Min mammas mat kunde jag äta ihjäl mig på.
Jag jobbar som kokerska. Får mycket berömm för min matlagning.
Jag är en receptnörd. Tillika instruktionsnörd. Gillar manualer och sånt skit.

Lärde mig att "det man tar på tallriken äter man upp".

När jag gjort en maträtt till folk kan jag själv leva på godis..

Hatar en massa mat..men provar gärna. Det skall vara tillagat på riktigt vis. viktigt.

Jag är oerhört nogrann med att glas skall vara rena! Och besticken..

Jag använder gaffel. Jag sitter f-n inte och petar runt!

Äter inte senap, svamp, ananas, skaldjur eller tomat. Annars äter jag det mesta.

Jag var vegetarian i några år men började äta fisk och räkor igen förra sommaren. Annars äter jag inget kött. Dricker inte mjölk för att jag inte gillar smaken och har lite svårt för ärtor eftersom jag tycker att de luktar illa.

Sen kollar jag alltid vad saker innehåller när jag handlar och undviker produkter med en massa konstiga tillsatser.

Annars äter jag det mesta och gillar att testa nya grejer/maträtter.

Jag äter nästan allt och har aldrig varit petig med maten.
Det enda jag kan komma på som jag inte äter är såna där gröna saker som man får i snabbköket när man beställer kebab, samt dem där lilafägade sakerna med en stor kärna som är gröna inuti, de smakar gräs.

Jag har alltid varit petig med maten, men svarade ändå "Ibland" då jag ständigt lär mig äta nya saker. Som barn hade jag framför allt problem med konsistensen. Jag åt t ex inte pasta och definitivt inte svamp - saker som jag idag äter med förtjusning (så länge pastan inte är överkokt = oätlig).

Gröt i alla former är bland det äckligaste jag vet. Kläggigt, geggigt och kväljande.

Inte petig, bor i invandrarkvarter och kan handla allt möjligt så jag experimenterar rätt mycket. Tenderar att göra samma sak tre dar i veckan ett tag när jag hittat nåt jag lyckats bra med, som senaste veckorna korv stroganoff och innan dess en lång period med varianter av hummusar.

Jag kan inte äta vad som helst, gillar inte när det är ihoprört eller sås. Sen kan en maträtt jag gillar helt plötslig vara oätlig om någon annan tillagat den. Sen kan jag bli äcklad av i princip allt jag äter eller dricker om jag har otur, och då går det inte ner mer.

Jag var mer petig med mat förr än nu.

Att bli tillräckligt hungrig gjorde att jag blev sugen på allt (något som hände när jag haft anorexi ett tag). Ett matlagningsintresse gjorde att jag förstod mer hur det hängde ihop, och då blev mindre rädd för att blanda ingående delar i måltiden, eller äta "röror och grytor" - sådant som jag vägrade som barn.

Jag är både petig och inte petig nu för tiden. Om någon bara serverar, så äter jag oftast, kanske petar bort om det är något jag bestämt mig för att inte äta. MEN, om någon frågar vad jag vill ha, eller "passar detta, vill du ha det här" så blir det så komplicerat att jag till slut faktiskt börjar gråta av frustration. Så jag måste säga: "bestäm bara, fråga inte, så får jag ta det som det kommer".

Inte en enda gång i hela mitt liv har jag t.ex. köpt en pizza direkt från menyn utan att ändra. Och jag är en mardröm att ha med på restaurang där jag ska välja.

När mamma bjöd på mat på Liseberg nyligen, kollade jag deras hemsida först, och valde från alla restaurangers menyer. Det visade sig att Tyrolen var den enda som hade två- eller trerätters som jag kunde acceptera. Så jag föreslog Tyrolen, och visste redan innan vad jag ville ha. Jag frågade om jag fick byta toastbrödet till surdegsbröd som jag såg att de hade i andra rätter, och det fick jag. Allt blev bra (förutom att just den restaurangen var stökig och har obekväma sittplatser...). Men så lyckat med maten blir det ju inte alltid precis när man går på restaurang. Jag avskyr "finare" mat som minimala köttbitar tillagade på något sätt som anses värt multum. Äckligt och smakar som något man fick som barn. Vill helst ha asiatiskt (bra sådan, inte sunkslask), medelhavs (ej pasta då...) eller där emellan, typ grekiskt till indiskt.

Jag gillar smakrik mat, som fin salami, chevre, andra ädelostar (och för all del sådant som riktig cheddar eller parmesan), lammkött, rådjurskött, svartrötter frästa i ordentligt med fett, chili, smakrik svamp, spiskummin, koriander, ingefära, skaldjur av alla sorter, stekt lever, helstekt/grillad kyckling och dito fisk. Gillar mer salt än andra, och behöver det tydligen, för läkaren sade att jag hade lite låga värden.

Jo, välja mat gillar inte jag heller, oftast äter jag hellre det som serveras än att sitta och välja, ju längre lista desto jobbigare (ofta får plånboken bestämma, dvs jag väljer bland de billigaste rätterna) och det är få saker jag inte äter.

Att komma på vad jag ska göra för mat själv tycker jag är ett helvete, antingen att planera eller handla i butiken så jag har valt ut några produkter som jag vet att jag kan köpa hem och äta av när jag tror att jag är hungrig (det är inte alltid jag känner hunger, att vara mätt känns likadant så oftast måste jag titta på klockan och fundera på om jag kan vara hungrig...)

Största fördelen när jag hade familj var att maten serverades, jag behövde inte tänka på att välja och inte heller på när jag skulle äta.

Jag gör mat enligt samma principer hela tiden, men varierar proteinkälla och lite annat. Så det blir variation för näringens skull (och för att det skulle bli för stort om jag ska få med allt jag vill ha i en och samma måltid...).

Följer också ett veckoschema, vilket barnen tycker är konstigt: ingen annan gör så, säger de. Nähä? Min mamma gjorde så iaf. Fast hon är å andra sidan otroligt inrutad och lite aspig

Men det är ett bra system, och jag får med alla proteinkällor jag valt. Och vet vad jag ska laga.

Jag är glad att jag inte är mamma eller har ansvar för att andra ska äta, när och vad (när min dotter är här så är det bara problem att motivera att hon ska äta frukost, annars brukar det lösa sig på något sätt).

Mat är en stor källa till oro för min del, eftersom jag både är petig gällande smak och konsistens, samt haft ätstörningar tidigare. Jag har funderat på att sammanställa alla maträtter jag vet att jag kan äta i en skrivbok för att underlätta för min sambo och mig...

Saknar alternativet kräsnare än en extremt petig fyraåring. Svarade ja väldigt, har aldrig träffat på någon som är så kräsen som mig.

Jag är extremt petig med maten. Jag äter i princip bara ris, olika former av potatis, pasta, nudlar och kött/kyckling/fisk (fiskpinnar då).

Men jag har blivit lite bättre den senaste tiden. Jag började på en "daglig verksamhet" i förra året och vi lagar mat tillsammans på fredagar och jag har testat t ex fetaost och tyckte om det och har också ätit en del grönsaker som jag tyckt om t ex rödlök är min favorit.

Saker jag aldrig testat och kommer antagligen aldrig testa:

Oliver - Ser ut som alienögon, fruktansvärt motbjudande
Allt från havet förutom fisk - Dom har klor för det mesta och ser ut som små/mellanstora monster
Mögelost - Vidrigt med något som möglat, fy fan
Inlagda vitlökar - Påminner också om ögon
Salami med såna gröna grejer inne i den - USCH!

Saker jag testat och ångrar att jag gjorde och kommer aldrig testa igen:

Gorgonzola - Jag höll på att spy, jag kunde inte sluta tugga för jag kunde inte svälja det, fick springa in på dass och hosta ner de
Svamp - vidrig konsistens

Om jag hade råd så hade jag ätit Hamburgare eller Kebab till lunch och Pizza till middag varje dag.

Kan säga att när jag bodde hemma och morsan lagade mat så försökte hon smyga ner vitlök i köttfärssåsen, om jag såg att hon gjorde det så vägrade jag äta. Dom enda grönsaker jag åt under hela min uppväxt var råa morötter och gurkor. Frukt går också fetbort.

Jag äter all sorts vegetariskt, förutom kokt potatis (inkl potatisbiffar, potatisplättar, potatismos) och memma. Om jag får välja, så hade en 'bara' ätit variationer på kikärtscurry(-gryta), tofugrytor, hamburgare eller färskt grönt med diverse grönsakswok + bön"kyckling"-"tzay" dylikt.

Sen kan jag totalt snöa in mig på rätter, som förra sommaren var det två veckor i sträck med sojastrimlor, grönsallad, kokta grönsaker, hemmagjord majonnäs och hemmagjorda tortillas eller chapati.

Jag är relativt petig med vad jag äter. Dels beroende av att jag inte tål viss mat men till viss del för att det finns mat jag helt enkelt inte tycker om.

Så jag har levt ett helt liv med kommentarer som "jaha passar det inte", "varför äter du inte det där??" och andra mer eller mindre oförskämde påhopp. Och jag har i hela mitt liv skämts över detta som så mycket annat. Har suttit på middagar och gömt mat i servetten för att ingen ska se att jag inte ätit det...

Sen för några år sedan så läste jag Magdalena Ribbings "Fråga om hyfs och stil" i DN. Där var det någon som frågade om det var ofint på en middag av "finare sort" lämna något man inte tyckte om. Svaret var: "Det är upp till var och en att äta det man vill ha. Det är inte ofint att lämna det man inte tycker om. Däremot är det oförskämt att påpeka att någon inte ätit något eller fråga varför." REDEMPTION!! Eller som killen som tog OS-silver sa i seger intervjun "Fuck you"!

Efter detta har jag petat bort med gott samvete samt informerat de som påpekat detta om vad som Magdalena Ribbing skrivit...
OBS! Svaret och frågan är inget exakt citat, det var några år sedan jag läste det. Men essensen är korrekt.

Så peta på och sen kan ni som hämnd för alla år av middagsmobbing informera om Ribbings ståndpunkt i frågan...

Nej jag blir galen på petigheten som kostar massor med pengar vad som känns helt i onödan men hur fan ska jag veta hur folk fungerar o känner. Frustrerande är det i alla fall.

Ribbing är den största idioten av alla.

TILL RÅGA PÅ ALLT,
så frågar de;

-smakade det bra??

IDIOTER!!!!!!!

DIProgan skrev:Nej jag blir galen på petigheten som kostar massor med pengar vad som känns helt i onödan men hur fan ska jag veta hur folk fungerar o känner. Frustrerande är det i alla fall.

Ribbing är den största idioten av alla.

Hennes intellektuella förmåga har jag inga synpunkter på. Däremot tog hon bort en av dj.. många saker att skämmas över ur mitt liv... Det räcker för att jag ska ta till mig hennes åsikt i denna fråga.
Om det sen sparar pengar att jag äter något jag inte tål och sen spyr upp det förstår jag inte riktigt...

Jag kan inte blanda mat.

Jag har nog varit "krånglig" med mat hela mitt liv men som vuxen jobbar jag för att komma över det. Har haft ätstörningar i någon form sen jag var liten tror jag men försöker att avdramatisera detta med mat och äta det som kroppen behöver och samhället förväntar sig även om det verkligen inte alltid är så lätt. Jag gillar faktiskt inte människor som gnäller och det är ju bara korkat att inte äta, oartigt mot den som lagar maten och dumt att inte få i sig näring som kroppen behöver. Men det är svårt ibland. När jag väljer själv (och det gör jag ju tack och lov oftast) så blir mathållningen ofta enahanda med variation enbart för hälsans skull. Jag har absolut inget emot att äta samma mat många gånger i rad.

Vattenkastanj som finns med i wokgrönsaker har äcklig konsistens - som att bita sig hårt i kinden ungefär!