plåtmonster skrev:Vad är det som gör att du uppfattas som reserverad egentligen? (och andra), tror det är andra saker än småprat.

Vad är det för roller där du "måste vara dig själv" ?

Vet faktiskt inte vad det är som gör att jag uppfattas som reserverad för det har jag fortfarande inte räknat ut själv. "Reserverad" använde jag nog i brist på bättre uttryck, kan inte förklara det riktigt. Kommer aldrig på vad jag ska säga. Men någonting gör att folk uppfattar mig som annorlunda och som gör att de tar avstånd från mig. Kan inte sätta fingret på det och kunde jag det då hade jag kanske kunnat rätta till det...:/

Jag är lärare och med roll menar jag min yrkesroll, på lektionstid men även i andra situationer under arbetsdagen när jag kan gå in i min "roll", vilket jag ofta gör väldigt bra. Min kontakt med kollegorna är väl si så där, ständigt lite utanför och kollegor som ignorerar och ser snett på mig. Friluftsdagar, fest med jobbet och liknande är en plåga för mig för då måste jag vara mig själv och då räcker min sociala förmåga inte alls till. Är alltid väldigt deprimerad vid sådana tillfällen för då blir det extra tydligt hur utanför jag faktiskt är och hur annorlunda jag fungerar. Folk tystnar ofta när de står bredvid mig och sätter igång och pratar när någon annan dyker upp. Kul...

Tyst, tråkig, utanför och utan idéer eller tankar, så kan jag nog bäst beskriva mig själv.

Enligt de flesta kan jag bli bemött som en väldigt intelligent och rak person som säger vad jag tycker och är ärlig om det, men jag brukar också få kritik för att jag inte har någon fin-känsla när man diskuterar saker vilket har att göra med att jag just alltid säger vad jag tycker vilket har lett till att folk har tendenser att dra sig ifrån mig och ogilla mig.

Annars brukar mina vänner säga att jag kan vara väldigt rolig när jag är på humör problemet enligt dom är att jag kan vara väldigt upp-och-ner och kan gå från happy-go-lucky till en demon på nolltid och att detta är väldigt påfrestande för omgivningen och har tendens att alienera mig från sociala grupper.

De brukar också tycka att jag övertänker saker som verkligen inte behöver övertänkas och att jag ofta har problem med att kompromissa när det gäller regler och arbetsuppgifter. En tjej sa också att jag är alldeles för intensiv också, vilket jag själv märkte att jag var och ångrar det jättemycket då det var min första riktiga kärlek och jag misslyckades väldigt stort där.

Denna tjej nämnde också senare efter vissa missöden att jag var en totalt o empatisk och psykopatisk person som hon önskade att aldrig hade träffat följt av en massa gråt och sad face. Då detta misslyckades att få en mot-reaktion från mig tror jag det kan ligga nånting i detta.

Anna med fyra skrev:Kommer aldrig på vad jag ska säga.

Såhär känns det alltid när man är fler arbetskamrater eller klasskamrater i ett fikarum. Eller situationer man förväntas mingla.

Anna med fyra skrev:Men någonting gör att folk uppfattar mig som annorlunda och som gör att de tar avstånd från mig.

Ja, det här har blivit extra tydligt när jag har försökt ta mer plats och våga prata mer. När folk skrattar åt något jag har sagt har jag ingen aning om varför. Ju mer försiktig och avvaktande hållning ju mer ignorerad. Om jag tar initiativ händer det att konversationen dör ut lika fort. De här sakerna händer oftast när jag inte känner folk alls eller bara känner dem ytligt.

Anna med fyra skrev:Folk tystnar ofta när de står bredvid mig och sätter igång och pratar när någon annan dyker upp. Kul...

Det är inte alls kul när jag ansträngt mig till det yttersta för att smälta in och delta i ett gruppsamtal. När de andra bara kan glida runt med en social nonchalans, lojhet och göra vad de behagar bara för att de är innehavare av en osynlig och "högre status i gruppen". Vinsterna mitt sociala beteende har gett tillbaka är ofta så marginella att de knappt är värda ansträngningen.

Ändå har jag nytta av att vilja vara social och generellt sett leder det till att andra bemöter mig bättre. Jag vill delta i samhället och jag vill ha vänner och trevliga saker som händer. Det finns några få och underbara stunder och möten i mitt liv där osynliga koder och social status inte spelar någon roll. Det är i de ytterst få och fria zonerna en långvarig vänskap fått sin början eller jag har fått ett intressant möte med någon annan.

kattkvinna skrev:Det är inte alls kul när jag ansträngt mig till det yttersta för att smälta in och delta i ett gruppsamtal. När de andra bara kan glida runt med en social nonchalans

Kanske det är kroppsspråk och tidigare interaktioner som ligger bakom?

Andra kan (normalt ett) inte veta vad som finns innuti en människa. Således måste det vara yttre faktorer eller tidigare minnen som gör att de kan göra skillnad på personer och hur de ska bemötas.