Liftarens Guide till AS:-)
37 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Nu har jag sovit och fick bara lust att finslipa hela texten lite. (Har svårt att göra nåt halvdant.)
Autism och Asperger Syndrom: "De Små Professorerna"
Ett av de mest facinerande uttrycken för några former av autism och Asperger Syndrom är känd som ’Den Lille Professorn’-syndromet. Av någon konstig anledning växte några upp och blev professorer på riktigt! Vem kunde ha anat det?
Ta med ett anteckningsblock, det blir prov
En av de vanliga standard-egenheterna en Aspergare har är att kunna utrymma ett helt rum med en föreläsning om ett av sina favoritämen. Om någon nämner, ens i förbigående, ett ord eller koncept som vagt berör Aspergarens specialitet, kommer denne och de i närheten förmodligen att översvämmas med en komplett nedladdning av Aspergarens mentala minnesfil i ämnet.
Många vuxna Aspergare har till någon grad lärt sig att hålla igen lite, eller iallafall försöka läsa av motpartens intresse innan man öppnar dammportarna. Den Lille Professorn å andra sida saknar nödvändig erfarenhet eller möjlighet att bry sig och kommer att fortsätta prata efter att offret lämnat rummet och fortsätta i rikting mot nästa varma kropp i närheten för att fortsätta lektionen. Det innebär att det är ofta ett husdjur som får höra slutet på föreläsningen.
Nu är det ju så att De Små Professorena inte alltid är bra på vad det vet, och de är inte alltid kunniga inom vad de har memorerat. En del av dem är bra på att fixa saker och har verklig erfarenhet av sina specialintressen, medan andra bara repeterar vad de har hört eller läst. Inte alla små professorer forskar. Några extrapolerar eller fantiserar utifrån disparata delar från den helhet de framställer. Resultatet är dock inte det vanliga barnsliga babblet. Det finns en logik, form och tankeprocess inblandad, så långt som att barnet faktiskt skulle kunna rita ett diagram som inte bara verkar vara vettigt, utan även skulle kunna halvt övertyga en kunnig vuxen att de har missat någonting.
Tryck på paus-knappen är du snäll
Det är sant att normala barn också tjatar om sin senaste fascination, om det så är den senaste Disney-grejen, ett datorspel, eller skorna de fick i julklapp. De Små Professorerna gör samma sak, men det som skiljer dem är att de gör det på en högre språklig nivå, skarpsinnigare och med större pålitlighet, i så hög grad att forskare har sagt att barnen verkar vara robotar, eller imitatörer.
Ask Alice*
*[Ur 'White Rabbit' av Jefferson Airplane -> Alice i Underlandet -> LSD-trippar -> Synestesi]
De Små Professorerna skiljer sig mot de klassiska Kanner-autisterna genom att de är väldigt intresserade av synintryck, ljud, ytor med struktur, färg och mönster. Så mycket att de kan bli väldigt irreterade om de finner något av dessa överväldigande eller bara onödiga. Den sensoriska intensiteten från många vuxna och barn av den neurotypiska sorten leder till många knepiga situationer. Färger kan ha struktur och ljud för ett Asperger-barn. Mönster och kläder kan ha smak. Ljud kan fylla hela deras medvetande så att de känner sig pyttesmå och på väg att krossas. När de blir överväldigade kan de börja med tvångsbeteende eller bli utagerande, vilket ofta leder till att sådana barn blir diagnosticerade med OCD eller ADD istället för, eller innan, de får korrekt diagnos.
Var är mina kalsonger med lok på?
En del Små Professorers specialintressen är så all-uppslukande att de måste äta på tallrikar kopplade till sitt intresse, äta mat som är formad eller har ett mamn som liknar fascinationsobjektet, och sover gärna kramandes sin favoritmodell eller bok som har med intresset att göra.
Den här intensiva nivån av interesse för fakta, detaljer och tillbehör kan man också hitta bland sportfanatiker och Harry Potter-fans, men det är 'normalt' beteende och bör inte nödvändigtvis tolkas som tecken på AS. Den 'normale', eller 'neurotypiske' som Aspergare kallar den, har avstängningsknappar som de kan trycka på när det inte är rätt tid eller plats att utrycka sin entusiasm. Den Lille Professorn å andra sidan, kan bli helt handlingsförlamad när han inte får möjlighet att hänge sig åt, eller hålla föreläsning om, sitt favoritintresse. Lärare, terapeuter och prästerskap förundras ofta över somliga av dessa barns förmåga att finna kopplingar mellan sitt specialintresse till annars helt väsensskilda ämnesområden.
Ett barn vars fascination gäller järnvägar, och i synnerhet varutransporter av livsmedel, kan vara extremt intresserad av sallad och vad som behövs för att plocka, packa, lasta och transportera denna över en längre sträcka.
Din ork kommer att variera
Små Professorer brukar få högt på IQ-tester. De vars specialitet är just tester kan slå alla rekord och få alla rätt, eller också vägra genomföra testet pga att det är dåligt formaterat eller illa formulerat.
De har också den exakta motsatsen till social förmåga. En del kan verka närmast hjärndöda när de utsätts för samtal eller material som inte är förknippat med deras specialintresse. Även när de talar till dig så är det inte säkert att de tar ögonkontakt med dig, eller med någon alls. De kan också börja vifta med händerna eller gunga framåtillbaka i stolen eller på fotsulorna. När de råkar på att ord som de verkligen gillar smaken av så kan de repetera det flera gånger. De kan också börja klä av sig medan de talar, väntandes intill absolut sista sekunden med att meddela att de måste gå och kissa.
Andra fungerar på en högre nivå av den autistiska skalan och kan tyckas helt normala, men har en extremt naiv syn på världen. AS har också kallats "Ooops! Wrong Planet"-syndromet. Den Lille Professorn kanske är helt fascinerad av lädervaror och skomakeri, men kan samtidigt vara oförmögen att inse att det inte är en bra idé att kasta sig ner på marken och försöka ta av främmande personer deras skor för att undersöka lädret.
Denna frånkoppling från verkligheten står i bjärt kontrast mot hyperkopplingen till deras specialintressen. En Liten Professor kanske kan berätta exakt hur man tar sig till månen, som en mamma uttryckte saken, men inte hitta till sitt sovrum utan karta.
Äskling, vad är det där i vår barnkammare?
Föräldrar och lärare som konfronteras med ett av dessa synbara underbarn tror ofta att om bara barnet med lite skicklighet kan fås att intressera sig för andra ämnen så skulle deras medfödda intelligens komma bättre till sin rätt. Vad de vanligen inte inser är att barnets intelligens kan vara helt kopplat till deras intresse, med få resurser över att kunna användas för andra, eventuellt nödvändigare aktiviteter.
Det är inte ovanligt att Den Lille Professorn ser med förakt på personer och andra barn som som inte bryr sig om deras valda intresse eller som inte uppskattar värdet av den information de får. De kan tyckas oförskämda mot dem som inte delar deras fascination, eller åtminstone låtsas lyssna med intresse. Ett utbrott kan ligga på lur om man ställer fel fråga eller om åhöraren verkar överlägsen eller överseende mot föredragshållaren. Den påföljande explosionen kan vara fysisk, överdriven och synnerligen opåkallad i den givna situationen.
Allt detta gör att de normala tillvägagångssätten för att uppfostra eller utbilda barn verkar närmast omöjliga. Ett rum fullt av Små Professorer garanterar en påfrestande dag för läraren eller terapeuten.
Ge de små sötnosarna till mig när de är sju och de kommer att var mina för livet
Välutbildade pedagoger, tränade i att leda unga sinnen till A-nivåer, har funnits springande tårfyllda från klassrummet och genom korridoren efter att ha mött en femåring som börjat med att tala om att deras behå var illasittande och fortsatt att i detalj beskriva de nödvändiga shopping-proceduerna för att motverka detta, samt rekommendera en specifik butik och behå-märke. Detta är uppenbart inte det mest befrämjande studieklimatet för de andra barnen. Straff och utvisning brukar följa, med barnet förvirrat, föräldrarna irriterade och skolans administration undrande vart de ska dumpa denna lilla uppenbarelse till störningsmoment.
Att lära och omprogrammera en Liten Professor är inte mindre svårt då utbildning i sig är en dåligt förstådd, kulturspecifik företeelse. Det tas för givet inom utbildningsväsendet att man mer eller mindre 'vet' vad som fungerar, vad som har fungerat och vad som uppenbarligen inte fungerar. Utbildning bygger på viljan hos eleverna att imitera lärarens beteende, vilket, måste antas, också är en produkt av samma utbildningsväsen. Denna imitation bygger också på antagandet att eleverna har blivit tränade i att låta sig assimileras i en grupp av liknande individer som har lärt sig sitta still, lyssna uppmärksamt och utföra vissa trick eller handlingar på kommando.
Små Professorer måste däremot, även en bra bit upp i skolåren, lära sig hur man utför så pass enkla saker som att sitta still, stanna i stolen, inte ta av sig kläderna eller montera isär skolbänken. Den genomsnittlige läraren är inte beredd på detta. De har inte tid att ge De Små Professornerna den tid de behöver, inte heller har de den nödvändiga utbildningen för att handskas med det kunskapstörstande och ifrågasättande sinnet hos sådana barn. Att träna Asperger-barn i att låtsas bli 'normala' har blivit en specialisering i sig, med vuxna Aspergare ofta direkt involverade i att utforma läroplanen och utveckla de nödvändiga färdigheterna som lärare för Små Professorer behöver.
Vi vet inte det vi inte behöver veta
Traditionella skolsystem går ut på social normalisering, i vilket barn av samma ålder, oavsett tillstånd eller mental förmåga, buntas ihop i förhoppning om att de onormala ska lära sig umgås med sina jämnåriga kamrater enbart genom 'smitta' eller imitation. Denna agenda brukar snart stöta på patrull tillsammans med barnet, som blir utsatt för mobbing, utfrysning och isolering. Föräldrar som själva är övervägande normala och överlevde skolsystemet vet inte vad de ska ta sig till när de finner inte bara att deras barn är dysfunktionellt utan att hela skolsystemet verkar vara åt skogen också.
En förälder i detta dilemma blir antingen isolerade själva, eller utsätts för en drös 'experter' som kommer att rekommendera antingen särskola, skola för begåvade, en markant förändrad diet, eller i extrema fall, utredning av barnets hemförhållanden för att utröna vilka monster till föräldrar som kunnat skapa en sådan försummad liten krake.
När en förälder kastar sig ut i de okända vatten som utbildningssystemet, medicinsk expertis, regering och sociala myndigheter utgör så kan alla möjliga frågor ställas, lösningar föreslås och svar nästan, men inte riktigt, ges. På så vis påverkar situationen med Den Lille Professorn inte bara barnet självt utan också dess familj och släkt, ifall dessa också finns i närheten. En självsäker vuxen som trodde att den visste vem den var och hyfsat förstod hur världen fungerade kan finna sin verklighetsuppfattning gravitera i riktning mot deras udda barns. Vi-och-dom'-mentaliteten är inte svår att anamma.
Å andra sidan tar en del föräldrar istället 'experternas' sida mot barnet. Det är då det blir riktigt kul. Inom det professionella området har idén att Aspegare kan ha en fungerande subkultur och fatta beslut som grupp, lett till bakslag mot just den sensibilitet som experterna borde vara känsliga för. Medan föräldrarna får gå på sina små möten och föredrag, och de som jobbar med autisterna på sina seminarier och gruppaktiviter, så förväntas de som 'lider' av Asperger själva hålla sig tysta och övertygade om sin 'patient'-status.
När Aspergare träffas, IRL eller online, och börjar fatta egna beslut om hur de vill bli behandlade, 'botade' eller betraktade av de professionella och stödgrupperna, så ses de som ett hot mot 'sitt eget bästa'. Eftersom det är något fel på dem, så blir det bara ännu mer fel på dem när de börjar utbyta erfarenheter. De Små Professorerna är ofta medvetna om denna motsägelse, men oförmögna att delta eller ens reagera eftersom de mäktiga som styr deras liv inte tänker låta dem få tillgång till just de personer som har växt upp med samma erfarenheter som de själva hade. Vuxna som överlevt sina Små Professorskap får sällan tillgång till Små Professorer om de inte har en i familjen eller har blivit del av social- eller utbildningssystemet.
Lita på oss! Vi vet bättre än du tror att vi gör
Det finns stödgrupper, men föräldern är inte alltid kapabel att avgöra vem som är på hennes sida och vem som bara använder det som en ursäkt för att genomdriva en agenda. Ett av de magnifika tidsfördriv vi kan låta oss dras in i är debatter om vad som orsakar autism och anledningen till att det inte finns någon bot. Denna specifika värld av vuxna som är ännu värre däran än sina barn är inte till någon nytta för föräldern som söker information (som det finns lite av), intelligent diskussion (en chansning) och möjligtvis medicinering (som det finns mycket av) - men den är situations-specifik och Den Lille Professorn behöver troligen inte en stenad förälder eftersom i deras små sinnen så är folk rätt underliga ändå. Precis som när man har att göra med de professionella experterna, bör föräldern se till att vara vara rädd om sig och veta vad hon vill när hon utsätts för brutal kritik av sitt barn, sin familj och även får sin egen mentala hälsa ifrågasatt.
Kom hit, kom hit. Nä, bort, BORT!
Små Professorer är ofta kärleksfulla och kramiga, ibland på ett olämpligt sätt. Andra människor ses som en del av den sensoriska världen av synintryck, ljud, strukturer och oväsen och Aspie-barnet betraktar dem ofta som något att utforska på samma sätt som de skulle göra med en leksak, ett husdjur eller en nyklippt gräsmatta. Den naturliga reaktionen att stöta bort barnet som föräldrar, syskon och främlingar gör när barnet blir för närgånget, leder till förvirring för barnet som kan utveckla en aversion mot nya människor då varje ny situation ger ett nytt tillfälle att bli förödmjukad. Denna känsla av förödmjukelse och förlägenhet kan vara i timmar eller dagar och ibland återupplevas vid vilket tillfälle som helst som påminner om den situationen, personen, kläderna eller tidpunkten på dagen. Aspergerbarnets ångestnivå kan vara konstant hög eller komma i vågor, ibland utan uppenbar orsak.
Det är nåt fel med den där pojken
Puberteten och därpå följande period är en utmaning för De Små Professorerna som får den genomsnittlige personens typiska upplevelser att framstå som en ynklig liten fjärt på den mänsliga radarn. P g a sitt intensiva behov av kontakt, kombinerat med deras lika stora behov av att slippa ytterligare förnerdring, så brukar Aspergare i förpuberteten bli väldigt isolerade från de pubertala initiationsriterna, antingen genom sina egna problem eller genom sina förälrar eller förmyndare som önskar 'hålla dem borta från problem.'
Parningsritualerna för förpubertala människor är ett mysterium för Den Lille Professorn eftersom de innefattar oskrivna regler, icke-verbal kommunikation samt en intrikat dans med ord, kläder, beteende och tajming. De irriterar också den Lille Professorn genom sin unika egenskap att verka skapade enbart för att försvåra för naturen att få ha sin gång. Om Den Lille Professorn är intresserad av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av utsikten till parning. Eller om Den Lille Professorn är intresserad av att tala med en person av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av att kunna konversera utan att behöva störas av utsikten till sex. Till någras förvirring kan han se till att få hela den besvärliga biten med sex undanstökad så att han kan gå vidare till den mentala intimiteten utan att bli distraherad.
Det faktum att varje barn i förpuberteten blir tvunget att känna sig fram i minfältet av mänsklig imtimitet och socialt umgänge och också är lite förvirrat är något som Den Lille Professorn mycket väl kan känna till, men bara som en antropologisk observation. När en Aspie blir fysiskt och emotionellt intresserad av någon och tvingas inse det faktum att någon måste vara intresserad tillbaka för att den potentiella sammansmältningen ska bli socialt acceptabel, det är då problemen börjar. De Små Professorerna är plågsamt och tvångsmässigt väl medventa om de fysiska förändringarna i sina kroppar. Om de hittar ett villigt subjekt för sin upptäckarlusta så kan måltavlan för deras uppmärksamhet bli förskräckt av graden av nyfikenhet. Asperger-tonåringar som finner varandra kan också finna varandra motbjudande då ingenting intensifierar självförakt så mycket som att finna att man inte är ensam. Detta är paradoxalt beteende.
Varför gör hon så?
Den Lille Professorn-syndromet är vanligast bland pojkar. Kvinnliga Aspergare är inte något okänt fenomen men majoriteten är mer socialt anpassningsbara och mer kapabla att lägga band på sina pedantiska sidor till förmån för mer socialt acceptabla beteenden. När man nu nämnt de paradoxala parnings-idéerna hos Aspergare gentemot sin egen sort så känns det lite konstigt att förmedla att statistiskt sett så är det mer troligt att Aspergare gifter sig med varandra om de gifter sig ö h t. Giftemål mellan 'neurotypiska' och Aspergare är väldigt intressanta erfarenheter för båda parter. Giftermål mellan Aspergare kan kräva mer jobb än man kan föreställa sig nödvändigt för något företag. Aspie-svårigheterna med 'oskriva' regler leder till fascination med skrivna regler, detaljerade listor, rigida scheman och rituellt beteende som skulle få en invigd Frimurare att darra.
Kapitel åtta i Meningen Med Livet - Arbetslivet
En anna paradox i Den Lille Professorns liv, när man beaktar deras konsekvent höga IQ, är kontrasten mellan dem som hittar en nisch där de kan excellera och tjäna pengar på sina förmågor och dem som rotlösa vandrar runt i världen från låglönejobb till hemlöshet. Som nämndes i första stycket så brukar en del Små Professorer växa upp och bli Stora Professorer. En del blir ganska berömda och andra kan t o m skapa ett nytt arbetsfält som inte funnits förut, där de kan brilliera som bäst just där de är som mest unika. Andra spenderar livet genom att hanka sig fram från lönedag till löndeag eller från välgörenhet till välgörenhet tills de blir Världens Främsta Expert på mässingsdörrklappar, deras historia, tillverkningsmetod och värde.
Det kan ta årtionden för en ohjälpt och oskolad Liten Professor att lära sig imitera socialt användbart beteende till en grad att de kan passa in i normalt liv. Även de som får hjälp brukar ofta behöva hjälp resten av livet; föräldrar och professionella har att se fram emot decenner skyddandes den oanpassningsbara varelsen. Medan det är sant att Livets Hårda Skola kan ge Aspergaren tillräckligt med erfarenhet för att kunna skruva ner sin förlägenhetsnivå så att han inte springer skrikande från arbetsplatsen, så kan väldigt lite göras för att sudda ut den kvardröjande olust som medföljer förändring, oförutsedda omständigheter och den allmänna tendensen hos 'normala' människor att känna sig obekväma i sällskap med personer som de inte förstår. En del Små Professorer utvecklar ett hårt skal av defensivt beteende för att få otrevligheterna ur världen direkt. Andra är ständigt ursäktande och gör vad som helst för att undvika konflikter och pinsamheter, paradoxalt nog ofta generande den 'neurotypiske' som undrar vad det var att göra så stor affär av.
Från: http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A10450694
Autism och Asperger Syndrom: "De Små Professorerna"
Ett av de mest facinerande uttrycken för några former av autism och Asperger Syndrom är känd som ’Den Lille Professorn’-syndromet. Av någon konstig anledning växte några upp och blev professorer på riktigt! Vem kunde ha anat det?
Ta med ett anteckningsblock, det blir prov
En av de vanliga standard-egenheterna en Aspergare har är att kunna utrymma ett helt rum med en föreläsning om ett av sina favoritämen. Om någon nämner, ens i förbigående, ett ord eller koncept som vagt berör Aspergarens specialitet, kommer denne och de i närheten förmodligen att översvämmas med en komplett nedladdning av Aspergarens mentala minnesfil i ämnet.
Många vuxna Aspergare har till någon grad lärt sig att hålla igen lite, eller iallafall försöka läsa av motpartens intresse innan man öppnar dammportarna. Den Lille Professorn å andra sida saknar nödvändig erfarenhet eller möjlighet att bry sig och kommer att fortsätta prata efter att offret lämnat rummet och fortsätta i rikting mot nästa varma kropp i närheten för att fortsätta lektionen. Det innebär att det är ofta ett husdjur som får höra slutet på föreläsningen.
Nu är det ju så att De Små Professorena inte alltid är bra på vad det vet, och de är inte alltid kunniga inom vad de har memorerat. En del av dem är bra på att fixa saker och har verklig erfarenhet av sina specialintressen, medan andra bara repeterar vad de har hört eller läst. Inte alla små professorer forskar. Några extrapolerar eller fantiserar utifrån disparata delar från den helhet de framställer. Resultatet är dock inte det vanliga barnsliga babblet. Det finns en logik, form och tankeprocess inblandad, så långt som att barnet faktiskt skulle kunna rita ett diagram som inte bara verkar vara vettigt, utan även skulle kunna halvt övertyga en kunnig vuxen att de har missat någonting.
Tryck på paus-knappen är du snäll
Det är sant att normala barn också tjatar om sin senaste fascination, om det så är den senaste Disney-grejen, ett datorspel, eller skorna de fick i julklapp. De Små Professorerna gör samma sak, men det som skiljer dem är att de gör det på en högre språklig nivå, skarpsinnigare och med större pålitlighet, i så hög grad att forskare har sagt att barnen verkar vara robotar, eller imitatörer.
Ask Alice*
*[Ur 'White Rabbit' av Jefferson Airplane -> Alice i Underlandet -> LSD-trippar -> Synestesi]
De Små Professorerna skiljer sig mot de klassiska Kanner-autisterna genom att de är väldigt intresserade av synintryck, ljud, ytor med struktur, färg och mönster. Så mycket att de kan bli väldigt irreterade om de finner något av dessa överväldigande eller bara onödiga. Den sensoriska intensiteten från många vuxna och barn av den neurotypiska sorten leder till många knepiga situationer. Färger kan ha struktur och ljud för ett Asperger-barn. Mönster och kläder kan ha smak. Ljud kan fylla hela deras medvetande så att de känner sig pyttesmå och på väg att krossas. När de blir överväldigade kan de börja med tvångsbeteende eller bli utagerande, vilket ofta leder till att sådana barn blir diagnosticerade med OCD eller ADD istället för, eller innan, de får korrekt diagnos.
Var är mina kalsonger med lok på?
En del Små Professorers specialintressen är så all-uppslukande att de måste äta på tallrikar kopplade till sitt intresse, äta mat som är formad eller har ett mamn som liknar fascinationsobjektet, och sover gärna kramandes sin favoritmodell eller bok som har med intresset att göra.
Den här intensiva nivån av interesse för fakta, detaljer och tillbehör kan man också hitta bland sportfanatiker och Harry Potter-fans, men det är 'normalt' beteende och bör inte nödvändigtvis tolkas som tecken på AS. Den 'normale', eller 'neurotypiske' som Aspergare kallar den, har avstängningsknappar som de kan trycka på när det inte är rätt tid eller plats att utrycka sin entusiasm. Den Lille Professorn å andra sidan, kan bli helt handlingsförlamad när han inte får möjlighet att hänge sig åt, eller hålla föreläsning om, sitt favoritintresse. Lärare, terapeuter och prästerskap förundras ofta över somliga av dessa barns förmåga att finna kopplingar mellan sitt specialintresse till annars helt väsensskilda ämnesområden.
Ett barn vars fascination gäller järnvägar, och i synnerhet varutransporter av livsmedel, kan vara extremt intresserad av sallad och vad som behövs för att plocka, packa, lasta och transportera denna över en längre sträcka.
Din ork kommer att variera
Små Professorer brukar få högt på IQ-tester. De vars specialitet är just tester kan slå alla rekord och få alla rätt, eller också vägra genomföra testet pga att det är dåligt formaterat eller illa formulerat.
De har också den exakta motsatsen till social förmåga. En del kan verka närmast hjärndöda när de utsätts för samtal eller material som inte är förknippat med deras specialintresse. Även när de talar till dig så är det inte säkert att de tar ögonkontakt med dig, eller med någon alls. De kan också börja vifta med händerna eller gunga framåtillbaka i stolen eller på fotsulorna. När de råkar på att ord som de verkligen gillar smaken av så kan de repetera det flera gånger. De kan också börja klä av sig medan de talar, väntandes intill absolut sista sekunden med att meddela att de måste gå och kissa.
Andra fungerar på en högre nivå av den autistiska skalan och kan tyckas helt normala, men har en extremt naiv syn på världen. AS har också kallats "Ooops! Wrong Planet"-syndromet. Den Lille Professorn kanske är helt fascinerad av lädervaror och skomakeri, men kan samtidigt vara oförmögen att inse att det inte är en bra idé att kasta sig ner på marken och försöka ta av främmande personer deras skor för att undersöka lädret.
Denna frånkoppling från verkligheten står i bjärt kontrast mot hyperkopplingen till deras specialintressen. En Liten Professor kanske kan berätta exakt hur man tar sig till månen, som en mamma uttryckte saken, men inte hitta till sitt sovrum utan karta.
Äskling, vad är det där i vår barnkammare?
Föräldrar och lärare som konfronteras med ett av dessa synbara underbarn tror ofta att om bara barnet med lite skicklighet kan fås att intressera sig för andra ämnen så skulle deras medfödda intelligens komma bättre till sin rätt. Vad de vanligen inte inser är att barnets intelligens kan vara helt kopplat till deras intresse, med få resurser över att kunna användas för andra, eventuellt nödvändigare aktiviteter.
Det är inte ovanligt att Den Lille Professorn ser med förakt på personer och andra barn som som inte bryr sig om deras valda intresse eller som inte uppskattar värdet av den information de får. De kan tyckas oförskämda mot dem som inte delar deras fascination, eller åtminstone låtsas lyssna med intresse. Ett utbrott kan ligga på lur om man ställer fel fråga eller om åhöraren verkar överlägsen eller överseende mot föredragshållaren. Den påföljande explosionen kan vara fysisk, överdriven och synnerligen opåkallad i den givna situationen.
Allt detta gör att de normala tillvägagångssätten för att uppfostra eller utbilda barn verkar närmast omöjliga. Ett rum fullt av Små Professorer garanterar en påfrestande dag för läraren eller terapeuten.
Ge de små sötnosarna till mig när de är sju och de kommer att var mina för livet
Välutbildade pedagoger, tränade i att leda unga sinnen till A-nivåer, har funnits springande tårfyllda från klassrummet och genom korridoren efter att ha mött en femåring som börjat med att tala om att deras behå var illasittande och fortsatt att i detalj beskriva de nödvändiga shopping-proceduerna för att motverka detta, samt rekommendera en specifik butik och behå-märke. Detta är uppenbart inte det mest befrämjande studieklimatet för de andra barnen. Straff och utvisning brukar följa, med barnet förvirrat, föräldrarna irriterade och skolans administration undrande vart de ska dumpa denna lilla uppenbarelse till störningsmoment.
Att lära och omprogrammera en Liten Professor är inte mindre svårt då utbildning i sig är en dåligt förstådd, kulturspecifik företeelse. Det tas för givet inom utbildningsväsendet att man mer eller mindre 'vet' vad som fungerar, vad som har fungerat och vad som uppenbarligen inte fungerar. Utbildning bygger på viljan hos eleverna att imitera lärarens beteende, vilket, måste antas, också är en produkt av samma utbildningsväsen. Denna imitation bygger också på antagandet att eleverna har blivit tränade i att låta sig assimileras i en grupp av liknande individer som har lärt sig sitta still, lyssna uppmärksamt och utföra vissa trick eller handlingar på kommando.
Små Professorer måste däremot, även en bra bit upp i skolåren, lära sig hur man utför så pass enkla saker som att sitta still, stanna i stolen, inte ta av sig kläderna eller montera isär skolbänken. Den genomsnittlige läraren är inte beredd på detta. De har inte tid att ge De Små Professornerna den tid de behöver, inte heller har de den nödvändiga utbildningen för att handskas med det kunskapstörstande och ifrågasättande sinnet hos sådana barn. Att träna Asperger-barn i att låtsas bli 'normala' har blivit en specialisering i sig, med vuxna Aspergare ofta direkt involverade i att utforma läroplanen och utveckla de nödvändiga färdigheterna som lärare för Små Professorer behöver.
Vi vet inte det vi inte behöver veta
Traditionella skolsystem går ut på social normalisering, i vilket barn av samma ålder, oavsett tillstånd eller mental förmåga, buntas ihop i förhoppning om att de onormala ska lära sig umgås med sina jämnåriga kamrater enbart genom 'smitta' eller imitation. Denna agenda brukar snart stöta på patrull tillsammans med barnet, som blir utsatt för mobbing, utfrysning och isolering. Föräldrar som själva är övervägande normala och överlevde skolsystemet vet inte vad de ska ta sig till när de finner inte bara att deras barn är dysfunktionellt utan att hela skolsystemet verkar vara åt skogen också.
En förälder i detta dilemma blir antingen isolerade själva, eller utsätts för en drös 'experter' som kommer att rekommendera antingen särskola, skola för begåvade, en markant förändrad diet, eller i extrema fall, utredning av barnets hemförhållanden för att utröna vilka monster till föräldrar som kunnat skapa en sådan försummad liten krake.
När en förälder kastar sig ut i de okända vatten som utbildningssystemet, medicinsk expertis, regering och sociala myndigheter utgör så kan alla möjliga frågor ställas, lösningar föreslås och svar nästan, men inte riktigt, ges. På så vis påverkar situationen med Den Lille Professorn inte bara barnet självt utan också dess familj och släkt, ifall dessa också finns i närheten. En självsäker vuxen som trodde att den visste vem den var och hyfsat förstod hur världen fungerade kan finna sin verklighetsuppfattning gravitera i riktning mot deras udda barns. Vi-och-dom'-mentaliteten är inte svår att anamma.
Å andra sidan tar en del föräldrar istället 'experternas' sida mot barnet. Det är då det blir riktigt kul. Inom det professionella området har idén att Aspegare kan ha en fungerande subkultur och fatta beslut som grupp, lett till bakslag mot just den sensibilitet som experterna borde vara känsliga för. Medan föräldrarna får gå på sina små möten och föredrag, och de som jobbar med autisterna på sina seminarier och gruppaktiviter, så förväntas de som 'lider' av Asperger själva hålla sig tysta och övertygade om sin 'patient'-status.
När Aspergare träffas, IRL eller online, och börjar fatta egna beslut om hur de vill bli behandlade, 'botade' eller betraktade av de professionella och stödgrupperna, så ses de som ett hot mot 'sitt eget bästa'. Eftersom det är något fel på dem, så blir det bara ännu mer fel på dem när de börjar utbyta erfarenheter. De Små Professorerna är ofta medvetna om denna motsägelse, men oförmögna att delta eller ens reagera eftersom de mäktiga som styr deras liv inte tänker låta dem få tillgång till just de personer som har växt upp med samma erfarenheter som de själva hade. Vuxna som överlevt sina Små Professorskap får sällan tillgång till Små Professorer om de inte har en i familjen eller har blivit del av social- eller utbildningssystemet.
Lita på oss! Vi vet bättre än du tror att vi gör
Det finns stödgrupper, men föräldern är inte alltid kapabel att avgöra vem som är på hennes sida och vem som bara använder det som en ursäkt för att genomdriva en agenda. Ett av de magnifika tidsfördriv vi kan låta oss dras in i är debatter om vad som orsakar autism och anledningen till att det inte finns någon bot. Denna specifika värld av vuxna som är ännu värre däran än sina barn är inte till någon nytta för föräldern som söker information (som det finns lite av), intelligent diskussion (en chansning) och möjligtvis medicinering (som det finns mycket av) - men den är situations-specifik och Den Lille Professorn behöver troligen inte en stenad förälder eftersom i deras små sinnen så är folk rätt underliga ändå. Precis som när man har att göra med de professionella experterna, bör föräldern se till att vara vara rädd om sig och veta vad hon vill när hon utsätts för brutal kritik av sitt barn, sin familj och även får sin egen mentala hälsa ifrågasatt.
Kom hit, kom hit. Nä, bort, BORT!
Små Professorer är ofta kärleksfulla och kramiga, ibland på ett olämpligt sätt. Andra människor ses som en del av den sensoriska världen av synintryck, ljud, strukturer och oväsen och Aspie-barnet betraktar dem ofta som något att utforska på samma sätt som de skulle göra med en leksak, ett husdjur eller en nyklippt gräsmatta. Den naturliga reaktionen att stöta bort barnet som föräldrar, syskon och främlingar gör när barnet blir för närgånget, leder till förvirring för barnet som kan utveckla en aversion mot nya människor då varje ny situation ger ett nytt tillfälle att bli förödmjukad. Denna känsla av förödmjukelse och förlägenhet kan vara i timmar eller dagar och ibland återupplevas vid vilket tillfälle som helst som påminner om den situationen, personen, kläderna eller tidpunkten på dagen. Aspergerbarnets ångestnivå kan vara konstant hög eller komma i vågor, ibland utan uppenbar orsak.
Det är nåt fel med den där pojken
Puberteten och därpå följande period är en utmaning för De Små Professorerna som får den genomsnittlige personens typiska upplevelser att framstå som en ynklig liten fjärt på den mänsliga radarn. P g a sitt intensiva behov av kontakt, kombinerat med deras lika stora behov av att slippa ytterligare förnerdring, så brukar Aspergare i förpuberteten bli väldigt isolerade från de pubertala initiationsriterna, antingen genom sina egna problem eller genom sina förälrar eller förmyndare som önskar 'hålla dem borta från problem.'
Parningsritualerna för förpubertala människor är ett mysterium för Den Lille Professorn eftersom de innefattar oskrivna regler, icke-verbal kommunikation samt en intrikat dans med ord, kläder, beteende och tajming. De irriterar också den Lille Professorn genom sin unika egenskap att verka skapade enbart för att försvåra för naturen att få ha sin gång. Om Den Lille Professorn är intresserad av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av utsikten till parning. Eller om Den Lille Professorn är intresserad av att tala med en person av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av att kunna konversera utan att behöva störas av utsikten till sex. Till någras förvirring kan han se till att få hela den besvärliga biten med sex undanstökad så att han kan gå vidare till den mentala intimiteten utan att bli distraherad.
Det faktum att varje barn i förpuberteten blir tvunget att känna sig fram i minfältet av mänsklig imtimitet och socialt umgänge och också är lite förvirrat är något som Den Lille Professorn mycket väl kan känna till, men bara som en antropologisk observation. När en Aspie blir fysiskt och emotionellt intresserad av någon och tvingas inse det faktum att någon måste vara intresserad tillbaka för att den potentiella sammansmältningen ska bli socialt acceptabel, det är då problemen börjar. De Små Professorerna är plågsamt och tvångsmässigt väl medventa om de fysiska förändringarna i sina kroppar. Om de hittar ett villigt subjekt för sin upptäckarlusta så kan måltavlan för deras uppmärksamhet bli förskräckt av graden av nyfikenhet. Asperger-tonåringar som finner varandra kan också finna varandra motbjudande då ingenting intensifierar självförakt så mycket som att finna att man inte är ensam. Detta är paradoxalt beteende.
Varför gör hon så?
Den Lille Professorn-syndromet är vanligast bland pojkar. Kvinnliga Aspergare är inte något okänt fenomen men majoriteten är mer socialt anpassningsbara och mer kapabla att lägga band på sina pedantiska sidor till förmån för mer socialt acceptabla beteenden. När man nu nämnt de paradoxala parnings-idéerna hos Aspergare gentemot sin egen sort så känns det lite konstigt att förmedla att statistiskt sett så är det mer troligt att Aspergare gifter sig med varandra om de gifter sig ö h t. Giftemål mellan 'neurotypiska' och Aspergare är väldigt intressanta erfarenheter för båda parter. Giftermål mellan Aspergare kan kräva mer jobb än man kan föreställa sig nödvändigt för något företag. Aspie-svårigheterna med 'oskriva' regler leder till fascination med skrivna regler, detaljerade listor, rigida scheman och rituellt beteende som skulle få en invigd Frimurare att darra.
Kapitel åtta i Meningen Med Livet - Arbetslivet
En anna paradox i Den Lille Professorns liv, när man beaktar deras konsekvent höga IQ, är kontrasten mellan dem som hittar en nisch där de kan excellera och tjäna pengar på sina förmågor och dem som rotlösa vandrar runt i världen från låglönejobb till hemlöshet. Som nämndes i första stycket så brukar en del Små Professorer växa upp och bli Stora Professorer. En del blir ganska berömda och andra kan t o m skapa ett nytt arbetsfält som inte funnits förut, där de kan brilliera som bäst just där de är som mest unika. Andra spenderar livet genom att hanka sig fram från lönedag till löndeag eller från välgörenhet till välgörenhet tills de blir Världens Främsta Expert på mässingsdörrklappar, deras historia, tillverkningsmetod och värde.
Det kan ta årtionden för en ohjälpt och oskolad Liten Professor att lära sig imitera socialt användbart beteende till en grad att de kan passa in i normalt liv. Även de som får hjälp brukar ofta behöva hjälp resten av livet; föräldrar och professionella har att se fram emot decenner skyddandes den oanpassningsbara varelsen. Medan det är sant att Livets Hårda Skola kan ge Aspergaren tillräckligt med erfarenhet för att kunna skruva ner sin förlägenhetsnivå så att han inte springer skrikande från arbetsplatsen, så kan väldigt lite göras för att sudda ut den kvardröjande olust som medföljer förändring, oförutsedda omständigheter och den allmänna tendensen hos 'normala' människor att känna sig obekväma i sällskap med personer som de inte förstår. En del Små Professorer utvecklar ett hårt skal av defensivt beteende för att få otrevligheterna ur världen direkt. Andra är ständigt ursäktande och gör vad som helst för att undvika konflikter och pinsamheter, paradoxalt nog ofta generande den 'neurotypiske' som undrar vad det var att göra så stor affär av.
Från: http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A10450694
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
Måste bara kommentera lite också:
Känns igen!
Riktig synestesi (faktiskt korskoppling mellan olika sinnen) är nog trots allt ganska ovanligt bland Aspergare. Om man inte menar de lindriga former av synestesi där man bara förknippar vissa dagar, siffror, bokstäver etc med vissa färger; detta verkar vara hyfsat vanligt?
För mig är det mest bara kvantiteten/volymen på sinnesintrycken, särskilt i kombination med dålig kvalitet, som är plågsamt.
Jag har aldrig varit kramig av mig och har aldrig blivit avvisad på det viset. Tycker teorin låter lite långsökt men kan kanske stämma för en del. Min syrra och min halv-aspiga kusin tillhörde den extremt kramiga typen; verkar finnas olika sorter.
Jag är allmänt oförtjust i kramar helt enkelt för att jag är för ömtålig för att kramas (min syrra brukade nästan krama ihjäl mig) och får migrän av folks schampo eller deo om jag kommer för nära. Fast numera kan jag ibland (typ nån gång i halvåret) spontant vilja krama nån för att jag är glad, känner empati eller för att jag gillar dem, men det är nåt som kommit under de absolut senaste åren och är inte något jag saknar när jag inte har folk i närheten.
Däremot finns det andra faktorer som gjort att socialt umgänge ofta kännts plågsamt och pinsamt - extra höga krav på sig själv och tendens att vara hypersensitiv och att överanalysera allting (särskilt sig själv), samtidigt som man ofta faktiskt inte har en susning om hur man bör bete sig, är t ex ingen bra kombination...
Jupp!
Oanpassningsbar var ordet! Jag är inte född något 'oskrivet blad' som man bara kan skriva vad som helst på, mitt 'blad' var redan färdigskrivet vid ankomsten känns det som, och går inte bara att skriva om som det passar.
Hehe, det där känner jag igen i somliga andra med AS eller ADHD.
Såna finns det också många av. Har nog den grundtendensen själv även om jag jobbat på att slipa av det.
Om någon nämner, ens i förbigående, ett ord eller koncept som vagt berör Aspergarens specialitet, kommer denne och de i närheten förmodligen att översvämmas med en komplett nedladdning av Aspergarens mentala minnesfil i ämnet.
Känns igen!
Färger kan ha struktur och ljud för ett Asperger-barn. Mönster och kläder kan ha smak.
Riktig synestesi (faktiskt korskoppling mellan olika sinnen) är nog trots allt ganska ovanligt bland Aspergare. Om man inte menar de lindriga former av synestesi där man bara förknippar vissa dagar, siffror, bokstäver etc med vissa färger; detta verkar vara hyfsat vanligt?
För mig är det mest bara kvantiteten/volymen på sinnesintrycken, särskilt i kombination med dålig kvalitet, som är plågsamt.
Små Professorer är ofta kärleksfulla och kramiga, ibland på ett olämpligt sätt. Andra människor ses som en del av den sensoriska världen av synintryck, ljud, strukturer och oväsen och Aspie-barnet betraktar dem ofta som något att utforska på samma sätt som de skulle göra med en leksak, ett husdjur eller en nyklippt gräsmatta. Den naturliga reaktionen att stöta bort barnet som föräldrar, syskon och främlingar gör när barnet blir för närgånget, leder till förvirring för barnet som kan utveckla en aversion mot nya människor då varje ny situation ger ett nytt tillfälle att bli förödmjukad. Denna känsla av förödmjukelse och förlägenhet kan vara i timmar eller dagar och ibland återupplevas vid vilket tillfälle som helst som påminner om den situationen, personen, kläderna eller tidpunkten på dagen. Aspergerbarnets ångestnivå kan vara konstant hög eller komma i vågor, ibland utan uppenbar orsak.
Jag har aldrig varit kramig av mig och har aldrig blivit avvisad på det viset. Tycker teorin låter lite långsökt men kan kanske stämma för en del. Min syrra och min halv-aspiga kusin tillhörde den extremt kramiga typen; verkar finnas olika sorter.
Jag är allmänt oförtjust i kramar helt enkelt för att jag är för ömtålig för att kramas (min syrra brukade nästan krama ihjäl mig) och får migrän av folks schampo eller deo om jag kommer för nära. Fast numera kan jag ibland (typ nån gång i halvåret) spontant vilja krama nån för att jag är glad, känner empati eller för att jag gillar dem, men det är nåt som kommit under de absolut senaste åren och är inte något jag saknar när jag inte har folk i närheten.
Däremot finns det andra faktorer som gjort att socialt umgänge ofta kännts plågsamt och pinsamt - extra höga krav på sig själv och tendens att vara hypersensitiv och att överanalysera allting (särskilt sig själv), samtidigt som man ofta faktiskt inte har en susning om hur man bör bete sig, är t ex ingen bra kombination...
Det kan ta årtionden för en ohjälpt och oskolad Liten Professor att lära sig imitera socialt användbart beteende till en grad att de kan passa in i normalt liv.
Jupp!
Även de som får hjälp brukar ofta behöva hjälp resten av livet; föräldrar och professionella har att se fram emot decenner skyddandes den oanpassningsbara varelsen.
Oanpassningsbar var ordet! Jag är inte född något 'oskrivet blad' som man bara kan skriva vad som helst på, mitt 'blad' var redan färdigskrivet vid ankomsten känns det som, och går inte bara att skriva om som det passar.
En del Små Professorer utvecklar ett hårt skal av defensivt beteende för att få otrevligheterna ur världen direkt.
Hehe, det där känner jag igen i somliga andra med AS eller ADHD.
Andra är ständigt ursäktande och gör vad som helst för att undvika konflikter och pinsamheter...
Såna finns det också många av. Har nog den grundtendensen själv även om jag jobbat på att slipa av det.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
Jag måste nog hålla med rdos i det att den här texten tar upp de mer autistiska dragen; i vissa fall verkar det tom vara Kannerskt autistiska Professorer texten behandlar, snudd på savanter.
Även den här ironin går mej förbi. Den är lite för subtil för att jag ska uppskatta den. Det författaren skriver är lite för nära verkligheten för att få den rätta skruven som gör att jag kan skratta åt det.
Ett imponerande arbete med översättningen däremot, Inger! Och jätteskoj att du kikar in här lite oftare numera! :-D
Även den här ironin går mej förbi. Den är lite för subtil för att jag ska uppskatta den. Det författaren skriver är lite för nära verkligheten för att få den rätta skruven som gör att jag kan skratta åt det.
Ett imponerande arbete med översättningen däremot, Inger! Och jätteskoj att du kikar in här lite oftare numera! :-D
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Kan inte nån lixom lägga in den där bland Artiklar?
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Savanten Svante skrev:Kan inte nån lixom lägga in den där bland Artiklar?
Moderatorn:
Då anmäler du det enkelt genom att klicka på det lilla utropstecknet i ditt meddelande så ser vi det direkt och kan ta ställning till det utan att du behöver vänta och se om något händer .. liksom av en slump?
Om du vill ha vår hjälp, alltså.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
Men om JAG lägger in den som artikel så får ju JAG cred för den, och det är ju inte meningen! Jag översatte ju bara pyttelite i början!
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
*bump*
Råkade hitta den här när jag letade efter något annat. Kanske någon nytillkommen är intresserad av Svantes och min översättning? (Som alltså återfinns i sin helhet överst här på sid 2.)
Råkade hitta den här när jag letade efter något annat. Kanske någon nytillkommen är intresserad av Svantes och min översättning? (Som alltså återfinns i sin helhet överst här på sid 2.)
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
Läser översättningen och funderar över mig själv.
Jag gillar sex, men det jag verkligen vill är att ligga nära och prata.
.Till någras förvirring kan han se till att få hela den besvärliga biten med sex undanstökad så att han kan gå vidare till den mentala intimiteten utan att bli distraherad
Jag gillar sex, men det jag verkligen vill är att ligga nära och prata.
Senast redigerad av Flia 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
Tycker det är en rätt yvig och personlig framställning av vad asperger är.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 12:01:05, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10