När det blir för mycket, så stänger jag ner totalt och blir totalt asocial.
Då jag inte har ett eget "krypin" då jag bor i en tvåa med sambo så brukar jag ladda hennes ipod med filmer eller nån serie och lägga mig i det kolmörka sovrummet och sträcktitta på det.
Jag känner, att jag så otroligt mycket behöver kunna göra just det, för att minimera mina intryck och låta huvudet vila.

Hur gör ni andra? Antar att jag inte är ensam om att känna så här, så undrar helt enkelt vad ni har för tips för att kunna stänga ner en stund? Vad brukar ni göra?

Oftast: Bryta ihop och låta tårarna komma.

Önskvärt: Söka mig till ett lungt ställe och lyssna på tystnaden.

Det är något jag har upplevt tidigare. Jag kunde gå någonstans och möta någon person, genast stängde jag av. Det kändes som det var för mycket press så jag blev helt asocial, tittade i marken och hade väldigt stelt ansikte osv.

Nuförtiden är det läbnge sen jag upplevt den känslan, men det känns ibland som jag stänger av när en massa uppgifter läggs på varandra.

Jag brukar också bli asocial ^^ Jag ser apatisk ut vardagligen så det enda som skiljer är att jag inte svarar när någon säger något. Jag vill kunna prata om det och sen komma över det istället men när det väl händer stängs det bara av.

Plux skrev:När det blir för mycket, så stänger jag ner totalt och blir totalt asocial.

... då jag bor i en tvåa med sambo så brukar jag ladda hennes ipod med filmer ...

Hur gör ni andra? Antar att jag inte är ensam om att känna så här, så undrar helt enkelt vad ni har för tips för att kunna stänga ner en stund? Vad brukar ni göra?

Man skulle ju kunna gå på en meditationskurs - mest för att få en ursäkt att bara bli stående eller sittande, avstängd mitt i en social situation. Folk vill ju gärna ha ett namn på vad man gör när man gör något konstigt.

Jag märker alltså mest avstängningsfenomenet mitt i sociala situationer snarare än under samlevnad, vilket nog mest beror på att jag samlever alldeles för litet. Mitt i sociala situationer är mitt problem att avstängningen slår till även när jag talar med folk jag vill lära känna. De får motsatt uppfattning och inte blir det bättre när jag försöker kompensera genom att aktivt visa intresse. Tips vore mycket välkomna.

Ifall man behöver ett par timmar eller så så kan man ju som sagt titta på film eller lyssna på musik eller så kan man säga att man ska sköta sina studier eller plita på sina memoarer en stund. Man får förstås se till att man har sådana först.

Jag stängs av lite nu och då oavsett om jag är i en social situation eller hållerpå med nåt intressant. Jag måste se alldeles drömmande ut, för ibland undrar folk vad jag tänker på fast jag är alldeles tom.

mixpippi skrev:Oftast: Bryta ihop och låta tårarna komma.

Önskvärt: Söka mig till ett lungt ställe och lyssna på tystnaden.

För min del så händer det ofta, om jag inte hinner komma undan och det blir för mycket. Dock just nu är jag mest hemma, så hinner nog oftast gömma mig i sovrummet.

Att sitta vid datorn, och ha lurar på, med musik. Kanske med en öl. Det är att stänga av.

Och det är tyvärr också rätt mycket mitt standardläge. Minus ölen då.

Jag brukar se på skräckfilm eller läsa om skräckfilm (har ett tjogtal böcker som behandlar olika typer av skräckfilm). Det är ett jävla bra sätt
o tackla vardagens bekymmer,ja,komma undan.

jonsch skrev:Man skulle ju kunna gå på en meditationskurs - mest för att få en ursäkt att bara bli stående eller sittande, avstängd mitt i en social situation. Folk vill ju gärna ha ett namn på vad man gör när man gör något konstigt.

Hm, det vore ju faktiskt inte ingen dum ide alls.

jonsch skrev:Jag märker alltså mest avstängningsfenomenet mitt i sociala situationer snarare än under samlevnad, vilket nog mest beror på att jag samlever alldeles för litet. Mitt i sociala situationer är mitt problem att avstängningen slår till även när jag talar med folk jag vill lära känna. De får motsatt uppfattning och inte blir det bättre när jag försöker kompensera genom att aktivt visa intresse. Tips vore mycket välkomna.

Personligen så stänger mitt huvud ner i både sociala situationer, och om det blir för mycket stress. Fast det yttrar sig för min del lite olika.

Om jag stänger av i en social situation, så blir jag som ett skal. Ofta hör jag inte ens vad folk säger längre och jag bara stirrar på en punkt och gungar lite lätt. Det kan hända när som helst. Jag vet inte riktigt vad det beror på, tror det kan vara en kombo mellan stress och överladdning av intryck. För det kan hända om jag fikar med sambon, träffar min mor, nya människor eller vänner.
Well, det har lett till en del reaktioner genom åren, framförallt när någon suttit och pratat med mig om något viktigt i nån halvtimme och jag vaknar till och bara säger "va?".

Tips, hm kan försöka i alla fall, fungerar inte alltid men oftast för min del.

Var utvilad när du träffar folk.
Planera när du ska träffa människor. Försök att ha en lugn dag innan och varva ner så du får en godnatts sömn, eller kanske en god dags sömn om du ska träffa folk sent på eftermiddagen / kvällen.

Åk dit du skall i god tid.
Gå upp i lagom tid, så du har gott om tid på dig.
Så att om du ska iväg och träffa folk, så du slipper stressa. (stress är en faktor iaf för mig)

Var icke hungrig
Se till och ha ätit en stund innan du ska dit.
Gärna "riktig" mat och inte något McDonalds slask eller liknande.
Pizza är bättre, om man inte orkar / hinner laga själv.
Om du träffar folk snart efter du gått upp, så ät frukost innnan.
Dock kan det ju vara dumt och äta innan om du ska äta lunch motsv. med någon.

Mitt andra läge när jag stänger ner är om det blir för mycket hemma, då stänger jag in mig och total isolerar mig både från ljus, ljud och sambo. Dock så använder jag gärna en iPod, datorn motsv. med hörlurar och lägger mig och tittar på något under en längre period. Bara för att stänga ute allt och låta huvudet vila. Jag får mer vila under en sådan episod på ett par timmar, än av X antal timmars sömn. (Det jag sakta men säkert tuggar mig igenom just nu är Stargate träsket).

jonsch skrev:Ifall man behöver ett par timmar eller så så kan man ju som sagt titta på film eller lyssna på musik eller så kan man säga att man ska sköta sina studier eller plita på sina memoarer en stund. Man får förstås se till att man har sådana först.

Well, jag har tyvärr två lägen när jag drar mig undan. Antingen skyller jag på något. Eller så försvinner jag bara. Mina vänner har lärt sig nu. Men nångång så var jag hemma hos en väldigt god polare (som fortfarande är) skyllde på att jag skulle gå och köpa tidningen eller nåt. Och sen fick ingen tag på mig varken via nätet eller telefon på ett par månader.
Nångång försvann jag väldigt länge från mina föräldrar också, mindre lyckat när man väl sätter på telefonen och polisen ringer och undrar vart jag var då do mhade fått en efterlysning. Dock så hann jag bara vara borta i nåt dygn...

Phew, Sorry för lååångt inlägg.

Tråden kommer exakt i rätt tid för mig. Blir nästan knas på alla intryck som väller över mig o. papper som ska skickas till höger o. vänster. Huvudet är fullt o. jag kan icke koppla av. Behöver verkligen tips på att stänga av. Har precis börjat på yoga & Basal kroppskännedom o hoppas de kan hjälpa. Det tar lite tid bara. Meditera kan vara bra. Jag klarar det i grupp, men ensam blir det aldrig av tyvärr. Sitta vid datorn får mig lugn ibland. Titta på tv ibland.

Jag har inte Asperger men ADHD, och endel AS-drag. Stänger också av när det blir förmycket. Plux har sett det ett par gånger, vi är sambos. Oftast i mitt fall är det när det blir stressigt, alla papper som ska in, ekonomin ska skötas, folk ska ringas. Så glömmer jag bort saker och sen får skit för det på ett eller annat sätt.

Antingen gömmer jag mig under täcket eller så sätter jag mig hos kaninerna och klappar. Det är väldigt rogivande och lugnande, tror tom det är mer lugnande än att få kramar från sambon ibland. Med djuren kan man tala utan att dem kräver svar på frågor eller likande, dem pressar mig inte eller påpekar fel. Gör inte sambon heller men ändå.

Tror det är viktigt att ha nödlösningar när det blir förmycket, och att man analyserar VAD det är som sätter igång det. Inte för att man alltid kan hindra det, men man kanske kan få det lite lättare.

Jag stänger av totalt när det är mycket folk, julhandla är ett helvete. Sist så orkade jag inte mer än halvvägs, sen ställde jag mig med kundvagnen bland barnavdelningen och så fick sambon snurra runt och hämta varor. Barnavdelningen var i ett hörn, lite sämre belysning och mycket lugnare.

Ska vi storhandla så föredrar jag att göra det på kvällen när det är mindre folk där. Som ett sätt att försöka minska kaoset som blir.

Plux skrev:Ofta hör jag inte ens vad folk säger längre och jag bara stirrar på en punkt och gungar lite lätt.

Så blir det oxå för mig när jag ska försöka förstå, dvs visualisera orden vilket är mycket krävande för mig.
Det brukar börja med att jag inte hänger med att visualisera så det blir ett enda kaos och sen stängs jag av.

Men det är inte ovanligt att jag stängs av utanvidare även i en lugn situation då kan det ändå gå att uppfatta enstaka ord men jag är oförmögen att komunicera.

mixpippi skrev:

Plux skrev:Ofta hör jag inte ens vad folk säger längre och jag bara stirrar på en punkt och gungar lite lätt.

Så blir det oxå för mig när jag ska försöka förstå, dvs visualisera orden vilket är mycket krävande för mig.
Det brukar börja med att jag inte hänger med att visualisera så det blir ett enda kaos och sen stängs jag av.

Men det är inte ovanligt att jag stängs av utanvidare även i en lugn situation då kan det ändå gå att uppfatta enstaka ord men jag är oförmögen att komunicera.

Exakt så jag känner också.
Då jag har som mest problem att lyssna är i röriga miljöer som på resturanger och liknande när det pratas mycket. Ofta sitter jag och lyssnar på alla samtidigt och försöker reda ut vad som sägs vart och sådär.
Då blir det kaos.

Men ofta sambon försöker säga saker också, som jag bara svarar med "Va?" och hon kan få upprepa samma sak flera gånger. Ibland ger hon bara upp.

Det finns olika stadier av att "stänga av" 'nuff said.

lost skrev:Det finns olika stadier av att "stänga av" 'nuff said.

Va? vad vill du säga med detta, förstår inte.

Kan säga att det är skitsvårt som anhörig när man har en som stänger av. Jag har förståelse att det kan bli förmycket, men det är ofta dem gångerna som jag behöver Plux som mest. När det händer något negativt eller är extra stressigt. Att känna att man är ivägen och stör när man bara vill ha stöd.

När han sitter i det mörka sovrummet så tycker jag jättesynd om honom, men min närvaro gör oftast inte saken bättre. Han verkar må bättre om han får vara ifred ett tag. Svår balansgång där

DodeN skrev:Kan säga att det är skitsvårt som anhörig när man har en som stänger av. Jag har förståelse att det kan bli förmycket, men det är ofta dem gångerna som jag behöver Plux som mest. När det händer något negativt eller är extra stressigt. Att känna att man är ivägen och stör när man bara vill ha stöd.

När han sitter i det mörka sovrummet så tycker jag jättesynd om honom, men min närvaro gör oftast inte saken bättre. Han verkar må bättre om han får vara ifred ett tag. Svår balansgång där

När jag ser tillbaka på mitt tidigare samboförhållande så är det nog numera ganska tydligt att de akuta orsakerna till att förhållandet tog slut (även om det inte var de enda) nog var just att jag hade behov att stänga av och få vara ifred när det blev för stressigt, och att min sambo inte alls kunde förstå det utan blev arg på mig istället. Men det var ju också många, många år innan jag fick diagnos, och hade vi båda känt till min AS så kanske vi hade kunnat hantera det annorlunda båda två. Eller kanske inte.

Eftersom även jag har stort behov av att få vara själv och ifred så pratade vi mycket om just den saken. När vi eller rättare sagt jag flyttade in hos sambon och hans mor så bodde vi i hans lilla rum. Där fanns inget eget utrymme utan vi levde på varandra ett par månader. Så det blev väl naturligt att vi bägge berättade om vårat behov av ensamhet. Att det handlar om något helt annat än att man tröttnar på den andre.

Igen av oss hade diagnos i början utan det kom när vi varit ihop i över ett år, men vi kände igen våra beteenden i varandra och var väl medvetna om att vi var "speciella". På villket sätt fick vi inte svar på förrens senare.

Var nog ren tur att vi träffade varandra. Folk jag träffat innan har tyckt att det är konstigt att jag inte vill hänga med på allt hela tiden. Alla kurser och läger jag varit på där folk tjatat om att jag ska följa med på det ena och det andra. Känner mig lite som tjuren Ferdinand ibland. "jag trivs bättre här där jag kan lukta på blommorna"

*edit* just nu ligger sambon i sovrummet och sänger av, med min Ipod och tittar på film. Är riktigt skönt att höra hans fnitter emellanåt när det händer något kul i serien han tittar på. Trots att han ligger där i mörkret ensam så har han det bra.

Kvasir skrev:När jag ser tillbaka på mitt tidigare samboförhållande så är det nog numera ganska tydligt att de akuta orsakerna till att förhållandet tog slut (även om det inte var de enda) nog var just att jag hade behov att stänga av och få vara ifred när det blev för stressigt, och att min sambo inte alls kunde förstå det utan blev arg på mig istället. Men det var ju också många, många år innan jag fick diagnos, och hade vi båda känt till min AS så kanske vi hade kunnat hantera det annorlunda båda två. Eller kanske inte.

Kors i krösamoset!

Så oerhört löjligt!

Man ska väl ffs inte behöva ha diagnos för att få vara ifred!

Vad är det för fel på folk som blir ARGA på att andra inte är de? Har de ingen fattningsförmåga? Tror de att mänskligheten är ett enda stort kollektiv, som en bisvärm eller en myrstack och att alla äter och sover på samma tider och har exakt samma behov?

Herrejemine. Ur led är Folk.

weasley skrev:

Kvasir skrev:När jag ser tillbaka på mitt tidigare samboförhållande så är det nog numera ganska tydligt att de akuta orsakerna till att förhållandet tog slut (även om det inte var de enda) nog var just att jag hade behov att stänga av och få vara ifred när det blev för stressigt, och att min sambo inte alls kunde förstå det utan blev arg på mig istället. Men det var ju också många, många år innan jag fick diagnos, och hade vi båda känt till min AS så kanske vi hade kunnat hantera det annorlunda båda två. Eller kanske inte.

Kors i krösamoset!

Så oerhört löjligt!

Man ska väl ffs inte behöva ha diagnos för att få vara ifred!

Vad är det för fel på folk som blir ARGA på att andra inte är de? Har de ingen fattningsförmåga? Tror de att mänskligheten är ett enda stort kollektiv, som en bisvärm eller en myrstack och att alla äter och sover på samma tider och har exakt samma behov?

Herrejemine. Ur led är Folk.

Well spoken.

Äntligen! Det känns lite som att jag har gått och väntat på den här tråden.

Jag har haft min diagnos rätt länge (borde bli 10 år när som helst), och en av dom sakerna jag har fått fokusera mest på är att hantera dom här "avstängningarna". Till en början fick jag vredesutbrott eller raseriutbrott till följd av stress eller alldeles för många intryck, efter det hade gått över var jag totalt avstängd. Jag gjorde ingenting, sa ingenting och blev riktigt asocial (så heter det va?).
Jag har tvingats hitta lite olika metoder som kan hjälpa mot både raseriutbrotten och avstängningar, för mig är det heller inte givet att samma sak fungerar varje gång, det som funkar ena gången behöver inte nödvändigtvis funka nästa gång alltså.

Ett par saker som kan fungera då.
Se på film eller serier, lyssna på musik, ta en promenad, umgås med djur eller meditation. Kommer inte på mer just nu men fyller på om jag skulle komma på något mer.

Det bör kanske också nämnas att jag går på så kallade "lyckopiller" som hjälper för raseriutbrotten, vilket i sin tur hjälper mot avstängningar.
Styrketräning verkar också ha en förebyggande verkan mot raseriutbrott.

Jag vill understryka att det här är inte saker som jag säger ska funka, utan att det är saker som kan funka.

A : Vuxen ålder) Jag drar mig sakta och säkert undan för att undvika onödiga konfrontationer (om jag befinner mig bland folk), och när tillfälle ges (när ingen ser, för ser någon är det kört då börjar tjatet!) så drar jag ifrån allt och sätter mig någonstans där det är tyst, lugnt och skönt tills jag lugnat ner mig. Jag brukar dock aldrig återvända till de jag umgicks med utan jag drar hem om jag nu är ute bland folk.

B : 18 till 20-årsåldern) Jag blir tokfrustrerad, jag börjar störa mig på allt/alla och börja snacka om hur mycket allt stör mig mer och mer och mer. Det blir mer intensivt, komplicerat och jag blir mer högljudd (det är dock sällsynt att jag ökar volymen i dag), till slut förstår ingen vad jag snackar om mer än jag själv. Det får inte gå till den gränsen då jag övergår till att snacka om all orättvisa i världen, fattigdom, svält, krig, alla ensamma människor, överviktiga människor, för smala människor etc för då börjar jag bli mer arg än frustrerad. Fast det är en ren, fullkomlig och mycket aggressiv frustration. Det går nästan aldrig så långt i dag, jag har lyckats övermanna de första frustrationstankarna och omvända dem till att bli lugna, stillsamma men tomma tankar. Jag blir mycket tillbakadragen i stället.

C : 5 till 16-årsåldern) Jag slår i sönder någonting med all kraft jag har och/eller jag kastar någonting med all kraft jag har. (Oerhört sällsynt i dag, det sker i princip aldrig.)

Så det första alternativet (A) är vad som sker med mig i dagens läge.

Det har hänt att jag brutit ihop av ångest, men det är av ångest för något beslut eller någonting jag sagt/gjort. Som när jag dejtade en tjej, medans jag undermedvetet (skuvit undan mina äkta känslor??) fortfarande var kär i min före detta flickvän. När jag la på luren efter att ha pratat med tjejen jag dejtade en helt vanlig kväll så föll jag ihop och grät så mycket att jag inte kunde andas normalt. Det var 6 månader efter att det tog slut mellan mig och min före detta. Jag fick be mamma ringa till tjejen, dem hade bra kontakt och jag var ett vrak. Hon svarade inte men hon ringde upp sen och var jätteorolig för att mamma lät naturligtsvis orolig när hon pratade in på telefonsvararen.Hon var på en dejt (aj, aj) och jag fick inte fram ett enda ord av allt jag kände och ville säga henne.

Men ångesten var så stor, för det var jag som lämnade henne.

THE STORY: The Leaving, 6 months before the breakdown.

Hon kom till mig för att hämta en gitarr hon köpt till mig i present, men hon sa mycket ödmjukt och försiktigt att hon enbart försökt göra mig lite sur och att hon aldrig skulle ta den ifrån mig. Jag hade redan bestämt en tid med en kompis dagen före och allting gick bra och känslofritt (åtminstonde öppet) tills hon skulle bege sig hem. Då började min mun snacka, känslorna flöt och jag var tvungen att ge henne något tecken på att jag fortfarande älskade henne oerhört mycket. Det blev lite tårar, en lång varm och trygg kram. Vi gick ut för att hon skulle åka, men så stannade vi till på en parkeringsplats och då börjades det diskutera om hur vi skulle ha det i fortsättningen, varför det ska vara så svårt och ja, you know the drill. Hon ville stanna hos mig, sova över och åtminstonde försöka en gång till - oerhört dumt att ge upp utan en värdig fight!
MEN JAG, dum i huvudet och envis hade redan bestämt en tid med en vän och jag var redan försenad. Så där stog innan hon lunkade mot busshållplatsen, gråtandes på en parkeringsplats 30 mil från hennes hem - Stockholm.

OCH JAG GICK LUGNT OCH ORÖRD TILL MIN VÄN SOM JAG PLANERAT.

Alltså förstå vad iskallt, helt ofattbart okänsligt och noll tanke på hur hon faktiskt mådde och att hon åkt 30 mil "för att hämta sina kvarglömda saker" men ville stanna och försöka.

Det är ett riktigt, ärligt och oerhört idiotiskt praktexempel på när mitt empatiska system svek mig fullständigt, eller rättare sagt: temporärt slutade att upphöra "whatsoever".

Ångesten 6 månader senare när allting came crashing down var ingen mild. Jag dejtande en jätterar, söt men sjukt konstig tjej och hon fattade tyckte för mig, jag kommer helt plötsligt (i form av ett nervöst sammanbrott) på att jag saknar mitt ex. Säger hejdå till tjejen jag dejtade, förklarade situationen och började hoppas på att få tag på mitt ex. Jag var fan sämst på att vara förnuftig, förstående och försiktig.


Samtidigt så var jag fullt inställd på att hon skulle hämta allt och åka på en gång (för det var så det var sagt) utan någon större betydelsefull kontakt. Vi sa inte ett ord när vi träffades i centrum, eller i bussen på väg hem till mig. Jag var övertygad om att "that was it"!
Och jag som inte kan ge vika när jag väl bestämt mig heller.
Om jag har bestämt mig för någonting så är det som en betong-grund nedgrävd 20 mil under ytan.


Någon som känner igen sig?
(I att vara oerhört, nästan löjligt bestämd alltså.)


Så trots att det jag gjorde, så som hon och alla andra skulle se på det, var helt ofattbart själviskt och sjukt elakt så var det långt ifrån min mening, för i min hjärna så var allting som jag hade förväntat mig. Som jag hade tänkt mig.

Jag fick aldrig en andra chans, när jag väl förstått allvaret i hur jag bara vände mig om utan att säga något mer än "hej då" och bad om att få träffa henne för att förklara allting. Jag erbjöd mig t o m att åka dit, oavsett vad som hände för att ge oss båda ett avslut.

Tiden gick det var tyst, men vi började sakta snacka igen.
Hon har gått vidare, jag har varit singel ända sen den dagen.

Jag berätta för henne om min mörka hemlighet, min diagnos. Det visste hon inte om, fast jag trodde hon snackat med min mamma om det.
Hon svarade aldrig och skrev inget tillbaks igen, och så lätt fixa hon min hjärtesorg.

Efter att allt jag fick tillbaks var tystnad så gjorde hon det enkelt för mig att sluta älska henne. Om hon förstog allvarets storlek i min diagnos, så var det nog tufft att tackla. Men någonting inom mig säger att hon som var så godhjärtad, ödmjuk, otroligt omtänksam och givmild mot mig har släckt sitt ljus för mig och att hon stog helt känslomässigt likgiltig när jag beskrev mitt funktionshinder för henne.

What comes around goes around I guess.
Det var inte mer än rättvist, så jag kan ta det.

Heeelv... Nu for jag iväg så där.....absurt åt fel jäkla håll igen, men jag ursäktar mig inte denna gången.
Nu har jag skrivit så mycket att jag kan inte bara radera det.

Nåväl, njut nu av denna nutida idiotism's patetiska och nästan skrattretande (på ett hur-dum-får-man-bli-sätt) kärleks-saga om självömkan, dumma beslut och asperger syndrome!
Jag bjuder på den.

xoxo

earlydayminer

Wow!

Jag blir alldeles stum av din historia! Det påminner mej lite om en sak som hände mej förut. Imponerande att du skriver om det!

Du får gärna utveckla dina tankar runt det där lite mer, men det kanske passar bättre att göra det i en annan tråd? Eller menar du att du "stängde av" under de där sex månaderna för att sedan "vakna" och upptäcka att förhållandet var slut?

Aja, ta det i en egen tråd som sagt. Om du vill skriva mer om det alltså.

Earlydayminer
Instämmer helt med Weasley.
Underbart att få läsa. Tack!
Och nej, du är inte den konstigaste här.
Jag trodde i åratal att jag tog priset. Men konkurrensen är hård.

Och nej, Weasley, folk är inte gjorda för att respektera sådant de inte förstår. Inte jag heller. Inte mot mig själv heller. Jag har haft det som Kvasir beskriver och värre, och jag har gett samma oförståelse själv.
Så länge vi är så, kan vi inte annat än ge varandra ett helvete att leva i.
Och vad gör man?