karaktärsdraget som ofta framstår nästan som ett kriterie för diagnos:

Behovet av struktur och schema för att må bra.

Jag klarar inte av att strukturera mig och om en vän ringer och föreslår att ses kan jag åka iväg med tåg inom en timme utan problem.

Jag flyr strukturering och scheman och lever väldigt i sista minuten vilket mest drabbar andra även om det drabbar mig rent praktiskt då jag sällan avslutar några projekt... men så länge jag slipper bry mig om det så påverkar det mig inte i mitt mentala/emotionella välmående.

Jag har alltid tänkt att jag kan inte ha AS eftersom jag inte blir upprörd när scheman ändras och jag saknar struktur eller när någon ändrar planer.

Vad är eran erfarenhet/kunskap/expertis av den frågan? Gör det mig mindre trolig som aspie?

De problem jag har, exv fobi för arbetsliv och problem med institutioner och obegripande av sociala, gruppdynamiska protokoll etc verkar aldrig gå bort och jag är nu trött intill depression av att pendla mellan escapistiska studieorter och föräldrahemmet.

Jag har heller nära noll förståelse eller funtad för att sätta mig in i hur jag kan förbättra min livssituation. Livet har för mig alltid bara varit. Jag har aldrig förstått först att, och sen hur jag kan påverka mitt liv för att förändra min situation för det bättre.

Jag liksom bara är som en död flipperkula studsande neråt mot rännan och då jag växt upp utan att min psykolog-förälder pratat om autism eller AS nånsin och först lärt mig om vad AS är för nåt väl över 20 så känner jag en skam inför tanken på att få en diagnos och sedan ta emot ekonomiskt stöd från staten för resten av livet även om jag inte kan se mig själv på en arbetsplats.. det är lite som att titta på en dokumentärfilm om ingenjörer på NASA som bygger raketer när jag ser folk reda ut och utföra sitt yrkesliv.

Jag har träffat folk med typisk AS som har högavlönade jobb som inte verkar vara mer än positivt utmanande för dom... något som låter som en vanlig dagsrutin för dom... som däremot har detta drag av starkt behov av struktur (måste veta vad som ska göras tre dagar frammåt och mår dåligt vid snabba ändringar i planering).

Hoppas det tollereras att jag gör en sån spretig och självcentrerad tråd.

nimnimnim skrev:Behovet av struktur och schema för att må bra.

Har jag aldrig heller haft, har inte diagnos är precis klar med utredningen och vet inte resultatet än. Men hade det varit ett måste så hade jag aldrig blivit skickad till utredning.

Jag har däremot behov av små rutiner eller vad man ska säga, gör alltid på samma sätt när jag duschar men känner inte att jag måste duscha vid en speciell tidpunkt.Jag är lite impulsiv med vissa saker och har svårt för att skaffa rutiner, trots den informationen har alla mina psyk-kontakter funderat på om jag har aspergers(adhd också).

Det verkar vara svårast att få till utredning i de större städerna vad jag har.

En diagnos är bara ett verktyg till att kunna få rätt hjälp och förstå sig själv, du är precis likadan efter det.

En diagnos är inget att vara skamsen över, det enda som är skam det är om man ger upp och inte tror att man kan lyckas med något. Det som gjort att jag har lyckats med vissa saker det är att jag alltid blivit knuffad till sådant som är lite jobbigt och till slut har inte allt varit så jobbigt längre.

Att det där med struktur och scheman skulle vara så centralt, "nästan som ett kriterium", vet jag inte var du har fått ifrån. Nog för att aspergare kan ha problem med det, men att tolka de problemen så rigitt låter mer som neurotypiska "experters" schablonbild av aspergare. Problemen kan också yttra sig i behov av långsamma omställningar, mycket egentid, ovanligt starkt behov av kontroll över sina egna omständigheter och liknande, vilket inte är riktigt detsamma som "alltid samma sak", och nog finns det de av oss som snabbt skulle bli uttråkade till döds om vi ständigt åt samma mat eller cyklade samma väg till stan och vars hela varelse gör uppror vid tanken på påtvingade tider för att gå upp och i säng.

Dessutom kan man ha AD(H)D eller drag av det samtidigt – mycket vanligt – och då ligger det i det att man kan vara en sista-minuten-människa och allmänt hopplös med "struktur".

I den mån man nu ska köra med såna där etiketter. Det kan det ju finnas vissa praktiska skäl till, som du har märkt; men man får inte glömma att verkligheten är som den är och etiketterna är bara fruktansvärt förenklade modeller av den – inte tvärtom.

Tycker att du ska be om en utredning och sluta grunna alltför mycket själv, man kan bli snurrig av information man kan hitta och att fundera på hur man fungerar. Blir lätt att tankarna bara snurrar och snurrar och oftast mår man ju än sämre av det.

Jag har fått mycket och snabb hjälp i Stockholm, men här finns ju många kommuner och det ser nog väldigt olika ut beroende på var i Stockholm man bor. Så låt inte det styra vart du vill flytta. Börja med om att be om en remiss till en psykiatrisk mottagning så att du får prata med någon professionell som kanske kan hjälpa dig bena ut dina tankar.

Lycka till!

tack för svaren! de peppar helt klart. tack tack

Choklad skrev:Har jag aldrig heller haft, har inte diagnos är precis klar med utredningen och vet inte resultatet än. Men hade det varit ett måste så hade jag aldrig blivit skickad till utredning.

Har nu diagnos och kan helt klart säga att det där med struktur och scheman inte var nödvändiga för diagnos.

Asperger syndrom är ju så himla brett du kan ha 100 olika personer som får samma diagnos fast de är helt olika till sättet.
Det är ju 3 grundkriter för asperger även om du inte måste ha alla 3 förstås.
Social interaktion,, Socialt samspel och Kommunikation.
Man kan ha lite av det ena å mer av det andra osv. Men du måste varit född med det. Du kan inte blanda ihop det med "social fobi" för det kan man få när som helst i livet.
Social fobi är ju mera att man inte vågar träffa folk osv, även om aspergare också kan ha samma svårigheter.

Social interaktion,
Med social interaktion menas människors sociala handlingar mellan olika personer eller grupper som förändrar andra människors beteende och hanlingar utifrån interaktionspartnerns handlingar, det vill säga är social interaktion när en person kopplar mening till en situation, tolkar vad andra säger och handlar utifrån detta.

Socialt samspel
Bristande ömsesidigt socialt samspel är det som oftast uppmärksammas mest vid autism. Oförmåga till eller undvikande av ögonkontakt är ett vanligt fenomen. Personer med autism uppvisar ofta svårighet att förstå sociala umgängesregler, svårighet eller likgiltighet inför att få kontakt med jämnåriga samt socialt och emotionellt opassande beteende. De har nedsättning i en funktion som kallas intentionalitet av andra graden, "theory of mind", att förstå att människor är olika.

Kommunikation
Personer med autism kan ha en försenad eller utebliven talutveckling och kompenserar den inte med icke-verbal kommunikation. Av dem som använder verbal kommunikation är det varierande hur mycket och hur bra de kommunicerar. Det finns de som använder endast några enstaka ord medan andra använder många ord och pratar korrekt men använder mest upprepade fraser. Det finns också de som har välutvecklat och spontant språk, men den gemensamma nämnaren är att de alla har svårt att inleda och hålla en dialog igång och att de har brister i språkförståelsen. Speciellt att förstå språkets djupare mening. Även för dessa personer med välutvecklat och spontant språk är en bokstavlig tolkning av språket vanlig. Exempelvis "Kan du öppna fönstret?" tar de som en ja- eller nej-fråga och ser det inte som en vädjan. Därför är det bättre att säga "Öppna fönstret". Ekolali (ett upprepande av tilltalet i stället för ett svar) förekommer också. Flera studier har visat att kommunikativ förmåga hos barn med autism korrelerar med hur länge de tenderar att fokusera på munnen när de tittar på andras ansikten[7]. Detta fenomen kan observeras även hos barn med normal utveckling, och tros återspegla det faktum att visuell information från munnen hjälper till att segmentera språkljud.

Moderator: Raderade överflödiga taggar

På flera orter, också min, är det flera års kö till utredning, men jag var i större behov än andra av diagnos så jag behövde bara vänta en månad. Utifrån det jag läser om dig verkar du inte vara i akut behov av diagnos så du får nog vänta i några år.

Jag blev utredd på NPU-enheten i Linköping, jag stod i kö i kanske ett halvår. De var jätte trevliga och utredningen var klar på en vecka.
Sedan skickades man vidare till vuxenhab, men det börjar inte för mig förens nu efter semestrarna men de verkar vettiga

ajdå.. ska precis flytta ifrån linköping synd att jag inte kom på tidigare.
måste söka lägenhet om jag ska stanna kvar då föräldrar flyttar nu i månaden i vilket fall...

måste tacka för vänliga råd och omtänksamma pm.

angående flytt så klarar jag av att sköta egen lägenhet och sånt, och jag har bott själv av och an. dock ej aldrig i egen lägenhet. kollektiv... studentlgh.

mina problem är mest fobier och svårigheter gämtemot arbetsplatser och i synnerhet arbetssökandesaken. kan få handläggare på arbetsförmedlingen men dom har aldrig kommit någon vart med mig då jag aldrig kunnat sammarbeta konstruktivt med saker jag tror mig kunna klara av... vet inte om det är tur eller otur men jag är sjukskriven så jag kan betala hyra när jag får bidrag.
får kolla upp var i stockholm man hör om man bor i visby för utredning då jag antar att visby inte har egen utredningsenhet...

Nej, tycker också det där med orimligt behov av struktur verkar vara en sån där schablonaspergergrej, dvs höra hemma i teorin om hur asperger yttrar sig (tror det behovet mer hör hemma inom autism, där svårigheterna är betydligt större, typ på boende). Själv har jag lite av motsatt problem, jag har svårt att förstå varför "roboten" är ett ideal för människan? Samma väg till jobbet varje dag, samma jobb flera år i rad, jag tycker det är underligt att många lever ett rätt ensidigt liv fem av sju dagar i veckan. Och jag har aspergerdiagnos, diagnosticerad i Stockholm. Kunskaperna verkar minst sagt kunna variera i fråga om utredningar men i Stockholm och andra större städer har de väl hyfsad koll ( jag "missades" i o f i Stockholm första gången).