Miche skrev:

Fenren skrev:man måste ha problem för att uppfylla kriterierna.

Har du ens läst diagnoskriterierna?

Om jag tittar på mig själv så ansåg inte jag för 25 år sedan att jag hade några problem, men när jag tittar tillbaka på mitt liv så inser jag att jag hade större problem då än jag har nu!

och då hade du ju problem då, och uppfyllde kriterierna

Fenren skrev:nej, det är ett krav att man ska ha problem av de kriterier man uppfyller... annars uppfyller man inte dem.

OK. Då kanske jag inte AS enligt din tolkning då. Jag anser inte mig ha så svåra sociala problem som vissa har. Psykologen var tom förvånad över hur väl jag kunde uttrycka mig verbalt vilket man inte ska enligt kriterierna. Men jag fick diagnosen ändå för psykologen ansåg mig ha annat som stämde in.

Problemet med problemet är att det finns så många olika problem man kan ha....

;-D

Jaha, eftersom det har blivit missförstånd i tråden vill jag markera att man givetvis kan ha problem utan att inse det själv. Av många olika skäl, från aspig blindhet (exempelvis för att folk i omgivningen oberoende av varandra får ständigt samma problem med en) till att man tror att saker "ska vara så" (motiga, ostrukturerade eller vad det nu kan vara) för att man inte har något att jämföra med.

Det råder också förbistring om vad man menar med "Aspergers syndrom" (som jag nog vill vidhålla är en psykiatrisk diagnos, än så länge*) gentemot "aspighet", "subklinisk Asperger" eller "aspergerdrag som i annat sammanhang kunde leda till diagnos".

Glad att Ugglan och weasley orkar artikulera saker även jag tycker (om man ser igenom språkförbistringen).

------------------------------------
* När den har ersatts med bara "autism" i DSM och sedan kanske ICD kommer nog en del av oss som behöver hjälp att falla utanför diagnosramverket hur man än tolkar det, och det är angeläget att diskutera.

Fenren skrev:

mikaleh skrev:fungerar i alla sammanhang

du har inte AS, då ett kriterium är att man ska ha problem

Sedan när har du, eller någon annan, kunskap och legitimitet att avgöra det grundat på 12 inlägg från en ny medlem på ett forum...? Nog för att jag har hört talas om dåliga utredningar, men din tog nog priset.

Det är också skillnad på att inte uppleva sig ha några problem, och att de facto inte ha problem... Min mor är ett ypperligt exempel på det.

Henkkalexi skrev:Sedan när har du

om man ska tro på personen i fråga så har denne inte AS, då man ska ha problem för att få en diagnos.

Henkkalexi skrev:Det är också skillnad på att inte uppleva sig ha några problem, och att de facto inte ha problem

ja, och för att avgöra det måste någon utomstående objektivt gå igenom vad man själv upplever och vad denne upplever. det är bland annat et utredarna gör.

kullan skrev:för psykologen ansåg mig ha annat som stämde in.

om din psykolog anser att du har drag som ställer till med problem för dig, så förstår jag inte varför du tror att jag skulle påstå något annat.

Zombie skrev:Det råder också förbistring om vad man menar med "Aspergers syndrom" (som jag nog vill vidhålla är en psykiatrisk diagnos, än så länge*) gentemot "aspighet", "subklinisk Asperger" eller "aspergerdrag som i annat sammanhang kunde leda till diagnos".

Ja och det här är ju inte helt lätt att bena ut (känns som ett ständigt pågående dilemma som mer eller mindre dyker upp i de flesta trådar). Nå, jag säger ibland "aspergerdrag" och menar med det rätt mycket asperger, men att personen ifråga inte gjort en utredning och då heller inte kan sägas ha aspergers syndrom, eller? Nej, så är det ju inte heller för givetvis kan man "ha" asperger även utan en utredning, något annat vore ju stört omöjligt, jag menar det förutsätter att man skulle "få" asperger. Och så mycket vet vi i alla fall, att AS är medfött. Ok, ta mig själv då, jag "hade" inte AS för tio år sen, trots att jag satt hos en privat psykolog i egen terapi och bla sa att jag ibland känner mig som en autist. Psykologen menade då att vi kan alla ha drag...Jag var inte på något sätt handikappad, jag fixade det jag företog mig (Dock endast studier, arbetslivet deltog jag så lite som möjligt i, varför det? För att jag inte ville eller för att jag inte fixade det?). Men funktionsnedsatt var jag inte då i den stunden i det livet jag levde då. Men vad tusan, jag hade ju AS då också, osynligt för alla och även för mig själv (kriterierna alltså, dessa kände jag inte till och jag tycker fortfarande att de är rätt svårapplicerbara).
Men visst, det går ju inte att säga att den och den har AS om denne inte genomgått en utredning...osv, så är det ju också.
Dock kommer de en ny grupp nu till vården, de som är utbildade och fram tills nu klarat sig rätt bra.

Fenren skrev:

Henkkalexi skrev:Det är också skillnad på att inte uppleva sig ha några problem, och att de facto inte ha problem

ja, och för att avgöra det måste någon utomstående objektivt gå igenom vad man själv upplever och vad denne upplever. det är bland annat et utredarna gör.

Vilken tur att du upplyser mig om det. Jag har ju själv absolut inte genomgått en utredning och har heller ingen som helst medicinsk och psykiatrisk utbildning och arbetslivserfarenhet...

Ugglan

Ungefär därför jag tycker man kan säga "vara aspig" eller liknande om den som inte har diagnos. Det säger lika litet om i hur hög grad man är det som "ha Asperger(s syndrom)" faktiskt gör, men riskerar inte att förväxlas med det. Men det lär vara en utopi.

Mycket vore dock vunnet om alla som inte inser att diagnos inte kan sättas bara för att man har dragen insåg det. (Bland annat att de som vill ha en ändring lättare kunde argumentera för det så att vi andra finge höra om de har några poänger.)

Zombie

Zombie skrev:Ungefär därför jag tycker man kan säga "vara aspig" eller liknande om den som inte har diagnos.

Ja, det är en bra poäng, trots det har jag personligen lite problem med den benämningen, jag får så mycket Stig-Helmerfördomar av benämningen "aspig" eller hon med djuren och det udda namnet vad det nu är...(Jag har ju absolut ingenting emot dessa men det kanske inte alltid är såna drag jag syftar på) Men återigen, här är det mina egna fördomar som ställer till det och skapar språkförbistring.

Tempel Grandin, just det.

Det verkar som att många nu för tiden vill ha en diagnos, att det är häftigt eller nått. Om man inte har problem i vardagen varför ska man då ha en diagnos? Själv så är jag inte så intresserad av diagnoserna dom satt på mig, vill bara få rätt hjälp, sen får dom kalla mig vad dom vill. Jag är inte mina diagnoser, mina diagnoser är en del av ett mycket större komplexare pussel.