Det ena utesluter inte det andra, en träff på tu man hand är ofta lite mer avsedd för att lära känna varandra lite mer ingående, vilket kan bli väldigt intressant och givande. Diskussioner om specialintressen går ju även att föra i lite mindre sällskap och det är så det brukar bli på träffarna.

Hej Venom!

Du har ju fått en mängd fina råd tycker jag! Och här går det ju bra att söka kontakt med andra aspergare. Det kan lyckas, för vi är ju alla olika och lika ändå.

Vanliga kontaktsajter har väl inga frågor kring ev. funktionshinder? Vilket försvårar saken.
Religion brukar inte tas upp heller mer än typ medlem av en kristen/judisk kultur. Jaha?

Så, mötet kan bli knepigt. Vad ska man säga innan och inte säga innan? Ingen aning! Jag önskar dig och alla yngre lycka till på färden. "Söka-partner-kurser" för autister vore kanske något att starta? Vissa råd kan vara bra för att klara av den första daten utan större missöden. Någon borde köra såna kurser tycker jag. Bara man kommit över tröskeln kanske det går bättre sen?

Själv funderar jag på att pensionera mig...
Pratade förresten med en eldig chilenare idag. Härligt! Samma temperament som jag! Men för kort för mig. Och pingstvän - hmm, tja, njae...nå, han ÄLSKADE SINGELLIVET OCH JESUS! Tja, en man som älskar singelliv är väl inte direkt det jag söker. Nej, jag söker en stam. Jag försöker numera smälta in bland somalierna. Dags att de lär mig sjunga och dansa på sitt sätt. Vore kul!



För övrigt har jag levt som Kerstin Thorvall, dvs passionerat, vilt, oorganiserat, hängivet, dumdristigt, godtroget, korkat, spännande, intressant - och bara en av alla var autistisk (det gick inte så bra) Det är inte säkert att en aspergare passar bäst ihop med en aspergare. Man består ju inte av en diagnos utan är så mycket mer!

Well, at least I tried and it sure was good trying!!!!!!!!!!!

Hej.
Jag är ju 55. Och har tillochmed 2 barn. På 20 och 23.Så jag har ju typ överlevt din situation..
Jag gillar att vara ensammen. Jag skriver tokmycket och umgås för lite.
Jag tycker ett sätt att känna sig mer ensammen, är internetvärlden! Ingenting kan få människor att känna sig mer ensamna en att sitta oavbrutet vid datorn.

Så jag har tagit mig i kragen! Och gått med i habbiliteringsverksamhetn.
+ att jag tagit mod till mig (via animal här på forumet) och träffar då och då aspergare!

Det är ett stort nöje! Så mycket fina vänliga människor trodde jag inte fanns!

Så jag råder dig helt enkelt detsamma.

Dejtingsajterna är en hel jäkla mess enligt mig. Akta dig för dom. Umgås istället med sådana som förstår dig.
Asbergare alltså!

Yv

Ja, datalivet är inget jag överlever på. Idag har jag haft allt det jag behöver för att känna att jag LEVER:

1. Människor
2. Naturen

En båttur och närkontakt med havet. Ligga i gräset och låta livet bli ett med mig igen. Suga in all skönhet från blommor, gräs, träd, snäckor, stenar.
Fika och prata på stranden.

Om det alltid fick vara så...
Naturen är LIVET för mig. Det är som att koppla på strömmen att få vara riktigt nära den.
Och nära människor där man är helt sig själv.

På nätdejting ska man vara någon som motsvarar en annan människas drömvärld. Prestera!
Via nätet kan ju många finna en annan om man bara orkar ta sig igenom den där tuffa granskningen....

har inga problem över att vara ensam, det är då jag mår som bäst.

Finns mycket att säga om detta...

Först måste jag säga att jag skräms lite av hur vissa här målar upp sig själva. "Jag kommer dö ensam" "patetisk som man är" etc. Man bör vara medveten om att tankarna påverkar hur ens verklighet ser ut. Därför bör man vara mycket aktsam både med vad man säger och tänker.

Nåväl. Är man i ett läge då man står utan vänner och sysselsättning om dagarna så är det ju givetvis svårare. Vänner/partners är precis som jobb; ju fler man har eller har haft desto lättare är det att få nya. Frågan är väl då vart man börjar någonstans om man står på ett noll-läge.

Att jag själv är ensam mycket beror nog mycket på min egna lathet och sociala ointresse.
Sedan tror jag inte jag är ensam om att vara lite kluven till det hela;
jag vill å ena sidan ha en partner och vänner, men å andra sidan kan jag ha svårt att förstå vad jag ska med det till sen när jag väl skaffat det... eftersom jag ofta klarar mig bra själv och inte riktigt förstår poängen med allt "skitsnack" om ditt och datt som folk har för sig.

Får ofta för mig att folk är idioter och inte värda att ödsla tid på ändå; att jag kan lära mig mer av böcker, eget tänkande, meditation etc. etc. (typiskt AS-tänk att det måste finnas ett konkret "vad kan jag få ut av det här?" syfte med den sociala interaktionen).
Fast då kanske jag å andra sidan drar alla över en kam lite för mycket. Det kan faktiskt finnas en och annan där ute som kan vara värd att ta sig tid med.
Dessutom måste det inte alltid finnas en uträknad plan för precis allting här i livet, även om vi med AS nu föredrar uträknade planer.

Hur som helst, vill man absolut ha en partner så rekommenderar jag att tänka vänskap först. Försök skaffa vänner helt enkelt, både tjejer och killar, gör saker på dagarna och försök ta kontakt med folk. Jag vet att det kan kännas svårt och lite poänglöst men någonstans måste man ju börja.
Kan också rekommendera att läsa på lite kring attraktion och hur det fungerar. Inte för att lura någon utan faktiskt för att förstå människor bättre; varför de inte attraheras av vissa saker etc. etc.

Många killar med AS har det nog extra svårt med det motsatta könet.
Vi med AS är ju ofta väldigt snälla, punktliga, ärliga och håller vad vi lovar. Tjejer verkar mer tända på det motsatta (eller mja, det handlar snarare om att man måste demonstrera integritet, att man är upptagen och har ett liv, inte vara för på etc.)
Många med AS har ju dessutom dåligt självförtroende och lite social fobi vilket inte gör saken bättre direkt. Gäller att stå på sig här och inse att man klarar mer än man tror.
Men tänker man hela tiden att "jag är patetisk" etc. så blir det också den verkligheten man får leva i. Tänk på det

Jag älskar ensamheten. Ensamhet är frihet.
Jag blir ju aldrig uttråkad när jag är ensam, tack vare min kreativ hjärna. Jag kan sysselsätta mig med roliga kreativa saker eller bara göra ingenting. Båda är bra.

Jag blir mera störd av människor än ensamheten. Människor och relationer är jobbiga.

Jag tycker inte att jag är en konstig enstöring. Jag bara gillar leva mitt liv som JAG vill. Andra kan dra med sina åsikter...

Jag kan snacka om det behövs, jag kan charma och vara mycket trevlig OM jag vill och om det behövs. Jag kan också vara en riktig jävel när det behövs. Jag kan slå sönder människor med min tunga om de förtjänar det. Sparkar dock bara uppåt och är på svagas sida.

Så ensamheten upplever jag inte alls negativt, tvärtom det är en välsignelse för mig och livsviktig för mig. I min ensamhet laddar jag batterier och återhämtar mig för att kunna stå ut med människor till ex på jobbet.

Samboarrangemanget passar inte för mig, det vet jag. Har provat tillräckligt många gånger.

Så inte enstöring men ensam och lycklig

xayide skrev:har inga problem över att vara ensam, det är då jag mår som bäst.

Instämmer

Flinta skrev:

xayide skrev:har inga problem över att vara ensam, det är då jag mår som bäst.

Instämmer

Kan instämma där med fast inte till 100% dock. Man bör inte underskatta social samvaro med andra människor eftersom vi alla har ett behov av bekräftelse.

Vad skulle ni göra om ni vaknade upp ensamma på jorden en vacker dag t.ex.?
Och om ni nu klarar er så utomordentligt bra ensamma, vad gör ni då på detta forum?

xlnt skrev:

Flinta skrev:

xayide skrev:har inga problem över att vara ensam, det är då jag mår som bäst.

Instämmer

Kan instämma där med fast inte till 100% dock. Man bör inte underskatta social samvaro med andra människor eftersom vi alla har ett behov av bekräftelse.

Vad skulle ni göra om ni vaknade upp ensamma på jorden en vacker dag t.ex.?
Och om ni nu klarar er så utomordentligt bra ensamma, vad gör ni då på detta forum?

Jag har själv valt att ha enstaka vänner. Det är skönt för jag orkar inte med fler. Tidigare i livet trodde jag att ju fler jag umgicks med desto mer social träning skulle jag få och jag skulle bli "mer som andra". Kanske blir jag t o m sambo en dag Men fortfarande är det när jag är ensam som jag mår som bäst. Och d utesluter ju inte ett intresse av hur andra människor tänker, agerar, uttrycker sig..

Vakna upp ensam på jorden skulle va hemskt. Jag behöver människor omkring mig - dock inte personlig kontakt med dom. Människor som inte känner varann utför ju tjänster åt varann hit o dit oavsett om d är läkaren som hjälper en, frisören som klipper en, grannen som bakat d butiksbakade brödet man köper i affären, vänner som e anställda på förskolan och tar hand om ens barn på dagarna osv osv osv

@Red and green

Jag känner igen mig i mycket

Bra formulerat!

Kanske kan vara nåt, fast jag vet inte http://www.aspergerforum.se/ett-tips-om-att-bryta-ensamheten-t33915.html

"Alla har problem i tonåren".
Man är ute och strular med partners, super och saknar pengar och mognad eller är "på glid" osv. Men det brukar hända något skönt också.

Jag hade aldrig några tonår - den tiden var helvetet på jorden. Mig var det aldrig någon som strulade med...

Jag har märkt att AS-killar har svårt att hitta en partner. Medans AS-tjejer hittar partner lättare. jag tycker det är lite märkligt

Varför då?
Tjejer behöver ju bara säga "ja, jag vill ligga lite" så är saken biff.

Ja tjejer kan välja och vraka på ett annat sätt än killar, oavsett om dom har AS eller inte.
Män ska ta initiativ. Tyvärr är det inte så lätt för alla män och då blir man lätt ensam. En tjej behöver i princip bara flörta lite eller anspela på sin sexualitet så har hon sitt på det torra. Sad but true.

Tror att tjejer har helt andra krav på partner än killar. Sådana beteenden som är vanligt att man inte har med asperger är förmodligen sådant som tjejer tycker är viktigare än killar. Pratsam är en sådan sak som dyker upp.