prodge64 skrev:

Deadly_Nightshade skrev:
Killar med AS är i regel dåligt pojkvänsmaterial. Det är för många saker vi inte kan leva upp till helt enkelt Men jag kanske generaliserar lite väl mycket nu och enbart tänker på mig själv... som vanligt.

Du inte bara generaliserar, du nedvärderar dessutom dig själv. Det finns väl inget som säger att du skulle vara en sämre pojkvän än någon annan? Det gäller bara att hitta rätt partner.

Tycker inte alls att jag nedvärderar mig själv - men tycker däremot att du inte vet vad du pratar om. Jag saknar många - om inte alla - egenskaper som kvinnor letar efter hos män. En person som är empatisk och intresserad av människor är per automatik en bättre pojkvän/flickvän än en person som inte är det... det säger väl säg självt ändå. Allt som finns att läsa om AS säger ju att vi inte är optimerade för att hantera relationer. Jag antar att det är som att jämföra en paralympics (rullstolsbunden) sprinter med en OS-sprinter. Det kanske är hårt att säga att den förre är en sämre atlet - men faktum är att den senare är snabbare/bättre. Är dom med i samma lopp så har har den ena ingen chans - och så ser jag på hela den här relationsgrejen. Jag spelar med handikapp.

Men eftersom du frågar: Jag skulle vara en dålig pojkvän eftersom:

-Jag är spontanlös om det finns ett sådant ord. Vill sällan något och initierar aldrig något själv, hänger liksom bara på andra hela tiden.
-Jag är feg och oroar mig alltid över att andra ska tycka negativt om mig. Vågar aldrig ge folk kommentarer osv. Jag hade garanterat fått en social fobi-diagnos om jag även hade ångestproblematik (vilket jag inte har).
-Min empati är åt helvete. Jag har dubbelt så hög IQ som EQ (130/65).
-Jag är fruktansvärt dålig på att visa att jag bryr mig och tycker om andra.
-Jag har svårigheter att sätta ord på det jag känner, och att identifiera vad jag känner (alexitymi)
-Jag är politiskt inkorrekt (minarkist som röstade Sd för att jag är förbannad på stat och samhälle)
-Tränar inte. Orkar inte med samhällets krav på att man ska vara med i tränings-hets -sekten.
-Föredrar socialt oaccepterade droger framför de socialt accepterade drogerna i samhället. Läs: jag ogillar fester (majoriteten av dom)
-Jag har ett generellt ointresse för folk. Tycker inte om att mingla, vara social på andras villkor m.m.
-Jag upplevs som gnällig, antisocial, asocial, bitsk, bitter, sur, egocentrisk, distanserad

...plus mycket mycket mer.

Är jag nedlåtande mot mig själv? Kanske. Men framför allt är jag ärlig, realistisk och vet hur det ligger till. Jag är 26 år gammal och har noll erfarenhet av kvinnor, ingen vill ha mig och så kommer det förbli eftersom jag ej är kapabel att vara någon jag inte är.

De få människor som jag knutit kontakt med och som verkar ha uppskattat mitt umgänge på något vis, har alla i slutändan tröttnat på mitt distanserande och till synes självupptagna aspiebeteende. Och du frågar: "Det finns väl inget som säger att du skulle vara en sämre pojkvän än någon annan?"

Jag skakar bara på huvudet...

Deadly_Nightshade skrev:massor

Ok, du "vinner" (eller vad man ska säga). Jag kan omöjligt argumentera mot allt det där. Jag tycker dock att det är tråkigt att du har den synen på dig själv och är säker på att om du hade haft en mer positiv syn så skulle du ha lättare för att hitta en tjej.

Saken är ju den att även om jag har en positiv inställning så försvinner inte ovan nämnda problem och personlighetsdefekter. Tro det eller ej men jag försöker vara så positiv det gå samt hålla kvar vid hoppet - men det känns mer och mer som att det inte spelar någon roll eftersom inget händer! De få bra sidor jag har räcker inte till helt enkelt. Nu senast har jag provat onlinedejting (varit medlem i 9 månader på HP) och det har inte heller givit resultat - fast jag har provat olika strategier och försöker låta allmänt positiv och NT på min presentation.

Deadly_Nightshade skrev:Saken är ju den att även om jag har en positiv inställning så försvinner inte ovan nämnda problem och personlighetsdefekter. Tro det eller ej men jag försöker vara så positiv det gå samt hålla kvar vid hoppet - men det känns mer och mer som att det inte spelar någon roll eftersom inget händer! De få bra sidor jag har räcker inte till helt enkelt. Nu senast har jag provat onlinedejting (varit medlem i 9 månader på HP) och det har inte heller givit resultat - fast jag har provat olika strategier och försöker låta allmänt positiv och NT på min presentation.

Att vara positiv tror jag man har allt att vinna på.

Men att "låta NT" är det inte att försöka vara något du inte är? Ganska dömt att misslyckas?

Deadly_Nightshade, jag måste säga att du iaf har en mycket tilltalande självinsikt. Det är faktiskt en stor tillgång, även på partnerhittarmarknaden, om man nu vill ha nån som är hyfsat mogen och uppskattar självkännedom till dess rätta värde.

barracuber skrev:Att vara positiv tror jag man har allt att vinna på.

Men att "låta NT" är det inte att försöka vara något du inte är? Ganska dömt att misslyckas?

På en dejtingsida - nej då ska man verkligen inte skylta med sina autistiska egenskaper.

Fast man kan ju t.ex. skriva att man är passionerad istället för att man är autistisk och har specialintresse(n).

prodge64 skrev:Fast man kan ju t.ex. skriva att man är passionerad istället för att man är autistisk och har specialintresse(n).

Låt mig uttrycka mig så här istället:
Är jag ärlig i presentationen och skriver om hur jag är och vilka intressen jag har - då blir jag bortdömd som en tönt/datanörd/idiot/spån/whatever.
Så nej, ärlighet varar inte alls längst - iaf inte i detta samhälle.

Under hela livet så har jag känt att jag får lov att låtsas vara normal för ingen accepterar en annars - ett fenomen som många andra med AS delar (och som också tas upp i många böcker). När jag inte är mig själv, utan låtsas vara normal och gör NT-grejer så lönar det sig - medan jag blir bestraffad när jag är mig själv och gör aspiga grejer.

Tycker för övrigt att det är tråkigt att det blev så mycket off-topic i tråden. Jag ber om ursäkt för att jag kapade tråden. Mina problem kan jag ta någon annanstans.

Ja, det var ju en redig lista:

Deadly_Nightshade skrev:-Jag är spontanlös om det finns ett sådant ord. Vill sällan något och initierar aldrig något själv, hänger liksom bara på andra hela tiden.
-Jag är feg och oroar mig alltid över att andra ska tycka negativt om mig. Vågar aldrig ge folk kommentarer osv. Jag hade garanterat fått en social fobi-diagnos om jag även hade ångestproblematik (vilket jag inte har).
-Min empati är åt helvete. Jag har dubbelt så hög IQ som EQ (130/65).
-Jag är fruktansvärt dålig på att visa att jag bryr mig och tycker om andra.
-Jag har svårigheter att sätta ord på det jag känner, och att identifiera vad jag känner (alexitymi)
-Jag är politiskt inkorrekt (minarkist som röstade Sd för att jag är förbannad på stat och samhälle)
-Tränar inte. Orkar inte med samhällets krav på att man ska vara med i tränings-hets -sekten.
-Föredrar socialt oaccepterade droger framför de socialt accepterade drogerna i samhället. Läs: jag ogillar fester (majoriteten av dom)
-Jag har ett generellt ointresse för folk. Tycker inte om att mingla, vara social på andras villkor m.m.
-Jag upplevs som gnällig, antisocial, asocial, bitsk, bitter, sur, egocentrisk, distanserad

Det som skulle avskräckt mig som ung är avsaknad av empati. Nu vet jag inte om du menar bristande inlevelseförmåga el förmåga att bry dig om andra el båda två. Men det går kanske att träna upp?

Det andra som skulle varit avskräckande är att du är minarkist (vet inte riktigt vad det är men misstänker att det är något som jag ogillar), att du röstar på SD och att du använder olagliga droger. Men det är tydligen fler som är sådana här på AF, så det borde inte vara ett absolut hinder.

Om du går på aspergerträffar kanske du hittar fler av din sort, har du försökt med det? Om inte annat så tränar du din sociala förmåga bland dem som liknar dig el iaf accepterar dig.

prodge64 skrev:

Deadly_Nightshade skrev:massor

Ok, du "vinner" (eller vad man ska säga). Jag kan omöjligt argumentera mot allt det där. Jag tycker dock att det är tråkigt att du har den synen på dig själv och är säker på att om du hade haft en mer positiv syn så skulle du ha lättare för att hitta en tjej.

Vet att detta är en gammal tråd, men vill säga att jag fick min diagnos när jag var 38. Jag har således ägnat många år på att försöka ha "en mer positiv syn på mig själv", vilket kanske mer handlar om att försöka kopiera NT. Det har varit en enorm press på mig, och ett säkert sätt att misslyckas. Folk har gjort narr av mig för att jag varit en tönt (försökt vara positiv).

Om man försöker vara som NT så har man ju på nåt sätt accepterat att deras sätt är rätt och att det är mig "det är fel på" och det går jag inte med på. Det kommer nog snarare leda till att man blir bitter, och kanske spär på sin "aspighet".

Klart man blir ensam om man har diagnos. Vem vill umgås med en person med asperger liksom?

SwordlessLink skrev:Klart man blir ensam om man har diagnos. Vem vill umgås med en person med asperger liksom?

Fan vad jag blir ledsen av sånt här. Har alltid varit annorlunda och kommer alltid att vara det. Genom att vara framåt och vara mig själv har jag lyckats få vänner, de flesta har sagt att det de tycker bäst om med mig är att jag är lite annorlunda.

Aspergern gör inte någon ogillad, det är ens egen syn på sig själv som kan sabba relationer.

Choklad skrev:Aspergern gör inte någon ogillad, det är ens egen syn på sig själv som kan sabba relationer.

Jo, den kan göra en ogillad om den gör att man inte kan uppträda så att folk gillar en. Och den kan sabba relationer även långt efter att man har lärt sig uppträda bättre om den gamla erfarenheten har påverkat ens syn på sig själv så att man till exempel blir självnedvärderande eller folkskygg.

Det borde finnas särskild träning och psykoterapi för aspergare som tar sikte på den sortens problem. På aspergarnas villkor, inte enligt senaste teori bland utomstående. På olika nivåer och av både kognitivt och psykodynamiskt slag.

Zombie skrev:

Choklad skrev:Aspergern gör inte någon ogillad, det är ens egen syn på sig själv som kan sabba relationer.

Jo, den kan göra en ogillad om den gör att man inte kan uppträda så att folk gillar en. Och den kan sabba relationer även långt efter att man har lärt sig uppträda bättre om den gamla erfarenheten har påverkat ens syn på sig själv så att man till exempel blir självnedvärderande eller folkskygg.

Det borde finnas särskild träning och psykoterapi för aspergare som tar sikte på den sortens problem. På aspergarnas villkor, inte enligt senaste teori bland utomstående. På olika nivåer och av både kognitivt och psykodynamiskt slag.

Terapin du talar om, den finns. Den är tyvärr bara inte speciellt utbredd och man ska, tyvärr igen, ha tur om man lyckas med konststycket att hitta det.

Det är klart att ha asperger kan göra att andra inte gillar en, men det finns annat som kan göra varför andra generellt inte gillar vissa människor. Jag gillar långt i från alla jag stöter på av olika anledningar. Så tror jag dock att det är för alla, man gillar vissa människor, andra gillar man inte.

En nära vän till mig (som också har asperger) känner fler människor än någon jag någonsin stött på. Och då är han egentligen väldigt osocial, pratar inte alls mycket och i princip alla som stöter på honom märker att han är som han är. Dock verkar extremt få ha problem med det, de har mer problem med mig, men ptja det är en annan historia.

Summa summarum är att bara för att man har asperger behöver inte det betyda att man är på något sätt dömd till ensamhet. Livet blir vad man gör det till, för alla, diagnos eller inte.

Nihilith skrev:Summa summarum är att bara för att man har asperger behöver inte det betyda att man är på något sätt dömd till ensamhet. Livet blir vad man gör det till, för alla, diagnos eller inte.

Precis. Tror man sig vara dömd till ensamhet så blir man också det ganska lätt.

Nihilith skrev:Summa summarum är att bara för att man har asperger behöver inte det betyda att man är på något sätt dömd till ensamhet. Livet blir vad man gör det till, för alla, diagnos eller inte.

Och det blir vad man förmår göra det till. Om en enskild människa inte förmår tillräckligt för att må bra kan man inte utan vidare lasta hen för det, det är för mycket annat som spelar in. (Tvivlar på att du tror annat heller, men det finns många som uttalar sig hurtfriskt utan att ha en aning om vad de talar om.)

Nihilith skrev:Det är klart att ha asperger kan göra att andra inte gillar en, men det finns annat som kan göra varför andra generellt inte gillar vissa människor.

Visst finns det det. Men nu talade vi om asperger. Och det jag främst syftade på var inte normala kantigheter sådana som man alltid har, utan den där aspiga oförmågan att se och följa sociala regler som i sina svårare former, eller i mobbningsvänliga miljöer, gör att (så gott som) alla tar avstånd från en.

Nihilith skrev:Terapin du talar om, den finns. Den är tyvärr bara inte speciellt utbredd och man ska, tyvärr igen, ha tur om man lyckas med konststycket att hitta det.

Nu blir jag nyfiken. Kan du berätta mer? Hur är den upplagd mer konkret? Finansierad? ...

Nihilith skrev:Terapin du talar om, den finns. Den är tyvärr bara inte speciellt utbredd och man ska, tyvärr igen, ha tur om man lyckas med konststycket att hitta det.

Blir också nyfiken!

Vilken metodik och ämnesområden används?, praktiska moment?
Finansieringsform?
Var?

Anser inte att asperger per automatik gör folk ensamma. Däremot kan det hänga på hur mycket man orkar helt enkelt.

Zombie skrev:Visst finns det det. Men nu talade vi om asperger. Och det jag främst syftade på var inte normala kantigheter sådana som man alltid har, utan den där aspiga oförmågan att se och följa sociala regler som i sina svårare former, eller i mobbningsvänliga miljöer, gör att (så gott som) alla tar avstånd från en.

Nu blir jag nyfiken. Kan du berätta mer? Hur är den upplagd mer konkret? Finansierad? ...

Okej, då förstår jag lite bättre. Jag kan absolut hålla med om att det kan vara så. Om jag tittar tillbaka i mitt eget liv, innan diagnosen kom, så förstår jag varför andra ofta blev arga på mig, och varför jag fattade ingenting. Tror att jag personligen reagerar inte så mycket på det alltid, har lika bra förmåga att ta komplimanger som förolämpningar (alt. pikar och dylikt) vilket är ingen förmåga alls. Lite skygglappad i det avseendet är jag nog.

Borde kanske förklarat mig bättre tidigare, dock ligger sådant inte alltid nära till hands i hjärnan. Jag fick den inom allmänpsykiatrin. Det var det jag menade med tur, är att det snarare har med terapeuten i sig att göra. Jag hade den enorma turen att få någon (som jag hade i två vändor i totalt sett 3 år eller så tror jag det var) som var DBT, KBT och psykodynamiskt utbildad, samt verkligen lyssnade och verkligen gjorde allt för att försöka förstå mig. Vi jobbade bland annat med whiteboard, som han sedan skrev av och jag fick en kopia på som jag brukade sätta upp på kylen. Han jobbade på ett sett som passade just mig som individ, och det är där, tror jag, många terapeuter/psykologer misslyckas. Ingen har någonsin hjälpt mig så mycket med så många problem jag haft/har. Olyckligtvis lämnade han mottagningen (vilket har varit enormt svårt att hantera i perioder) och sedan fick jag något KBT stolpskott som inte alls verkade fatta vad AS är, tur i oturen så lämnade hon mottagningen så nu står jag på någon form av intern väntelista.

Och jo, hurtiga råd är de värsta. Har fått höra saker som "Ta en promenad." Fästmannen fick höra (när han var sönderstressad på grund av jobb) att äta en bit kött för att han då skulle må bättre (provsvaren var helt i sin ordning). Vissa människor borde inte få jobba med det de jobbar med, "ryck upp dig" är en av de värsta kommentaren som uppfunnits.

Absolut skrev:Jag genomgår för tillfället en neuroutredning och kommer troligen få diagnosen AS. En av mina största farhågor med diagnosen är att jag för evigt kommer få leva ett liv i ensamhet. Redan nu är jag väldigt ensam och har kopiösa problem med att skaffa en livspartner. En AS-diagnos lär knappast underlätta detta, och jag undrar nu över andras erfarenheter i ämnet?

Enbart att få diagnosen kommer i sig inte att förändra något. Du kommer att vara densamma oavsett om du får en AS-diagnos eller inte. Däremot kan det finnas en del okunskap hos omgivningen kring vad AS är och vad det innebär att ha det. Dock är det alltid du själv som bestämmer om, hur och när du vill berätta om din diagnos.

Om ni fått en potentiell livspartner på kroken och sedan kommer dragandes med faktumet att ni har AS, hur har detta tagits emot?

För min del har det gått bra och jag tror även att det har att göra med hur väl man känner den man berättar för. Har man redan en bra relation till personen ifråga kommer en diagnos mest att framstå som något som finns dokumenterat på ett papper. Personen du berättar för vet redan vem du är och vad du går för och vetskapen om diagnosen i sig förändrar inte detta. Däremot kan en diagnos istället vara till hjälp för att lättare förstå varför vissa saker ibland kan fungera sämre. De olikheter som föreligger mellan en AS och en NT kan bli lättare att förklara och hantera i en relation om man kan sätta fingret på vari skillnaden ligger.

Ses man som ett måndagsexemplar som ingen vill ta i med tång?

Som jag tidigare skrev, så finns det alltid okunskap kring saker och ting och bland somliga människor finns en rädsla för allt som är främmande och som de inte har vetskap om, och det oavsett vad det handlar om. Men de som är ens riktiga vänner och den som är en potentiell livspartner på riktigt kommer inte att se det på det viset. Sedan beror det nog även lite på vad man själv har för inställning till sin egen diagnos och hur man väljer att berätta om den. Den egna inställningen kan ibland inverka på den respons och den reaktion man får. I grunden tror jag dock, som jag tidigare skrev, att det har att göra med den relation som redan finns till personen man berättar för.

Moderator: Rättade så det framgår vem som citeras.

Jag känner mig inte dömd till ensamhet, helt självvalt. Har tappat tron på mina medmänniskor, vill helst vara ifred från andras försök att ha kontakt med mig.
Tidigare i mitt liv var jag enligt andra ganska social, men de senaste åren hat fått mig att tappa tron på min omvärld.
Känner mig snarast som något katten släpat in, alltid känner jag mig anklagad för något jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort.
Tror inte jag kommer ha någon form av förhållande, troligen inte ens närmare vänner. Allt för många besvikelser, allt för många oärliga människor. Har aldrig förstått mig på andra, och andra verkar altid ha misstokat mig.
Men mitt liv är ju snart till ända så det spelar inte så stor roll.

Åh, vad jag tycker det här med ensamhet är svårt.

För det är väl som många skriver, att det är de val jag gör, som gör mig ensam, men alla dessa misslyckade försök och alla besvikelser gör iaf mig rädd för att försöka många gånger.

Jag fungerar bra tillsammans med andra människor på t ex jobbet så länge det är en "professionell" relation, men när det handlar om vänner och jag börjar "förvänta" mig saker av relationen eller "ställa krav" på att det inte bara ska ske på någon annans villkor då skär det sig väldigt lätt och ofta.

Dessa missförstånd som så lätt uppstår... Jag blir ledsen och besviken samtidigt som jag efteråt ofta förstår att motparten kände samma sak. Är det någon som har några goda råd här? Jag vill kunna umgås med andra och att det ska kunna ske på bådas villkor.

Det fungerar oftast bättre med andra personer som har AS eller liknande.. Vad säger ni andra?

Nihilith skrev:Borde kanske förklarat mig bättre tidigare, dock ligger sådant inte alltid nära till hands i hjärnan. Jag fick den inom allmänpsykiatrin. Det var det jag menade med tur, är att det snarare har med terapeuten i sig att göra. Jag hade den enorma turen att få någon (som jag hade i två vändor i totalt sett 3 år eller så tror jag det var) som var DBT, KBT och psykodynamiskt utbildad, samt verkligen lyssnade och verkligen gjorde allt för att försöka förstå mig. Vi jobbade bland annat med whiteboard, som han sedan skrev av och jag fick en kopia på som jag brukade sätta upp på kylen. Han jobbade på ett sett som passade just mig som individ, och det är där, tror jag, många terapeuter/psykologer misslyckas. Ingen har någonsin hjälpt mig så mycket med så många problem jag haft/har. Olyckligtvis lämnade han mottagning (vilket har varit enormt svårt att hantera i perioder) och sedan fick jag något KBT stolpskott som inte alls verkade fatta vad AS är, tur i oturen så lämnade hon mottagningen så nu står jag på någon form av intern väntelista.

Liknar vad många andra har upplevt. Säg den glädje som varar beständigt.

Men det är den risken jag menar att man skulle kunna minska (förutom att hjälpa de ännu fler (?) som aldrig ens får tag i någon bra terapeut eller terapimetod) genom att inrätta särskilda centra för just terapi åt aspergare för deras praktiska livsproblem, med större mångfald, mindre dogmatism och betydligt större aspergarinflytande än vad som finns nu. Minska det beroende av att råka ha tur, och få vara glad så länge den varar, som folk utsätts för nu. (Och som redan innan de senaste "besparingarna" säkert kostade massor i folk som inte kunde göra nytta i samhället.)

Jag har på senaste tiden lärt känna människor med add/ adhd och asperger.
Jag känner mig trygg i deras närvaro.
För med dem känner jag äntligen att jag är helt normal.
Det finns en helt annan förståelse. i Nt världen passar jag inte in.
Även om jag har en del vänner där. Men de har anhörig med diagnos.
Nu när jag fått vänner med diagnos så känns det som jag kommit hem från att varit utomlands i Afrika .
Och inte fattat språket.

Nu har jag fått diagnos nyligen och känner mig inte ett dugg dömd till ensamhet för det. Jag har möjlighet till att få hjälp med vissa saker och har något fler möjligheter, om jag vill kan jag strunta i det helt och gå vidare.

Om något så har jag fler möjligheter att träffa människor nu och större möjlighet att utvecklas med hjälp av diagnosen. Nu vet jag att det var AS och med den vetskapen kan jag hitta bättre sätt att gå till väga med saker socialt. Nu har jag dessutom möjlighet att träffa andra med liknande diagnos om jag vill det och precis lika stor möjlighet med allt annat så om något så är det bättre.

Men förmodligen så har min något extroverta personlighet räddat mig lite från ensamhet och utanförskap, det var vad psykologen sa.