Hej

Har fått kontaktperson nu via lss och jag vet inte hur jag ska förklara det. Men på något sätt så känner jag mig dum/socialt efterbliven att jag måste ha kontakt med lss för att få en kontaktperson nästan lite som att man blir behandlad som att man vore ett litet barn. Känner ni igen er? Och det känns oftast som att det blir en del obekväma situtationer med kontaktpersonen när man inte har så mycket att prata om. Nästan som att denne är som en slags förälder till en. Någon som känner likadant?

Jag har haft ett par kontaktpersoner sen jag fick diagnos, jag har gillat att kunna gå till den/dem med frågor om tex byråkrati över en fika på stan tex, särskilt första åren när jag hade mycket pappersproblem. Du får uppfostra dem.

Hej!

Tanken är ju att man ska kunna göra saker som man annars inte skulle ha gjort. Gå på bio, ta en fika på stan, shoppa, bowla eller annat. Sånt man brukar göra med sina kompisar helt enkelt. Kontaktpersonen ska fungera som en kompis, om man har väldigt få kompisar eller inga alls och känner sig ensam.

Hur det känns att ha kontaktperson beror väl på hur man blir bemött av kontaktpersonen.

Lilla Gumman

Har tackat nej till kontaktperson av bl a den anledningen. Tycker det skulle kännas förnedrande. Sen vill jag heller inte ha någon pga att jag helt enkelt inte känner mig ensam, trots att jag inte har några kompisar. Jag vill vara ifred och känner inget behov alls av någon kontaktperson.

Jag hade inte valt att ha en kontaktperson. Folk ska vilja göra något med mig för att dem tycker om mig inte för att det är deras uppgift.

Ett system som jag tycker borde finnas är att det på psykiatri och habilitering går att ställa upp och bli sammankopplad med någon med samma typ av diagnoser. Då hade man också kunnat utmana varandra och göra saker.

Choklad skrev:Ett system som jag tycker borde finnas är att det på psykiatri och habilitering går att ställa upp och bli sammankopplad med någon med samma typ av diagnoser. Då hade man också kunnat utmana varandra och göra saker.

Man kan gå på gruppträffar inom habiliteringen.

Zima33 skrev:Man kan gå på gruppträffar inom habiliteringen.

Har hört det men det var inte riktigt så jag menade. Jag är så himla dålig på att förklara.

Förstår precis hur du menar men det har för mig blivit bättre iallafall. Men man får stå på sig rätt rejält men inbillar mig att det beror på välvilja från deras sida att dom vill hjälpa till och att det faktiskt finns dom som vill och behöver den hjälpen på det sättet.

Det håller jag inte alls med om. Jag har haft kontaktperson sen 2009 och då först genom SoL (socialtjänstlagen) innan diagnos. Bytat kontaktperson en gång. Vi funkade inte. Men hon jag har idag och som jag nu haft sen 2010, är som en kompis snarare än en kontaktperson. Vi pratar om allt, skrattar och har det mysigt ihop. Träffas till och med mer än vad vi ska ibland.
Jag tror det gäller att hitta rätt person. Personkemin ska stämma. Gärna samma tänk, intressen och lite så.
Om din kontaktperson känns fel, har du rätt att byta! De hjälper dig.
Kram

Trivdes inte heller med kontaktperson, blev ju påprackad det när jag var 15-16.
Att ha insatsen kontaktperson är att träffa en människa som får betalt för att umgås med en. Kontaktperson/ledsagare är ett artificiellt umgänge som sker på upprag och inte av gemenskap, vilja, vänskap.

Det kommer man aldrig ifrån och när man ser detta för vad det är ser man ingen större mening med att ha kontaktperson utan tvärtom som något stigmatiserande. Man känner sig bara ytterligare handikappstämplad och ytterligare avskild från vanligt mänskligt liv och kan man inte leva som en stolt människa under värdiga former finns det snart ingen anledning att vilja leva överhuvudtaget.

Över min döda kropp alltså.
Då är ensamhet & misär faktiskt att föredra.

Det fördummande med kontaktpersonskap sker när LSS-handläggare, kontaktpersonen, anhöriga inte förväntar sig att vi ska genomskåda vad det handlar om. När de efter att vi delgett oss våra insikter och vår (mot)vilja klappar oss på huvudet och slätar över våra argument med rena hurtigheter och käcka tillrop.
Inte sällan ska vi 'försöka tänka positivt' också.

I det läget är det hög tid att slå vakt om sin integritet och be dem fara åt helvete.

Jag är mycket väl medveten att en kontaktperson inte är en riktig vän (åtminstone inte som utgångspunkt). Jag klarar dock inte av att knyta vänskapskontakter och tar därför tacksamt emot den hjälp jag behöver för att uppfylla mitt behov (om än mycket begränsat) av mänskligt umgänge och för att få social träning (så att jag åtminstone undviker att helt förlora min förmåga att umgås med andra människor).

Därför hoppas jag, min starka rädsla till trots, att jag så småningom får en kontaktperson. Sen återstår det att se hur det fungerar, men jag inser att det inte kommer att bli ett tillnärmelsevis jämbördigt förhållande då jag själv tvivlar på min förmåga till ömsesidighet och enbart har mina föräldrars vänskap som mall.

En kontaktperson är bra att ha, men personkemin ska stämma,
jag fick en som kom hem till mig, börja prata om att vi skulle köra
mina kartonger till soptippen (d.v.s. kartonger som stod framme).

Att vi ska åka på BMW o.s.v. men ja kände mig dålig och ville vara hemma
men han puckla på med en massa ideér, men han glömde att erbjuda sig att hjälpa
mig igång med mitt radiointresse här hemma.

Så han var fel att ha, sen blev det en mindre konflikt genom sms och
efter det har jag inte ens sett honom på Facebook och han svarar inte då jag ringer.

Jag skaffar nog hellre en kvinna, tror dom är mer att lita på, nån som kan ta rollen
lite att ta hand om mig då jag hamnat i utanförskap och allt, kommunen påstår att en kp inte får följa med ut och handla o.s.v. men det är okej om kontaktpersonen går med på det, det är okej om hen är med i mitt radiogrejande - om hen har samma intresse.

Man jag kanske får en kp som är nyfiken och vill lära sig mer,
då kan jag lära det jag vet och vi kan fördjupa oss tillsammans.

Jag hoppas min handläggare är mer sammarbetsvillig då han kommer hem från semestern.
måndag om en vecka börjar han jobba iallafall.

Social prostitution har jag hört det kallas
Men allvarligt talat så är det väl jättebra att möjligheten finns för den som vill. Då försöker samhället göra någonting för oss ivf och det är ju tanken som räknas!

Jag ser det som en chans att bli mer självständig & oberoende av den egna familjen samt kompisar. Ofta vill jag göra saker men det känns svårt att be ens kompisar att bara ställa upp när de har egna liv & familjer & fullt upp. Jag ska ge det en chans för jag gillar att hitta på saker & att ha en neutral bra person att "luta" sig mot skadar nog inte. Nog för att jag gillar & behöver göra det mesta själv, men ibland skulle det behövas ngn som följde med också som ngt slags socialt stöd. Den personen kanske rent av kan förhindra mig att hamna i pinsamma sociala situationer som jag har tröttnat på att hamna i. Förutsatt att det fungerar bra alltså. För det mesta fungerar jag väldigt bra i sociala situationer, men vips trillar man dit. Vi får se hur det går.

Tycker också det känns negativt och så med kontaktperson, av samma anledningar som flera andra nämnt. Därför jag inte vill ha någon trots att jag egentligen hade behövt det, för det känns mycket bättre och verkligare att kunna träffa någon på lika villkor än att träffa någon som får betalt för det.

Haft några kontaktspersoner mestadels blivit konstlat och konstigt när man träffats . Som några tagit sig ann att vara en låtsas-kompis och stödjer en i saker som egenntligen borde vara självklarheter.Nej inget för mig var det men samtidigt vet jag folk med riktigt bra kontaktpersoner som verkligen varit ett gott stöd .

Har inte tänkt i de här banorna förut men nu funderar jag på att skriva en ansökan om kontaktperson. Har läst några bra, positiva inlägg om saken i den här tråden. Ingen av de personer jag träffat inom psykiatrin eller habiliteringen har dock föreslagit att jag ska ansöka. De har kanske tyckt/trott att jag fungerar för bra för att kunna få en sådan insats, eller så har jag verkat ointresserad av sociala aktiviteter - jag vet inte. Men jag vet att jag är osäker i sociala situationer och kontaktperson är väl en möjlighet att få mer träning. De få vänner/bekanta jag har i stan räcker knappast till.

Tror också att en kp:s sällskap skulle kunna göra det lättare att få vissa saker gjorda som jag är ganska obekväm med att göra ensam, t ex leta nya kläder. Skulle detta vara ett för litet problem att hänvisa till när man pratar med en LSS-handläggare? Är det svårt att få kontaktperson, behöver man kunna argumentera bra för det? Jag har aldrig haft några LSS-insatser.

Jag har lite svårt för att se de som annat än just stämpeln: fördummande.

Hade ett boendestöd som jag gick och pratade med varannan vecka (vid deras kontor) när jag först fick LSS-åtgärder. Jag var öppensinnad och accepterade det mest för att... tja, det kan ju inte skada?

Vi insåg rätt snabbt båda två att det inte fanns något de kunde hjälpa mig med. Tack och lov hade farbrorn respekt och insikt nog att inte behandla mig som en idiot. Det vi snackade om var mest min vardag samt mina myndighetskontakter (med soc och habiliteringen). Var väl trevligt och snacka med nån ibland kanske men ja... Det kändes som att detta med boendestöd är kanske bara för dem som är lite mer åt det korkade hållet. Och innan någon tar illa upp och springer till "mod"/"admin" och skvallrar med gråten i halsen över "elaka" Nightshade: jag säger inte ATT det ÄR så - jag säger att jag KÄNDE så!

Och kontaktperson? Det är väl typ boendestöd: extended. Hjälp med mer grejer bara...

Det beror helt på om man själv känner att vill ha en och om man får en som man funkar med.

Deadly_Nightshade, nja korkad behöver man nog inte vara, handlar nog mer om social förmåga. Men är inget som ska prackas på en.

Har vart erbjuden KP och vart pressenterad för en 12år yngre (i mina ögon ytlig och ”blåst”) tjej som just gått ut gymnasiet och ville göra en god gärning.
Helt fel, hade inga som helst gemensamma intressen och skulle aldrig kunnat känna något förtroende för henne, och det var förnedrande för oss båda (även om bara jag insåg det).

Dock har jag en Boendestödjare och det är en helt annan sak, han har en relevant utbildning och erfarenhet, har rätt kontakter och vet vad som gäller och kan hjälpa mig med allt ifrån att köra hem en soffa från ikea till att bevaka mina rättigheter, eller bara ta en fika.

Håller med om att det är fördummande/förnedrande med någon som förbarmar sig och gör en god gärning genom att va min "kompis”
Boendestödjaren är professionell, och även om pengarna inte kommer direkt från min ficka så är det ändå jag som betalar hans eftersom han jobbar med/åt mig, och jag ser honom som en assistent jag kan ta hjälp av utan att behöva oroa mig för hur uppfattar mig eller känna någon tacksamhetsskuld, även om jag ändå visar tacksamhet.

Det bästa vore att matcha två personer med samma diagnos, liknande intressen och tänkande.
Var det det du var inne på, Chocklad? Den idén tilltalar mig.
Det skulle kunna utvecklas bättre i psyiatrin/ habilitering för att bryta svårigheterna med att ta den första kontakten.

Själv bad jag min psykolog på Hab att tänka ut om hon kunde hitta någon, träffas gemensamt med psykologen. Om kontakten stämde kunde vi gå vidare på egen hand utan personal. Så var min tanke.
Det gick inte så bra. Hon hade svårt att hitta någon. När hon hittat någon backade personen oftast ur.

Idag har de träff/ undervisningsgrupper på Hab för nyutredda.
Det stadiet är inte aktuellt för mig längre.

Istället försöker jag ta egna kontakter med aspergare och ses på neutral mark.

Kontaktperson vill jag inte ha. Ingen ställföreträdande kompis.

De träffar som annonseras på forumet skapar en hel del nya kontakter, det är inte speciellt svårt att hitta likasinnade.

kattkvinna skrev:Det bästa vore att matcha två personer med samma diagnos, liknande intressen och tänkande.
Var det det du var inne på, Chocklad? Den idén tilltalar mig.
Det skulle kunna utvecklas bättre i psyiatrin/ habilitering för att bryta svårigheterna med att ta den första kontakten.

Själv bad jag min psykolog på Hab att tänka ut om hon kunde hitta någon, träffas gemensamt med psykologen. Om kontakten stämde kunde vi gå vidare på egen hand utan personal. Så var min tanke.
Det gick inte så bra. Hon hade svårt att hitta någon. När hon hittat någon backade personen oftast ur.

Idag har de träff/ undervisningsgrupper på Hab för nyutredda.
Det stadiet är inte aktuellt för mig längre.

Istället försöker jag ta egna kontakter med aspergare och ses på neutral mark.

Kontaktperson vill jag inte ha. Ingen ställföreträdande kompis.

Ja, efterfrågade också det på hab. Men är nog inte så lätt att hitta någon som är av samma kön, ungefär samma ålder och livssituation som en själv och som dessutom vill och vågar ta kontakt...

Hade jag inte haft familj/partner så hade jag absolut behövt en kontakt person, eftersom jag så lätt blir isolerad annars. För någon vän har jag inte. Men behöver inte heller eg.