Jag tror på sommaren med Mats Olin, skriven av hans far Stig Olin:



Kortast och blekast vintersol, finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren, för att hans tro var svag
Han skulle aldrig någonsin, trott på en sol, en vår
Ändå förvandlas vintern till, sommar varenda vår

Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror, jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol

Midsommarafton natten lång, Kärlek och dans och sång
Solen, som plötsligt börjar gå, upp och ner på en gång
Pojken med flickans hand i sin, viskar och får till svar
Löften han gått och hoppats på, under det år som var

Apropå Birger Sjöberg, här är en annan sommarsång modell äldre, Den första gång jag såg dig, här med Tommy Körberg.



Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag,
den första gång jag tog dig uti handen.

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så blänkande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn
så bländande och grann som aldrig mera.

Postar den 78/varvare i den kvalite som jag fann den i har sökt på "webben" efter andra inspelningar och gärna då med Anders Börje men även sökt efter alla de andra "musikanter" som gjort inspelningar ... hmm, den här länken känns inte så rättvis varken mot Birger Sjöbergs så finstämda dikt eller Anders Börje som tolkat ... Jepp läste någonstans att Birger Sjöberg en solig dag lät sig inspireras av "Bellman".

Anders Börje - Fjärilen på Haga



Jag minnes mycket väl en sång, jag gnolade,
då böljan spolade
med solbeglänsta stänk vår vita båt,
då tiden låg i blomster och sig solade
och den sken och mådde gott i sommarns ståt.
En liten sång, som gjord av vingsus svaga.
Den handlade om fjärilen från Haga.

Och båten gled på vattnet, klart och strömmande,
och åran, sömmande
små silveröglor, dök i böljan sval.
Jag talte mellan tonerna så drömmande
om detta glada Sjuttonhundratal.
Förlät dess flärd och karaktärer svaga
för glädjens ros, som blommade på Haga,

Varenda väldig bubbla, som kom flyende
blev till ett hyende,
en kudde under vattengudar små.
Men Frida, som satt rosig, lugn och syende,
å toften (med en gullgul ådring på),
hon märkte ej gestalter, som sig tvaga
liksom najaderna i sjön vid Haga.

Jag såg en festlig tid i tanken blånande,
av Diktarn lånande
sitt leende vid hulda lutors språk.
Då säger Frida något så förvånande:
»Nog var den diktarn ändå ekivåk?»
Jag stilla log, jag ville ej beklaga,
jag endast sjöng om fjärilen på Haga.

Jag mig betvingade och sakta gnolade,
och böljan spolade
och gungade vår båt i sommarns vind.
Då kom en fjäril fladdrande, som solade
sig vit och skön tätt intill Fridas kind
i avsikt att förtjusa och betaga.
Han hälsade från fjärilen på Haga.

Dina färger är blå med Tommy Nilsson:



Morgon kommer över ängarna
och daggen lyfter med en vind
Långsamt låter vi den vakna
den plats där du blev min

Här kan jag ännu höra röster
ditt andetag emot min hud
hur du varsamt tog mig till dig
som en vacker sommarbrud.

Här är mitt liv, och jag ger dig allt jag äger
Här stannar min tid du såg mig som jag är

Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och dom vänner jag saknar
nätter då ljuset aldrig tog slut
och minnet av dig då, dina färger var blå
---
Kom till mig i kärlekens hus, i sommarnattens sista ljus

Och av Gustaf Fröding ... är det mycket tolkat, men valde den här sorgliga dikten, då minnet av en sommar kan vara så svår när det är att leva upp till lek, dans och glädjebud.

Elin i Hagen Monica Zetterlund



Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
— jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon där borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
— men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring på bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
— i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.

Ännu en sorglig visa av Gustav Fröding, Kung Liljekonvalje:



Kung Liljekonvalje av dungen
Kung Liljekonvalje är vit som snö
Nu sörjer unga kungen
Prinsessan Liljekonvaljemö

Kung Liljekonvalje han sänker
Sitt sorgsna huvud så tungt och vekt
Och silverhjälmen blänker
I sommarskymningen blekt

Kring bårens spindelvävar
Från rökelsekaren med blomsterstoft
En virak sakta svävar
All skogen är full av doft

Från björkens gungande krona
Från vindens vaggande gröna hus
Små sorgevisor tona
All skogen är uppfylld av sus

Det susar ett bud genom dälden
Om kungssorg bland viskande blad
I skogens vida välden
Från liljekonvaljernas huvudstad

En sång jag minns ifrån skolan, Ute blåser sommarvind:



Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan re'n,
sätter löv i taket se'n.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara

Samuel Johan Hedborn (lyrik) och Alice Tegnér (musik)

Lill Lindfors - Tillsammans är ett sätt att finnas till



Ska det vara något mera
innan kassan slår igen?
Det var allt som sas, han drack ur sitt glas
titta upp ett slag, och sen tänkte hon
Att har man gått i arton år som servitris
Ja, då vet man när ens gäster har det svårt på något vis
Så hon sa: förlåt, jag kanske stör dig
ja, jag vet nog att inte har jag me’t å göra
men du, hur är det fatt?

Och han såg så där förbi’na
som han inte hört ett ord
och fast hon inte fick nåt svar
så var det nånting som höll henne kvar
Så hon sa:

Jag vill inte störa dig
nej, sån är inte jag
inte är jag den rätta att prata med
men jag lyssnar fan så bra

Och han tog sitt glas
och hon flytta en vas
några smulor borsta hon ner
man kan inte göra nåt mer än att gå
och då sa han:

Jo fröken
Jag jobba förra sommarn
Nere i frihamnen ni vet
med oregelbundna tider
och med obegränsad ensamhet

Så en lördag, på krogen
hade just fått ut min lön
och till höger, två bord bort
i en klänning som var grön

Åh, min gud
Ån, min gud va hon va skön

Hon var nåt så jävla underbar
hon var det finaste jag sett
hon verkade så ensam
och jag, jag förstod mig rätt

Jag är ju ingen sån där
utom nån gång när jag är full
så jag sa till mig själv, ta chansen
för en, för en gångs skull

Åh, min gud
Åh, min gud så för hennes skull

Så stod jag väl där och stamma
fick väl fram nånting ändå
om att jag, och vi, och ville hon
men hon hörde inte på

och jag ville ju för satan
bara vara lite skysst
ändå stod jag där och skämdes
när hon sa: för sent och tyst

Om du vill så vill jag gärna
jag vill gärna om du vill
är man ensam är man ingen
Men tillsammans är ett sätt att finnas till

och så gick vi hela vägen hem
hem till mig, mitt hyresrum
och hon sa väl inte så mycket just
och själv så var jag stum

Men hon sa:
tänd inte ljuset! Nog ser vi ändå
för att hitta till varanda
och jag hörde hjärtat slå

I min ensamhet om natten
ändå sedan jag blev man
var hon drömmen som jag drömt
och nu var drömmen sann

och jag ville gärna prata
om min stora ensamhet
och jag ville liksom säga
när hon sa: sssh, jag vet

Om du vill, så vill jag gärna
jag vill gärna om du vill
är man ensam är man ingen
Men att älska är ett sätt att finnas till

och jag tänkte nästa morgon
när hon somnat på min arm
att du är som sommarnatten
lika mjuk, och skön, och varm

Och så smög jag upp försiktigt
men hon vaknade förstås
Så jag sa: jag går och köper like käk
och sånt åt oss

Med fulla kassar rusa jag
tog trappan i två språng
där låg en lapp på bordet
där stod: vi kanske ses nån gång

Servitrisen strök med handen över ögonen, och sa
för sig själv, så där, hon sa ungefär: om det hade varit jag
om jag vore lika underbar, eller du va nästan blind
och jag sluta för ikväll, just nu, och du ville vara min

ja, då skulle du gå med mig hem
för vi två, vi vet nog det mesta
om den kärleken
och allt om ensamhet

och dem såg på varann, och vände bort sin blick gjorde han
för en stund stod tiden still
tills han sa: jag tror jag tar en till
och sen tror jag nog jag vill betala!

Och om du vill, så vill jag gärna
jag vill gärna om du vill
är man ensam är man ingen
men tillsammans är ett sätt att finnas till

Lurigt är det med den här låten Lill lindfors så vitt jag vet helt fri från all skuld men text och arr ryktas vara så skändligen stulet rakt upp och ner av Amerikanen Harry Chapin i slutet av 1970-talet i en tid som var innan vår mer säg... -äsch nu befinner jag mig på djupt vatten och det med min pc i mitt knä ... och det mer flytande fildelnings/bloggplankning/citatvrängande-tok"länknings" etc

Monica Zetterlund - Underbart Är Kort



Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort

Gunnar Wiklund - Minns du den sommar



"Minns du den sommar? Ängen stod grön.
Minns du den natten? Vi möttes ut på ön.
Minns du den skogen i sommarnattens ljus?
Minns du den stigen, vi gingo till ditt hus?
Jag var förälskad för allra första gång.

Grönskan är borta, helt liksom du.
Glömd är den sommar. Den finns ej längre nu.
Glömd är den natten vi gingo i din skog.
Glömd är den drömmen att aldrig vi fick nog.
Var är den kärlek, som levde hos mig då?

Jag ej begrep, när du mig övergav.
Hur jag än dig söker, som molnen över hav.
Jag bara vet, att ingenstans du finns.
Ändå uti världen, du är den jag minns.

När det blir sommar, ännu en gång,
då skall jag sjunga om dig i denna sång.
Då skall jag låtsas att skogen är sig lik.
Då skall jag segla förbi din tomma vik.
Det är den kärlek, som aldrig kan ta slut.

Dansen på Svinnsta skär med Åke Grönberg (från 1940):



Dansen den går uppå Svinsta skär,
hör klackarna mot hällen.
Gossen han svänger med flickan kär
i stilla sommarnatt.
Blommorna dofta från hagen där
och många andra ställen,
och mitt i talltrastens kvällskonsert
hörs många glada skratt.

Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.
Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.
Flickan har blommor i håren,
månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinsta skär.
(Text och musik Gideon Wahlberg)

Och en sång som känns nästan hädisk, En vals om sommaren av och med Bengt Sändh:



Nu är den förbannade sommarn här,
en obeskrivlig plåga
Svettig och dammig och sur och tvär
torteras jag av sol.
Hur sommarn kan vara så populär
det är för mej en fråga.
Jag pustar och flåsar med stort besvär
bland sippor och viol.
Fan, vad jag plågas och lider.
Huden är rödbränd och svider.
Svedan är värst bak på ryggen.
När solen gått bort kommer myggen.
På dagarna får jag visiter
av småkryp som stinger och biter.
Spyflugor, humlor och bromsar och myror
och getingar.

Törsten är olidlig, ölet ljumt
och maten står och surnar.
Sommarn som skalderna jämt berömt
får gärna bli till höst.
Blekfeta kärringar på var strand
är gnälliga och sura
på ungar som bråkar och kastar sand
och spiller saft och glass.
Vi badar i avloppsbrunt vatten,
får maskrosor uti rabatten.
Luften den stinker av tjära.
Vad mer kan Carl Anton begära?
Om jag ligger i solen och lurar
väcks jag av åska och skurar.
Drömmen vi drömde om sommarn, i vintras,
var alltför falsk.

Drömmen om Elin - Monica Augustsson - Carl Jularbo

Drömmen om Elin

musik: Karl Karlsson-Jularbo
text: Peter Himmelstrand

Vad jag drömt om dig,
lilla Elin mjuk som sommarns vind
Söt som socker strut,
med brun och fjunig kind.
Under alla år
har jag burit med mig drömmen
drömmen om Elin,
leende under en blommande lind.

Vad min dröm är skön
där är du så ung och varm och ljus
Solen i ditt hår
ett avsked vid ditt hus
I min ensamhet vänder jag mig tillbaks
till drömmen,
drömmen om Elin
barbent i tunn sommarblus.

Elin, i min dröm
går ditt skratt mot skyn som en ballong
Du far i min famn och vinden drar en sång.
Det blev aldrig vi,
men jag drömmer ändå drömmen
drömmen om Elin,
och om en sommar en gång.

Pierre Isacsson - Ännu en dag, ännu en tid



Fågelsång vid mitt fönster,
fläktande gardin,
gryningens ljus
letar sig in.
Vänjer blicken vid ljuset
mörkrets tid är slut
lämnar min säng
och stiger ut.

Sakta vaknar min dag
vaknar mitt liv
öppnas min värld inför mig.
Morgon fylld av behag
himlen är vid
ännu en dag,
ännu en tid.

Solen möter mitt öga,
morgonbris mitt hår,
barbent i gräs
daggvåta tår.
Blundar stilla och andas
njuter luft och frid
ännu en dag,
ännu en tid

Sakta vaknar min dag
vaknar mitt liv
öppnas min värld inför mig.
Morgon fylld av behag
himlen är vid
ännu en tid
att leva.

Sakta vaknar min dag
vaknar mitt liv
öppnas min värld inför mig.
Morgon fylld av behag
himlen är vid
ännu en dag
ännu en tid.

Carl Orff - Ur Carmina Burana



Swaz hie gat umbe


Swaz hie gat umbe, Those who go round and round
daz sint alles megede, are all maidens,
die wellent an man they want to do without a man
allen disen sumer gan! all summer long. Ah! Sla!


Chume, chum, geselle min


Chume, chum, geselle min, Come, come, my love,
ih enbite harte din, I long for you,
ih enbite harte din, I long for you,
chume, chum, geselle min. come, come, my love.

Suzer rosenvarwer munt, Sweet rose-red lips,
chum un mache mich gesunt come and make me better,
chum un mache mich gesunt, come and make me better,
suzer rosenvarwer munt sweet rose-red lips.



Swaz hie gat umbe


Swaz hie gat umbe, Those who go round and round
daz sint alles megede, are all maidens,
die wellent an man they want to do without a man
allen disen sumer gan! all summer long. Ah! Sla!

Lili och Sussie - Sommar inatt (1985)

Alice Babs - Om sommaren sköna



text: prosten Anders Walerius (1615-1663)

Om sommaren sköna, när marken hon gläds
vid Dala två älvarna vida
från Tunaå strand till Gagnefmäns näs
hur fagert att ro och att rida!

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Där hörs en förnöjelig näktergalssång,
och djuren i lunderna gånga,
vid Åhl utmed land, på sjö och på strand
om vårtiden leka så många.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Vid Leksand där möter man Siljanom,
den sjö sig så vida utsprider
i fyra de delar, som löpa runt om,
men österut Rättviken vrider.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Från Venjan och Orsa till Älvenes dal
och så över bergen till Särna,
där älgar och renar till tusendetal
i skogarna vistas så gärna.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste Dalar i Svea.
Besökte den orten helst vilken som kan,
så får han erfara långt mera.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.