Varning för lång text.

Jag tror jag har gjort bort mig.

Jag befinner mig just nu i Nederländerna där jag hälsar på familj. Igår var jag i Amsterdam med tre av familjemedlemmarna. Det var trevligt men jag blev väldigt trött och overloaded väldigt fort. När vi satt i bilen på väg tillbaka till Utrecht (som är en annan stad i Nederländerna) hade jag massiv huvudvärk och satt i princip helt tyst och bara stirrade ut genom fönstret hela vägen. Allt jag ville var att få vara ifred.

Men när vi kom fram till en av familjemedlemmarnas hem, där vi skulle äta middag, så var en hans vänner där också. Jag hade aldrig träffat vännen tidigare vilket fick mig att känna mig väldigt obekväm och anxious (vad det nu heter på svenska). Ibland känns det som om jag blir stum i sociala situationer. Speciellt när jag träffar folk jag inte känner eller om jag träffar folk i en grupp (även folk jag känner). Det är som om jag inte ens kan tvinga mig själv till att prata. Orden vill inte komma ut ur munnen på mig. Hursomhelst, jag var väldigt tyst resten av kvällen och han den där vännen sa till och med, högt så alla hörde, att jag var en väldigt tyst person. Det gjorde mig så arg på mig själv att jag gick in till badrummet och slog mig själv i huvudet några gånger.

Det värsta är att jag sedan bad om ursäkt för att jag var så tyst och tråkig (för jag antog att alla i min omgivning tyckte jag var tråkig just då). Jag är extremt trött på att be om ursäkt för den jag är men jag har så dåligt självförtroende att jag gör det ändå. Det får mig dock att känna mig helt misslyckad.

En av familjemedlemmarna jag träffade igår är en av de väldigt få personer jag öppnat upp för och berättat om min eventuella ASD och min psykiska hälsa för. Hon pratade knappt med mig igår. Det gjorde mig lite smått orolig. Dessutom tyckte jag att hon såg lite besviken ut när jag var så tyst. Jag sa även förlåt till henne för att jag varit så tyst och tråkig under kvällen. Gjorde det via sms. Jag har aldrig kommunicerat med henne via sms/telefon tidigare så jag tror inte ens hon visste att jag hade hennes telefonnummer. Nu så här dagen efter så känner jag mig som en idiot. I mitt huvud så tänkte jag att jag bara ville säga förlåt eftersom jag inte ville göra henne besviken. Men jag inser nu att hon kanske ser det på ett annat sätt och upplever det som om jag tränger mig på och går över gränsen. Gör jag det? Jag känner mig som världens idiot och ju mer jag tänker på det ju värre blir det. Min hjärna håller nu på att säga till mig att hon aldrig kommer prata med mig igen.

Jag vet inte ens om ni förstår vad jag menar men seriöst, har jag gjort bort mig? Vad ska jag göra?

Neutrino

Sådant man kan råka ut för. Skulle tro att vi är många aspergare som känner igen oss. I både osäkerheten om man har gjort för mycket åt ena hållet eller för mycket åt det motsatta, den förlamande känslan av att ha gjort bort sig socialt och sedan att be om ursäkt fast man inte har någon anledning (fast de hade kanske tyckt man hade gjort fel om man inte hade gjort det också, typ). Vara fel hur man än gör, folk ger ingen ledning men kan vara snara med obegriplig kritik, självförtroendet blir därefter.

För mig har det lättat allteftersom jag har levt och gjort erfarenheter, men det som tar barndomen att få rätsida på för en normal människa tog mig över trettio år.

Vet inte om det var så mycket till tröst eller ledning. Hoppas andra har mer att bidra med.

Jag tycker inte du gjort bort dig. Vad gör det att en i sällskapet är tystare än de andra?

Jag tycker inte heller du behöver be om ursäkt för att du är "tyst och tråkig". Däremot kan man ibland förklara, t ex att man brukar vara tystlåten, att man var extra trött, att det beror på ens ev AS (för den som vet om det), så att folk inte tror att man var sur el ogillade sällskapet.

Du får ju s a s lida tredubbelt om du först känner dig illa till mods under själva middagen, sedan oroar dig för att du gjort fel och ursäktar dig och därefter oroar dig för att du trängt dig på med din ursäkt. Det är det där (över)analyserande som många av oss lider av.

Jag tycker inte du behöver göra någonting alls. Ett sms är inte särskilt påträngande. Vad du än gör, trassla inte in dig genom att "be om ursäkt för ursäkten via sms".

Det blir så som du beskriver ibland, men försök att inte hacka på dig själv. Du kan ju inte rå för att du är den du är?

Mitt tips är att försöka hitta strategier så du minskar lidandet för dig själv. Det kan vara att ta värktablett för att få bort eventuell huvudvärk. Har du smärta kommer du ju bli ännu mindre benägen att vilja vara social. Sen kan man ju ursäkta sig från middag med att man inte mår bra och gå och vila, alternativt ta en nypa frisk luft. Även om man mår bra så är det en rätt bra vit lögn att dra för att få tid att andas.

Om du har hyfsat god självkännedom rekommenderar jag dessutom att i så hög mån så möjligt göra klart för de du ska besöka vad du tror att du orkar med. Om det är så att du inte orkar att umgås i timmar med deras vänner och du redan gjort klar det innan du kommer, så blir det nog mentalt lättare att säga ifrån och gå och vila eller göra annat, när man känner sig utmattad. Värden är ju redan förvarnad av vad man själv orkar ställa upp på, och får respektera det.

Slutligen: det är lätt för oss att ge råd, men svårare att förstås efterleva. Hacka inte på dig själv om det inte går göra vissa saker eller om du gör tvärtemot råd som du tänkt följa. Ta inte heller allt vi säger för sanning. Din verklighet kan ju se helt annorlunda ut än vår. Att hitta strategier för att klara sig i NT:s värld är en process, inget som sker på en natt. Jag är övertygad om att du är bättre på detta idag än du var för t ex 10 år sedan. Glöm inte att du gör framsteg, oavsett deras storlek!

Jag tycker inte alls du gjort bort dig, däremot gjorde personen det som kommenterade att du var tyst. Riktigt taskigt, tycker jag.

Sen känner jag igen mig i det du beskriver, att inte alltid kunna delta i diskussioner utan sitta tyst. Jag skulle nog undvika att utsätta mig för den typen av situationer så mycket det bara går (går inte alltid, jag vet) eftersom det är knäckande, stressande och tär på självförtroendet.

Slutligen, be inte om ursäkt för att du är den du är! Du är som du är, de är som de är, försök undvika att hamna i något slags underläge genom att ursäkta dig. Personligen skulle jag nog dra mig ur en sådan vänskap, skulle aldrig klara av den pressen.

Är själv en sådan som kan bli tyst i vissa/många sammanhang, senast var på en fest med jobbet förra veckan, sa knappt ett knyst på hela kvällen, gick hem så fort det var läge och njöt hela vägen till bilen.

Ni som tjatar om att man inte ska be om ursäkt, det är direkt kontraproduktivt om ni inte ger förslag på vad man kan göra istället. Jag pratar av egen erfarenhet. Den typens tjat ledde till situationer som "Nu skulle jag normalt be om ursäkt, men det ska man inte göra i det här läget. ... .... ......... Så, vad ska jag göra? .... .... ....... ........... Får väl be om ursäkt då.."

Jag kan föregå med gott exempel. Istället för att be om ursäkt kan du försöka förklara dig, med diagnos (säga att det beror på AS) om du känner dig bekväm med det, eller i alldagliga ordalag, eventuellt med någon vit lögn.

Nu har du redan bett om ursäkt för det här, och gjort är gjort. Det du kan göra är försöka tänka ut någon annan förklaring (t.ex. trött efter att ha rest så mycket). Det låter inte som om det här är första gången du ber om ursäkt i de här lägena, det kan hjälpa dig att tänka ut flera alternativa förklaringar, som du kan använda dig av vid olika tillfällen, om du inte vill säga eller ens vet exakt varför du reagerar som du gör.

Jag kan hjälpa dig med några förslag om varför man är tyst.

- Jag var uppe sent igår kväll/ steg upp tidigt idag och är trött.

- Ni har en intressant diskussion, jag föredrar att lyssna tills jag hittar något att tillägga.

- Jag njuter av maten

Andra får gärna fylla på, jag är för trött får att tänka ut flera alternativ. Själv brukar jag köra med den första.
________________________________

Jag kan annars tala om för dig att andra ofta brukar bli så upptagna av samtalen att de efter ett tag inte märker om någon är tyst. Om det är många samtal vid bordet kan du testa att svänga dig åt olika håll, då ser det ut som om du deltar i någon annans samtal och väntar på att personen som pratar ska bli klar.

Alien skrev:Du får ju s a s lida tredubbelt om du först känner dig illa till mods under själva middagen, sedan oroar dig för att du gjort fel och ursäktar dig och därefter oroar dig för att du trängt dig på med din ursäkt. Det är det där (över)analyserande som många av oss lider av.

Jag tycker inte du behöver göra någonting alls. Ett sms är inte särskilt påträngande. Vad du än gör, trassla inte in dig genom att "be om ursäkt för ursäkten via sms".

Ja, precis. Tro mig, jag har flera gånger idag varit extremt nära på att skicka ett "be om ursäkt för ursäkten sms." Har inte gjort det än dock. Jag funderar på om "vanligt folk" överanalyserar saker så här mycket. Tror du det?

JvA00 skrev:Om du har hyfsat god självkännedom rekommenderar jag dessutom att i så hög mån så möjligt göra klart för de du ska besöka vad du tror att du orkar med. Om det är så att du inte orkar att umgås i timmar med deras vänner och du redan gjort klar det innan du kommer, så blir det nog mentalt lättare att säga ifrån och gå och vila eller göra annat, när man känner sig utmattad. Värden är ju redan förvarnad av vad man själv orkar ställa upp på, och får respektera det.

Jag måste säga att jag blev lite besviken. För "värden" eller vad ni nu vill kalla det var den person jag hade berättat för om hur jag verkligen mår och att jag starkt misstänker ASD. Hon är även den person jag smsade och bad om ursäkt. Jag trodde att hon i alla fall skulle tänka efter lite eller i alla fall prata med mig. Men istället sa hon knappt något till mig överhuvudtaget. Inte på hela dagen. Jag vill prata med henne, för ingen annan vet riktigt hur saker och ting ligger till. Förstår ni vad jag menar? Jag oroar mig som sagt för att hon aldrig mer ska prata med mig. Jag vet inte ens varför jag drar den slutsatsen? Kanske för att hon inte svarat på mitt sms och för att hon knappt verkade bry sig igår. Jag hade förväntat mig mer. Seriöst, att överanalysera så här kan inte vara nyttigt.

Förresten, är det vanligt att man känner att man nästan blir stum i sociala situationer? Inte "bara" orolig, blyg och tyst utan att man känner att man skulle vilja säga något men att man inte kan med att öppna munnen och säga det.

Meppe skrev:Ni som tjatar om att man inte ska be om ursäkt, det är direkt kontraproduktivt om ni inte ger förslag på vad man kan göra istället. Jag pratar av egen erfarenhet. Den typens tjat ledde till situationer som "Nu skulle jag normalt be om ursäkt, men det ska man inte göra i det här läget. ... .... ......... Så, vad ska jag göra? .... .... ....... ........... Får väl be om ursäkt då.."

Vadå "tjatar"??? Jag försökte komma med råd men herregud jag har väl inte alla svar heller??

Om jag säger så här: Jag skulle inte göra någonting, faktiskt. Jag har varit i den situation själv (hela mitt liv fram till för några år sedan) där jag bett om ursäkt för hur jag är och på det viset markerat att det är något fel med mitt sätt att vara. Inte kul.

***********'
Moderator: Lagade citat.

Du är inte den enda här som varit i den situationen. Själv fick jag flera uppmaningar om att sluta be om ursäkt, men ingen var villig att tala om för mig vad jag skulle göra. Sedan när jag iallafall bett om ursäkt satt jag där med skuldkänslor för att jag inte var en tillräckligt bra människa för att göra något annat. Det är det jag försöker rädda TS från.

Jag måste säga att jag blev lite besviken. För "värden" eller vad ni nu vill kalla det var den person jag hade berättat för om hur jag verkligen mår och att jag starkt misstänker ASD. Hon är även den person jag smsade och bad om ursäkt. Jag trodde att hon i alla fall skulle tänka efter lite eller i alla fall prata med mig. Men istället sa hon knappt något till mig överhuvudtaget. Inte på hela dagen. Jag vill prata med henne, för ingen annan vet riktigt hur saker och ting ligger till. Förstår ni vad jag menar? Jag oroar mig som sagt för att hon aldrig mer ska prata med mig. Jag vet inte ens varför jag drar den slutsatsen? Kanske för att hon inte svarat på mitt sms och för att hon knappt verkade bry sig igår. Jag hade förväntat mig mer. Seriöst, att överanalysera så här kan inte vara nyttigt.

Så där höll jag alltid på tidigare, överanalysera i stort sett allt, varför sa den det, och varför tittade hon på mig på det viset, pratade hon om mig, osv osv. Jag mådde ofta jättedåligt. Av någon anledning lyckades jag arbeta bort större delen av detta efter att ha varit mammaledig i 3 år, upptäcka att de 2 äldsta barnen har autismspektrumdiagnos samt att jag själv har As/social fobi. När jag väl kom tillbaka till jobbet hade jag tydligen arbetat till mig lite skinn på näsan.

Och nej, att hålla på och älta och överanalysera är inte bra men jag vet hur det är och hur svårt det är att låta bli. Jag känner igen mig i det du beskriver till 100 %, var nere i djupa svackor minst en dag i veckan, gick runt på jobbet och mådde skit. det kunde räcka med EN kommentar som jag inte riktigt begrep eller fick grepp om och genast trodde jag att den personen var mot mig och sen var det kört. Detta gjorde att jag, förutom AS, fick diagnosen social fobi.

Förresten, är det vanligt att man känner att man nästan blir stum i sociala situationer? Inte "bara" orolig, blyg och tyst utan att man känner att man skulle vilja säga något men att man inte kan med att öppna munnen och säga det.

Blir ofta stum, småsnack är inget för mig, behöver ofta ett ämne. Tomt i skallen på mig, får inte fram något att prata om. Jag tror det kan vara ett av våra svårigheter som aspies, det där förhatliga sociala snacket.

Alien skrev:Jag tycker inte heller du behöver be om ursäkt för att du är "tyst och tråkig". Däremot kan man ibland förklara, t ex att man brukar vara tystlåten, att man var extra trött, att det beror på ens ev AS (för den som vet om det), så att folk inte tror att man var sur el ogillade sällskapet.
[..]
Jag tycker inte du behöver göra någonting alls. Ett sms är inte särskilt påträngande. Vad du än gör, trassla inte in dig genom att "be om ursäkt för ursäkten via sms".

Anna med fyra skrev:Jag tycker inte alls du gjort bort dig, däremot gjorde personen det som kommenterade att du var tyst. Riktigt taskigt, tycker jag.

Slutligen, be inte om ursäkt för att du är den du är! Du är som du är, de är som de är, försök undvika att hamna i något slags underläge genom att ursäkta dig. Personligen skulle jag nog dra mig ur en sådan vänskap, skulle aldrig klara av den pressen.

Meppe skrev:Nu har du redan bett om ursäkt för det här, och gjort är gjort. Det du kan göra är försöka tänka ut någon annan förklaring (t.ex. trött efter att ha rest så mycket). Det låter inte som om det här är första gången du ber om ursäkt i de här lägena, det kan hjälpa dig att tänka ut flera alternativa förklaringar, som du kan använda dig av vid olika tillfällen, om du inte vill säga eller ens vet exakt varför du reagerar som du gör.

Jag kan hjälpa dig med några förslag om varför man är tyst.

- Jag var uppe sent igår kväll/ steg upp tidigt idag och är trött.

- Ni har en intressant diskussion, jag föredrar att lyssna tills jag hittar något att tillägga.

- Jag njuter av maten

Massor av bra svar. Först: Du är den du är och det är du bäst i världen på. Så är det bara.

Sen är du inte bäst i världen på att kvittra om nonsens. Men det är en av sakerna som gör dej till den du är. Bäst på att vara DU.

Meppe har påbörjat en lysande lista över saker man skulle kunna säga utan att anstränga sitt samvete alltför mycket, samtidigt som du inte ber om ursäkt på ett sätt som gör dej till ett diminiutiv. Vi kanske borde slå våra kloka erfarenheter ihop och klistra en lista med sådana bra ursäkter som inte tummar på samvetet?

Hursomhelst, här är mina bidrag till Meppes lista (inte direkt relaterade till just din aktuella situation, men kanske bra att ha i andra sammanhang?):

- Jag kan uppfattas som blyg i större sällskap.

- Just nu är jag lite tankspridd eftersom jag har lite privata saker att fundera på.

Jättebra! De ursäkterna skulle jag behövt för några dagar sedan på festen. När mina kollegor undrade hur det var med mig fick jag bara fram att jag var trött och hade ont i huvudet.

Du har inte gjort bort dig. Mitt råd till dig: gör ingenting (jag vet att det är svårt för jag fungerar på samma sätt). Tänk så här att om den här personen är positiv för mig så ska jag inte behöva förklara mig hela tiden. Om personen i fråga får en att känna sig dum ofta så är det ingen man ska ha i sitt liv, så -fuck it! försök att släppa det. Jag vet att det är svårt, det har tagit mig 38 år att hantera detta ganska hyfsat iallafall (var tvungen att kolla vad det var för år så att jag skrev rätt ålder, har aldrig haft koll på hur gammal jag är).

Man ska inte behöva förklara sig gång på gång för samma person, det visar att dom inte förstår ens problem och kommer skapa mer bekymmer för en i framtiden. Hoppas det blir bättre

"Jag har ont i halsen"

"Har inte hunnit sova ordentligt på hela veckan så jag är för trött för att säga något"

"Kan inte komma på något att tillföra diskussionen"

"Åhh nej, jag funderar på strömsprångsmetod för detektion av elektrofältsseparation av molekylpartiklar i ett E-fält"

"Behöver tänka på privata saker, ni får ursäkta"

Kort sagt NT ger och behöver höra massor av vita lögner.

Men alltså, jag tror att det som gör att jag känner att jag gjort bort mig mest är situationen med smset. Jag berättade i princip allt för henne 1,5 månad innan jag träffade henne igen här i Nederländerna. Hon har inte svarat på mitt sms och hon pratade knappt med mig igår. Tror ni att hon kanske känner att jag tränger mig på och typ söker uppmärksamhet eller något?

Jag ska träffa hela min pojkväns familj (det är en stor familj) på lördag och söndag. Jag VET att jag kommer vara helt tyst och inte ha ögonkontakt med folk under båda dagarna. Hon jag smsade kommer också vara där och nu vet jag inte hur jag ska bete mig? Jag blir så trött på att jag inte vet hur jag ska bete mig i sociala situationer i allmänhet! Tips?

Tycker inte den tjejen verkar vara någon vidare kompis, faktiskt.

När ni träffas på festen tycker jag inte du ska låtsas som något utan var neutral och visa henne inte överdrivet med intresse. Iaktta henne, hur hon uppför sig gentemot dig, verkar hon avståndstagande (pratar inte med dig, undviker dig, osv) så låt henne vara.

Vet inte om detta är ett bra råd, jag är ju inte vidare framgångsrik vad gäller vänner (har inga), har min man och mina barn.

Anna med fyra skrev:Tycker inte den tjejen verkar vara någon vidare kompis, faktiskt.

När ni träffas på festen tycker jag inte du ska låtsas som något utan var neutral och visa henne inte överdrivet med intresse. Iaktta henne, hur hon uppför sig gentemot dig, verkar hon avståndstagande (pratar inte med dig, undviker dig, osv) så låt henne vara.

Vet inte om detta är ett bra råd, jag är ju inte vidare framgångsrik vad gäller vänner (har inga), har min man och mina barn.

Det är det som är så konstigt. Hon har varit den mest förstående personen under den här perioden i mitt liv (hon är psykolog för övrigt) men nu det senaste får jag blandade signaler från henne. Det oroar mig. Förstår ni vad jag menar?

Det är det som är så konstigt. Hon har varit den mest förstående personen under den här perioden i mitt liv (hon är psykolog för övrigt) men nu det senaste får jag blandade signaler från henne. Det oroar mig. Förstår ni vad jag menar?

Ok, förstår precis. Svårt att veta om du inte frågar henne rent ut (det är ju alltid ett alternativ men risken finns ju att hon inte är ärlig). Fortsätter hon vara avståndstagande mot dig så är ju den trista slutsatsen att hon av någon anledning inte vill upprätthålla vänskapen med dig. Det kommer du märka när du träffar henne, undviker hon dig är det tydligt. Förbered dig på detta och ställ in dig på att släppa henne.

Är hon den enda du kunnat prata med? Finns det andra du kan umgås med?

Vet inte om detta är bra råd men det är vad jag har att komma med.

Neutrino skrev:Förresten, är det vanligt att man känner att man nästan blir stum i sociala situationer? Inte "bara" orolig, blyg och tyst utan att man känner att man skulle vilja säga något men att man inte kan med att öppna munnen och säga det.

Jag vet inte om det är vanligt. Kanske inte med tanke på att jag inte hört om det från någon annan. Men jag har det problemet. Även om jag vet exakt vad jag ska säga, så kan jag inte rent fysiskt tala. Det händer när det är mycket omkring mig. (Som att umgås med fler än två människor, eller sitter ute på kafé exempelvis.)

I Nederländerna, är dom Svenska eller, om det inte är dit förstaspråk som används framgår inte. Kan ju annars vara en bra som ursäkt.

Att framföra ursäkten som en fråga är ju faktiskt en möjlighet, t.ex antingen fråga rent ut om du uppfattades som oartig för att du var tyst. Det gör ju att du inte ursäktar dig för jämnan. Alltså inte säger att du kände dig oartig. Det svåra som jag skulle se det är att avgöra om man får ett ärligt svar, eller ett typiskt inlindat NT-svar.
Man kan ju vinkla frågan på flera sätt, om du mins en konversation som du blev fundersam på, går det utmärkt att fråga mer om den, och säga att du hade lita att säga men inte hittade en möjlighet att komma in i samtalet.

Tror du själv kan hitta fler varianter på hur du omformar ursäkten till en mer neutral fråga.

Nått vi AS behöver träna på är dessutom att inte alltid vara helt sanningsenliga. Insåg faktiskt själv efter omkring 63 år (numera 64,5) av mitt liv att NT's vita lögner faktiskt kan vara som rena smörjoljan i livets alla knepiga situationer.

Framför allt det nyttjar inget till att grunna över det du gjort, försök hitta en bra ingång för att fortsätta rensa luften. (Hon kan ju faktiskt också ha svårt att formulera sig)

När jag känner mig osäker i en sådan situation som den du beskriver (ganska vanligt), så brukar jag helt enkelt(?) skicka ett sms till personen och fråga om allt är okej mellan oss och att jag känner mig osäker på om jag kanske har sagt eller gjort något "dumt". Jag brukar då få ett snabbt svar som 99% av gångerna går ut på att personen inte har tänkt på att jag skulle ha gjort eller sagt något konstigt! Pröva och se, det går säkert bra och du slipper känna dig osäker och våndas

soul boy II skrev:

Neutrino skrev:Förresten, är det vanligt att man känner att man nästan blir stum i sociala situationer? Inte "bara" orolig, blyg och tyst utan att man känner att man skulle vilja säga något men att man inte kan med att öppna munnen och säga det.

Jag vet inte om det är vanligt. Kanske inte med tanke på att jag inte hört om det från någon annan. Men jag har det problemet. Även om jag vet exakt vad jag ska säga, så kan jag inte rent fysiskt tala. Det händer när det är mycket omkring mig. (Som att umgås med fler än två människor, eller sitter ute på kafé exempelvis.)

Jag har precis samma problem, kan ha en lång mening klar i huvudet som jag verkligen vill tillägga i en diskussion men det låser sig i halsen på mig och jag kan rent fysiskt inte få fram ett ord. Kan sitta och ladda i flera minuter och tänka att "nu säger jag det" men så går det inte i alla fall.

finodino skrev:Jag har precis samma problem, kan ha en lång mening klar i huvudet som jag verkligen vill tillägga i en diskussion men det låser sig i halsen på mig och jag kan rent fysiskt inte få fram ett ord. Kan sitta och ladda i flera minuter och tänka att "nu säger jag det" men så går det inte i alla fall.

Precis så, finodino!

Tack så jättemycket för alla svar förresten! Ni har fått mig att må lite bättre idag Tar gärna emot fler tips om hur jag ska överleva en social helg med 18 personer.

Neutrino skrev:Tar gärna emot fler tips om hur jag ska överleva en social helg med 18 personer.

Du har ju fått en bra lista över saker att säga när du inte vill säga nåt... ;-D

En gyllene grej när man vill ha lite ensamtid är att ursäkta sej och gå på dass. Naturligtvis har man en fullt laddad iPhone/padda eller fräsch bok med sej. Så sitter man där en stund och läser och filosoferar. Om någon frågar "ööööööö varför var du borta så länge" får man svara

- Ja du vet, lite problem med magen.

Bästa av allt är att man har all rätt att låsa om sej när man sitter på dass. Jag vill påpeka att man mycket väl kan sitta på det nerfällda locket.

NT-ar kan ibland gilla att prata om sjukdomar och OM någon skulle fråga om magen så kan man svara

- Nja, jag tycker inte det passar att prata om här och nu.

För att dra sej undan på kvällen har du redan fått några bra repliker att använda ovan.