Zombie skrev:Även hos en del ingifta (kaka söker maka igen?).

Ja jag ser det hos mina föräldrar. Och nu när jag läser era beskrivningar förstår jag att det inte är en slump, det finns egenheter hos dem bägge. Men det som irriterar mig är detta att de inte kan någonting om sådant här och tycker de är hur normala som helst. Min mor kallar mig dessutom sjuk, fast jag gång på gång förklarar att så inte är fallet.

Inte hos någon av föräldrarna, men min farmor har tydligen AS. Förstås gjordes det ju inga utredningar då för 40-50 år sen, men enligt pappa har/hade hon väldigt tydliga AS-drag (hade för att hon numera är dement)

Ingen i den närmaste familjen, men bara något steg bort på mor mins sida har vi flera stycken med AS och åtminstone någon med ADHD.

svarabhaktivokal skrev:Jag ser det hos min ena förälder. H*n svarar typ aldrig på tilltal, är jämt i sin egna värld. Har sjukt svårt med tonläge. H*n pratar skittyst och när jag ber h*n att höja rösten så skriker h*n istället. Är dessutom extremt inbunden och har allehanda underligheter för sig, såsom känslighet för matkonsistens, beröring, material, ljud m.m. Blir som tokig om man släpper in h*n i en affär med grejer inom h*ns specialintresse och fattar inte hur andra kan tycka att det är totalt ointressant...

H*n kan dessutom vara helt sjukt taktlös och slänga ur sig väldigt sårande kommentarer, inte förstå det alls och sedan bli jätteledsen och ångerfylld när man påpekar att man blev sårad. Fastnar jämt i malande tankemönster och är väldigt mån om sina rutiner.... men är totalt omedveten om allt ovanstående (verkar det som), och är en stark motståndare till att jag utreddes och fick diagnos

Det är så klockrent beskrivet av en av mina föräldrar, men personen i frågan vill inte ens erkänna att det är personens problem. Själv vet jag inte hur jag ska gå vidare. För just nu stormar det mellan oss.

Är det vanligt att det stormar mellan familjemedlemmar som har AS/ADHD?

Ja ganska tydliga hos den ena. Den föräldern har haft rätt förutsättningar men är enligt mig aspigare än någon av mina syskon med diagnos. Jag har påpekat att vissa saker är aspiga så som extrema intressen, fick bara svaret att det är jättevanligt att vem som helst har ett specialintresse. Förnekelse är det man möts av om man påpekar det.

Den andre har vissa drag. På ena sidan av släkten har någon fått diagnosen och många har tydliga drag på andra sidan har många drag men ingen har diagnos.

Att så många i min närhet varit udda och aspiga är den enda anledningen till att jag aldrig kände mig udda eller väldigt utanför som barn. Jag trodde bara att vi bodde på ett ställe där folket var märkliga.

@Choklad :

Förstår vad du prata om, här är det likadant. Mycket förnekelse från en av föräldrarna och det inte kommer från denna personen trots att både jag o mitt halvsyskon ha båda as/adhd som har inte vår gemensamma förälder det.

Min pappa har tydliga drag av Asperger då han liksom jag själv är smått besatt av historia och delar vårat enorma intresse för motorcyklar. Jag har också märkt av att han har svårt att emotionellt relatera till båda min bror och mig själv, och han har också väldigt svårt att hålla igång konversationer om det inte handlar om motorcyklar eller historia. Han har också väldigt lite empati för andra människor och har inte visat sig vara en älskare av människor snarare tvärtom då han förbarmar sig att behöva utsättas för "idioter" hela dagarna på hans jobb. Han är också rasist men det har inget med asperger att göra utan med hans uppväxt att göra, som tur är har både min bror och jag ej anammat det. Han brukar också vara brutalt ärlig när han tycker att vi har misslyckats i hans ögon, ni skulle sett när vi tränade/spelade innebandy inte mycket support där inte. Jag älskar honom ändå eftersom han är min pappa trots allt.

Det finns drag hos vissa i släkten, men ingen diagnostiserad. Pappa skulle kunna ha AS, men jag tror inte det. Han klarar vardagen bra och äger en statoilmack. Mamma passar inte in på AS på något sätt. Dock så har hon dyslexi.

Jag och min mamma är väldigt lika varann. Mycket blyga och tillbakadragna. Pratar väldigt lite. Svårt i sociala situationer. Begränsat kroppsspråk och mimik. Dålig ögonkontakt. Hon är väldigt rutinbunden och gillar inte när något oplanerat händer. Jag kanske är lite så också, men inte lika mycket tycker jag. Hon har dock ingen diagnos och vill inte prata om det heller. Vi har egentligen inte pratat om min diagnos heller. Min bror är en typisk AS person. Men han har inte heller någon diagnos. Min syster har några AS-drag men har ingen diagnos. Hon skulle kanske inte få det heller. Jag vet att det finns iallafall en avlägsen släkting med AS diagnos. Men vi har aldrig pratat om något av detta i min familj. Det är något som bara sopas under mattan och ignoreras. Jobbigt tycker jag. Jag skulle vilja prata med dem om detta. Jag har inte så mycket kontakt med dem nu. Det är väldigt jobbigt och gör mig ledsen. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Nej. Men jag misstänker åtminstonde en farförälder iallafall.

Mina föräldrar däremot är väldigt sociala av sig..

Hundralappen skrev:Mina föräldrar däremot är väldigt sociala av sig..

Man kan vara väldigt social och ändå ha Asperger. Båda mina föräldrar tror jag har det men de har varit aktiva i en massa föreningar och träffat folk, dock ha de aldrig bjudit in grannen på kaffe...

Även jag är social men jävlar hur många oskrivna sociala regler som jag har missat...

Miche skrev:Man kan vara väldigt social och ändå ha Asperger. Båda mina föräldrar tror jag har det men de har varit aktiva i en massa föreningar och träffat folk, dock ha de aldrig bjudit in grannen på kaffe...

Även jag är social men jävlar hur många oskrivna sociala regler som jag har missat...

Det är väl klart man kan, men det finns inga andra drag. Jag är jävligt bra på att se sånt.

mamma har några drag av det, men är definitivt normalare än mig

Just kommit fram till att min morsa med största sannolikhet har cyklotymi.
Det är ju visserligen inte nån form av autism, men läste nånstans att diagnoser inom det bipolära spektrumet ofta hänger ihop med diagnoser inom autismspektrumet.

Jag tror min pappa har lite Asperger. Inte så allvarligt som jag. Men han ska alltid hålla på o larva sig när vi är ute, så man skäms. Sen samlar han på en massa saker också. Men det sista tror jag han har fått från min farfar. Han var en mycket smart och ekonomisk (dock inte snål!) person. När han dog så gick vi igenom huset o där fanns kartonger med kvitton från 1950 och framåt, varenda köp han gjort...

Japp, väldigt tydligt hos båda två.

Såg det tydligt hos min far (en högkreativ person som kunde bli närmast panikslagen om någon kom på besök, så att han måste avbryta sitt skapande och umgås). Även faster hade klara AS-drag.
Däremot inte farmor, som var driftig och social. Farfar dog innan jag föddes, så det är svårt att bedöma honom. Det sägs att han var duktig med hästar och mycket tillbakadragen - en mild man från Mörkaste Skogsbygden. En som ofta bytte jobb. Jag gissar att han var anlagsbäraren.
På mammas sida däremot, där är alla glada , sociala och AS-fria.

Miche skrev:Även jag är social men jävlar hur många oskrivna sociala regler som jag har missat...

+1

Folk verkar tro AS står för asocial ibland...

Ja, båda mina föräldrar har tydliga drag av asperger, dock inga officiella diagnoser.

Min pappa har lite såna drag tycker jag, men det är bara i vissa situationer som jag kan märka av det och det är inte så tydligt. Han har inga speciella svårigheter på samma sätt som jag.

Mamma är med stor sannolikhet NT.

hur ser asperger ut?

Ingenstans i släkten finns det någon form av NPF diagnos eller någon form av psykisk problematik. Dock misstänker min moder (och även jag ) att min far har ADHD.

Fenren skrev:hur ser asperger ut?

http://www.aspergerforum.se/finns-ett-autistiskt-utseende-t3899-72.html

Jag ser det väldigt tydligt hos min ena förälder och när jag fick min diagnos hjälpte det faktiskt vår relation så tillvida att jag nu förstår denne och dennes handlingar så mycket bättre. Har påtalat för denne att jag är övertygad om att hon/han har diagnos och personen visade sig, efter diverse motstånd och fundering, hålla med och faktiskt finna ett lugn och en... tröst... i att det säkerligen är på det sättet.