plåtmonster skrev:Skulle nog säga att en stor del handlar om att hantera väldigt oväntade situationer. Det är inte så lätt eftersom det grundar sig i djupa kopplingar i huuvdet.

Precis! Och de kopplingarna handlar nog TROR JAG om var ens gränser för ens eget jag går.

weasley skrev:

plåtmonster skrev:Skulle nog säga att en stor del handlar om att hantera väldigt oväntade situationer. Det är inte så lätt eftersom det grundar sig i djupa kopplingar i huuvdet.

Precis! Och de kopplingarna handlar nog TROR JAG om var ens gränser för ens eget jag går.

Intressant det här med gränserna för ens eget jag, och hur det påverkar. Jag tror det ligger nåt i det. Men sen gäller det väl då att avgöra var ens gränser går, och hur man flyttar dem om de är felplacerade...

En annan sak är att ha en rimlig syn på andra, dvs varken förstora eller förminska andra jämfört med en själv.

Kimmelie skrev:

weasley skrev:

plåtmonster skrev:Skulle nog säga att en stor del handlar om att hantera väldigt oväntade situationer. Det är inte så lätt eftersom det grundar sig i djupa kopplingar i huuvdet.

Precis! Och de kopplingarna handlar nog TROR JAG om var ens gränser för ens eget jag går.

Intressant det här med gränserna för ens eget jag, och hur det påverkar. Jag tror det ligger nåt i det. Men sen gäller det väl då att avgöra var ens gränser går, och hur man flyttar dem om de är felplacerade...

En annan sak är att ha en rimlig syn på andra, dvs varken förstora eller förminska andra jämfört med en själv.

Tack Har inte själv lyckats formulera mig till något vettigt vetigt som skulle kunna likna ett inlägg, men tror att det ligger mycket i det här + Tenderlys inledning med den intressanta reflektionen i avslutningen på inlägget.

Tenderly skrev:
Hörde igår att amygdalan reagerar på obehag. När detta inträffar är det naturligt att UNDVIKA tex. platsen där obehaget har uppkommit! (för mig Kungsträdgården/Rosendals Trädgård så sent som igår den 8:e juni 2012)

Måste jag från och med nu känna mig ofri att besöka mina älsklingsplatser i Stockholm eftersom de nu plötsligt känns som mycket obehagliga platser där jag helt enkelt känner mig ovälkommen och faktiskt rädd på riktigt?



Amygdala (latin corpus amygdaloideum; svenska mandelkärnan) är två mandelformade delar av hjärnan, utgör en del av limbiska systemet, och tros ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning och därigenom spela en viktig roll för patologiska tillstånd som aggression, ångest, autism, depression, narkolepsi, paniksyndrom, posttraumatisk stress och olika fobier.
Information från yttervärlden - syn- och hörselintryck - kopplas i talamus om till olika områden av hjärnbarken beroende på vilken typ av stimulering det gäller. Sedan analyseras informationen vidare i en serie stationer i hjärnbarken. Gäller informationen yttre hot kopplas informationen vidare till amygdala där allvaret i hotet bedöms.
Information når amygdala även via en kortare och snabbare bana från talamus. Från amygdala aktiveras dels områden i hypotalamus, som kontrollerar autonoma förändringar som pulsökning och handsvett, dels ett område i mitthjärnan, som kontrollerar försvarsreaktioner som orörlighet, flykt och försvar.

Perception ... någon?

Motstå signalerna från amygdala är nog tipset. Krävs träning.

Jag tror inte det är möjligt, däremot kan man träna amygdala till att inte överreagera genom att lite då och använda sig av tillvänjning a.k.a. KBT!

Ett sätt att skriva in nya nervkopplingar kan vara att gå runt med tanken "när XX händer ska jag göra YY och inte Z". Och neuroceller tar till sig saker genom upprepning. Man kan också blunda och föreställa sig situationen, vilket lär aktivera spegelneurorna.

Fin bild!
Måste nog ta till mitt standardsvar när det kommer till den breda allmänheten: majoriteten av världens befolkning är idioter. Bara lära sig ignorera dem om man ska kunna leva ett någorlunda normalt liv.

weasley skrev:Det man saknar, TROR jag, är en känsla för var ens "jag" slutar. Då blir man osäker på sitt eget värde, sina egna tankar och sina egna motiv. Med ett starkare JAG (istället för ett jag?) har man lättare att sålla bort surtjommar och andra glädjesabotörer.

Varmaste TACK till dig Weasley för att sätta ljuset på JAGET genast när jag läste din fina beskrivning om jagets början och var JAGET slutar. Det är här jag tror att min oförmåga ligger när det gäller att snabbt etablera JAGETS berättigande gränsdragning gentemot eller i förhållande till ett annat JAG som av någon anledning INTE respekterar VÅRT JAG - och då blir det förmodligen följden att jag i ögonblicket av den totala (negativa) överraskningen inte kommer "till skott" att känna mig trygg i mitt eget jag och känslan att vara värdefull och därmed kunna försvara det egna jagets existens på ett hälsosamt och fast sätt.
Tack att du visat på en värdefull riktning att sträva till i att öva mig att bli på ett balanserat sätt medveten om JAGET och att kunna ta ett bra ansvar för att skydda JAGET.

"Keep thy heart with all diligence; for out of it are the issues of life."

Ville också samtidigt få framföra ett varmt och hjärtligt TACK till er alla som lämnat goda råd och det känns extra fint att även få uppskattande "feed-back" på bilden från trädgården!
En stor eloge till er alla! Alla era synpunkter har jag nogsamt noterat och tänkt på idag när jag gjorde en längre cykelutflykt till Tyresta Nationalpark och fann att det fortfarande kändes riktigt kul att fotografera - det händer så mycket ute i naturen under sommarhalvåret!
Tack än en gång Weasley för dina värdefulla synpunkter och att du ville dela av dina fina insikter! Jag uppskattar jättemycket dina rader här och givetvis alla ni andra som också skrivit så flitigt - Tack Plåtmonster och alla ni andra goa forumförfattare!
Nu önskar JAG er alla en helt underbar kommande ny dag med massor av fina upplevelser ni uppskattar och gillar!
Vänliga hälsningar

Tenderly

Tenderly,vilken fin bild! Det märks att du är en skicklig fotograf. Intressant läsning om amygdala också. Jag känner igen det från kurslitteraturen i våras.

Intressant tråd att följa.
Tyvärr råkar alla någon gång ut för självutnämnda gårdspoliser och andra som ska hävda SIN RÄTT oavsett de kränker andra människors gränser. När det väl händer är det lätt att känna sig förföljd av alla tänkbara översittare, men vid närmare betraktelse händer det sällan.

När det väl händer MINNS vi det i hela kroppen. Amygdala spelar tyvärr stor roll för inlärning av rädslor och minnet av aversiva händelser.

Ett eget exempel är när cykelstället utanför några företag/kontor var fullt och jag ställde cykeln på andra sidan gatan vid ett hyreshus. En kvart senare var jag på väg tillbaka för att hämta cykeln. Ut stegade en rabiat ordningsnisse som bevakade "sitt" cykelställ. Det dominanta och övertydliga kroppsspråket kändes hotfullt och att ignorera honom var för sent.

Amygdala hade redan skickat signaler till autonoma nervsystemet. Det är inte lätt att hålla huvudet kallt när amygdala härjar runt i våra hjärnor. Benen kändes som om de skulle vika sig. Gubben och översittaren mitt emot mig krävde konfrontation. Äckel, skräck och ilska blandat med den kränkande känslan av att någon våldför sig på mina gränser är svår att hantera. När jag var yngre mindes jag bara mobbningen i skolan och blev stum och orörlig av skräck varje gång något liknande hände.

Vinn tid, kattkvinna!
Jag hann tänka och värdera situationen och låta hjärnbarken leta efter någon lösning på situationen.
Gubbjävel, du har ingen rätt att kränka mig! tänkte jag.
För att markera att det inte var okej och visa att han kränkt mig, svarade jag: Engagera dig i något viktigare istället istället för att hoppa på okända människor!

Det visade sig vara ineffektivt då han bjäbbade vidare om att alla inte kunde ställa sina cyklar utanför "hans" bostad. Jag bytte strategi och svarade stadigt och lugnt. Det handlade om på sin höjd en kvart, om hämtning och lämning av nycklar och saker i området här, pekade jag. Han blev lite lugnare men det var lönlöst och enda alternativet var att leda cykeln och gå därifrån ( eftersom jag inte vågade cykla i det tillståndet).

Efteråt mådde jag dåligt minst en kvart efteråt. Jag kände mig skamsen och påhoppad med en skuld som inte var min. Om jag kan ignorerar jag typerna även när amygdala härjar runt. Om det redan är för sent kan jag nästa gång göra som du skrev Weasley, vända på frågan och konfrontera honom/henne med VEM ÅR DU ATT...

Så fort man känner reptilhjärnans amygdala spöka så gäller det att bromsa de signalerna.

plåtmonster skrev:Så fort man känner reptilhjärnans amygdala spöka så gäller det att bromsa de signalerna.

Skulle gärna uppskatta tips på det om någon har dem. Går själv från 0-100 på sekunden.

Tenderly: Underbar bild! Blir sugen på att ta med mig kameran ut och fota i Botaniska och fylla på mitt naturbilds-lager som min dator åt upp i en hårddisk krasch.

Nihilith skrev:Skulle gärna uppskatta tips på det om någon har dem. Går själv från 0-100 på sekunden.

Att stå ut med stunden och känslan av äckel och geléartade ben, vänta in och vinna tid. Det är svårt, men det brukar lätta en aning om man låter vågen av äckel stiga till max, för att sedan sjunka en aning. Då går det lite lättare att tänka och välja hur man ska handla. På så sätt lyckas jag att slippa bli helt stum och förlamad.

Att hantera en instinktiv och ofrivillig amygdalareaktion som går blixtsnabbt är svårt, ja omöjligt.
Det är bättre att lära sig hantera följderna istället.

kattkvinna skrev:

Nihilith skrev:Skulle gärna uppskatta tips på det om någon har dem. Går själv från 0-100 på sekunden.

Att stå ut med stunden och känslan av äckel och geléartade ben, vänta in och vinna tid. Det är svårt, men det brukar lätta en aning om man låter vågen av äckel stiga till max, för att sedan sjunka en aning. Då går det lite lättare att tänka och välja hur man ska handla. På så sätt lyckas jag att slippa bli helt stum och förlamad.

Att hantera en instinktiv och ofrivillig amygdalareaktion som går blixtsnabbt är svårt, ja omöjligt.
Det är bättre att lära sig hantera följderna istället.

När jag läste vad du skrivit i går kände jag mig frågande. Efter att ha träffat en psykolog så blev allt klarare. Att ändra betingningen på en situation, göra den positivt istället för negativt laddad. Att ta kontroll istället för att enbart fly. Ska bli intressant att se hur de kommer att omsättas i realiteten.

Mycket vacker bild, som sagt.

Jag känner igen mig i att råka ut för människor som belägger mig med skuld. Efter ett års terapi har jag börjat kunna se på situationen med lite mer distans och utan att automatiskt vältra mig i skam och skuld. Jag misstänker att det faktiskt ofta inte handlar så mycket om dig eller mig, utan om de här personernas egna narcissistiska försvar. De klarar inte av att ta itu med sin egen skit, så de projicerar allt det fula på andra - företrädesvis på sådana som råkar trampa över deras egna snäva och ensidiga gränser. Någonting i vårt sätt att vara - kanske särskilt våra mer livsbejakande sidor när vi råkar ha fräckheten att sticka ut från mängden utan att skämmas - skrämmer skiten ur dem helt enkelt. Eller får dem att känna sig dumma själva på något sätt, hotar deras position eller de värderingar kämpar så hårt för att passa in i för att de alltid trott att man måste. Tough shit.

Undrar vad som skulle hända om du lugnt och artigt svarade något i stil med "Oj, det var ju tråkigt att du tar så illa vid dig, men det finns ingen anledning att vara otrevlig"... Gärna levererat med ett överseende och tålmodigt leende och tonfall.

Tintomara Ariadne skrev:Mycket vacker bild, som sagt.

Jag känner igen mig i att råka ut för människor som belägger mig med skuld. Efter ett års terapi har jag börjat kunna se på situationen med lite mer distans och utan att automatiskt vältra mig i skam och skuld. Jag misstänker att det faktiskt ofta inte handlar så mycket om dig eller mig, utan om de här personernas egna narcissistiska försvar. De klarar inte av att ta itu med sin egen skit, så de projicerar allt det fula på andra - företrädesvis på sådana som råkar trampa över deras egna snäva och ensidiga gränser. Någonting i vårt sätt att vara - kanske särskilt våra mer livsbejakande sidor när vi råkar ha fräckheten att sticka ut från mängden utan att skämmas - skrämmer skiten ur dem helt enkelt. Eller får dem att känna sig dumma själva på något sätt, hotar deras position eller de värderingar kämpar så hårt för att passa in i för att de alltid trott att man måste. Tough shit.

Hej Tintomara Ariadne!
Läser din insiktsfulla analys och känner igen detta med "personernas egna narcissistiska försvar" - Du träffar så helt rätt eftersom personen ifråga dessutom inflikade på ett något överlägset sätt "även jag fotograferar" vilket på något sätt kanske vagt antyder att mitt intensiva sätt att fotografera med kanske även rätt orginella kläder gjorde nog förmodligen mig till en person som Du så väl beskriver" kanske särskilt våra mer livsbejakande sidor när vi råkar ha fräckheten att sticka ut från mängden utan att skämmas" - detta är nästan exakt på pricken hur jag nu kan åter-se händelsen från ett avstånd och välbehövlig tanke-distans, till det som då inträffade!
Jag kände mig verkligen på något sätt livs-bejakande i att ge mig i kast med att våga med hela min varelse om möjligt fånga något av den överväldigande skönhet jag kan se i en endaste blommas förunderliga kalk med kronblad och mängder av funktionella detaljer som också är sköna att skåda, och visst jag kände mig verkligen positivt inställd till allt levande i det ögonblicket, när detta mycket oväntade och negativt obehagliga angreppet kom som en "blixt från klar himmel" och träffade mig rakt i mitt totalt oskyddade inre, från denne till synes välvårdade ca. 30-årig och även propert (dyra märkes-kläder) klädd man, som var ca. 170-lång, med snyggt smålockigt välvårdat och kortklippt hår!
(Jag kan fortfarande se honom framför mig!)
Jag vill givetvis förlåta honom och han har nog ingen aning om HUR ONT det gjorde i mig ett antal dagar efteråt och med er fina hjälp här - ett riktigt riktigt stort TACK till er alla - har jag kommit vidare och sakteliga bygger upp ett slags beredskap på kommande inte helt positiva genmälen och överraskningar som vi alla från dag till annan kan tänkas råka ut för!
Varmt tack till dig Tintomara Ariadne för att du tog dig tid att lämna dina värdefulla synpunkter här!

Önskar både dig Tintomara Ariadne och er alla här en helt underbar fortsättning på denna unika och kortkorta sommartid!

Vänligaste hälsningar

Tenderly

Åh, tack detsamma! Jag behövde faktiskt själv just nu bli påmind om precis det jag skrev, efter att ha råkat ut för skuldbeläggning från en kollega (jag råkade bli för entusiastisk på ett seminarium). Mina innerliga sympatier till dig! Sådana som du får mig att se på mig själv med ljusare ögon, för det är ju just när man är helt uppslukad av att leva som man blir tillplattad så där. I ditt fall för att du bejakade skönheten och delade med dig av den till oss andra!

Hej tenderly!
Jag kan inte säga "jag vet precis hur det känns", för man kan ju aldrig sätta sig in i en persons känslor till 100%. Men jag TROR jag vet hur det känns.
I går skulle jag gå och handla och hade sällskap av AK, en tjej ur "personalen" på mitt satellitboende. Hon hade sin cykel med sig. När vi kom fram till trottoaren utanför affären och AK precis skulle parkera sin cykel (vi var mitt inne i ett samtal), plingade någon. Vi makade på oss, och förbi (på trottoaren) cyklade en surgubbe. Vi stod absolut inte i vägen och HADe ju flyttat på oss, men ändå var han tvungen att väsa: "Jag behöver faktiskt OCKSÅ parkera min cykel!"
"Ja, parkera på du," sade AK avmätt, medan jag stod och kippade som en fisk.
I affären fick AK en mördande blick av surgubben.
Jag mådde illa och kände obehagskänslor i hela kroppen.
Tyvärr vet jag inte vad man kan göra när sådana där glädjedödare dyker upp. Jag skulle själv behöva tips.
Men jag hoppas att du vågar fortsätta fota, för ditt foto är jättefint!

Jo, förresten. Jag tror att du kanske är en människa med emotionell överkänslighet. Och det är inget man behöver skämmas över!

Numera skiter jag i dom. Om dom är påstridiga kontrar jag med en fråga dom inte förstår, då brukar dom ge sig.
Alternativt skiter jag bara i dom även om dom fortsätter tjöta, ibland får man ignorera enfaldiga människor med enbart tystna.

tenderly skrev:/.../ en speciell kategori av människor; som oväntat och helt plötsligt stannar upp och tar på sig rollen att vara självvalda ”ordnings-poliser”/”tillsyningsmän/kvinnor” och utan förbehåll utdelar ett fördömande ”tings-rätts-beslut” och kriminalisera DITT handlande i ett sammanhang, och helt frankt tala om för dig vad du SKALL INTE GÖRA, på ett visst sätt!
Deras argument är ofta – för tänk om ”ALLA SKULLE GÖRA SOM DU” hur skulle det då se ut?
Plötsligt har jag gjorts till någonslags obehaglig kriminellt-avgrunds-exempel, på mänskligt felbeteende, och dessutom har jag blivit skuldbelagt till den grad att jag rent teoretiskt blir bärare av allas potentiella felsteg/försyndelser genom argumentet ovan?

/.../

Jag är en stark anhängare av personlig utveckling och just frågan what kind of world would this be, if everyone in it was just like me? (courtesy of +Brian Tracy) utgör i mångt och mycket grundbulten i mitt moraliska kompass. Jag har svårt att tänka mig en bättre vägledare än denna frågeställning – och det gäller alla aspekter av hur man bör leva sitt liv.

Om du inte kan förlika dig med det faktum att du agerar och reagerar sub-optimalt i olika situationer i din vardag så tror jag att du har mycket bättre utdelning av att fokusera på just det problemet – istället för "att försöka komma på fiffiga sätt knäppa dina medmänniskor på näsan" (även om du, mot förmodan, lyckas med ambitionen kommer du fortfarande befinna dig på status quo utvecklingsmässigt). Fokusera istället på att vara brutalt ärlig mot dig själv utan att låta det bli en begränsning i tillvaron. Brutal ärlighet är ett absolut krav om du vill undvika att hamna i fällan av att "tillämpa rätt lösning på fel problem" (indirekt kasta bort ditt liv på bortkastade ansträngningar).

Om någon säger till mig "animal, du är tjock, ful, äcklig och motbjudande, du har fullkomligt undermålig självdisciplin och dina – tämligen skrattretande – 'prestationer' är inte ens värda luften du andas, det finns inte en chans i helvetet att dina s.k. 'ansträngningar' kommer resultera i ett nettobidrag till mänskligheten (a.k.a. handen som föder dig)!" så svarar jag

animal skrev:Tack för din sakliga och uppriktiga feedback, du har förmodligen gjort en korrekt analys i alla dina påpekanden! Tyvärr förmår jag inte ge upp och sluta försöka, till följd av min bristfälliga natur, även om jag inser att mitt bästa förmodligen inte är gott nog. Jag hoppas du kan finna förlåtelse för just denna svaghet hos mig och må ljusets välsignelse vara över dig!

Hur skulle det vara att testa mitt approach några veckor, istället för att välja "den enkla vägen" genom att lyfta över skulden till dem som påpekar dina svagheter? Otänkbart? Tjaa.. Förmodligen, men förhoppningsvis inte!

Alternativt "Må den bristfälliga insikten vara din ledstjärna"

Den som hackade visst inte omständigheterna, men då kan man å andra sidan fråga om man har lov att gör X osv.

tenderly skrev:även om jag tycker att folk beter sig burdust med en ”jag först”-mentalitet på gatorna, tunnelbanan, pendeltågen och bussarna och i affärerna när jag rör mig i Stockholm till skillnad från hur smidiga och vänligt artiga människor var i London som är en nio miljoners stad!

Jag känner igen mig i hela din upplevelse, och det är jobbigt när platser blir "förstörda". Jag upplever ochså att människor i det offentliga rummet är jäkligt mycket otrevligare i Stockholm än på någon annan plats och i någon annan större stad (något jag diskuterat med min psykologkontakt som ger mig medhåll). Hur som helst, ibland blir jag galen och fräser ifrån rejält åt personen ifråga, men då blir jag också så påverkad av det att det inte känns så mycket bättre för det. Ignorera och låta det rinna av mig är svårt, det går bara om jag kan betrakta det hela som en bisak och försöka fatta att det är den personen som har problem. Precis som Weasly menade. Men först måste jag resonera om det hela, älta det fram och tillbaka med min omgivning, i första hand med min sambo, hålla på och psykologisera och fundera på varför personen sa så och varför denne betedde sig så och så osv.

Jag har precis beställt boken "Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" av Hägglund och Dahlin, 174 kr på nätet. Och jag hoppas kunna bli lite klokare av den.

Du är bra på att fota, så bra att du skulle kunna dra in en slant på det, men det kanske du redan gör!