Jag har någon form av fobi och den har jag haft rätt länge. Är inte jag den enda som får panik så fort han/hon försöker vara utomhus själv? Sitter "litet" isolerad här hemma. Fast det regnar idag så då kan jag stå ut me't

Jag är inte aspie men jag har lyckats isolera mig här hemma då jag varit dålig
en tid och av det blivit lämnad nästan helt ensam, men har planer på att sticka
söderut, får troligtvis besök efter månadskiftet och då krokar vi på ett hyrsläp
och jag hänger med honom neröver.

Det är jobbigt att vara ensam, det kan leda till en hel del irritation,
sen har jag väl lite drag av aspie också.

KalleKus skrev:Hur fungerar ni?

I stort sett okej. Livet fortsätter, dagarna går på s.a.s.
Svårt att jämföra med hur det skulle ha varit när man aldrig medicinerat själv.
Om livet, livssituationen är bra (eller inte) är en annan femma. Det är som det är.

KalleKus skrev:Har ni aldrig kännt behov av medicin?
T ex för depression, ångest eller social fobi/mutism?

För mig har det handlat om, och handlar om, ett slags livsval. Jag har valt en annan väg helt enkelt. Rätt eller fel - vet jag inte.
Tilläggas kan att jag vanligtvis inte heller knappt använder mediciner.

KalleKus skrev:Är intressant för jag vet ju hur dysfunktionell jag var innan jag fick venlafaxin... Antar att utan det skulle jag vara totalt annorlunda.

Går det att utveckla detta med dysfunktionaliteten lite mer? Kan du beskriva hur det yttrar sig mer exemplifierat?

KalleKus skrev:Men alla blir vi kanske inte deprimerade eller alltför socialt hämmade..?
Beror möjligtvis på omgivning och förutsättningar.

Det ligger något i det du säger. Frågan är rätt komplex egentligen.

Jag har ingen medicin, men så har jag "bara" AS diagnos. Är rädd att ta medicin och bli ännu mer inåtvänd än jag redan är.

Går det att utveckla detta med dysfunktionaliteten lite mer? Kan du beskriva hur det yttrar sig mer exemplifierat?

Deprimerad, socialt isolerad, svårt att prata, panikångest bland folk, klarade inte av normala saker helt enkelt. Led av det.

Anna med fyra skrev:Jag har ingen medicin, men så har jag "bara" AS diagnos. Är rädd att ta medicin och bli ännu mer inåtvänd än jag redan är.

Det är väl en viss skillnad mellan inåtvändhet och depression/social fobi/ångest. Om man inte mår dåligt av inåtvändheten så.

Jag har fått AS och ADHD-diagnos. Men tillvaron funkar hyfsat, så medicinering är inte aktuell, det var min utredande läkare och jag helt överens om.
Mådde betydligt sämre när jag var i 30-årsåldern, än jag gör nu vid drygt 60.
Så kanske finns det något positivt med att bli äldre?
Om jag är tvungen att resa någonstans eller gå på stora kalas tar jag Oxascand. (Det händer högst en gång i månaden.)
En gång skrev en doktor ut Sobril åt mig. Men när jag tog en sån tablett blev jag sittande en timme och stirrade in i tapeten som en död ko. Skrämmande och urtrist!
Oxascand blir jag bara lugn av, varken sömnig eller avtrubbad.
(Fast vad som skulle hända om jag åt dem oftare vet jag ju inte.)
Använder också örter, örtteer etc. Många naturmedel har ju samma effekt som mediciner - fast utan biverkningar.

Baba Jaga skrev:Om jag är tvungen att resa någonstans eller gå på stora kalas tar jag Oxascand. (Det händer högst en gång i månaden.)
En gång skrev en doktor ut Sobril åt mig. Men när jag tog en sån tablett blev jag sittande en timme och stirrade in i tapeten som en död ko. Skrämmande och urtrist!
Oxascand blir jag bara lugn av, varken sömnig eller avtrubbad.

Är inte Oxascand och Sobril samma sak?

HGJ skrev:Är inte Oxascand och Sobril samma sak?

Japp, fast en del verkar ju reagera olika på olika tabletter med samma aktiva ämnen. På mig har de exakt samma effekt iallafall, lugn och avtrubbad.

Även om det aktiva ämnet är samma så kan det finnas hjälpämnen som skapar olika verkan. Hjälpämnena är nog inte så värst offentliga och kan göra att en originalprodukt blir katastrofal i generika.

KalleKus skrev:

Anna med fyra skrev:Jag har ingen medicin, men så har jag "bara" AS diagnos. Är rädd att ta medicin och bli ännu mer inåtvänd än jag redan är.

Det är väl en viss skillnad mellan inåtvändhet och depression/social fobi/ångest. Om man inte mår dåligt av inåtvändheten så.

Jag har även social fobi som diagnos. Skulle jag bli mer inåtvänd än nu skulle jag bli icke fungerande och skulle inte kunna sköta mitt jobb. Så jag tycker absolut det finns fog att ta detta i beaktande. Sen har jag ju inte ADHD som diagnos,heller, så jag vet inte ens om jag skulle få någon medicin över huvudtaget.

KalleKus skrev:

Går det att utveckla detta med dysfunktionaliteten lite mer? Kan du beskriva hur det yttrar sig mer exemplifierat?

Deprimerad, socialt isolerad, svårt att prata, panikångest bland folk, klarade inte av normala saker helt enkelt. Led av det.

Tack för svaret.

KalleKus skrev:Hur fungerar ni?
Har ni aldrig kännt behov av medicin?
T ex för depression, ångest eller social fobi/mutism?

Men alla blir vi kanske inte deprimerade eller alltför socialt hämmade..?
Beror möjligtvis på omgivning och förutsättningar..

Jo jag har också tagit olika typer av SSRI preparat, slutat dels på grund av biverkningar, somnade typ av venlafaxin och blev jätteseg även i fall den hjälpte på områden där citalopram inte hjälpte såsom sociala situationer. Bytte sedan escitalopram fungerade sådär men glömde ta den regelbundet så till slut sket jag i det, har ibland mycket ångest en hel del tvånghandlingar men känner mig mer känslomässigt närvarande nu utan medicinerna även om det är jobbigt ibland.

var länge sedan jag var riktigt depressiv nu, det har blivit bättre beror mycket på mina bra kollegor samt en nära vän som inte tröttnar på mig tror jag.

KalleKus skrev:Hur fungerar ni?
Har ni aldrig kännt behov av medicin?
T ex för depression, ångest eller social fobi/mutism?

Jag fungerar mycket bättre utan medicinering om jag ska vara helt ärlig. Jag har haft deppression och ångest och ätit mediciner, men mår bättre av att prata om problemen och försöka lösa dem än att äta mediciner som trycker ner dem. För det är så jag upplever det, att medicinerna liksom gör mig till en levande zombie. Nu har jag varit utan medicinering sen januari 2009 och mår mycket bättre, ingen deppression, ingen ångest.

Alla mediciner jag erbjöds hade effekten vikt-ökning som potentiell sid-effekt vilket jag ej var sugen på att testa då jag en gång vart överviktig och har lovat mig själv att aldrig vara det igen. Och hittills har jag inte erbjudits någon medicin som inte har den effekten och då kommer jag fortsätta att tacka nej till dessa preparat.