Jag har varit ihop med min flickvän i ca 4 år.

Hon behövde åka till sjukhuset för några
dagar sedan. Jag vet det tar 6+ timmar och det är enormt tråkigt att vänta. Jag lider
verkligen. En 5 mins tortyr är bättre än 6+ timmars väntan som exempel på vad jag skulle
utstå för att slippa. Jag har svårt att göra saker jag tycker är tråkigt. Hon har behövt
åka allt oftare till sjukhus på senaste tiden tycker jag. Jag blir så trött på det...
Trött på allt strul med henne. Hon suger till sig strul. När strul1 slutar/blir löst
så börjar strul2. När det slutar/blir löst börjar strul3. Det är en EVIG PROCESS.
Jag skulle inte kunna skapa så mycket strul inte äns om jag gick in för det.
Eller det kanske jag kunde. Eftersom jag är grymt bra på att undvika strul så borde
jag ju kunna vända på det oxo.

Så denna gången ville jag inte följa med till sjukhuset...

Vilket gjorde att hennes mamma & co åkte in istället... och dom är nu inte så glada
på mig, fast vad dom tycker skiter jag egentligen i. Berättar mest som kuriosa.

Men när hon kom tillbaka så förklarade hon att hon verkligen vill att jag är med som
ett stöd även om jag inte kan göra något. Jag tycker det är svårt att förstå hur det
hjälper att jag är där :( Känns väldigt svårt att sätta sig in hur hon tänker här
märker jag. Jag förstår ju orden hon säger men känner det väldigt svårt att sätta in
mig i hennes sitvation.

Frågan som jag ställer mig är om det är min asperger som gör att jag inte förstår detta
eller om jag helt enkelt inte är speciellt kär i henne längre och därför inte bryr mig
tillräckligt mycket för att följa med när hon ska in till sjukhuset?

Vi har bråkat en del på senaste tiden, även om vi tycker väldigt lika som det mesta
är det några saker vi tycker fundamentalt olika om. Vi har delvis försökt hitta
kompromisser på vissa saker. Men tja, båda jag och hon struntar lite att göra som
vi kommit överäns... Jag irriterar mig på en hel del saker med henne. Ingen ide att
säga till längre för att hon ändrar sig inte. Allt sådant här tär och känner mig allt
mindre kär. Jag skulle njuta av att inte ha någon flickvän, skulle bara vilja vara själv.
Så trött på att inte få egen tid. När vi pratade om detta så sa hon faktiskt något som
jag TÄNKT men aldrig sagt till henne. (Det är ibland skrämmande hur vi kan tänka och
säga EXAKT samma saker... Ibland tror jag våra medvetanden pratar med varann via något
6:e sinne. Vi kan allt om varann utan och innan.) Det känns som du bara är ihop med mig
för att du inte vet hur man gör slut. Jag funderar på om det är sant. Jag vet inte själv.
Det är sant att jag inte vet hur man gör det... Om jag fantiserar om att jag gör det så
börjar jag snart komma in på följderna... att jag t ex gissnigsvis kommer sakna henne.

Problemet är att jag trotts allt är kär i min flickvän :( Och hon i mig... Om vi inte vore
kära i varann så vore det ju väldigt enkelt att avsluta detta förhållande. Skulle vi göra
slut så skulle jag nog ångra mig... sakna hennes närhet, hennes lukt, att pussa och krama
henne. Jag tänker på alla dom fina stunderna jag haft under 4 år med henne och hur mycket
vi upplevt med varann. Vore ju väldigt ledsamt om den sagan skulle ta slut. Hon vill
att vi ska gifta oss (vi är förlovade nu) och hon vill skaffa barn med mig. Och jag vill
skaffa med henne.... Hon är nog faktiskt min enda sanna vän i livet. Jag har iofs inte
direkt gått in för att skaffa vänner. Men.. Just nu bråkar vi alltså en del och är inte
kärleksfulla mot varann för 5 öre. Jag kan bli väldigt irriterad på henne och ibland önskar
att jag var singel och inte hade någon flickvän alls.

Jobbigt detta är.

Vad tror ni, jag upprepar frågan tidigare: Frågan som jag ställer mig är om det är min
asperger som gör att jag inte förstår detta med att hon vill ha mig vid sin sida vid
sjukhuset eller om jag helt enkelt inte är speciellt kär i henne längre och därför inte
bryr mig tillräckligt mycket för att följa med när hon ska in till sjukhuset?

Även om du inte kunde känna varför det var viktigt för henne med din närvaro på sjukhuset, så var det din plikt som hennes livskamrat att se till hennes behov främst i den situationen.

Om du själv aldrig har behövt söka vård regelbundet, så kanske det är väldigt svårt för dig att förstå hur en sådan situation kan kännas. Det är förstås inget du kan rå för, men du måste ta ansvar för att det är en del av ditt handikapp som du måste arbeta med för att kunna klara relationer till andra människor överhuvudtaget.

Jag har jobbat i sjukvården i flera år, och träffat många patienter som känner sig oroliga, ledsna och ensamma i sjukhusmiljön. Anledningen till att de vill ha någon nära anhörig med sig, är för att det ger dem trygghet.

En patient som känner trygghet har lättare för att tillgodogöra sig behandlingen och kan i vissa fall tillfriskna snabbare. Att ha en person med sig som man är trygg med är därför väldigt viktigt.

I alla förhållanden så finns till perioder och tillfällen där den ena parten behöver stöd i någon form. Jag har ofta svårt att veta vilket stöd min sambo vill ha av mig och kan därför låta extremt känslokall om jag inte kan koppla hans känslor till en egen upplevelse.

Detta ska inte tolkas som att min sambo är jobbig, eller att jag är kärlekslös, utan att mitt handikapp ställer till det för oss ibland.

Om du nu, som du skriver, verkligen är kär i din flickvän, men har svårt för att kunna sätta hennes behov före dina egna och framför allt svårt att förstå varför det är till hjälp för henne med din närvaro när hon mår dåligt, så kan det vara en bra idé att ta upp detta med någon utomstående, ex. en psykolog på habiliteringen (om du har en AS-diagnos och har rätt till stöd från HAB).

Ett förhållande är ingen "saga". Enda sättet att klara av mänskliga relationer är att våga möta verkligheten.

Och man MÅSTE OFFRA SAKER I ALLA RELATIONER.

Visst fan är det tråkigt på sjukhus, det är inget att hymla om. Mitt tips, ta med något ni kan pyssla med när ni väntar, en kortlek, korsord (glöm inte pennor) och liknande som är lätt att ta med sig och som går att utföra när ni väntar (införskaffa gärna en kortoxe så kan ni passa på att lära er nya kortspel, det går även bra att googla kortspel).

Gör iordning en "sjukhusväska" med dessa saker som ni tar med er nästa gång. Om ni lyckas riktigt bra kommer ni plötsligt upptäcka att ni istället för att vänta istället känner er störda när ni avbryts för nästa moment i vården och irritationen er emellan blir slm bortblåst.

Om du tycker det är jobbigt att vara ett stöd för din flickvän när hon hamnar på sjukhus så bör du överväga om du sedan ens vill skaffa barn senare. Du kan göra slut med din flickvän om det nu är så himla jobbigt att vara ett stöd för henne genom att bara finnas där vid hennes sida på sjukhuset, men att göra samma sak emot eventuella barn är rent ut sagt elakt.

Själv så skulle jag bli väldigt ledsen om den jag levde med i en relation tyckte det var jobbigt att följa med mig till sjukhuset.Jag skulle känna det som om att min partner inte bryr sig om mig eller rent av inte älskar mig.

Thurizas skrev:Själv så skulle jag bli väldigt ledsen om den jag levde med i en relation tyckte det var jobbigt att följa med mig till sjukhuset.Jag skulle känna det som om att min partner inte bryr sig om mig eller rent av inte älskar mig.

Vad har de två sakerna med varandra att göra?
Rent krasst så finns det ju inget behov av partnern på sjukhuset (ens om denne är läkare) - där finns ju redan nödvändig expertis. OK för att det kan bli mindre trist att vänta i timtal om man har sällskap, men det borde gå lika bra med en bok. Däremot kan partnern i fråga ha ett flertal viktiga funktioner att fylla för att någon ska komma iväg till sjukhuset.

nallen skrev:

Thurizas skrev:Själv så skulle jag bli väldigt ledsen om den jag levde med i en relation tyckte det var jobbigt att följa med mig till sjukhuset.Jag skulle känna det som om att min partner inte bryr sig om mig eller rent av inte älskar mig.

Vad har de två sakerna med varandra att göra?
Rent krasst så finns det ju inget behov av partnern på sjukhuset (ens om denne är läkare) - där finns ju redan nödvändig expertis. OK för att det kan bli mindre trist att vänta i timtal om man har sällskap, men det borde gå lika bra med en bok. Däremot kan partnern i fråga ha ett flertal viktiga funktioner att fylla för att någon ska komma iväg till sjukhuset.

Suck. En relation handlar om att man delar BÅDE bra och jobbiga saker.

Man stöttar varandra när man har problem, även om det innebär inskränkningar i det man själv skulle vilja göra allra helst.

Om ens partner mår psykiskt dåligt av att vara ensam i en vårdsituation, så hjälper den friska partnern till att minska lidandet genom att finnas där rent fysiskt.

Patienter som har nära anhöriga hos sig på sjukhus, mår ofta psykiskt bättre och drabbas inte i lika hög utsträckning av ex. oro och ångest.

En sjukhusvistelse kan för många människor vara en jobbig upplevelse, och personalen har inte alltid tid att sitta ner och prata med varje enskild patient när behov uppstår.

När jag låg inne på psyket för första (och förhoppningsvis enda!) gången, så var det väldigt jobbigt att befinna sig bland främmande vårdpersonal och andra patienter. När jag då hade min pojkvän hos mig en stund, så kände jag mig lugnare, mindre rädd och kände mig älskad och sedd - vilket var precis vad jag behövde när jag mådde så dåligt.

En anhörig fyller också många gånger en viktig funktion som länk mellan den som vårdas och personalen. Han/hon känner förstås sin partner mycket bättre än läkare och sjuksköterskor, och är ibland helt ovärderlig för att vården ska fungera på bästa sätt.

När jag arbetade på sjukhus, så var det jätteskönt för både patienterna, deras anhöriga och oss i personalen när de anhöriga var på plats. Oro och ångest kunde minska radikalt, det blev lättare att kommunicera och vi fick också avlastning när de anhöriga hjälpte till med att stötta vid ex. måltider.

När det gäller psykiatrisk vård är familj och nära vänner extra viktiga. Har man problem med ångest och depressioner kan tillståndet förvärras snabbt om man inte känner något stöd från sina närstående.

Bara det faktum att min pojkvän satt och höll om mig på sängen gjorde att jag kände mig tryggare och kunde känna av fler friska sidor av mig själv.

nallen skrev:

Thurizas skrev:Själv så skulle jag bli väldigt ledsen om den jag levde med i en relation tyckte det var jobbigt att följa med mig till sjukhuset.Jag skulle känna det som om att min partner inte bryr sig om mig eller rent av inte älskar mig.

Vad har de två sakerna med varandra att göra?
Rent krasst så finns det ju inget behov av partnern på sjukhuset (ens om denne är läkare) - där finns ju redan nödvändig expertis. OK för att det kan bli mindre trist att vänta i timtal om man har sällskap, men det borde gå lika bra med en bok. Däremot kan partnern i fråga ha ett flertal viktiga funktioner att fylla för att någon ska komma iväg till sjukhuset.

Behöver känslor vara logiska nallen? Att vara ledsen är en känsla och jag berättar hur jag skulle uppleva det och känna. Så kanske även trådstartarens flickvän upplever det om han inte följer med.

Förövrigt så har jag antagit att det här med känslor inte är något du vill beblanda dig med nallen då dom är just ologiska så att det var det du valde att nappa på kändes för mig lite ologiskt.

Klart som korvspad att man vill ha med sin käresta till sjukhuset. Speciellt om det är mer blodiga ingrepp.
Fast sjukhuset måste ha dålig organisation om man måste vänta 6 timmar på bokade tider?
Laptop är ett bra sätt att slå ihjäl tid med.

Fast trådskaparen ger en vink om att flickvännen ev själv är upphov till mycket av struleriet?

Thurizas skrev:Behöver känslor vara logiska nallen?

Ja. Någonstans på de lägsta lagren är det ju kemiska reaktioner det är fråga om.

nallen skrev:

Thurizas skrev:Behöver känslor vara logiska nallen?

Ja. Någonstans på de lägsta lagren är det ju kemiska reaktioner det är fråga om.

EDIT: men, jag tror jag halkade av spåret. Hur kan det spela roll om någon som inte kan påverka problemet praktiskt är närvarande eller inte?

nallen skrev:

nallen skrev:

Thurizas skrev:Behöver känslor vara logiska nallen?

Ja. Någonstans på de lägsta lagren är det ju kemiska reaktioner det är fråga om.

EDIT: men, jag tror jag halkade av spåret. Hur kan det spela roll om någon som inte kan påverka problemet praktiskt är närvarande eller inte?

Hmm, det är lite knepigt att förklara för någon som inte har det behovet själv.
Men för mej skulle sällskapet av den jag älskar, betyda att jag inte behöver bära min ledsamhet och oro själv. Någon hjälper mej att hålla i min känslobörda så att jag inte krossas av den, som en känslomässig stöttepelare.
Att en nära anhörig följer med mej till sjukhuset, eller till något annat jobbigt möte, skulle kunna jämföras med att få flytthjälp. Det inte lätt att bära en stor tung bokhylla själv, men det är lättare om man är två.

Jösses. Flumpellar

Jag vet inte om jag tycker att det är så självklart att man måste följa med varje gång. Det beror ju på vad det handlar om för sjukhusbesök också. Jag har aldrig haft en partner med mig till sjukhuset någonsin. Jo förresten, när jag hade akut andnöd. Men då behövde vi inte vänta. Och när jag skulle föda barn.

Har ni funderat att gå i parterapi? Jag tycker att det låter som att ni skulle behöva jobba med era olika förväntningar på relationen och era personliga gränser. Hänsyn måste ju gå åt båda hållen. Du får inte tillräckligt med personligt utrymme och det gör att du överväger att avsluta relationen (det låter så i alla fall). Ni känner båda att det inte är riktigt bra. Oavsett om det beror på din asperger eller inte så kan du inte köra över dina egna känslor till förmån för flickvännens hela tiden (eller tvärtom), utan ni måste kunna kommunicera om era behov och hitta lösningar som gör att båda känner sig respekterade.

Om ni vill leva tillsammans, jobba med det här innan det är för sent! Av det du skriver får jag en känsla av att det fortfarande finns mycket att rädda. Jag håller tummarna för er.

Svarar alla i en och samma text.

Henkkalexi:

Jo jag har förstått att det är viktigt att vara med på sjukhuset nu.
Jag har en AS-diagnos men träffar ingen psykolog, har inte funnits behov.

Henkkalexi skrev:Och man MÅSTE OFFRA SAKER I ALLA RELATIONER.

Jo, och det har jag väl lite svårt för ibland.

Miche:

Jo det var en bra ide... med kortlek. Och ska nog ta med mig datorn med
3G så jag kan surfa under tiden oxo.

Thurizas:

Barn ligger 5 år fram i tiden, men jag är fullt medveten om att barn tar tid.
Jag hoppas alla problem är lösta tills dess, annars blir det inget.
Ja det vore elakt. Då väljer jag heldre att inte skaffa barn. Det ska kännas
helt rätt för att jag ska skaffa barn.

Ja hon blev väldigt ledsen över det och kände inte att jag älskade henne.
Och jag var inte speciellt kär just då. Fast efter jag skrivit den där
har vi inte bråkat och haft det bra... Så det är lite upp och ner.

plåtmonster:

Det var till akuten, men det är inte så akut... Därför blev det så lång
väntetid som 6 timmar. Dom har ju ett prioriteringsystem där efter hur akut
saker är. Så ingen bokad tid.

Jo, ska börja att ta med laptop. Underligt att jag inte tänkt på det
förut.

plåtmonster skrev:Fast trådskaparen ger en vink om att flickvännen ev själv är upphov
till mycket av struleriet?

Alltså, hon har mkt problem.. det erkänner hon själv. Men hon menar
på att det inte är hennes fel, det är inte så att hon vill ha det.
Men det ändrar ju inte faktumet att det är mkt strul.


Tintomara Ariadne:

Nej vi har inte funderat på det. Kostar inte sådant helt sjukt mycket pengar?
Vi har funderat på att skriva ner vad vi stör oss på hos den andra och
försöka hitta ngn slags lösning. Som det är är vi ju båda inte riktigt nöjda.

Mmm... Jo det är sant att det finns mkt kvar att rädda. Tack :)


Vik Admin: fixade citeringen.

Nu vet jag inte vad det är för problem som din tjej söker till akuten för. Men om personen inte kommer att få permanenta skador inom 24 timmar så boka en akuttid istället. Och snabbast expediering på akuten får man oftast på morgonen då kvällsdrevet har klarats av.
Akutmottagningar prioriterar rejält, och en del av dem är inte dimensionerade för sin uppgift så det tar en j-vla tid.

nallen skrev:

nallen skrev:

Thurizas skrev:Behöver känslor vara logiska nallen?

Ja. Någonstans på de lägsta lagren är det ju kemiska reaktioner det är fråga om.

EDIT: men, jag tror jag halkade av spåret. Hur kan det spela roll om någon som inte kan påverka problemet praktiskt är närvarande eller inte?

Läs gärna mitt inlägg igen om hur anhöriga kan hjälpa till genom sin blotta närvaro, ex. genom att kunna hjälpa till med kommunikationen, få patienten att känna sig mer trygg osv.

Även om du inte förstår hur det kan hjälpa på ett psykiskt plan, så är det ett faktum att det gör det. Jag har jobbat i åratal inom vården och har med egna ögon sett hur patienter de facto tillfrisknar fortare när den psykiska stressen minskar då deras anhöriga finns på plats.

Henkkalexi skrev:[Att] hjälpa till med kommunikationen [...]

...är definitivt praktisk handling.

För att svara på den där frågan om asperger: mitt intryck är att det är vanligare bland aspergare än andra att inte kunna förstå sådant som hur blotta närvaron av någon man tycker om, eller upmuntrande ord utan konkreta idéer till förbättring, ska kunna göra skillnad – för en själv och/eller någon annan. Många "experter" skulle säkert säga att det är typiskt aspigt. Men som med mycket sådant: alla aspergare är inte så. Det finns till och med de som kan vara tvärtom – "översentimentala". Och det kanske vi själva än så länge har mer kläm på än "experterna" (som för övrigt sällan forskar själva).

Annars tycker jag många har svarat klokt här.

plåtmonster skrev:Nu vet jag inte vad det är för problem som din tjej söker till akuten för. Men om personen inte kommer att få permanenta skador inom 24 timmar så boka en akuttid istället. Och snabbast expediering på akuten får man oftast på morgonen då kvällsdrevet har klarats av.
Akutmottagningar prioriterar rejält, och en del av dem är inte dimensionerade för sin uppgift så det tar en j-vla tid.

Hon fick blodpropp förut pga p-piller. Då slutade hon med allt vad p-piller hette.
Nu hade hon blödigt 3-4 gånger på en månad ur musen. Mens har man 1 gång per månad...
Och då var det sagt att hon skulle kontakta sjukhuset. Och det var det hon gjorde.
Det var anledningen.

Ok, bra att tänka på i framtiden.

Nu visade det sig att det var bra att hon åkte in iaf. Nummera har hon minipiller.

Zombie skrev:För att svara på den där frågan om asperger: mitt intryck är att det är vanligare bland aspergare än andra att inte kunna förstå sådant som hur blotta närvaron av någon man tycker om, eller upmuntrande ord utan konkreta idéer till förbättring, ska kunna göra skillnad – för en själv och/eller någon annan. Många "experter" skulle säkert säga att det är typiskt aspigt. Men som med mycket sådant: alla aspergare är inte så. Det finns till och med de som kan vara tvärtom – "översentimentala". Och det kanske vi själva än så länge har mer kläm på än "experterna" (som för övrigt sällan forskar själva).

Annars tycker jag många har svarat klokt här.

I brist på annat så får jag väl anta att det var min aspie som gjorde att jag handlade som
jag gjorde. "NT-person" hade säkert förstått att det är viktigt att följa med i ett sådant
läge och problemet hade inte uppstått.

Som med allt annat beror det på. Är ärendet av rutinkaraktär och inte livshotande kan hon åka själv. Hon är vuxen nog till det och inser nog själv att det är dötråkigt för dig att sitta 6h i ett väntrum. Från din text går det inte att säga hur allvarlig situationen var och om du var ett arsle som inte följde med henne eller om hon var klängig och krävande som ville ha med dig.

Förklarade vad det handlade om, sök på detta: Hon fick blodpropp förut pga p-piller

Blodpropp är allvarligt. En fördel med väntsalar på akuten är att om man ramlar ner på golvet så blir man omhändertagen, i motsats till hemma. Och även om ev flickvän är small så väger dem enormt om du ska bära ut henne till bilen och köra. Vilket kan vara snabbare än att invänta ambulans. SOS Alarm kan man för tiden ändå inte lita på.

Med tanke på att blodpropp kan göra att hon läggs in och kanske tuppar av så förstår jag om hon vill ha med någon som kan se efter henne och ev hålla handen. Så ta med laptop + 3G modem och böcker.

R. Andom skrev:

plåtmonster skrev:Nu vet jag inte vad det är för problem som din tjej söker till akuten för. Men om personen inte kommer att få permanenta skador inom 24 timmar så boka en akuttid istället. Och snabbast expediering på akuten får man oftast på morgonen då kvällsdrevet har klarats av.
Akutmottagningar prioriterar rejält, och en del av dem är inte dimensionerade för sin uppgift så det tar en j-vla tid.

Hon fick blodpropp förut pga p-piller. Då slutade hon med allt var p-piller hette.
Nu hade hon blödigt 3-4 gånger på en månad ur musen. Mens har man 1 gång per månad...
Och då var det sagt att hon skulle kontakta sjukhuset. Och det var det hon gjorde.
Det var anledningen.

Ok, bra att tänka på i framtiden.

Nu visade det sig att det var bra att hon åkte in iaf. Nummera har hon minipiller.

Blodpropp är mycket allvarligt, så att hon ville ha dig med är självklart. Kraftiga underlivsblödningar mellan menstruationerna ska man aldrig ta lättvindigt på!

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Blodpropp-i-benet/

När det gäller så pass allvarliga tillstånd är det av yttersta vikt att du finns med och stöttar henne. Blodproppar kan i vissa fall leda till chock och hjärtsvikt, vilket är livshotande.

Naturligtvis är hon rädd för att drabbas av sådant, så det bästa du kan göra för att stötta henne, är att följa med när hon ska in till sjukhuset, även om du för stunden kanske inte kan se någon orsak.

Tillstånd som stör blodtillförseln i hjärta och hjärna är MYCKET STRESSANDE OCH ÅNGESTLADDANDE för människor, och därför kan just en anhörigs närvaro, som utstrålar lugn och trygghet vara oerhört viktigt för att minska stressen hos patienten och därmed kunna undvika värre skador.

Håller för övrigt med Plåtmonster om att du ska ta med förströelser, både för egen del och för din flickvän. Behöver hon vänta länge så kan ni kanske spela kort eller något annat för att förströ tankarna lite. Det kan hjälpa mycket.