Jag försöker vara vänlig och lagom.
Men borde för det mesta hålla käft.
För jag verkar vara en irriterande person.

Men en sak är bra med mig. Jag är en envis jävel.
Och skiter i att störa mig på andra.
Stör mig mest på mig själv.

Jag har den där äckliga mentaliteten att alla ska gilla mig.
Om jag trampar någon på tårna kommer det bara komma tillbaka än värre, och då kommer jag ta åt mig något enormt, så jag ser mig för.
Fast det har förhoppningsvis mer med social fobi än AS att göra, och jag önskar innerligt att jag ska jobba bort den osäkerheten och rädslan i framtiden.

Några har skrivit sådant som jag känner igen mig väldigt mycket i.

Jag håller mig för mig själv och går aldrig ut, så jag är liksom aldrig med om något. Då blir det väldigt svårt att småprata och lära känna människor.
Om någon på jobbet frågar varje måndag vad man gjort under helgen måste man ju antingen hitta på något eller svara "Ingenting." Inget av det är ett bra alternativ enligt mig.
Att hitta på vita lögner om vad man gjort och sen också hålla reda på när man sagt vad så att man inte upprepar samma sak hela tiden är bara jobbigt och energikrävande.
Svarar man att man inte gjort något ses man som tråkig alternativt att man "dissar" och försöker förmedla att man inte vill att den som frågar ska bry sig. I slutänden leder det till att den som frågar inte bryr sig om en alls, och då känner i alla fall jag mig utanför oftast eller att det helt enkelt blir konstigt stämning då jag känner av att de andra inte vill ha mig där.

Det krävs att andra tar initiativet att tilltala och prata med mig, och att hålla konversationen(dock inte alls lika mycket när jag känner personen väl) och kontakten vid liv.
Min närmsta kompis älskar att prata om sig själv och sina problem, medan jag föredrar att lyssna mycket och kommentera eller prata lite. Men hon bollar även över frågor och lyssnar när jag pratar, och därför funkar min kontakt så bra med henne.