Hejsan. Jag är helt ny i det här forumet och annledningen är att min 2,3 åring visar tecken på att kunna få någon form av diagnos och mest troligt Aspbergers. Men jag är så tvetydig. Ena dagen är jag övertygad och nästa dag är jag övertygad om motsatsen. Jag skulle vilja berätta lite om honom för att få en bild. Jag vet inte jättemycket men förstår att schablonbilden av diagnosen är missvisande speciellt efter att ha läst lite i forummet.

Jag har gått med mina tankar till både BUP och bvc men de tycker inte att där är några "tecken" Och allt jag har sagt har de avfärdat. Jag vill inte på något vis diagnostisera min son bara för att, men jag har svårt att förstå honom/läsa honom.

Han föddes efter en lång förlossning med hjälp av sugklocka och hade en infektion som fick behandlas med antibiotika. När han var ca två veckor och fram till han kunde ta sig fram själv var han otröstlig i princip. Ledsen och allvarlig jämt. Krävde att bli buren hela tiden och jag kunde inte lämna honom en minut. Vi testade allt med mjölkfri diet och magmassage osv. Fick kontakt med bup redan då för han krävde så mycket så jag höll på att bli utbränd. Jag viste aldrig varför han var ledsen. Han fick allt.

Ögonkontakt har han alltid haft helt ok när han själv vill. Han söker ofta mina ögon eller ser på mig för att läsa av min reaktion. Men när jag söker hans ögon eller uppmärksamhet är det långtifrån alltid jag får den. Han kan också totalt ignorera mig om han vill när jag försöker prata med honom eller frågar något.

Han var tidig verbalt och sa de första orden vid 9-10 månader.
Han gick första stegen vid 1 år och inte långt därefter så sprang han och iockmed detta så ökade självständigheten med, vilket var skönt.
Han lärde sig hoppa jämfota och från höjder snabbt därefter. Han var mycket aktiv och det märktes att han fick ut energin på det viset och blev ett gladare barn. Och från att han var ett så har han varit väldigt intresserad av bollar och bollsporter i alla former. Bollen är det första han ser i ett rum. Även saker som liknar bollar som tex ett runt handtag kallar han boll. Han är jätteduktig på att sparka fotboll och dribbla med basketboll.

Han vill ha närhet och vill att jag ska vara i närheten ofta men avskyr spontana pussar. Det är ok för honom att pussas när man lämnar eler hämtar honom samt när han är sjuk. Kramar från obehöriga eller spontana kramar ogillar han skarpt.

Han pekar och visar saker och är observant på sin omgivning och kan vara väldigt social med både barn och vuxna. Men när han är trött funkar ingenting varken hemma eler borta. Då är han bara ledsen. Jag känner att detta inlägg håller på att bli långt så jag avrundar här med en lista på vad jag tror är tecken.


Stort intresse bollar/motorcyklar.
Resarverad för onödig närhet.
Ganska Ointresserad av mat.
Känlig hud och ljuskänslig
Deltar inte aktivit i rörelselekar på dagis.
Vill leka på sitt sätt när han är hemma.
Gömmer sig gärna bakom masker och solglasögon.
Bra minne för saker som intresserar honom.
Allt verkar fungera bättre på dagis där de har mer rutiner.

Skulle vara kul att komma i kontakt med allt klokt folk här inne och jag vill gärna att ni säger till om något inte behöver vara en klockren beskrivning av aspbergers eller tvärtom.

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

För det första är han för ung för att man ska kunna säga något. Har för mig att det är i skolåldern som man kan börja sätta diagnoser.

För det andra så kan vi inte ge diagnoser över internet. Det skulle inte bli trovärdigt eftersom vi garanterat inte har hela bilden här, speciellt inte när han är så ung.

För det tredje stavas det Asperger.

Oj vilket generalfel på stavningen. Jag är inte bra på rättstavning och tyckte jag kollade noga innan jag sände. Och ändå fick jag fel på namnet Nej jag vet ju att det är på tok för tidigt för en diagnos men många börjar känna vid tvåårs ålder att något är annurlunda om det är det. Och jag vet inte om jag hade haft lite lättare att förstå varför min son inte gör likadant som de andra barnen i hans omgivning om jag hade kunnat få kontakt här med personer med liknande frågeställningar som det sen påvisats eller avvisats diagnos. Min son är hela mitt liv oavsett vad! Jag vill bara vara steget före istället för efter.

Han är för ung för att diagnosticeras.

Jag tycker du verkar leta fel för det du beskriver är normalt. Det är normalt att barn vill bli burna hela tiden och inte kan lämnas alls när de är små bebisar, det är snarare abnormalt att vi inte väljer att alltid ha dem nära. När du säger att du kontaktat BUP för att du trodde att det var något fel när din bebis ville vara nära så mycket att du nästan blev utbränd, tror jag att du inte är så objektiv eller har riktigt rätt inställning. Mår DU bra? Din son låter helt normal men dina tolkningar av hans beteende verkar inte särskilt sunda, kanske behöver du helt enkelt extra stöd i din roll som mamma?

Jag förstår din oro. Dock så tror jag inte du har något att oroa dig över. Den beskrivning du gett här i tråden över din son låter som flera andra barn i den åldern. Din son verkar ha en stark vilja och veta vad han vill.
I det du beskrivit här över så låter det mycket som ett kusinbarn jag har som är världens goaste unge.

Har du människor i din släkt med As eftersom du hyser sådan oro för att din son ska ha Asperger?

Jag tror alla behöver rutiner (hur tråkiga dom än är) så om det funkar bättre på dagis kanske det finns saker du kan tillämpa hemmavid för att underlätta för både dig och din son? Då menar jag inte att du skall härma hela dagisschemat, utan just vissa saker som kan funka för dig när ni är hemma.

Din oro tolkar jag som om att du bryr dig mycket om din son.Och jag tror inte alls du har något att oroa dig för.

Jag var redan i kontakt med BUP för jag fick en förlossningsdepression. Och det är absolut rätt att jag letat efter fel för jag vill så gärna hitta en orsak till varför min son är så mycket ledsen och missnöjd. Jag är osäker i min roll och har varit så ledsen för att jag inte räcker till. Min kontakt med BUP är ett stort stöd i många avseenden. Thurizas, tack för dina stödjande ord. Nej ingen i släkten men min son blev tagen med sugklocka vilket jag har läst kan bidra till Aspergers diagnos. Tack för er respons!

EnMamma skrev:Jag var redan i kontakt med BUP för jag fick en förlossningsdepression. Och det är absolut rätt att jag letat efter fel för jag vill så gärna hitta en orsak till varför min son är så mycket ledsen och missnöjd. Jag är osäker i min roll och har varit så ledsen för att jag inte räcker till. Min kontakt med BUP är ett stort stöd i många avseenden. Thurizas, tack för dina stödjande ord. Nej ingen i släkten men min son blev tagen med sugklocka vilket jag har läst kan bidra till Aspergers diagnos. Tack för er respons!

Att din son är ledsen och missnöjd är inget jag skulle koppla till Asperger. Det finns ju många barn som har lite lättare att vara det mot för andra barn.

Eftersom ingen i din släkt har As eller kanske(?) visar drag av det så tror jag inte du har något att vara orolig över. Att bli förlöst med sugklocka och att det kan ha koppling till As var nytt för mig. Det skall jag fråga min Barnmorska om då jag ska dit nästa gång då det själv börjar dra ihop sig för mig att bli Mamma.

Har du någon som du kan prata med om din osäkerhet som förälder (förutom bup) och släkt/vänner i din närhet som finns där för dig? Jag tror att sådant kan ha grymt stor vikt för att själv kunna må bra eller bättre.

Nej det är sällan jag tar upp mina tankar med sambo/vänner osv. Därför händer det att jag surfar runt. Hittade en sida om Perceptions-störningar härom dagen. Min son har ju lite svårt för pussar och kramar samt väldigt ljuskänslig och känslig i huden. Och sånna saker räknades tydligen som Perceptions störningar som i kombination med varandra senare ledde till diagnos. Nu vet jag inte hur seriös sidan är, för den säljer tjänster.

Min son viftar dessutom mycket med sina händer när han ska sitta still. Har även svårt att va still med kroppen. Precis som det kryper i den. Han har även nån grej med huvudet och ögonen. Jättesvårt att beskriva som att han böjer huvudet bakåt och först tittar mot taket och rullar upp ögonen så man bara ser vitan sedan blundar.
Försöker jag prat med honom om något som "Vad har du ätit idag" så kan han prata om helt annat. Då kan han svara "mamma, gubbe köra motorcykel". Dvs han är i en helt annan diskussion. Hör han inte? Eller skiter han i att svara? Kräver jag för mycket?

Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det där med sugklocka. Minns inte var jag läste det men tror det var någon avhandling på nätet. Men hade det varit stor risk med det så tror jag att de slutat med det.

Jag tycker du ska försöka få mer stöd själv. Om din son passar in på AS eller ADHD eller någonting liknande är det ändå ingenting som kan diagnosticeras och så nu. Allt du skriver låter som ett helt normalt barn.

Det låter som att du är överbelastad och har det tufft. Får du tid för dig själv?

Jag förlöstes med sugklocka har jag fått veta, tänker mig att om klockan hamnar så det liksom påverkar trycket i hjärnan så borde det ge skador.

Minns att mamma ofta körde ut mig i solen för att jag inte fick så mycket sol på mig, jag ville spontant bort från solen.
Tror det var bra att hon såg till att jag fick sol på kroppen, senare i livet när jag som 16 åring höll mig mer inne o struntade i att få sol, då började faktiskt en hel del bekymmer, tycker de har lättat när jag detta och förra året satsat på att få mer sol på mig, har solat en kvart när jag kunnat i direkt solljus.
Märker att jag blir lugnare och tryggare i mig själv, oro för olika saker minskar.
Varför vet jag inte men en hel del saker bilr också mer njutbara.

Ljuskänslighet då funderar jag på det faktum att jag haft det när min sköldkörtel hade en underfunktion, fick medicin mot det och sedan var en hel rad bekymmer borta.

Minns att jag som 5 åring sade till mamma att hon inte fick krama mig så himla mycket, minns mammas ansiktsrekation även om jag inte förstod den just då, hon tänkte nog "åh men jag vill ju" men respekterade min vilja.

Är diagnosticerad med asperger.

EnMamma skrev:Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det där med sugklocka. Minns inte var jag läste det men tror det var någon avhandling på nätet. Men hade det varit stor risk med det så tror jag att de slutat med det.

Dom har inte slutat med sugklocka (jag fick info om förlossning senast för någon vecka sedan) och jag har själv väldigt svårt att se hur det skulle kunna påverka till att kunna ge As. Jag skulle gärna ta del av den artikeln du tagit del av som hävdar detta. Skulle du komma över den artikeln eller vart du läst det så skicka gärna en länk.Jag kan tänka mig att det skulle vara intressant att få läsa för fler av oss på forumet.

EnMamma skrev:Nej det är sällan jag tar upp mina tankar med sambo/vänner osv. Därför händer det att jag surfar runt.

Hur kommer det sig? Jag menar inte alls att låta elak nu när jag skriver detta. Kan det vara så att det du söker som fel hos din son är något du själv kan lida av på något sätt? Du söker dina svar hellre på nätet än via dina kontakter i det verkliga, det kan nog te sig lite märkligt(?) Det är något jag tänker är ett As drag.

EnMamma skrev: Hittade en sida om Perceptions-störningar härom dagen. Min son har ju lite svårt för pussar och kramar samt väldigt ljuskänslig och känslig i huden. Och sånna saker räknades tydligen som Perceptions störningar som i kombination med varandra senare ledde till diagnos. Nu vet jag inte hur seriös sidan är, för den säljer tjänster.

Min son viftar dessutom mycket med sina händer när han ska sitta still. Har även svårt att va still med kroppen. Precis som det kryper i den. Han har även nån grej med huvudet och ögonen. Jättesvårt att beskriva som att han böjer huvudet bakåt och först tittar mot taket och rullar upp ögonen så man bara ser vitan sedan blundar.
Försöker jag prat med honom om något som "Vad har du ätit idag" så kan han prata om helt annat. Då kan han svara "mamma, gubbe köra motorcykel". Dvs han är i en helt annan diskussion. Hör han inte? Eller skiter han i att svara? Kräver jag för mycket?

Din son kanske "skiter" i dig ibland och ibland är han i sin egen värld. Det är inget jag ser som annorlunda ifrån normala barn.
Det övriga du nämner om rörelser osv är det för tidigt att säga något om och inte heller tror jag det är så onormalt för ett barn i den åldern.
huruvida du kräver för mycket är svårt att svara på. Men jag tror du kräver för mycket av dig själv. Prata med din sambo och vänner om dina misstankar och din oro. Skulle något vara onormalt så är det med stor sannolikhet fler som reagerat.

Åter din oro tyder på att du bryr dig och det är en mycket fin egenskap.Jag tror du skulle må mycket bättre om du berättar för dina vänner och sambo om de rädslor du har.

Vi vet inte så bra hur rörelserna är, eller omfattning.

Thurizas skrev:Dom har inte slutat med sugklocka (jag fick info om förlossning senast för någon vecka sedan) och jag har själv väldigt svårt att se hur det skulle kunna påverka till att kunna ge As.

Så vitt jag förstått så lär det vara mindre veck i hjärnan hos personer med AS än hos personer utan AS. Det vore väldigt underligt om det skulle kunna påverkas av sugklocka.

Jag, och jag vet ytterligare minst en person som har AS har inte förlösts med sugklocka, och jag tror jag känner någon som inte har AS som har förlösts med sugklocka.

Miche skrev:

Thurizas skrev:Dom har inte slutat med sugklocka (jag fick info om förlossning senast för någon vecka sedan) och jag har själv väldigt svårt att se hur det skulle kunna påverka till att kunna ge As.

Så vitt jag förstått så lär det vara mindre veck i hjärnan hos personer med AS än hos personer utan AS. Det vore väldigt underligt om det skulle kunna påverkas av sugklocka.

Jag, och jag vet ytterligare minst en person som har AS har inte förlösts med sugklocka, och jag tror jag känner någon som inte har AS som har förlösts med sugklocka.

jag förlöstes inte heller med klocka och As har jag ju på papper. Kanske jag skall ta och starta en omröstning om detta för att se hur många det egentligen är av oss här på forumet som har respektive inte har fötts med denna hjälp?

Tycker din son låter ganska normal, och det är för tidigt att se i den åldern. Har för mig att barn oftast inte börjar intressera sig för det sociala innan tre års ålder. Att han är verkar olycklig kan vara för att han känner av hur du mår. Ofta fungerar barn bättre på dagis, tror det är för dem inte är trygga nog att trotsa lika mycket där och sparar det tills dem kommer hem.

Sugklocka har jag aldrig hört skulle kunna öka någon risk angående AS. Jag(inte as-diagnos än, väntar svar på utredning) blev förlöst helt normalt, varken tång sugklocka eller. Lika så med mina syskon med AS-diagnoser.

Kortfattat: Se till att du mår bra och sluta överanalysera pojkens beteende. Så länge han inte har problem finns det ingen anledning att leta.

Tycker du borde vänta och se om det fortsätter. Har två småsystrar själv och det du beskriver låter normalt. I den åldern kan barn vara väldigt intresserade av småsaker, och det där med pussar och kramar är något som min äldre syster också har hållit på med, och nu är hon hur öppen och social som helst. Att han vill ha det mer strukturerat kan ha med hans personlighet att göra, precis som känsligheten (tror inte ens man behöver vara känslig för sådant om man har AS).

Låter nog snarare som om du söker fel på grund av hur födseln var. Är nog bättre om du börjar fundera på hur du själv mår, som någon annan skrev. Svår födsel brukar som sagt oftast inte vara orsaken till Asperger, det är något man ärver.

Jag måste nog hålla med övriga och säga att ingenting av det du skriver låter avvikande för ett barn nyss två år fyllda. Försök slappna av i detta just nu. Är det så att ditt barn har svårigheter kommer det att visa sig mer tydligt längre fram i livet och då kan man ta tag i det då.

En tvååring är av naturen självcentrerad och pratar om det han tänker på, inte minst för att hinna säga det innan det glöms bort. Att få ett svar på vad man ätit kan man inte alltid förvänta sig ens av ett barn i skolåldern.

Stor kram och lycka till!

foddes-du-med-hjalp-av-sugklocka-t27618.html

Den där texten om sugklockan verkar inte stämma. Testa att idka källkritik nästa gång.

Försökte hitta det här med sugklockan igen utan resultat. Det ända jag får upp när jag söker är träffar på forum i flaschback osv.

Jag pratar med en vän lite mer om mina funderingar. Tog upp en gång med sambon att jag tyckte vissa saker var konstiga, men min sambo tycker att det är så han är. Tror det var när sonen var 20 månader och väldigt distanserad till oss, Ville bara kolla svt play hela dagarna och var svår att få kontakt med. Sen dess vill jag inte tjafsa mer. Om jag har fel är det ju rätt hemskt om jag går runt och hobby-diagnosticerar min son. Men mycket energi går åt att försöka sätta fingert på min känsla. Önskar jag kan släppa det och se tiden an. Periodvis går allt bra några dagar och jag släpper oron. Sen kommer dagar som är hemska. För både honom och oss. Man skulle kunna tro ibland att han led av paranoia och vanföreställning. I morse vaknade han och skrek hysteriskt, spänd som en pinne, sprang ut i köket och skulle ha välling, när jag stod och gjorde vid vällingen stod han så långt han kunde från mig för att ändå nå att slå på mig. Så vägrade han titta. Knep hårt med ögonen. Som i någon trans.

Ang om jag har drag, det har jag säkert. Jag har alltid varit dålig på att kordinera mig, kan verkligen inte röra mig till musik, usel på bollsport, gick inte på dagis som liten och förstod aldrig den sociala koden, blev utanför men hittade vänner i de som var i samma sits, vänner som jag har än idag, däremot är jag väldigt finkänslig och känner av folks sinnesstämningar utan att de behöver säga något, men jag har som sagt aldrig kunnat läsa av min son riktigt. Jag har inga problem med att sköta ekonomi o komma ihåg att äta och dricka. Har aldrig haft något riktigt intresse som jag brinner för. Och jag har svårt att fullfölja projekt. Tycker det är hemskt tråkigt att städa men avskyr röra runt om mig. Blir osäker i närvaron av personer som ser sig själv bättre än andra. Jag är spontan och impulsiv men kan också grubbla mycket. Jag har iaf ett fungerande liv utan diagnos.

Ang viftningar och skruvande på kroppen så är det nästan alltid bara när han ska behöva sitta vid matbordet och äta. Det visar sig tydligen mest hemma.

Ja jag är orolig, väldigt! Men det är för att jag inte vet hur jag ska hantera och hjälpa min son att vara balanserad och må bra. Kanske är det inte Aspergers han kommer få. Han kanske växer ur allt.

Tack för alla stödjande ord. Det värmer.

EnMamma skrev:I morse vaknade han och skrek hysteriskt, spänd som en pinne, sprang ut i köket och skulle ha välling, när jag stod och gjorde vid vällingen stod han så långt han kunde från mig för att ändå nå att slå på mig. Så vägrade han titta. Knep hårt med ögonen. Som i någon trans.

Mardrömmar?

Annars, jag vet inte hur erfaren du är av att vara på forum, men lita aldrig på något du läser på flashback om du inte läser samma sak på någon trovärdig sida.

Att han skruvar på sig vid matbordet tyder på att något är obehagligt, kan det vara något i kläderna som skaver när han sitter ner eller själva stolen som är obekväm.

Små barn (och många personer med AS) har ofta väldigt svårt att sätta fingret på vad som är fel, de vet bara att det är något som är fel och kan bete sig konstigt tills felet slutar distrahera dem.

Han skruvar på sig även i blöja när han sitter hos mig. Det obekväma för honom är att behöva vara stilla på beställning har jag en känsla av. När han själv vill kan han sitta fint och avslappnat. Men jag vet ju inte till 100% att det är så.
Min son är ofta i sin egen värld, där han pratar sitt egna språk, nynnar och clownar sig med hela kroppen, då är han ifs också ganska viftig, dock verkar han lycklig när han håller på.

Det kan mycket väl ha varit mardrömmar som han haft i morse. Och inte riktigt vaknat ur när han gick upp. Det har hänt en gång tidigare något liknande fast mitt i natten.

Ang flashback och andra forum så vet jag ju att man ska vara kritisk men när en oro börjat gro i mig så kan jag bli rent manisk efter svar och då tyvärr så händer det att jag glömmer vara objektiv.

Tycker fortfarande inget låter konstigt. Nästan alla barn får mardrömmar de vaknar i panik av vid några tillfällen eller i perioder. Majoriteten krånglar när dem äter och små barn vill inte sitta still.

Sök hjälp för dig själv och sluta leta problem hos din son som uppenbarligen har fullt normala problem för sin ålder.