Imorgon skall jag träffa en läkare på psykiatrin. Det blir första gången någonsin jag tar upp att jag misstänker att jag har AS.

Nu känns det som att jag måste verkligen få det utrett, mitt liv är en röra och alla böcker om AS känns som att de beskriver mitt liv och mina problem och uppväxt? Sedan jag börjat läsa böcker och på nätet inser jag att det klaffar mer och mer in på mig själv och jag vill att de gör en neuropsykiatrisk utredning.

Jag bara undrar: vad säger man? Känner mig sjukt nervös och rädd att inte bli tagen på allvar. Det är mitt liv, jag har tänkt igenom och analyserat det noga och det är på stort allvar för mig; det är ju mitt liv vi talar om.

Vad säger man till läkaren? Hej, jag tror jag har AS, kan du utreda mig?

Vad händer sen? Får man berätta varför man tror så, kommer det ett test eller är det senare? Är det svårt att få en neuropsykiatrisk utredning gjord?

Hur ser gången från "Hej jag tror jag har AS" till en färdig neuropsykiatrisk utredning ut?

Säg vad du har för problem och vad du tycker är jobbigt. Nämn sedan att du tror du kan ha AS och känner igen dig i det du läser om AS.

För min del såg det ut så att jag pratade om min mest tydliga problematik jag ville ha hjälp med, sedan fick jag en massa frågor jag svarade på och med tanke på min släkt så var det mest uppenbara att göra en utredning. Innan utredningen fick jag en massa självskattnings-formulär att fylla i för att se om utredningen var relevant. Sedan blev det utredning med tester och samtal med både mig och anhörig som kunde styrka hur jag var i barndomen.

Edit: På vissa ställen är det långa väntetider och på andra så går det väldigt snabbt. Din ålder spelar också in, det gick snabbt för mig eftersom jag är så ung.

Tack för ditt snabba svar! Bra idé att säga vad som är svårt i livet. Det är ju därför jag är där.

Jag är 34 år så inte så ung kanske. AS fanns inte när jag var liten mina problem fanns dock där, BUP, speciallärare, specialintressen, mobbing, socialt utsött "nörd". Jag har liksom kämpat mig framåt i livet i cykler som alltid slutar med en krasch och depression. Har gjort AQ-test online fick 42 poäng. Vet att det inte är en utredning så klart men en indikation. Också intrevjuat min mamma och mycket verkar stämma.

Skulle vara intressant att höra om någon i eller runt min ålder (34) fått en utredning och/eller diagnos?

DrPepper skrev:
Skulle vara intressant att höra om någon i eller runt min ålder (34) fått en utredning och/eller diagnos?

Jag var 33 när jag fick utredning+diagnos. Fick vänta rätt länge, ca 2 år, innan själva utredningen började (fick fylla i massa skattningstest innan). När det gått 3 månader från beslut om utredning så ringde jag och åberopade vårdgarantin, sen tog det ca 2 mån (eller var det 4 kanske?)till innan jag fick första tiden hos psykolog/läkare.

Vad skönt att höra att man kan känna hopp fast man inte är 18 med symtom. Intervjuvade de din mamma eller fler släktningar? Fick du bra bemötande?

Hur känns det att ha fått en AS diagnos så här ändå rätt sent i livet? Vad har det förändrat för dig, annat är en stor fet "AHA-upplevelse" i guess

Jag var också 33 år när jag utreddes och fick diagnos, men jag behövde bara vänta två månader (under sommaren; utredning tog sedan ca en månad). Skillnaden i mitt fall var att jag inte själv tog initiativ till utredning.

Psykologen pratade med min mamma. Jag tycker att jag har fått ett mycket bra bemötande.

Det viktigaste för mig med att ha fått en diagnos är att jag har erbjudits det stöd jag behöver (inklusive sjukpension). Därutöver har den möjliggjort för mig att bli ännu mer tillfreds med mitt sätt att vara och att jag (och min omgivning) lättare kan acceptera och förstå mina begränsningar.

Jag var 36, hela processen tog ca ett år totalt.

DrPepper skrev:Vad skönt att höra att man kan känna hopp fast man inte är 18 med symtom. Intervjuvade de din mamma eller fler släktningar? Fick du bra bemötande?

Hur känns det att ha fått en AS diagnos så här ändå rätt sent i livet? Vad har det förändrat för dig, annat är en stor fet "AHA-upplevelse" i guess

Psykologen pratade med min mamma på telefon+skickade ett häfte med frågor som min familj besvarade (de bor på annan ort).
Bemötandet var jättebra. Kände mig verkligen "lyssnad på".
Diagnoserna (har ADHD också) har inte ändrat på så mycket men jag fick fortsatt sjukersättning tack vare dem. Skönt att slippa ha omöjliga krav på sig. Mår bättre nu, inte lika mycket ångest och oro inför framtiden.
Jag hade personlighetsstörningsdiagnos innan men den är borttagen nu tror jag.

Tack alla för att ni svarar! Det är skönt att inte känna sig ensam!

Psykiatrikern hade studerat mina tidigare journaler från terapi och andra besök och tyckte själv efter någon minuts samtal att jag som han sa "skulle bli hjälpt av en neuropsykiatrisk utredning". Så nu ska de göra en. Först måste min nuvarande depression lägga sig dock tydlgen. Det är som att ha fått något man vill ha men ändå inte. Känns väldigt dubbelt. Hoppas det kommer gå fort så jag får veta hur det ligger till och om jag har en diagnos eller inte. Det verkar som att det tar ett år för utredning för vissa och två månader för andra. Synd att det ska vara sådan skillnad.

Det måste vara skönt efter diagnos att som ni skriver slippa leva upp till omöjliga krav och slippa känna sig misslyckad över att vad andra kan göra samtidigt som de visslar för mig känns som att balansera på en lina över ett stup.

Se även denna tråd: neuropsykiatrisk-utredning-t8395.html

Jag var 37 när jag fick diagnos (AS+ social fobi), utredning + second opinion tog ca 1 år.

Jag bad om och fick utredning när jag var 34 år, fick ingen diagnos, men "starka drag av AS" står det som bedömning i journalen.

Jag fick svara på två eller tre enkäter med en massa frågor vid en dator, sen pratade psykologen även med min mamma någon timme. That´s it. Inga köer (norrort Stockholm).

Lycka till! Kan känna att även om jag inte fick en diagnos, så fick jag genom att det ändå bekräftades att jag har starka drag av AS, ett visst lugn inför mina svårigheter och ser dem i annat ljus.

Jag var 39 år när jag fick min diagnos. Det var en läkare som tyckte att jag skulle utredas. Jag fick vänta i ett år för att remissen blev borttappad . Sen tog det max 2 månader från starten på alla tester och tills jag fick en färdig diagnos.

Jag var 37 år när jag fick diagnosen autism. Det var en väldigt lång väg till diagnos för min del. Låter på er att ni fått bra bemötande av läkare när ni tagit upp misstankar om diagnos. Skönt att höra!

Oj, vad jag har fått argumentera med motsträviga och vissa arroganta, självgoda läkare. De vanligaste svaren har varit: du har för dåligt självförtroende, eller du är bara blyg. Social fobi har varit standardförklaringen till varför jag har misslyckats socialt. Läkarna såg inte längre än till följdproblemen, som jag nyss räknat upp.

Det bästa tipset jag kan ge till andra som möter stolpskott och andra diagnosmotståndare är att påvisa problem från så många områden som möjligt. Om man bara nämner problem med det sociala är risken stor att avfärdas som brist på självförtroende.

Ringa in perceptionsproblem, bokstavstolkningar (om du har det) och svårigheter/ osäkerhet att tolka mimik, antydningar och luddiga kommentarer. Svårigheter att vara i fas med andra i ett samtal och inte veta när det är det är din tur eller aldrig blir en paus för dig att komma in i samtalet. Räkna gärna upp svårigheter med förändringar, hur jobbigt du har att ställa om när saker inte blir som du tänkt dig, eller när det dyker upp människor du inte blivit informerad om i förväg. Om du har svårt att organisera, börja eller avsluta saker, nämn gärna det också.

Ju fler områden i hjärnan du täcker in, gör du det svårare för din läkare att avfärda dig. Om läkaren/psykologen är av den rätta ullen, ska han/hon sätta sig med huvudet i händerna och verkligen tänka efter.

- Kattkvinna, jag skriver en remiss till NPU- enheten. Det verkar vara väldigt viktigt för dig.