Okay, så här är det. Jag står i kö för att få gå och prata med en psykolog. Jag ringde dem tidigare idag och hörde hur jag låg till i kön. Hon jag pratade med sa att det nog dröjer ungefär ytterligare en månad innan jag kan få träffa någon. Det är tydligen 25 personer före mig i kön. Hon tipsade dock om att de har en öppen mottagning kl 15-17 imorgon och hon sa att jag är välkommen dit.

Jag behöver verkligen hjälp nu och jag vet inte om jag orkar vänta ytterligare en månad utan att prata med någon. Saken är den att samtalet imorgon endast är ett engångssamtal. Jag tänker att det är bättre än inget samtal alls, men vad ska jag säga till psykologen? Hur ska jag på en timma kunna berätta hur jag känner? Det är första gången jag träffar en psykolog och jag har ingen aning om hur det fungerar. Jag är rädd, stressad och orolig. Vad ska jag säga? Ska jag, trots att det bara är en timma, visa henne/honom min 14 sidor lång lista på mina beteenden och hur de skapar problem i min vardag? Ska jag be om en remiss så jag kan få bli utredd för ASD/ADD/ADHD? Jag vet inte ens hur jag ska kunna sätta ord på mina tankar och känslor. Jag behöver hjälp. Det är allt jag vet.

Förslag?

Säg bara rakt på sak att du mår dåligt just nu och att du tror att det är någonting inom npf och önskar bli utredd för det. Spara listan till utredningssamtalen, det blir alldeles för mycket att ta på bara en timme.

Det är viktigt att få fram att du inte mår bra, men att du pga Asperger (du har väl diagnos) har väldigt svårt att sätta ord på dina känslor (det är du inte ensam om).

Kostymhippie skrev:Säg bara rakt på sak att du mår dåligt just nu och att du tror att det är någonting inom npf och önskar bli utredd för det. Spara listan till utredningssamtalen, det blir alldeles för mycket att ta på bara en timme.

Okay, jag vet dock inte hur jag ska få fram hur jag mår. Utan listan kommer jag säkerligen glömma av hälften av det jag vill säga bara för att jag är så nervös. Förresten, om jag efter att jag varit på samtalet går till vårdcentralen och pratar med en läkare om att få en remiss för utredning, är det ok? Jag vet verkligen inte hur jag ska gå till väga.

Miche skrev:Det är viktigt att få fram att du inte mår bra, men att du pga Asperger (du har väl diagnos) har väldigt svårt att sätta ord på dina känslor (det är du inte ensam om).

Nej, jag har inte en diagnos. Jag misstänker ASD, men jag vet inte om jag har det. Mycket stämmer in på ASD men det skulle även kunna vara OCD, GAD eller SAD. Eller allt. Eller inget. Eller några av dem.

Då kan du väl säga att du misstänker Asperger bl.a. pga att du har så svårt att sätta ord på dina känslor, du kan ju välja ut några saker från din 14-sidor långa lista och ta upp med psykologen, markera vilka redan idag.

Miche skrev:Då kan du väl säga att du misstänker Asperger bl.a. pga att du har så svårt att sätta ord på dina känslor, du kan ju välja ut några saker från din 14-sidor långa lista och ta upp med psykologen, markera vilka redan idag.

Okay. Frågan är bara vad jag ska prioritera?

Jag tycker att du ska ta med dig listan och låta psykologen titta igenom den. Hon/han kommer att känna igen det du beskriver och förstå hur och vad du menar, och sedan kommer samtalet att flyta på bra, och det kommer att kännas lättare och skönt att ha någon som fattar vad man menar att snacka med!
Det tror jag absolut

Neutrino skrev:Frågan är bara vad jag ska prioritera?

Svårt att säga på en så lång lista. Vad tror du själv?

Nebukadnessar skrev:Jag tycker att du ska ta med dig listan och låta psykologen titta igenom den.

14 sidor! Det lär inte gå på en timme...

Miche skrev:

Neutrino skrev:Frågan är bara vad jag ska prioritera?

Svårt att säga på en så lång lista. Vad tror du själv?

Bra fråga. Jag tänker definitivt nämna min ångest eftersom den känns mest akut. Sen kan det kanske vara bra att nämna sociala svårigheter (alltid känt mig utanför, förstår inte alltid sarkasm och skämt, dålig ögonkontakt osv), rutiner, svårt för att uttrycka glädje, känslig för ljud och beröring osv. Ah. Det finns så mycket. Förstår inte hur jag ska hinna.

Neutrino skrev:Jag tänker definitivt nämna min ångest eftersom den känns mest akut. Sen kan det kanske vara bra att nämna sociala svårigheter (alltid känt mig utanför, förstår inte alltid sarkasm och skämt, dålig ögonkontakt osv), rutiner, svårt för att uttrycka glädje, känslig för ljud och beröring osv. Ah. Det finns så mycket. Förstår inte hur jag ska hinna.

Just de sakerna känns väldigt relevanta (med ångesten som prio ett), man behöver ju inte gå så djupt in på varje del.

En liten update: Kom nyss hem från psykologen. Det var ganska speciellt. Jag hade som sagt aldrig varit hos en psykolog tidigare så under de 45 minuter jag var där försökte jag få ur mig nästan 22 år av beteenden och problem osv. Så jag pratade på ganska bra, trots att det nog var aningen osammanhängande. Eftersom det bara var ett engångssamtal (öppen mottagning) så sa psykologen att hon inte kunde ge mig någon riktig hjälp.

Men sen såg hon min lista. Jag hade nämnt den i samtalet och hon frågade om hon kunde få se den. Jag sa "ja" och gav den till henne. Hon verkade ganska imponerad och förvånad över att jag skrivit ner 14 sidor om mig själv så detaljerat (förstår inte varför det förvånar folk?). Hon läste inte allt men sa att hon ville behålla den och läsa igenom den i lugn och ro senare samt kontakta någon annan här i staden och berätta om den och fråga om de kan träffa mig. Så, jag antar att det är en bra sak, eller hur?

Nackdelen med detta är att jag nu börjar oroa mig för om jag på något sätt överdrivit saker i listan eller om jag fejkar. Det är klart jag inte fejkar, men jag oroar mig för att jag gör det ändå. Jag vill ju inte låtsas vara någon jag inte är. Någon annan som upplevt samma sak?

Oroa dig inte, mötet verkar ha gått bra och självklart har du skrivit listan utifrån ditt liv och de problem du upplever.

Troligen har du nu satt igång en snöboll som kommer att resultera i att du kommer att få gå igenom en NPF-utredning och förhoppningsvis få relevant hjälp så ditt liv blir bättre med tiden.

Lycka till!

Skriv gärna vad som händer nästa gång!

plåtmonster skrev:Skriv gärna vad som händer nästa gång!

Det kanske dröjer ett tag, men visst!

Bra jobbat, Neutrino. Hoppas att du kan känna dig nöjd med dig själv och det du gjort.

Även jag tror att detta kommer att mynna ut i någonting bra.

Och den där listan är ju inte direkt ett hafsverk. Har du inte vägt orden och formuleringarna på guldvåg för att åstadkomma en så rättvisande, ärlig och tydlig bild som möjligt? Jag kan tänka mig att din lista är ovanligt objektiv för att vara subjektiv...

Håller tummen för dig och hoppas liksom plåtmonster att du uppdaterar oss om hur det går framöver.

Neutrino skrev:Hon läste inte allt men sa att hon ville behålla den och läsa igenom den i lugn och ro senare samt kontakta någon annan här i staden och berätta om den och fråga om de kan träffa mig.

Det låter bra, tycker jag. Verkar som att hon tagit dig på allvar.

Jag har alltid haft hjälp av att skriva ned de punkter jag vill ta upp med en psykolog eller annat viktigt samtal.

Inte helt lätt att sammanfatta flera års erfarenheter, känslor och beteendemönster på mindre än en timme. Du satsade och det verkar som att du nådde fram.

Neutrino skrev:Nackdelen med detta är att jag nu börjar oroa mig för om jag på något sätt överdrivit saker i listan eller om jag fejkar. Det är klart jag inte fejkar, men jag oroar mig för att jag gör det ändå. Jag vill ju inte låtsas vara någon jag inte är. Någon annan som upplevt samma sak?

Rädslan för att överdriva känner jag igen, precis som rädslan att vara för påläst att jag blandat det jag har läst med egna symptom på AS. Det verkar vara ett återkommande hjärnspöke som återkommer i väntan på utredning eller efter utredning. Jag tror det har med känsla för grundlighet, viljan att gå till botten med allt. Vi tar ingenting för givet, utan vill vrida, vända och motbevisa så långt det går. En hjärna som löser problem genom mycket tankearbete skapar tyvärr också mycket att oroa sig för.

Vilse skrev:Bra jobbat, Neutrino. Hoppas att du kan känna dig nöjd med dig själv och det du gjort.

Även jag tror att detta kommer att mynna ut i någonting bra.

Och den där listan är ju inte direkt ett hafsverk. Har du inte vägt orden och formuleringarna på guldvåg för att åstadkomma en så rättvisande, ärlig och tydlig bild som möjligt? Jag kan tänka mig att din lista är ovanligt objektiv för att vara subjektiv...

Håller tummen för dig och hoppas liksom plåtmonster att du uppdaterar oss om hur det går framöver.

Tack, Vilse. Det känns bra att jag tagit mod till mig och faktiskt påbörjat hela processen nu! Jag hoppas bara att de som psykologen ska ringa vill och har tid att träffa mig. Hon kunde inte lova något sa hon. Hon ska i alla fall ringa mig i nästa vecka och låta mig veta hur det har gått.

kattkvinna skrev:Rädslan för att överdriva känner jag igen, precis som rädslan att vara för påläst att jag blandat det jag har läst med egna symptom på AS.

Precis så! Jag oroar mig också för att jag ska ha blandat ihop mina egna symptom med saker jag bara läst om. Men seriöst, jag har läst igenom min lista så otroligt många gånger och verkligen gått igenom den ord för ord för att försäkra mig om att ingenting är påhittat. Så, jag hoppas jag lyckats med det.

Neutrino skrev:Nackdelen med detta är att jag nu börjar oroa mig för om jag på något sätt överdrivit saker i listan eller om jag fejkar. Det är klart jag inte fejkar, men jag oroar mig för att jag gör det ändå. Jag vill ju inte låtsas vara någon jag inte är. Någon annan som upplevt samma sak?

Ja, har känt så över varenda sak jag sagt till psyk. Kan var små obetydliga saker jag undrar om jag överdrivit eller min hjärna har hittat på även om jag vet om att jag har varit ärlig om allt. Sen går det också tvärtom att jag börja fundera om jag har betonat ett visst problem alldeles för lite.

Här kommer ännu en update (ganska negativt inlägg för övrigt, sorry):

Psykologen ringde mig imorse och gav mig ett nummer till någon som jobbade på psykiatriska remissenheten här i staden. Hon jag pratade med var väldigt trevlig men sa tyvärr att de inte kunde hjälpa mig. Det är nämligen så att jag ansökt till att börja studera vid Uppsala Universitet i höst och eftersom jag då planerar att flytta till Uppsala så kommer de inte ha tid att träffa mig samt utreda mig innan dess. Hon sa åt mig att ta kontakt med studenthälsan (eller vad det nu kallas) vid universitetet när jag väl börjat så att de kan skicka mig vidare till någon som kan hjälpa mig, vilket jag kommer behöva köa för. Det är även långa köer till psykologer som kan träffa mig för att prata om min ångest så jag kan helt enkelt inte prata med någon i sommar överhuvudtaget.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hade räknat med att få stå i köer osv men jag orkar inte med min ångest. Vet inte vad jag ska göra. Blir att dricka bort mina bekymmer ikväll i alla fall. Helvete!

Säger inte allt detta för att få uppmärksamhet för övrigt. Ni ville ha uppdateringar. There you go.

Hej.

Ett tipps eller råd jag kan ge dej är. Att be att få stanna kvar i kön att du fortfarande vill bli utred. För vad jag har förstått så har du bara anmält dej till att plugga i Uppsala? Så om du inte skulle komma in eller lyckas att få en bostad där och inte börjar plugga. Så vore det ju förargligt om du inte har stått i kö för att bli utred. Då förlorar du ju ett par månader.

slackern skrev:Hej.

Ett tipps eller råd jag kan ge dej är. Att be att få stanna kvar i kön att du fortfarande vill bli utred. För vad jag har förstått så har du bara anmält dej till att plugga i Uppsala? Så om du inte skulle komma in eller lyckas att få en bostad där och inte börjar plugga. Så vore det ju förargligt om du inte har stått i kö för att bli utred. Då förlorar du ju ett par månader.

Det sa jag till dem. Psykologen sa dock att hon skulle ta bort mig ur kön ändå, men om det sedan visar sig att jag inte kommer in eller att flytten till Uppsala inte blir av så sa hon att jag kan ringa dem så löser de problemet och "ställer tillbaka mig i kön."

Neutrino skrev:

slackern skrev:Hej.

Ett tipps eller råd jag kan ge dej är. Att be att få stanna kvar i kön att du fortfarande vill bli utred. För vad jag har förstått så har du bara anmält dej till att plugga i Uppsala? Så om du inte skulle komma in eller lyckas att få en bostad där och inte börjar plugga. Så vore det ju förargligt om du inte har stått i kö för att bli utred. Då förlorar du ju ett par månader.

Det sa jag till dem. Psykologen sa dock att hon skulle ta bort mig ur kön ändå, men om det sedan visar sig att jag inte kommer in eller att flytten till Uppsala inte blir av så sa hon att jag kan ringa dem så löser de problemet och "ställer tillbaka mig i kön."

OK var på som fan så att du inte förlorar din köplats att den ska räknas ifrån det datumet att dom ska räkna tillbaks i tiden: Om du förstår vad jag menar? Fast jag kan förstå dej om du inte orkar kämpa. Men se till att få fram det på något sätt att dom förstår.

Usch, förstår din frustration. Det är så ironiskt att man måste klara av en massa moment och oförutsägbara turer innan man kan få hjälp. Och sommaren är ingen rolig tid när man mår dåligt. Ingenting är som det ska, folk är "på semester" och man förväntas dessutom gilla läget och rent av tycka om detta undantagstillstånd.

Om du måste vänta länge på samtalskontakt i Uppsala kan du ju alltid kolla om det finns någon mottagning som drivs av psykologstudenter eller liknande. En vän till mig gick regelbundet i terapi på en sådan mottagning, och det verkade vara minst lika bra och seriöst som på en "vanlig" psykologmottagning. Fast Studenthälsan borde i och för sig kunna hjälpa dig hyfsat snabbt. Well, en tanke bara. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dig.

Vilket strul! Det måste finnas en psykiatrisk akutmottagning där du bor där du kan söka hjälp för din ångest. De måste ju kunna ge dig någon form av "första hjälpen" så att säga. Tills du får börja träffa en psykolog regelbundet och få en utredning sjösatt. Men tyvärr måste man vanligen vara jävligt jobbig själv och ringa och tjata och tjata till det händer något...