Jag vill hemskt gärna ha barn en dag. Jag trivs med barn, antagligen pga att jag har ADHD. Barn brukar gilla min spontanitet och lekfullhet. Men. Jag är väldigt orolig att det inte räcker hela vägen.

Mitt ex påpekade att det kan vara svårt för mig att vara förälder, ett uttalande som jag nu hakat upp mig på och inte kan släppa. Vilket visar att det redan har blivit svårt, trots att mitt föräldraskap än så länge enbart är teoretiskt.

Så. Hur mår alla era barn? Vari ligger problem relaterade till AS och går de att arbeta bort/undvika?

Vill inte skaffa barn som inte uppskattar att jag satt dem till världen. Då får det hellre vara.


Moderator Alien: Avknoppad från tråden: vilka-har-barn-t3328.html

Mea skrev:Jag vill hemskt gärna ha barn en dag. Jag trivs med barn, antagligen pga att jag har ADHD. Barn brukar gilla min spontanitet och lekfullhet. Men. Jag är väldigt orolig att det inte räcker hela vägen.

Mitt ex påpekade att det kan vara svårt för mig att vara förälder, ett uttalande som jag nu hakat upp mig på och inte kan släppa. Vilket visar att det redan har blivit svårt, trots att mitt föräldraskap än så länge enbart är teoretiskt.

Så. Hur mår alla era barn? Vari ligger problem relaterade till AS och går de att arbeta bort/undvika?

Vill inte skaffa barn som inte uppskattar att jag satt dem till världen. Då får det hellre vara.

Det kommer punkter för varje förälder oavsett om de har ett sk funktionshinder eller inte, då de känner sig otillräckliga.
Jag tror snarare tvärt om mot din frågeställning att jag är en bättre förälder än många. För jag är medveten om mina brister på vissa punkter, och arbetar med dem. Hon är oändligt älskad, av både mig och andra.
Att jag sen är slarvig som fan, hellre köper nya kläder än o tvättar ofta - o har svårt att passa tider känns okej då.. Man kan inte vara perfekt i allt

lasseivägen skrev:Ett barnbarn på 5 månar.

Kanske skulle starta en tråd med vilka som har barnbar, men tror den blev ganska kort.

Eller en tråd me ->Vilka som inte har=) Jag blir ju stressad av att se alla i sina familjeliv här. Snart om några år är man medelålders, och har fortfarande inte träffat någont intressant kvinna man vill dela sitt liv med samt tänkas vilja ha en unge med på väldigt väldigt länge.

Kunde ha haft båda mina GF ville ha men jag vågade inte då jag varit mobbad hela mitt liv och
barn ser sånt när de hälsar på hos kompisar och de börjar mobba barnet. Socialt arv

adhderic skrev:Kunde ha haft båda mina GF ville ha men jag vågade inte då jag varit mobbad hela mitt liv och
barn ser sånt när de hälsar på hos kompisar och de börjar mobba barnet. Socialt arv

Jag skulle varit rädd för att mitt barn skulle ärva mitt AS, men jag visste inte om att jag hade det då. Har man AS, så är det stor risk för mobbning.

Men det sociala arvet tror jag inte på, min dotter hade hem kompisar men inte blev hon mobbad för det. De var ju kompisar med henne för hennes skull, inte för hennes föräldrars skull. De som inte var hennes kompisar var ju aldrig hemma hos oss.

Det skulle vara intressant att veta vilka problem man kan få som är AS relaterade. För även om alla föräldrar kan få problem så tror jag att det blir jobbigare då man har ett funkt. hinder.
Har funderat på detta endel. Är jag verkligen en lämplig förälder?
Trots allt har många AS personer bristande ork. Vet heller inte om mitt omdömme är tillräckligt bra. Hur vet man egentligen det? Jag kan få jobbiga tankar om att jag ångrar mig när ungen kommit ut eller att jag känner att jag inte fixar det. Vad gör man egentligen då?

Klart aspergare klarar av att vara föräldrar, vissa är inte lämpade till det men å andra sidan så är inte alla NT det heller.

Jag har inte barn men jag har en otroligt aspig förälder och ser inte det som något som försvårar något. Tror att ett aspigt barn kan må bättre av att ha en aspig förälder. Jag hade tyckt det varit trist med två NT-föräldrar.

Alien skrev:Jag skulle varit rädd för att mitt barn skulle ärva mitt AS, men jag visste inte om att jag hade det då. Har man AS, så är det stor risk för mobbning.

Det ska man inte vara rädd för, aspergare har funnits i alla tider tror jag och fyller en funktion. Man kan hjälpa barnen lära sig sociala regler och allt annat tjafs som krävs för att passa in.

Desto fler aspergare desto fler anpassningar efter hur aspergare fungerar och det är helt plötsligt ett funktionshinder för betydligt färre.

Lär barnet de sociala spelreglerna med pedagogik, inte med "formning" som funkar bra på NT. Samt lär barnet att slå folk på käften, för när man läser om mobbning så verkar det vara den enda metod som verkligen sätter stopp. Om inte skolledning mm gör det.

I övrigt, var medveten om dina brister och försök att hantera dem. Nattsömnen de första åren är väl det som ryker..

Jag har tre barn och visst är det skittufft. Det är det.
Men - det är värt det tycker jag och jag tror inte mina barn har det värre än de flesta andra... Visst är jag slarvig hemma och ser inte/orkar inte fixa allt hela tiden, men det tror jag inte barnen dör av och det viktigaste är att man visar barnen att man älskar dem!
Det kanske en del NT-föräldrar glömmer bort tom mitt i alla aktiviteter de har och alla långa dagar med jobb och dagis/skola/fritids...

Vår son tror vi har AS också.
Finns en hel del som talar för det.
Men det är vädigt bra för honom att jag är lika för jag förstår oftast precis varför han reagerar som han gör och vad han behöver då.
Om han t ex får ett utbrott för nånting som andra inte kan förstå så vet jag varför och ffa vad vi ska göra och inte göra. Min man försöker prata med honom, övertala honom, blir arg, ställer krav osv... Vilket såklart bara gör allt ännu värre!
Bästa är att bara låta honom vara tills han lugnar sig och sen när han är som vanligt eller nästan som vanligt igen säga några ord om det, men inte för mycket. Säger man för mycket så blir ha förvirrad eller upprörd igen.
Och jag känner igen mig så mycket sen jag var liten...
Vår äldsta dotter som är två år äldre är klart NT däremot.
Den yngsta är för liten än.

Varför skulle inte vi med as klara av att vara föräldrar? Allt är ju upp till en själv om man vill har barn eller inte sen om man ha ett funktionsnesättande hinder betyder ju inte att vi är sämre föräldrar. Bara för att "Olle" 27 har reumatism eller "Greta" 36 är döv gör ju inte de dem sämre föräldrar så varför skulle vi med as eller fler bokstavskomp. göra oss till "sämre" föräldrar.

Jag har en liten dotter på 4 år och hon är det bästa som hänt mig. Jag älskar henne över allt annat och jag vet att hon älskar mig precis lika mycket. Visst vissa dagar är det jobbigt tex när det är trotser , men vilken förälder tycker inte de oavsett med eller utan futktionshinder?

Jag skulle vilja ställa frågan såhär istället.

Vem klarar av att ha barn?

Jag bestämde mig när jag var 32 och plötsligt var gravid.
-Jag skulle ju minsann ALDRIG! Ha barn.
Det blev 2 pojkar.
Jag ammade dom länge och älskade dom mera en livet själv.
När dom var mkt små gick dom hand i hand till skolan. Den stora en stenklar aspies.
Båda klassens ljushuvud!
Dom har tvärtom varit mycket självständiga.
Vist har det provats droger och festats en del runt tonnåren. Men dom kommer alltid och berättar för mig. Om lycka och svårigheter.

Visst älskar man att prata om sina barn!?

Klart du skall skaffa barn! Dyker det upp problem får du väl be någon om hjälp.
Precis som alla andra föräldrar.

Ja och nej skulle jag vilja hävda. Vissa AS-problem är svåra att hantera när man får barn, vare sig det själva är AS eller NT. Att vara förälder ställer en del krav på flexibilitet och barn är periodvis både högljudda och kladdiga. Man kan inte räkna med att få sova ordentligt och det blir rätt körigt i längden om man inte kan komma ihåg vad man ska handla eller hur länge sedan det var barnet åt. Sådant kan man dock fixa med ordentligt struktur.

Om man har en bra andra förälder till barnet kan man ofta kompensera för varandras brister. Men av egen erfarenhet kan jag säga att om man hamnar ensam med barnen (hel- eller deltid), då kan arbetsbördan bli övermäktig.

Mea skrev:Vill inte skaffa barn som inte uppskattar att jag satt dem till världen. Då får det hellre vara.t3328.html

Du kan aldrig veta om barnet uppskattar sitt liv innan det är för sent. Jag anser att om det finns anledning att tro att barnet kommer få ett sämre liv än medel så ska man undvika att skaffa barn. Ett medelsvensson liv är inte så bra egentligen och föda barn som måste genomlida ett ännu sämre liv anser jag vara omoraliskt. Om mina föräldrar hade övervägt hur bra föräldrar de egentligen skulle bli innan jag föddes hade jag kunnat undvika ett liv av lidande.

Utan att vara negativ utan bara ärlig.. Hade jag vetat om min diagnos hade jag inte skaffat barn, så är det. Nu gjorde vi det ändå och min fru trodde, som de flesta kvinnor verkar tro, att jag skulle mogna eller bli vuxen när jag blev pappa. Så kommer inte att ske, diagnosen, id est min personlighet, är som den är.

Jag älskar mitt barn som är det finaste jag har och jag ångrar inte, per definition, att vi skaffade barn men, och det är ett stort men, livet hade varit mycket enklare utan. Vissa saker fungerar inte bara. Tålamod är inget jag har i överflöd, detta kräver barn. Som enstöring har jag inget umgänge alls, det blir mycket hemmatid och barn vill leka med kompisar. Med bara föräldrar närvarande blir barn understimulerade vilket kräver stora mängder tålamod och lugn; funkar inte med AS.

Detta älskade barn blev en stor börda för min fru som får ta hand om det mesta. Det tar slut på hennes energi vilket påverkar vårt samliv negativt. Tänk på din partner och ta hänsyn till dennes åsikter och funderingar, ni är två som skaffar barn glöm inte det.

I mitt fall var inte barn en bra sak att skaffa, det kanske funkar bättre för andra. I AS ligger ljudkänslighet, stresskänslighet och dåliga sociala egenskaper, fungerar det med barn? I mitt fall nej. Tänk några gånger innan ni bestämmer er, andras barn är inte samma sak som egna. Jag fungerar bra med barn när jag kan gå ifrån när jag vill, det kan man sällan som förälder.

Har du någon kontakt med psykiatrin så tyckar jag att du ska prata med dem och höra vad de anser din diagnos/personlighet vara förenlig med.

Skaffa inte barn bara för skaffandets skull eller för att barn är söta, barn är tidvis små monster också, fixar du det? Har du tålamod så det räcker med ADHD? Kan du kontrollera det så visst men tänk efter ordentligt innan. Det är mitt råd som AS förälder.

Blashyrkh skrev:Nu gjorde vi det ändå och min fru trodde, som de flesta kvinnor verkar tro, att jag skulle mogna eller bli vuxen när jag blev pappa. Så kommer inte att ske, diagnosen, id est min personlighet, är som den är.

Just den situationen hör jag väldigt ofta om i asperger sammanhang. Här t.ex.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 151668.svd
Helén suckar. Hon funderar mycket på sitt dilemma: Nils kan inte hjälpa hur han beter sig. Samtidigt vägrar hon att anpassa sig till döds. Dessutom vet hon efter alla kontakter med andra anhöriga: Personer med Aspergers syndrom förändras inte. Hon säger att den insikten gjort det mycket lättare - men också att ”det inte finns någon framtid”. Allt kommer ju att fortsätta likadant.

Det var precis så min uppväxt var också. Min pappa verkade anta att han skulle kunna anpassa sig till ett liv som familjefar och försökte fullfölja sin pappa roll när jag var liten. Men efter några år tycktes han ge upp och började isolera sig på jobbet i stället och la över allt ansvar på mamma. Hon hatade honom för det, blev bitter och började dricka. Så behöver det inte nödvändigtvis bli för alla familjer med aspergers men jag ser den berättelsen så ofta att man bör tänka efter väldigt noga innan man ger sig in i det livet.

Erathe skrev:Så behöver det inte nödvändigtvis bli för alla familjer med aspergers men jag ser den berättelsen så ofta att man bör tänka efter väldigt noga innan man ger sig in i det livet.

Det är precis vad jag menar. Alla individer är olika och AS kan se lite olika ut för alla men vissa saker gäller för alla och en av de sakerna är att man inte förändras. Just den saken är nog en av de saker som påverkar förhållanden mest av allt. De flesta normalstörda har en tendens att tro att man kan förändra sin partner och de flesta NT kan förändras med lite tid och ansträngning men det gäller inte för de flesta Aspergare. Många tror att barn förändrar människor och det gör de, frågan är bara på vilket sätt. Det mesta jag har läst om AS-föräldrar är att de 'ger upp' efter några år. Barn förändras snabbt upp till en viss ålder, rutiner går inte att hålla och det som gällde i förra veckan gäller inte nästa. Barn är ombytliga, det är inte AS.

Jag känner igen mig i att dränka sig i jobb. Det gör jag också när jag inte vet hur jag ska hantera familjelivet. Det är en enorm påfrestning för partnern som får ta hela bördan ensam. Det sociala livet på jobbet eller fritiden kräver så mycket av en Aspie att det inte finns någon energi kvar till barnen i många fall.

En annan föräldraaspekt är att jag märker själv hur mitt barn tar avstånd från mig. Den lilla förstår inte de snabba humörväxlingarna eller vad som utlöser dem och jag kan inte förklara. Detta var ingen rolig upptäckt och det oroar mig. Många barn till AS-föräldrar uppger att de inte kom överens under barndomen och tonåren, de säger att de inte kände sig älskade och att föräldern var frånvarande och inte brydde sig eller bara var arg hela tiden. Så är det oftast inte men det upplevs så av barnet. En AS tar gärna avstånd från alla situationer den inte kan hantera och då upplevs man som avvisande.

Att skaffa barn kan vara jobbigt för två neurotyper men det är garanterat jobbigt för en AS och en NT. Det måste man vara beredd på, ta reda på så mycket ni kan innan ni planerar barn så kan det gå att lösa trots allt. I det mesta när det gäller AS så är planering A och O, inte minst när det gäller att bilda familj. En Aspie kan reagera på de mest oväntade sätt när en liten kommer till världen och tyvärr är det vanligaste att ta avstånd från barnet när man inte vet hur man ska hantera de snabba växlingarna hos ett växande barn vars världsbild förändras från dag till dag. Fundera mycket över trotsåldrarna och hur dessa ska hanteras (som om någon förälder vet det )

Jag vidhåller att det inte är att rekommendera barn i en AS-familj men det är inte omöjligt om man är förberedd ordentligt. Finns det minsta spricka i förhållandet så bör ni inte skaffa barn. Hur AS-föräldern är är egentligen oväsentligt, det viktiga är hur stabil NT-partnern är för det är detta som kommer att vara avgörande. Detta är vanligt i en 'normal' familj men det förstärks tusenfallt i ett NPF-förhållande.

Tråkigt att höra att du uplevt det så jobbigt...
Men kanske är det värre för män med AS?
För mig var det en stor dröm att få egna barn och dessutom ett stort intresse i det hela..
Det är tufft som sagt men jag ångrar mig inte och tror faktiskt inte att mina barn lider.
Sen har det undelättat enormt att deras far alltid skött inhandling och även mycket matlagning.

Jämfört med arbetslivets sociala krav och påfrestningar så är livet med barn ingenting för mig!
För mig är det klart att föredra framför att förväntas fixa ett socialt yrkesliv varje dag som en NT. Jag har fått diagnos NU vid 32 år så jag har ju trott mig vara som alla andra och haft samma krav och förväntningar på mig själv och av andra också.

Jag har inte upplevt det så tufft som Blaskyrkh, har två som numera är tonåringar.

Det är nog väldigt olika för alla skulle jag tro. För mig är det jobbigt av flera anledningar men diagnosen ligger i grunden. Jag kan tänka mig att vissa AS blir utmärkta föräldrar men vad jag vill komma till är att man inte vet i förväg och därför bör man ta reda på så mycket som möjligt innan för att vara beredd på det värsta.

Nä, tycker inte man ska skaffa barn om man har AS.

SwordlessLink skrev:Nä, tycker inte man ska skaffa barn om man har AS.

Varför inte?

Har du inte förstått än att det finns väldigt stora skillnader mellan olika Aspergare, alla fungerar inte likadant, tvärtom, alla fungerar på olika sätt!

Vet en tjej (med AS) på bara 27 år som på egen hand skaffat tre barn.
Den första fick hon när hon var 20/21.
Jag får intryck av att hon är en bra förälder och barnen är hennes allt.
Vi finns faktiskt vi som trivs bra hemma och med våra nära och kära och som verkar precis som alla andra... Men vi får kanske stora problem när det kommer till det sociala i arbetslivet tex. Det är då jag har kraschat iaf.
För det är en stor skillnad på de kraven jämfört med att bara vara med sina egna familjemedlemmar.

Jag tycker att även folk med funktionshinder har rätt att skaffa barn men samtidigt känns d fel att utnyttja bidragssystem o dyl för att kunna försörja dom o sig själv för att man inte klarar "arbete på öppna (stängda!) arbetsmarknaden".. Svårt.