Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
11 inlägg
• Sida 1 av 1
Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Ja, hur vet man skillnaden mellan att vara deprimerad och att vara i en "aspig" period?
Jag är ganska nydiagnosticerad, och så som jag mår nu har jag aldrig mått förut. Jag har alltid haft mycket ångest och humörsvängningar, men ändå upplevt att jag mått mestadels bra. Nu känner jag mig helt plötsligt lugn på ett konstigt sätt, har inte så mycket ångest längre och humörsväningarna har intagit en betydligt lägre frekvens. Jag har dock kvar en del tvångsbeteenden samt låser mig gärna och har svårt att komma vidare. Tycker att jag har tappat gnistan lite grand, det är inte så mycket som intresserar mig längre och jag drar mig för att träffa folk. Det är klart, jag har aldrig varit en social person i den bemärkelsen, men jag brukar ändå gilla att umgås med människor jag känner.
Jag har inga katastroftankar och önskar absolut inte att jag vore död, men jag kan tycka att livet känns lite meningslöst stundom.
Jag känner tydligt att min mentala kapacitet och energi är rätt låg. På många sätt är det bra, då jag inte är lika impulsiv längre, men jag saknar min spontanitet även om den ställt till det ibland.
Jag känner inte igen mig själv, även om jag på många sätt känt att jag "funnit" mig själv efter att ha fått diagnosen. Hur vet man?
Jag är ganska nydiagnosticerad, och så som jag mår nu har jag aldrig mått förut. Jag har alltid haft mycket ångest och humörsvängningar, men ändå upplevt att jag mått mestadels bra. Nu känner jag mig helt plötsligt lugn på ett konstigt sätt, har inte så mycket ångest längre och humörsväningarna har intagit en betydligt lägre frekvens. Jag har dock kvar en del tvångsbeteenden samt låser mig gärna och har svårt att komma vidare. Tycker att jag har tappat gnistan lite grand, det är inte så mycket som intresserar mig längre och jag drar mig för att träffa folk. Det är klart, jag har aldrig varit en social person i den bemärkelsen, men jag brukar ändå gilla att umgås med människor jag känner.
Jag har inga katastroftankar och önskar absolut inte att jag vore död, men jag kan tycka att livet känns lite meningslöst stundom.
Jag känner tydligt att min mentala kapacitet och energi är rätt låg. På många sätt är det bra, då jag inte är lika impulsiv längre, men jag saknar min spontanitet även om den ställt till det ibland.
Jag känner inte igen mig själv, även om jag på många sätt känt att jag "funnit" mig själv efter att ha fått diagnosen. Hur vet man?
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Jag genomgick samma förvandling för några år sedan, vad det beror på har jag dock ingen aning om
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Kanske också kan vara lugnet efter stormen. Eller utmattningen efter stormen.
Att så länge man inte var klar över vad som var fel på en gick man spänd som ett gummiband i sina fåfänga försök att räcka till överallt, men sedan man väl fick en förklaring upptäcker man med en duns att man faktiskt inte orkar det och inte på länge har orkat det heller. Det blir omöjligt att spänna gummibandet igen när man inser att man inte är tvungen.
Eller något ditåt.
Att så länge man inte var klar över vad som var fel på en gick man spänd som ett gummiband i sina fåfänga försök att räcka till överallt, men sedan man väl fick en förklaring upptäcker man med en duns att man faktiskt inte orkar det och inte på länge har orkat det heller. Det blir omöjligt att spänna gummibandet igen när man inser att man inte är tvungen.
Eller något ditåt.
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Huggorm skrev:Jag genomgick samma förvandling för några år sedan, vad det beror på har jag dock ingen aning om
Hmm märkligt. Var du nydiagnosticerad då? Är du fortfarande kvar i det senare stadiet nu?
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Zombie skrev:Kanske också kan vara lugnet efter stormen. Eller utmattningen efter stormen.
Att så länge man inte var klar över vad som var fel på en gick man spänd som ett gummiband i sina fåfänga försök att räcka till överallt, men sedan man väl fick en förklaring upptäcker man med en duns att man faktiskt inte orkar det och inte på länge har orkat det heller. Det blir omöjligt att spänna gummibandet igen när man inser att man inte är tvungen.
Eller något ditåt.
Jag har själv funderat i de banorna och accepterat det som en logisk förklaring. Men betyder det att jag har blivit mitt rätta jag nu, eller är jag bara nere på botten en sväng för att så småningom ta mig en smula upp? Jag känner mig så jävla trist, fast samtidigt mår jag psykiskt bättre än innan jag fick diagnosen. Men jag kan inte påstå att jag är lycklig.
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Zombie skrev:Kanske också kan vara lugnet efter stormen. Eller utmattningen efter stormen.
Att så länge man inte var klar över vad som var fel på en gick man spänd som ett gummiband i sina fåfänga försök att räcka till överallt, men sedan man väl fick en förklaring upptäcker man med en duns att man faktiskt inte orkar det och inte på länge har orkat det heller. Det blir omöjligt att spänna gummibandet igen när man inser att man inte är tvungen.
Eller något ditåt.
Det är möjligt. Jag har ju haft vetskapen om min hela livet så jag har aldrig haft en sån där "omvändningsperiod". Men istället går man ju omkring och funderar på hur det vore om man inte hade haft AS. Men jag har ändå mina perioder där jag kan vara deppig som sedan på två sekunder kan förvandlas till sprudlande glädje.
Det där "Nu känner jag mig helt plötsligt lugn på ett konstigt sätt" känner jag också igen. Det har kommit på det senare. Varför vet jag inte.
- Hundralappen
- Inlägg: 2043
- Anslöt: 2009-01-16
- Ort: Landet där kropparna vissnar?
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Syrenlila skrev:Zombie skrev:Kanske också kan vara lugnet efter stormen. Eller utmattningen efter stormen.
Att så länge man inte var klar över vad som var fel på en gick man spänd som ett gummiband i sina fåfänga försök att räcka till överallt, men sedan man väl fick en förklaring upptäcker man med en duns att man faktiskt inte orkar det och inte på länge har orkat det heller. Det blir omöjligt att spänna gummibandet igen när man inser att man inte är tvungen.
Eller något ditåt.
Jag har själv funderat i de banorna och accepterat det som en logisk förklaring. Men betyder det att jag har blivit mitt rätta jag nu, eller är jag bara nere på botten en sväng för att så småningom ta mig en smula upp? Jag känner mig så jävla trist, fast samtidigt mår jag psykiskt bättre än innan jag fick diagnosen. Men jag kan inte påstå att jag är lycklig.
Bra frågor som inte jag har någon tumregel till. För mig, för snart sju år sedan, spelade det också in att jag hade bränt ut mig och verkligen var helt slut redan innan. Och jag vet ju inte hur det där är för dig eller hur nyss du fick diagnosen. Men man kan ju faktiskt behöva en tupplur efter en tillräckligt kraftig måltid ibland. Kanske börjar kroppen bli sig själv igen när den har hunnit börja smälta maten, typ?
Sedan kan det väl också vara en fråga om livsinnehåll. "Vad ska jag göra nu?" "Hur hanterar man livet med den här vetskapen nu då?" Har man sedan ett sådant omprövningsbehov samtidigt med ett vilobehov kan det ju bli litet förvirrande.
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Det var omtumlande att få diagnosen. Det var som att hela livet behövdes "omprövas och gås igenom", för att sätta in allting i det perspektiv diagnosen gav.
Ge dig själv tid och tillåt dig att vila. Det kanske är så att du på nåt plan håller på och förbereder dig på att ta nya tag.
Ge dig själv tid och tillåt dig att vila. Det kanske är så att du på nåt plan håller på och förbereder dig på att ta nya tag.
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Det är bara knappt 3 månader sen jag fick diagnosen och dessförinnan var jag sjukskriven i 2 år pga utmattningssyndrom, så visst har jag anledning att kraschlanda.
Jag hoppas bara att återfå lite glädje och sprallighet som jag nu saknar
Jag hoppas bara att återfå lite glädje och sprallighet som jag nu saknar
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
När du inte längre orkar pyssla med eller intressera dig för dina intressen och aktiviteter som du normalt sett tycker om - då är det troligt att du är deprimerad.
Sen så är det ju en myriad av andra känslor och symptom också - och alla uppvisar olika.
Men det är en bra fråga du ställer - jag har själv frågat mig samma sak flera gånger och har aldrig något riktigt svar på "hur jag mår". Det känns som att spektrumet över mitt mående endast varierar mellan "dåligt" och "whatever". Men sen så har jag varit deprimerad halva livet och när det har gått så här långt så är det svårt att veta vad som är depressiva symptom och vad som är en del av min personlighet... och det är väl det som är mest oroande - att inte längre veta.
Sen så är det ju en myriad av andra känslor och symptom också - och alla uppvisar olika.
Men det är en bra fråga du ställer - jag har själv frågat mig samma sak flera gånger och har aldrig något riktigt svar på "hur jag mår". Det känns som att spektrumet över mitt mående endast varierar mellan "dåligt" och "whatever". Men sen så har jag varit deprimerad halva livet och när det har gått så här långt så är det svårt att veta vad som är depressiva symptom och vad som är en del av min personlighet... och det är väl det som är mest oroande - att inte längre veta.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Re: Hur vet man om man är deprimerad eller bara "aspig"?
Hundralappen skrev:Det är möjligt. Jag har ju haft vetskapen om min hela livet så jag har aldrig haft en sån där "omvändningsperiod". Men istället går man ju omkring och funderar på hur det vore om man inte hade haft AS. Men jag har ändå mina perioder där jag kan vara deppig som sedan på två sekunder kan förvandlas till sprudlande glädje.
Det där "Nu känner jag mig helt plötsligt lugn på ett konstigt sätt" känner jag också igen. Det har kommit på det senare. Varför vet jag inte.
Jag upplever det som lite meningslöst att fundera på hur man hade varit om man inte haft det, eftersom det är ens personlighet. Alla är på ett visst sätt - de flesta inom "normen". Brukar tänka att personligheten följer ett slags multidimensionell normalfördelning.
Lugn på ett konstigt sätt har jag nyligen känt av, sen jag fick min diagnos för drygt ett år sen och börjat fundera ordentligt.. Tror det i mitt fall till viss del kan bero på dålig sömnkvalitet, men vet inte hur det är för er andra. Dock något jag märkt är att mycket av "lugnheten" ofta känns som en yttring av att inte orka vara så socialt och uttrycksmässigt "energisk" (jämförelsevis med oss då) då många av oss inte alls har detta som någon naturlig egenskap precis.
- Skum_kille
- Ny medlem
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2012-03-31
- Ort: Stockholm
Återgå till Att leva som Aspergare