Var på psykakuten ikväll p.g.a. panikångest. Skötaren som jag ringde till och som tog emot mig var mycket duktig och förstående. Väntetiden var absolut rimlig. MEN! Läkaren jag kom till viftade bort alla trauman jag varit med om de senaste åren, och hävdade att "så är det för alla, livet går upp och ned. Du har en depression."... Hon höjde min antidepressiva dos med det dubbla och gav mig några Atarax samt recept på det, samt remitterade över mig till öppenpsykiatrin.

Nu undrar jag; ÄR det så att "alla" är med om saker som ett flertal dödsfall i nära familj och släkt, att man får livshotande sjukdomar där dödligheten är 50% på båda med månader av sjukhusvård som följd, samt ett antal öppna hjärtoperationer med påföljande reaktiv psykos inom loppet av ett par år? Observera att jag inte är ute efter en "vem har haft det värst"-diskussion. Är bara intresserad av att veta om det klassas som "normala" motgångar? Det kändes som om hon bara kom med plattityder och klapp på huvudet.

biologic skrev:Var på psykakuten ikväll p.g.a. panikångest. Skötaren som jag ringde till och som tog emot mig var mycket duktig och förstående. Väntetiden var absolut rimlig. MEN! Läkaren jag kom till viftade bort alla trauman jag varit med om de senaste åren, och hävdade att "så är det för alla, livet går upp och ned. Du har en depression."... Hon höjde min antidepressiva dos med det dubbla och gav mig några Atarax samt recept på det, samt remitterade över mig till öppenpsykiatrin.

Nu undrar jag; ÄR det så att "alla" är med om saker som ett flertal dödsfall i nära familj och släkt, att man får livshotande sjukdomar där dödligheten är 50% på båda med månader av sjukhusvård som följd, samt ett antal öppna hjärtoperationer med påföljande reaktiv psykos inom loppet av ett par år? Observera att jag inte är ute efter en "vem har haft det värst"-diskussion. Är bara intresserad av att veta om det klassas som "normala" motgångar? Det kändes som om hon bara kom med plattityder och klapp på huvudet.

Läkarna är "effektiviserade". Hon kanske hade kravet på sig att klara av alla patienter på 15 minuter? Stafettläkare brukar kasta ut mig handgripligt efter just 15 minuter!

Att hon bara avfärdade så svåra sjukdomstillstånd som du nämner med påföljande psykosociala reaktioner, depression, psykos - handlar bara om regeringens sjukvårdspolitik och pengar/nedskärningar. Det finns ingen tid för människor/empati/lyssnande/analys/samtal.
Det finns bara tid till att snabbt skriva ut ett recept med förhöjd dos medicin. Därmed ökar ju risken för biverkningar från medicinen - och hur väl passar den ihop med dina andra mediciner?

Här tar t ex jag ett eget ansvar genom att läsa Fass och grubbla själv eftersom jag vet att vården inte hinner se till helheten, men någon måste göra det - man själv!

Jag lutar mig numera mot boendestödet. Flera av dessa personer är bra, några väldigt bra. De är mina "psykologer". En vän försöker också vara psykolog, vilket lyckas rätt ofta. Resten försöker jag skriva av mig. Dessvärre sover jag bort för mycket tid då antidepressiva medicinerna kolliderar med mina fysiska sjukdomar. Jag kan varken tackla förhöjd tinnitus, förhöjt ögontryck, förhöjd ångest, kramper, känsloförlust, minnesförlust eller enorm viktuppgång. Så jag botas bäst med mänsklig gemenskap och närhet till djur och natur. Ju svårare somatiska sjukdomar desto svårare att fixa psykofarmakans baksidor. Förr var alltså mycket samtal och låg dos medicin en självklar behandlingsmetod - förr, när det fanns betydligt mer sjukvård att få.

biologic skrev:Nu undrar jag; ÄR det så att "alla" är med om saker som ett flertal dödsfall i nära familj och släkt, att man får livshotande sjukdomar där dödligheten är 50% på båda med månader av sjukhusvård som följd, samt ett antal öppna hjärtoperationer med påföljande reaktiv psykos inom loppet av ett par år? Observera att jag inte är ute efter en "vem har haft det värst"-diskussion. Är bara intresserad av att veta om det klassas som "normala" motgångar? Det kändes som om hon bara kom med plattityder och klapp på huvudet.

Läkaren gjorde väl en bedömning av om du behövde antipsykotisk medicin för att du var fullständigt borta och kom fram till att så inte var fallet.

Anledningen till staffetläkarna är de offentliga arbetsgivarnas oförmåga att planera i tid, ge vettig arbetstrygghet (kontinuetet), och lön. Så på flera sätt handlar det om dem själva.

Läkarfacket har gynnat staffetläkarsystemet för att driva upp lönerna liksom att de har begränsat antalet utbildningsplatser (vilket då skapat läkarbristen samt tvingat landstingen att sätta in läkare utan fullgoda svenskkunskaper och korta ner läkartiderna pga de hiskeligt höga lönerna).

matterik skrev:Läkaren gjorde väl en bedömning av om du behövde antipsykotisk medicin för att du var fullständigt borta och kom fram till att så inte var fallet.

Jag känner inte biologic, men jag känner till de svåra biverkningarna från neuroleptika, hur den påverkar blodbild, blodtryck, hjärta och tusen andra funktioner. Jag vet att inte alla fysiskt sjuka kan överleva dess biverkningar. Jag vet det inte av egen erfarenhet, utan andras.

Miche skrev:Läkarfacket har gynnat staffetläkarsystemet för att driva upp lönerna liksom att de har begränsat antalet utbildningsplatser (vilket då skapat läkarbristen samt tvingat landstingen att sätta in läkare utan fullgoda svenskkunskaper och korta ner läkartiderna pga de hiskeligt höga lönerna).

Ja, det är de förklaringar jag själv hört talas om! Men detta med att stafettisarna bara ger mig 15 minuter beror på att deras tid kostar så mycket mer än de fasta hade jag inte reflekterat över, men det stämmer med min erfarenhet. Jag kan få mer tid med en fast läkare i vissa fall.

TV idag: Nu ska de höja skatten i V:a Götaland för att försöka rädda den kapsejsade sjukvården. Jaha? Så b l a vi som är sjuka ska betala ännu mer för sjukvården?

Varför kunde inte staten ha gått in och helt enkelt sponsrat svensk bilindustri i stället för att låta en hel region rasa samman så att vi fått Sveriges högsta arbetslöshet? Vi tävlar mot ett Kina där staten går in och styr, medan det mesta i Sverige går över styr. Kina vinner.

Debbido skrev:TV idag: Nu ska de höja skatten i V:a Götaland för att försöka rädda den kapsejsade sjukvården. Jaha? Så b l a vi som är sjuka ska betala ännu mer för sjukvården?

Jag tror den kapsejsat pga de sålt sig till privata intressen alldeles för billigt utan att egentligen veta vad de pysslar med vilket i slutänden är hiskeligt dyrt!

Miche skrev:

Debbido skrev:TV idag: Nu ska de höja skatten i V:a Götaland för att försöka rädda den kapsejsade sjukvården. Jaha? Så b l a vi som är sjuka ska betala ännu mer för sjukvården?

Jag tror den kapsejsat pga de sålt sig till privata intressen alldeles för billigt utan att egentligen veta vad de pysslar med vilket i slutänden är hiskeligt dyrt!

Jo, det är många faktorer i det här. Men sänkta skatter, utförsäljningar av det mesta, låta marknadskrafterna ensamma styra samhället leder inte till bra sjukvård. Staten måste ta ansvar för livsviktiga samhällsfunktioner och gärna styra upp ett och annat.

Om västsvenskarna tar jobb i gruvorna i Kiruna så får väl vi andra åka efter och söka vår sjukvård där? Här börjar det fattas skatteunderlag.

Min husläkare remitterade mig till Öppenvården för att jag skulle få "professionell hjälp" som det stod i journalen. Jag fick där träffa en kurator, en skötare och en ST-läkare! Jag såg aldrig röken av någon högre utbildad personal. Egentligen var det nog min husläkare som skulle behöva professionell hjälp men jag var glad att få åka vidare, inte för att jag var så dålig utan för att min husläkare var så dålig.

Tydligen är det vanligt att patienter bollas fram och tillbaka mellan vårdcentralen och öppenvården och inte hör hemma någonstans. Vårdcentralerna har inte utbildade terapeuter och de flesta köper inte ens in sådana tjänster. Öppenvården har inte resurser att ge terapi åt alla. Kötiden för KBT inom öppenvården är tydligen flera månader. Allt som återstår är medicinering med alla risker för biverkningar som det innebär. De som har råd eller har privat sjukförsäkring kan naturligtvis söka privat psykologhjälp vilket det finns gott om företag som erbjuder. Det är uppenbart att vården redan nu är segregerad och att det i realiteten inte finns några valmöjligheter.

Enligt de nationella riktlinjerna ska KBT vara förstahandsval istället för medicinering åtminstone vid lindrigare problem men i realiteten existerar inte ens valmöjligheten och vid svårare problem är det knappast tillräckligt med enbart medicinering. Personligen har jag iof inte haft någon nytta av vare sig medicinering eller terapi utan hittat lösningar på annat håll utanför sjukvården. Jag tål inte medicinerna. Jag hamnade på akuten och höll på att bli inlagd pga allvarliga biverkningar.

Jag fick psykodynamisk terapi men slutade gå efter 6 gånger då jag tyckte det inte gav någonting. Jag kan se bristerna i både psykodynamisk terapi och KBT, ingen metod är optimal och det finns inte en lösning som passar alla. Just därför borde det finnas en viss valmöjlighet och anpassning till var och ens livssituation. Det var t.ex. inte roligt att köra i tjänsten samtidigt som jag var ordinerad 4 olika lugnande medel! För mig personligen kommer det knappast vara aktuellt att söka vård igen för den här typen av problem, det känns fullständigt meningslöst.

Arnika skrev:Min husläkare remitterade mig till Öppenvården för att jag skulle få "professionell hjälp" som det stod i journalen. Jag fick där träffa en kurator, en skötare och en ST-läkare! Jag såg aldrig röken av någon högre utbildad personal.

... Jag tål inte medicinerna. Jag hamnade på akuten och höll på att bli inlagd pga allvarliga biverkningar. Jag fick psykodynamisk terapi men slutade gå efter 6 gånger då jag tyckte det inte gav någonting. Jag kan se bristerna i både psykodynamisk terapi och KBT, ingen metod är optimal och det finns inte en lösning som passar alla. Just därför borde det finnas en viss valmöjlighet och anpassning till var och ens livssituation. Det var t.ex. inte roligt att köra i tjänsten samtidigt som jag var ordinerad 4 olika lugnande medel! För mig personligen kommer det knappast vara aktuellt att söka vård igen för den här typen av problem, det känns fullständigt meningslöst.

JA! ANPASSAD VÅRD EFTER INDIVIDENS BEHOV! Men det finns inte.
Jag har minst nio diagnoser och de ska behandlas en i taget...
Det blir ständiga kollisioner - helt sjuka. Habpsykologen fick mig att hata Sverige mer än någonsin. Detta rutsystem, genomgående. Hon gav AS-råd, standardiserade till en somatiskt svårt sjuk människa! Hon trodde inte på mig, fattade ingenting, visste ingenting om RA.

Jag har testat engelsk helhetsvård, helhetssyn, specialistkompetenser som överlappar - och svenska specialister som inte ens behärskar sitt eget området, ännu mindre kopplar ihop med resten av MIG. Människan består av kropp, själ och ande. De hör ihop. Samhället, EU, den miljö vi lever i - hör också hit.

Vi kommer ingenstans med den här vården. Folk fortsätter dö runt omkring mig, i onödan. De får oftast fel diagnos, ingen diagnos eller inte tillstånd att passera 112. En sådan person, som nekades vård, ligger nu i ett livshotande tillstånd på sjukhus - för en OBEHANDLAD LUNGINFLAMMATION! Shit! I'm getting out of here soon. Malta - here I come! (Engelsk sjukvård, snabb och effektiv samt värme)

Arnika skrev:Min husläkare remitterade mig till Öppenvården för att jag skulle få "professionell hjälp" som det stod i journalen. Jag fick där träffa en kurator, en skötare och en ST-läkare! Jag såg aldrig röken av någon högre utbildad personal. Egentligen var det nog min husläkare som skulle behöva professionell hjälp men jag var glad att få åka vidare, inte för att jag var så dålig utan för att min husläkare var så dålig.

Vissa mottagningar har inte ens läkare, än mindre överläkare. Kom i håg för några år sedan på Centrummottagningen i Göteborg då de satt utan läkare överhuvudtaget och vårdtagare blev hänvisade till psykakuten på Östra.

Har även hört att de stänger ner slutenvårdsavdelningar i denna delen av Sverige och att personalen får mer patienter per personal och att de klämmer in fler patienter på färre avdelningar. Inte märkligt kanske att många sjukskriver sig som jobbar inom slutenvården.

Rekommendation: Flytta inte till Göteborg, eller Västra Götaland heller för den delen.

@ Debbido: Malta låter som en ypperligt fin ide. Måste bara vinna en massa pengar först

@ Nihilith
Man behöver inte vara rik för att fly! Jag behöver sjukvård och omsorg i hemmet eller på institution. Här blir det 10000 läkare som säger olika saker, om man får träffa dem och isolering i hemmet.

Men flykten har kommit av sig. Cancerkriget trappas upp. Gynekolog A sa att hon inte vågade operera mig för att jag saknar immunförsvar, annars skulle hon gjort det - tagit bort cellförändringarna som inte backar. Gynekolog B sa några år senare att vi måste operera. De sa att det hade gått sååå bra och såg såååå fint ut. (Det skiter jag i! Utseendet på mitt underliv är inte högsta prioritet för mig) Kontrollen ett halvår senare visade att allt såg sååååå fiiiint ut!

Igår kom ett papper: Operationen hade lett till ökad spridning av cellförändringarna (vilket läkare A hade sagt) Det var läkare nr 4 som meddelade detta lakoniskt. Jag bröt ihop helt och bestämde mig för att ligga här och invänta döden. TNF-sprutorna ryker när som helst eftersom deras biverkning är b l a cancer. Därmed blir jag mycket sjukare av reumatismen.

OM JAG HADE HAFT EN GP NU - så kunde han försökt reda ut härvan av sjukdomar jag har och kopplat ett helhetsgrepp, talat om vad som bör/kan göras i mitt fall. Utan immunförsvar ser jag bara att man tänker ta bort bit efter bit av mig och jag ser inte meningen med det. Det är osäkert om min kropp klarar av att operera bort livmodern t ex.

INFORMATION SAKNAS! PERSONLIG KONTAKT SAKNAS! KONSEKVENSANALYS SAKNAS! HELHETSGREPP SAKNAS!
JAG VÄGRAR HA 4-10 OLIKA GYNEKOLOGER MED LIKA MÅNGA OLIKA ÅSIKTER. KAN INGEN BARA SÄGA MIG SANNINGEN RAKT UPP OCH NED - JAG HAR AS = SANNINGEN ÄR DET ENDA JAG ACCEPTERAR!

Med socialt trams har jag ingen tolerans!

Jag kanske inte borde skriva just här? Det gäller ju för mig som multusjuk MED AS hur jag hanterar mötet med vården, fast mina frågor ju inte bara gäller AS utan allt det andra med.

Jag förstår efter mycket läsande, b l a på Cancerfondens sidor att det är ett evigt hymlande och mumlande från läkarnas sida, som stör även mer normala människor. Läkarna undviker t ex ordet cancer och gör allt för att bagatellisera processen den sjuke genomgår, vilket i många fall ÖKAR rädlsan i stället för att minska den. T ex hittade jag det här:

"Ny konisering gjordes, och jag fick sedan provsvar att de fått bort allt (radikal kon) - lyckan var total!! Skulle sedan efter några månader boka tid för nytt cellprov, vilket jag gjorde nu i april. Idag pratade jag med gynekologen igen - historien upprepar sig! Det som skrämmer mig är att hon inte vill läsa rakt upp och ner på provsvaret, utan säger bara att de upptäckt att förändringarna finns kvar, eller att det finns rester kvar. Hon börjar säga "skivep" för att sedan ångra sig och omformulera meningen."

Debbido skrev:INFORMATION SAKNAS! PERSONLIG KONTAKT SAKNAS! KONSEKVENSANALYS SAKNAS! HELHETSGREPP SAKNAS!
JAG VÄGRAR HA 4-10 OLIKA GYNEKOLOGER MED LIKA MÅNGA OLIKA ÅSIKTER. KAN INGEN BARA SÄGA MIG SANNINGEN RAKT UPP OCH NED - JAG HAR AS = SANNINGEN ÄR DET ENDA JAG ACCEPTERAR!

Med socialt trams har jag ingen tolerans!

Kan inte annat än åt hålla med. Förstår inte varför de bara inte säger sanningen. Omsvep eller lögner gagnar ingen i vården, än minst vårdtagaren. Inte bara för att, jag anser, att det kränker individen utan också för att det kan ha både direkta och indirekta konsekvenser på behandling och leverne.

Nihilith skrev:Kan inte annat än åt hålla med. Förstår inte varför de bara inte säger sanningen. Omsvep eller lögner gagnar ingen i vården, än minst vårdtagaren. Inte bara för att, jag anser, att det kränker individen utan också för att det kan ha både direkta och indirekta konsekvenser på behandling och leverne.

I Sverige av idag är det en social grundregel att man ska ljuga eller undvika att säga sanningen - läs bara Facebook!

Jag har läst upp mig på underlivscancer och vet att cellförändringarna utvecklas som en trestegsraket, där 3 är cancer. Som 2:a är jag inte där. Det tar ca 10 år att utveckla denna sorts cancer. Man kan konisera (skära) flera ggr, ta bort livmoder mm, stråla, behandla med cellgift.

Jag ville inte få hem två rader på ett papper med "fortsatta cellförändringar" punkt slut - när jag vet att detta inte är slutet men början på cancerkriget för en redan sjuk med obefintligt immunförsvar. Jag gjorde vissa försök att få tala med en läkare och gynekolog nr 5 (!) ringde upp mig. Hon sa allt det jag redan visste men ingenting om prognosen för MIG, som immunsupprimerad. Jag kan ha haft förändringar i mer än fem år. Varför skulle det ta tio år för mig när jag inte tillhör "the mainstream?" En tvåa övergår förstås i en trea om immunförsvaret inte funkar och de inte lyckas skära bort det sjuka. Jag är inte dum. De kunde gott ge mig en prognos och själva koppla upp sig på reumatolgen för konferens ang. min medicinering som kolliderar med cancer. Mitt lågdoscellgift försvårar nybildning av celler (när de gamla dött) och detta kan leda till obalans bland cellerna.

Den femte läkarens version var att "de hade missat vissa förändringar i livmoderhalsen".
Brevet sa att cellförändringarna har FORTSATT, vilket är en annan version av sanningen. förresten hade de bara talat om att ta bort en del av livmodertappen, den yttersta lagret, inte den övre delen som kallas livmoderhalsen.

- DU HAR INTE CACER!
- NEJ JAG VET - INTE ÄN- MEN SNART - TROR NI JAG ÄR EN IDIOT?! Jag kanske har cancer först om två år - jippie! Så jag ska inte reagera?

Jag har tala med min reuma-läkare och han menar att jag måste sluta med TNF mycket snart, om inte det kan bevisas till hösten att alla celler mår bra. Jäklar! Då åker jag ned rejält i svår värk och stelhet - då blir jag betydligt sjukare. Fattar inte Gyn att detta är en katastrof för mig? NEJ! DÄRFÖR ATT VÅRDEN INTE ÄR SAMORDNAD!

Jag har legat apatisk i några dagar och vill inte ens försöka kommunicera med specialisterna. Jag behöver dem inte. De bara ljuger. Jag behöver en helhetssyn på läget och en prognos, samt stöd att hantera det hela psykologiskt.

Idag blev jag uppringd av en färdigutbildad gynekolog!!!! Hon gav mig ännu en version, faktiskt riktigt snygg!

Hon sa att eftersom jag är allvarligt sjuk så underkände hon den förre gynekologens undersökningsmetod: den var något felaktig och otillräckligt. Eftersom jag är en högriskpatient ska de göra om undersökningen på ett mera professionellt sätt! Det hon sa lät trovärdigt. Jag föreslog att de nästa gång gör en mer omfattande operation (livmodern) så att chansen ökar att jag ligger en bit före HPV-viruset, vilket hon tyckte var ett bra förslag. Jag föreslog också att de själva håller kontakten med reumatologen angående min status så att vården blir samordnad. Hon gick med på det förslaget också.

Visst blev det lite väl aspigt att jag sa vad jag tyckte behövde göras men pga misstron mot vården (erfarenheterna) så gör jag så. Hon tog det hela bra eftersom hon verkade vara en kunnig läkare som insåg att jag en kunnig patient.

Tänk att vården upptäckte att en läkare hade behandlat mig fel! JIPPIE! GRATTIS SVERIGE!

Det finns hopp i allt elände!

Miche skrev:Det finns hopp i allt elände!

Ja, tydligen! Det känns som om Kärleken vakar över mig - när jag varit illa ute och i händerna på vråloptimistiska hypokondri-läkare eller tafatta AT-läkare - så har det plötslig dykt upp en Äkta läkare som har fattat galoppen, sett till helheten och räddat mitt liv.
Runt mig dör ständigt människor som inte tagits på allvar, felbehandlats och dött i onödan.

Vet inte om detta med min tur beror på att jag har en svår sjukdom som bara idioter kan negligera eller om det är detta att jag alltid GOOGLAR SYMPTOM, SJUKDOMAR O BEHANDLINGAR. Kunskapen slår jag sedan ihop med min intuition och kräver den vård jag tycks behöva.Misstänker att vi är många som ställer egna och andras diagnoser vida nätet, när läkarna inte klarat av det, vet några sådana fall.

Dags för GOOGLE att helt ta över vården?

Miche skrev:Det finns hopp i allt elände!

Instämmer. Och det har du ärligen förtjänat. Trots nedanstående.

Debbido skrev:Runt mig dör ständigt människor som inte tagits på allvar, felbehandlats och dött i onödan.

Ja, folk gör ju det.

Och numera har vi ju sån fin statistik också så det lär ju "inte märkas" än på ett bra tag.



Bilden var riktigt bra.

Zombie skrev:Bilden var riktigt bra.

Javisst var den Jag kollade på fler och påminde mig om när jag var inlagd för operation i samma rum som en knepig knäoperation-patient - 16:e försöket! Hon fick morfin intravenöst tre dygn och sedan INGENTING mer än frossa, ångest och lektioner i positivt tänkande! Du mår så dåligt för att du tänker negativt, sa sköterskan medan jag vrålade: MORFINABSTINENS!!!!
Men Hon struntade ju i mig.

http://t0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9 ... Mxit0QeXVA

Moderator: Reparerade citatet.

@Zombie: Det där med att olycksfallen försvinner i statistiken. Jag jobbade på HSAN: 1 % fick sin rätt. Jag slutade.
Socialstyrelsen hade nyss 170 000 överklaganden i kö på sina skrivbord och - snart ska det läggas ned! Med nästa rationaliserade institution och radikalt färre anställda - hur många ärenden kommer då att ligga på hög? Och hur många får sin rätt? Hur många läkare får sparken?

I praktiken är dagens patient rättslös. Det är sanningen.

En gammal vän någonstans långt borta från mig hamnade också i utanförskapet och bröt ihop av ensamheten. Den inneliggande vården i detta landsting var lika dålig som här: ingen personlig närhet, en empatisk kontaktperson som talar med en varje dag.

Hon upplevde det jag gjort: en kall fängelsetillvaro. Hon fick stark medicin med en mycket allvarlig, somatisk biverkning, som de viftade undan med "det är bara psykiskt". Jag har ringt sjukvårdsupplysningen och de säger att hon omedelbart måste söka vård. Jag försöker nå henne, inser att hon kanske inte ens klarar av att gå till VC själv och ingen av de "närmaste" vill engagera sig.

Har psykiatrin verkligen inget ansvar för de biverkningar som kan vara ibland livshotande? Det går ju alltid att säga "det där är bara en mindre vanlig biverkning, det har du naturligtvis inte."