Någon mer än jag som studerar på högskola/universitet och har as?

Till och från, det går åt helvete men kul är det .

Det finns en och annan här, som säkert kommer hit och presenterar sig inom kort. Jag är inte en av dem, men jag passar på och hälsar dig välkommen hit ändå!

...och nästan först blev jag också.

Jag har AS och läser mitt tredje år på Mittuniversitet i Härnösand nu och för mig har det gått ganska bra hittills.

emmzie skrev:Någon mer än jag som studerar på högskola/universitet och har as?

varför frågar du? du får det att låta som att du tvivlar på att det är möjligt eller nåt. :S

Jag läser på distans. Fast egentligen är jag ganska trött på att befinna mig i utbildningssvängen, ständigt detta att man gör en uppgift, lämnar in den och sen den olidliga väntan på utvärderingen osv. (Nja, olidligt är kanske att ta i, men jag är less på att vänta på resultaten)

Adkit skrev:

emmzie skrev:Någon mer än jag som studerar på högskola/universitet och har as?

varför frågar du? du får det att låta som att du tvivlar på att det är möjligt eller nåt. :S

Har man lyssnat för mycket på exempelvis manne här på forumet eller tanterna från FA är det ju lätt att tro att det inte förekommer eller i vart fall är mycket ovanligt.

I verkligheten är det dock ganska vanligt att aspergare inleder och klarar av högre studier. Däremot tycks de flesta av oss ha problem att få jobb.

Hej!
Jag har startat en träff- och studiegrupp för oss med Asperger syndrom och som studerar på Högskolan i Stockholm.
Finns det redan en så kontakta mig för jag har inte hittat någon.
Vill du vara med så skriv till min e-post adress.

Jag har en kandidat och magister examnen (2003, 2005).
Har gått kursen Autism och specialpedagogik och Actio-praktisk retorik på Lärarhögskolan (2007).
Jag fick diagnos dyslexi 1997 och Asperger syndrom 2003.
Jag hade behövt prata med andra med AS som studerar på Högskolan, men jag hittade ingen. Jag har pratat med Professorn som handledde mig och hon tycker att idén är bra.
Tanken är mycket seriös, att vi stöttar varandra i studierna och kan träna på att redovisa, läsa igenom varandras texter innan inlämning, förbereda redovisningar etc.
Tänk på hur många som forskar på oss som har diagnoser!
Det är dags för ett perspektivbyte tycker jag.

MVH Milve (milvemilve@hotmail.com)

Vi är i alla fall ganska många på forumet som har läst universitetsutbildningar innan vi ens visste att vi hade AS, och då fanns ju inget att fundera över.

Det kanske är ett problem med er som får diagnoser tidigt i livet, att ni inte hinner prova på att leva ett "normalt" liv innan ni vet varför ni inte klarar att göra det, och därför tror att ni klarar av ännu mindre normalt liv. Vad gäller universitetsstudier så finns det misstankar (men kanske ingen statistik) som säger att Aspergare är klart överrepresenterade bland akademiker.

Jag fick min diagnos typ någon vecka efter min examen.
I retrospekt är jag bara glad att jag inte fick diagnos tidigare,
kanske det hade inneburit att jag distanserat mig ytterligare från omvärlden.. vem vet...

Kvasir skrev:Vi är i alla fall ganska många på forumet som har läst universitetsutbildningar innan vi ens visste att vi hade AS, och då fanns ju inget att fundera över.

Det kanske är ett problem med er som får diagnoser tidigt i livet, att ni inte hinner prova på att leva ett "normalt" liv innan ni vet varför ni inte klarar att göra det, och därför tror att ni klarar av ännu mindre normalt liv. Vad gäller universitetsstudier så finns det misstankar (men kanske ingen statistik) som säger att Aspergare är klart överrepresenterade bland akademiker.

Det ligger nog en del i det. Frågan är vad som är den bästa lösningen. Att få en sorts bekräftelse är ju bra på ett sätt. Kanske borde man fästa större vikt vid vad AS inte är när man informerar om det. Kan det möjligen vara så att folk känner sig pressade om man säger att det är fullt möjligt att lyckas med studier fast man har AS? Som att man förväntas vara ett udda geni? Svår gränsdragningsfråga det här.

Ska man säga så här kanske: "AS innebär att du är dålig på att umgås med folk, men du är inte nödvändigtvis korkad." Det känns ju kanske inte så stimulerande, lite dubbla budskap.
Ska man kanske vända på det och bara säga: "Grattis, du är inte förståndshandikappad!"

Kanske blir det så för vissa att man tappar motivation när man får veta att man alltid kommer att ha problem med det sociala, varför ska man studera om man ändå "vet" på förhand att yrkeslivet kan gå åt skogen för att man inte har koll på sociala koder?

Akademikernas problem har man ju hört om, jag har t.ex hört talas om en snubbe (NT) som läste till ekonom i fem år och samlade på sig 250 000 i studieskulder. Sen fick han inte jobb under de två-tre åren direkt efter examen, och då ansågs hans utbildning helt värdelös på arbetsmarknaden. Nåt sånt vill man ju inte råka ut för.

mnordgren skrev:Akademikernas problem har man ju hört om, jag har t.ex hört talas om en snubbe (NT) som läste till ekonom i fem år och samlade på sig 250 000 i studieskulder. Sen fick han inte jobb under de två-tre åren direkt efter examen, och då ansågs hans utbildning helt värdelös på arbetsmarknaden. Nåt sånt vill man ju inte råka ut för.

han kan ju inte ha varit en speciellt bra ekonom om han fick 250 000 kr i studieskulder...inte konstigt han inte fick ett jobb på 3 år. :S

Adkit skrev:

emmzie skrev:Någon mer än jag som studerar på högskola/universitet och har as?

varför frågar du? du får det att låta som att du tvivlar på att det är möjligt eller nåt. :S

Jag studerar själv på högskolan men tyckte att det vore skoj att få kontakt med andra som också studerar. Vad studerar du?

milve skrev:Hej!
Jag har startat en träff- och studiegrupp för oss med Asperger syndrom och som studerar på Högskolan i Stockholm.
Finns det redan en så kontakta mig för jag har inte hittat någon.
Vill du vara med så skriv till min e-post adress.

Jag har en kandidat och magister examnen (2003, 2005).
Har gått kursen Autism och specialpedagogik och Actio-praktisk retorik på Lärarhögskolan (2007).
Jag fick diagnos dyslexi 1997 och Asperger syndrom 2003.
Jag hade behövt prata med andra med AS som studerar på Högskolan, men jag hittade ingen. Jag har pratat med Professorn som handledde mig och hon tycker att idén är bra.
Tanken är mycket seriös, att vi stöttar varandra i studierna och kan träna på att redovisa, läsa igenom varandras texter innan inlämning, förbereda redovisningar etc.
Tänk på hur många som forskar på oss som har diagnoser!
Det är dags för ett perspektivbyte tycker jag.

MVH Milve (milvemilve@hotmail.com)

Träff- och studiegrupp vore verkligen kul men dessvärre bor jag i Skåne. Någon annan här som bor och studerar i Skåne?

milve skrev:Har gått kursen Autism och specialpedagogik och Actio-praktisk retorik på Lärarhögskolan (2007).

Finns kursen Autism och specialpedagogik på lärarhögskolan i Sthlm? Nyfiken. Tänker ibland tanken att själv gå en sån kurs ngn gång. Antar att det är en valbar kurs inom lärarprogrammet el. kräver annan speciell behörighet?

mnordgren skrev:Det ligger nog en del i det. Frågan är vad som är den bästa lösningen. Att få en sorts bekräftelse är ju bra på ett sätt. Kanske borde man fästa större vikt vid vad AS inte är när man informerar om det. Kan det möjligen vara så att folk känner sig pressade om man säger att det är fullt möjligt att lyckas med studier fast man har AS? Som att man förväntas vara ett udda geni? Svår gränsdragningsfråga det här.

Ska man säga så här kanske: "AS innebär att du är dålig på att umgås med folk, men du är inte nödvändigtvis korkad." Det känns ju kanske inte så stimulerande, lite dubbla budskap.
Ska man kanske vända på det och bara säga: "Grattis, du är inte förståndshandikappad!"

Kanske blir det så för vissa att man tappar motivation när man får veta att man alltid kommer att ha problem med det sociala, varför ska man studera om man ändå "vet" på förhand att yrkeslivet kan gå åt skogen för att man inte har koll på sociala koder?

Det kanske kan vara så att om man får diagnos tidigt så fokuserar man för mycket på diagnosen och frågar sig vad man klarar och inte klarar med en sådan diagnos istället för att fråga vad man själv som individ klarar och inte klarar. För oss som inte hade fått diagnos redan då så blev det ju per automatik det andra alternativet. Vi hade bara oss själva att utgå från.

Sedan verkar det ju finnas ganska många av de som fått diagnos som barn som har haft problem med skolan och därför inte har högskolebehörighet utan att läsa in missade kurser etc. Det är naturligtvis problematiskt, och det verkar som att det ofta inte är intelligens och liknande som brister utan att deras AS gör det svårt för dem att klara skolan ur mera socialt och praktiskt perspektiv. I de fallen spelar det förmodligen ingen roll ändå. Hade de inte fått diagnos så hade de troligen haft samma problem att klara skolan, och säkerligen fanns det en del "på min tid" som inte heller klarade skolan pga. problem som skulle ha räckt till en AS-diagnos om det hade funnits då.

Däremot kanske en AS-diagnos riskerar att göra att vissa som mycket väl skulle klara av grundskolan och gymnasiet på vanliga villkor istället hamnar i olika former av specialskolor som inte alltid är bra för individen eller för möjligheterna till fortsatta studier. Men det är nog saker vi bara kan spekulera om. Specialskolor gör säkert också att vissa lyckas klara skolan och få en chans att utnyttja sin begåvning utan en massa andra störande faktorer.

mnordgren skrev:Akademikernas problem har man ju hört om, jag har t.ex hört talas om en snubbe (NT) som läste till ekonom i fem år och samlade på sig 250 000 i studieskulder. Sen fick han inte jobb under de två-tre åren direkt efter examen, och då ansågs hans utbildning helt värdelös på arbetsmarknaden. Nåt sånt vill man ju inte råka ut för.

Sådant kan ju hända alla om de väljer fel utbildning eller arbetsmarknaden förändras under studietiden. Klarar man av utbildningen på samma villkor som andra så söker man naturligtvis jobb på samma villkor som andra också, och talar inte om för en eventuell arbetsgivare att man har AS.

Adkit skrev:

mnordgren skrev:Akademikernas problem har man ju hört om, jag har t.ex hört talas om en snubbe (NT) som läste till ekonom i fem år och samlade på sig 250 000 i studieskulder. Sen fick han inte jobb under de två-tre åren direkt efter examen, och då ansågs hans utbildning helt värdelös på arbetsmarknaden. Nåt sånt vill man ju inte råka ut för.

han kan ju inte ha varit en speciellt bra ekonom om han fick 250 000 kr i studieskulder...inte konstigt han inte fick ett jobb på 3 år. :S

Jag har läst nästan sju år på universitetet med studielån och har omkring 600 000 i skuld sedan dess. Så 250 000 för fem års ekonomstudier är inte speciellt mycket - som studieskuld betraktat.

emmzie skrev:

Adkit skrev:

emmzie skrev:Någon mer än jag som studerar på högskola/universitet och har as?

varför frågar du? du får det att låta som att du tvivlar på att det är möjligt eller nåt. :S

Jag studerar själv på högskolan men tyckte att det vore skoj att få kontakt med andra som också studerar. Vad studerar du?

vem har sagt att jag studerar nåt? jag bara säger att jag kunnat om jag velat. jag jobbar som kock-lärling just nu.

men dom säger att 1 på 300 har AS så det är förmodligen en hel del på din skola som har det. du kanske kunde...ordna en AS träff på din skola? skriv nåt anslag på någon anslagstavla om att du söker vänner? jag vet inte. :S

Titti skrev:

Adkit skrev:

mnordgren skrev:Akademikernas problem har man ju hört om, jag har t.ex hört talas om en snubbe (NT) som läste till ekonom i fem år och samlade på sig 250 000 i studieskulder. Sen fick han inte jobb under de två-tre åren direkt efter examen, och då ansågs hans utbildning helt värdelös på arbetsmarknaden. Nåt sånt vill man ju inte råka ut för.

han kan ju inte ha varit en speciellt bra ekonom om han fick 250 000 kr i studieskulder...inte konstigt han inte fick ett jobb på 3 år. :S

Jag har läst nästan sju år på universitetet med studielån och har omkring 600 000 i skuld sedan dess. Så 250 000 för fem års ekonomstudier är inte speciellt mycket - som studieskuld betraktat.

tja, när du säger det på det viset...så låter 250 000 kr i skuld fortfarande "mycket".

Kursen finns på Lärarhögskolan i Stockholm. Den var helt ok. Inger Nilsson heter läraren. Några heldagsträffar på skolan och resten på distans via en kurshemsida. Det var en 7.5 poängskurs. Jag lärde mig hur "NT" fungerar och hur de vill bli bemötta. Jag fick bättre förståelse för deras tänkande och känslighet. Och även insikter i autism och asperger syndrom. Vi läste en hel del litteratur om hur det är att leva med Asperger.

Det var 50 st på kursen och det verkade bara vara jag med diagnos AS. Det var både roligt och skrämmande att lyssna på de som arbetar med barn och ungdommar/vuxna med Asperger och samtidigt sitter jag där och har en diagnos AS. Dom pratade om att "vi" med diagnos måste lära oss att acceptera att vi är annorlunda. Något att fundera över.

milve skrev:Kursen finns på Lärarhögskolan i Stockholm. Den var helt ok. Inger Nilsson heter läraren. Några heldagsträffar på skolan och resten på distans via en kurshemsida. Det var en 7.5 poängskurs. Jag lärde mig hur "NT" fungerar och hur de vill bli bemötta. Jag fick bättre förståelse för deras tänkande och känslighet. Och även insikter i autism och asperger syndrom. Vi läste en hel del litteratur om hur det är att leva med Asperger.

Det var 50 st på kursen och det verkade bara vara jag med diagnos AS. Det var både roligt och skrämmande att lyssna på de som arbetar med barn och ungdommar/vuxna med Asperger och samtidigt sitter jag där och har en diagnos AS. Dom pratade om att "vi" med diagnos måste lära oss att acceptera att vi är annorlunda. Något att fundera över.

Åh va intressant det låter. Något att göra i framtiden!

sssssm skrev:Till och från, det går åt helvete men kul är det .

Jo, en annan fick också problem... Orka...

Jag läser 50% på distans. Vill bli översättare. Men ibland är det svårt att förstå hur mycket och vad uppgifterna innebär. Och ofta orkar jag inte läsa igenom mina uppgifter en extra gång innan jag skickar in dem. Fast hittills är det roligt och jag har blivit godkänd på allt. Jag blir ju iallafall inte utbränd, som jag blir av att jobba.

Jag har sett att man kan söka hjälp/anpassningar om man har diagnos. Är det någon som har gjort det? Hjälpte det eller är det bara en till sån där "hjälp" som bara låter bra när man läser om det?

Solblomma skrev:Jag har sett att man kan söka hjälp/anpassningar om man har diagnos. Är det någon som har gjort det? Hjälpte det eller är det bara en till sån där "hjälp" som bara låter bra när man läser om det?

Jag har läst på universitet i snart 5 år, varav de senaste 3,5 åren på ett universitet för ganska "högpresterande" studenter (d.v.s. svårt att komma in utan bra betyg, hög studietakt och höga krav på resultat). De första åren läste jag både kurser på distans och kurser på plats och tyckte att det inte var några problem överhuvudtaget. När jag däremot började på universitetet där jag läser nu så blev svårigheterna tydligare och jag tog därför kontakt med personen som var ansvarig för studenter med funktionsnedsättningar. Fick följande stöd:

- Penna som spelar in ljud och synkar ljudet med det man skriver (Livescribe pen).
- Utökad lånetid i biblioteket.
- Möjlighet att boka ett eget rum i biblioteket med dator och lampor som går att dämpa ljuset på.

Programmet jag har läst är både teoretiskt och praktiskt och mina svårigheter märktes främst vid sociala situationer under praktiska examinationer. Fick därför också hjälp med ett intyg som förklarar mina svårigheter och att examinatorerna skulle ha detta i beaktande. Det blev inte på något sätt "lättare" för mig att klara examinationerna, men att lärarna kände till problematiken minskade risken för missförstånd och konflikter.