Jag är lite nyfiken på hur ni upplever det här med dating och intima relationer, med tanke på att många av oss har svårt att läsa av människor.

Jag har själv väldigt svårt att tolka huruvida jag får inviter eller inte, likaså veta hur jag faktiskt ska gå tillväga om jag är intresserad av någon. Likaså misstänker jag att jag kan ge sken av att vara totalt ointresserad av människor (vilket jag inte är), trots att det egentligen är frågan om att jag inte riktigt vet hur man för ett vettigt samtal, småprat med folk jag knappt känner behärskar jag inte alls. Att föra samtal med folk jag känner väl är svårt nog.

Jag skulle därför vilja veta hur ni upplever det här området, för min del har det har inneburit att jag knappt har varit intim med någon, vilket jag hemskt gärna skulle vilja vara. Har ni några tips? Hur upplever ni det?

Jag har ingen aning om när/om människor flirtar med mej. Ibland upplyser mina vänner mej om sånt. I ärlighetens namn är det nog mest mina flickvänner som tagit initiativ till inviter.

Skinny skrev:Jag har ingen aning om när/om människor flirtar med mej. Ibland upplyser mina vänner mej om sånt.

Känner igen det där något så oerhört. Man missar chanser man får och vet inte om det förrän det är försent. Förbannade tröghet.

Samma åt andra hållet, har hänt att jag varit närmast fixerad vid någon och inte fattat att intresset varit ömsesidigt (gärna i kombination med föregående nämnda!)

Sedan har jag bara haft ONS och strul, så jag kan inte svara säkert på hur det är att ha ett förhållande. Har väl varit en blandning av problem att klara nära relationer, tappad kontroll och inte riktigt förstå hur andra tänker, spegelneuroner.

Svårt att förklara men jag har alltid haft svårt att förstå varför folk gjort en big deal av att man tex gått på bio med en killkompis medan ingen reagerat på att man gick på bio med en tjejkompis. För mig var biobesöken precis samma sak två människor som ville se en film helt enkelt.

Sen har jag ingen aning om någon är intresserad av mig förens någon påpekar att personen flörtar, att personen säger det rakt ut eller helt enkelt kysser en eller något annat övertydligt.

Att föra samtal har jag inga större problem med men jag gör det annorlunda. En massa ytligt snack om helgaktiviteter förekommer väldigt sällan. Istället kan det bli långa samtal om hur tidsresande skulle fungera eller något annat galet.

Jag har väldigt svårt att se var gränsen mellan att vara trevlig och att flörta går, ibland försöker jag vara trevlig och det uppfattas som flörtande och ibland tvärtom.

Choklad skrev:Svårt att förklara men jag har alltid haft svårt att förstå varför folk gjort en big deal av att man tex gått på bio med en killkompis medan ingen reagerat på att man gick på bio med en tjejkompis. För mig var biobesöken precis samma sak två människor som ville se en film helt enkelt.

Sen har jag ingen aning om någon är intresserad av mig förens någon påpekar att personen flörtar, att personen säger det rakt ut eller helt enkelt kysser en eller något annat övertydligt.

Att föra samtal har jag inga större problem med men jag gör det annorlunda. En massa ytligt snack om helgaktiviteter förekommer väldigt sällan. Istället kan det bli långa samtal om hur tidsresande skulle fungera eller något annat galet.

Jag har väldigt svårt att se var gränsen mellan att vara trevlig och att flörta går, ibland försöker jag vara trevlig och det uppfattas som flörtande och ibland tvärtom.

+1 Min förra terapeut påstod att jag flirtade med henne. Jag tyckte bara jag var trevlig.

(Fick diagnos idag, ADD & Aspergers)
Håller med om att det är svårt att tolka om någon är intresserad. Är det en total främling så tänker jag att det förmodligen är ett skämt om jag anar något överhuvudtaget... men vanligtvis tror jag helt enkelt att personen pratar med mig av en annan anledning än att han är intresserad utav mig.
För några år sedan träffade jag dessvärre två killar samtidigt och det slutade med att båda blev sårade. Jag trodde inte att någon av dem faktiskt gillade mig utan tänkte att dem var ute efter en viss sak. Efter det så var det som om en liten väckarklocka ringde, KANSKE går det att tycka om mig. Men jag har problem med att förstå om någon tycker om mig och att ta det på allvar.

Småprat är väl inget stort problem för mig, tycker jag överlever på den fronten.
Det svåra för mig i förhållandet jag är i just nu är att jag är något kylig, eller vad man nu skall kalla det. Min pojkvän är gosig och kärleksfull av sig och har klagat på att jag knappt tar initiativ till att kramas eller pussas.
När vi skall sova brukar jag vilja att vi ligger vid en varsin kant så att det är som ett mellanrum mellan oss så att man inte behöver känna sig kvävd. Helst vill jag inte ens att hans täcke skall nudda min kropp alls när vi skall sova. (jag sover med filt).
Får väl hoppas att detta inte ställer till det allt för mycket.

Jag har också svårt att se vart gränsen mellan att vara trevliga och flirta går (verkar ifs vara vanligt både bland aspisar och NT:s, kanske mer vanligt bland aspisar dock). Småprat är något jag övar på så fort jag får chansen iaf. Tror lite att övning ger färdighet, men också att jag kanske borde hitta någon som är mer lik mer eller åtminståne har ett sätt kommunicera som liknar mitt.

Chocklad: Precis som jag då. Bio är ju något två kompisar kan gå på utan att man för den sakens skull dejtar, men det ses som en dejt av någon anledning om personerna råkar ha motsatt kön. Jag är också så, folk måste verkligen vara övertydliga med att signalera med att de är intresserade. Att bara föreslå att man ska ses (även vid flera tillfällen) räcker liksom inte för att jag ska fatta....

Jag har nog gett upp att ens försöka föstå om en kvinna är intresserad, numera tror jag möjligen dom driver med mig, en gammal gubbskrutt som jag.

Är inte svårt för mig att få andra killar intresserade, bara jag pratar med dem i ett litet tag så brukar de bli det... Så att få andra att falla för mig är inget problem, problemet blir oftast att jag då har svårt för att förstå vad killen menar. Vad menar han med att jag är söt, vacker, annorlunda, speciell och intelligent? Säger han bara sådant för att lura mig eller tycker han verkligen så? Går runt i huvudet på mig och det har blivit många missförstånd. Har fått klagomål om att jag är för mycket i min egen värld och för osocial.

Så numera är jag inte jättemycket för att starta ett förhållande. Är en ganska känslig person dessutom så om jag missuppfattar vad någon menat i ett sammanhang tror jag oftast att den vill mig något illa, och det klarar jag inte av. Om jag skulle hitta någon med liknande intressen vore det lite enklare.

Jag tänkte länge: Hellre leva ensam än med någon som inte gör livet bättre.

Och oftast gör inte någon livet bättre, men jag hittade henne efter sju års letande. Annars hade jag varit solo även nu, men jag är farsa och förebild för en liten smurfa som liknar mig. Jag blir lite gråtig.

Hoppas högt allihopa, allt är inte pollenallergi som får ögonen att rinna!

Hildurrr skrev:Likaså misstänker jag att jag kan ge sken av att vara totalt ointresserad av människor (vilket jag inte är), trots att det egentligen är frågan om att jag inte riktigt vet hur man för ett vettigt samtal, småprat med folk jag knappt känner behärskar jag inte alls. Att föra samtal med folk jag känner väl är svårt nog.

Jag och småprat = DISASTER!

Har gjort bort mig en och annan gång då någon ny jag träffat börjat prata med mig, helt enkelt för att jag är så blyg, nervös och inte vet vad jag ska säga.

Har väl hänt att jag varit intresserad av någon, men jag stannar där och tar det inte ett steg längre.
Sen känns det kanske ännu lite svårare om man är homosexuell

Skinny skrev:I ärlighetens namn är det nog mest mina flickvänner som tagit initiativ till inviter.

+1 , gärna rätt tydliga målmedvetna tjejer med, har hört av en del tjejer det aldrig blivit nåt med att de förväntat sig bli kyssta i situationer där jag varit bombsäker på att de signalerat ointresse. Jag brukar försöka visa upp intresse, men sen kan jag vara lite blind för svarssignalerna ifall tjejen gissar mig vara dejtingkompetent och är för 'feminint undanglidande' i hopp om att bli sådär 'jagade'.

Radix: Det där känner jag igen mig. Det är en del killar som har tagit intiativ, men de har aldrig fallit mig i smaken. Visst, de har varit trevliga och så, men inget mer än så. Sedan har tagit tagit evigheter för mig att fatta det faktiskt var intresse det handlade om från deras sida. När jag själv har tagit intiativ och försökt visa intresse (vilket jag faktiskt gör ibland) har det alltid gått åt skogen, oavsett om det har varit gentemot killar eller tjejer (jag är bisexuell). Så då är det på sätt och vis lättare att låta någon annan stöta på mig, men samtidigt kommer jag väl i så fall vara singel resten i minst 10 år till och det vill jag inte.

Exploitbat: Jag förstår, eftersom jag själv suger på småprat. Och just det där småpratet verkar ju vara a och o för många när det kommer till skapa relationer med folk överlag (tänker mig även vänskaps- och ytliga bekantskaper osv.). Precis som dig är så jag rätt blyg. Jag är själv bisexuell, men dras betydligt mer till tjejer än killar (i den mån att det många gånger är lättare att säga att jag är lesbisk). Dels är de flesta ju heterosexuella och att ragga på någon av samma kön är betydligt knepigare än någon av motsatt kön. De som säger att det inte är någon skillnad, vet inte riktigt vad de har fått det ifrån. För det ÄR skillnad.

Känner igen mig i så mycket som skrivits här.

Småprat förstår jag mig inte på, dessutom tycker jag det är väldigt ointressant. Kan inte alls läsa av människor jag pratar med, dock kan jag läsa av interaktion mellan andra (mitt eviga specialintresse är faktiskt människor, fast då mer som intressanta pussel). Får ofta höra att jag ser ointresserad ut när andra pratar. Har aldrig kunnat se om någon är intresserad av mig och tar komplimanger lika bra som jag tar förolämpningar, inte alls, ser mest ut som ett frågetecken.

Ju äldre jag blev desto mer less blev jag på skitsnack och började köra på att vara rak, ärlig och öppen, och att fråga om jag var osäker. Nu kan jag inte bestämma mig hur jag vill göra, lite problematiskt med all skit man kan få för att man säger "fel" saker.

I dag har jag en relation med en NT. Och det funkar, förvånansvärt bra. Acceptens, respekt och brutalt öppen kommunikation är viktigt, fast det är det i alla relationer som jag ser det.

Tror i slutändan dock att man måste våga lite för att vinna, klyschigt värre, jag vet. Men ändå, att tänja lite på sin bekvämlighetsgräns kan göra en gott.

Jag har 0 erfarenhet av sånt här. Ingen har, vad jag vet, visat intresse för mig på det viset. Känns osannolikt att någon skulle göra det. Jag har heller inte visat intresse för någon annan, av den enkla anledningen att jag inte är intresserad av att ha en kärleksrelation. Skulle heller inte klara av det. Jag är alltså oskuld och har aldrig varit ihop med någon. Inget jag vill heller.

Hitills har jag kammat noll. Killarna kan ge signaler om att vara intresserade men sen går dom till en annan i slutändan ändå. jag har givit upp i stort sett.

kullan skrev:Hitills har jag kammat noll. Killarna kan ge signaler om att vara intresserade men sen går dom till en annan i slutändan ändå. jag har givit upp i stort sett.

Hur har du gjort för att ge signaler själv? Det kan ju vara så att de gett upp eftersom de inte sett dina signaler och antagit att du inte var intresserad.
Är mest nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.

Måste tillägga i tråden att jag har svårt för förhållanden, de flesta har inte förstått mitt ensamhetsbehov och istället blivit misstänksamma vilket inte varit så kul.

Jag tycker det känns obehagligt med daitingsajter.

Choklad skrev:Hur har du gjort för att ge signaler själv? Det kan ju vara så att de gett upp eftersom de inte sett dina signaler och antagit att du inte var intresserad.
Är mest nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.

jo jag har flirtat med dem. Snackat om hur jag vill ha det när det kommer till sex tex. om den frågan har dykt upp. Har jag känt mig intresserad så har jag visat det oxå men till ingen nytta känns det som. Man sitter på nätet och sen kan en brud springa förbi killarna irl och vips så är dom inte singel längre. det är så det har varit för mig fast dom har sagt sig vilja träffa mig och allt. det kvittar tydligen vilken sorts kille jag får kontakt med. Det slutar alltid på samma vis.

Choklad skrev:[...] de flesta har inte förstått mitt ensamhetsbehov [...]

Går det där ens att balansera? Det tycks mig fullständigt hopplöst.

Jag brukar räkna på att jag under en vecka behöver lika mycket vaken tid utan människor omkring mig som med. Om man då jobbar 8 timmar om dagen, äter lunch och sitter över en timme i kollektivtrafiken, då blir det inte mycket tid kvar att socialisera på - ens om man bara sover 6 timmar per dygn.

nallen skrev:

Choklad skrev:[...] de flesta har inte förstått mitt ensamhetsbehov [...]

Går det där ens att balansera? Det tycks mig fullständigt hopplöst.

Jag brukar räkna på att jag under en vecka behöver lika mycket vaken tid utan människor omkring mig som med. Om man då jobbar 8 timmar om dagen, äter lunch och sitter över en timme i kollektivtrafiken, då blir det inte mycket tid kvar att socialisera på - ens om man bara sover 6 timmar per dygn.

Jag tror absolut att man kan balansera det. I slutändan handlar det, enligt min åsikt, om att om en person verkligen vill vara med dig, älskar dig och bryr sig så kommer de att acceptera det behovet, för de accepterar dig som person.

Själv är jag förlovad särbo. Jag kan skicka hem honom närhelst jag vill, och han gå närhelst han vill. I slutändan handlar det om att inte ta saker och ting personligt, inte svårt för mig personligen men för honom har det varit mer arbete.

I slutändan handlar det om att alla är olika och har olika behov som individer, och det oavsett diagnos eller icke diagnos. Att hitta någon är svårt, men det tror jag det är för alla. Det tragiska är mest tycker jag att så många människor ter sig låsta i hur en människa bör vara i stället för att se den som den egentligen är.

Tja... men vem går med på att ses några timmar i veckan och ändå kalla det för ett parförhållande?

Om vi räknar:
En vecka har 168 timmar.
Låt oss anta att vi faktiskt sover 8 timmar per natt; det är 56 timmar.
Man jobbar 40, har lunch 5 och sitter i kollektivtrafiken 7 (avrundat); det är 52 timmar.
Om jag nu behöver lika mycket ensamtid som tid med folk omkring mig så är det följaktligen 52 timmar till.
168 - 56 - 52 - 52 = 8 timmar kvar i veckan.
Sen är det frågan om tid med partnern ger upphov till samma behov av ensamtid. I så fall blir bara hälften av de 8 timmarna kvar för par-aktiviteter.
Man hinner inte mycket mer än ha sex under den tiden och jag "har hört" att tjejer vill ha "mer" än så.

Ergo: det funkar inte.

nallen skrev:Tja... men vem går med på att ses några timmar i veckan och ändå kalla det för ett parförhållande?

Om vi räknar:
En vecka har 168 timmar.
Låt oss anta att vi faktiskt sover 8 timmar per natt; det är 56 timmar.
Man jobbar 40, har lunch 5 och sitter i kollektivtrafiken 7 (avrundat); det är 52 timmar.
Om jag nu behöver lika mycket ensamtid som tid med folk omkring mig så är det följaktligen 52 timmar till.
168 - 56 - 52 - 52 = 8 timmar kvar i veckan.
Sen är det frågan om tid med partnern ger upphov till samma behov av ensamtid. I så fall blir bara hälften av de 8 timmarna kvar för par-aktiviteter.
Man hinner inte mycket mer än ha sex under den tiden och jag "har hört" att tjejer vill ha "mer" än så.

Ergo: det funkar inte.

Min respektive tränar/instruerar kampsport 5ggr i veckan. Måndag-Fredag. Jobbar förvisso inte just nu men det kommer ändras inom en snar framtid. Han har också behov av ensamtid, inte lika mycket som jag, men ändå, behovet finns. Som det ser ut just nu ses vi en hel dag i veckan, om ens det.

Personligen är jag inte överförtjust i sex vilket min respektive enbart fått lära sig att leva med, om han vill vara tillsammans med mig och det vill han, så ett enkelt beslut (hans ord, inte mina).

Jag tror absolut att det går om man lyckas hitta en person som passar en själv och kan respektera att man är som man är, vilket enligt mig är givet om man ska ingå i en relation med någon.