Hej!

(Ursäkta allt "Jag"-ande)

Jag är i 20-års-åldern och är lite vilse i livet, har länge känt mig "konstig" och får inte riktigt det sociala att fungera.
Jag har inte lust med någon utredning eller liknande, därför hoppas att jag kan få lite hjälp här istället.
Jag har många gånger fått höra att jag är konstig, allvarlig och tankspridd, etc.. Jag har dessutom alltid varit sen med mycket i livet. Jag började prata väldigt sent, hade svårt att förstå mig på människor och tolkade väldigt ofta människors kommunikation på fel sätt.

Jag känner heller inga direkta band eller kärlek till mina syskon eller släkt. Och det känns faktiskt som om jag skulle vara ganska så oberörd om någon gick bort vilket skrämmer mig lite.(Det är väl inte normalt?). Den enda som jag verkligen älskar är min mamma, mest troligen för att hon är så lik mig i sitt sätt.

Jag tar i princip aldrig kontakt med någon, vänner och familj hör av sig till mig när vi ska umgås eller när något händer. Jag tycker rent ut sagt det är tråkigt att umgås, fika, gå på kalas eller vad man nu gör.

Dessutom blir jag väldigt trött och utmattad mentalt om jag varit på ett ställe med mycket folk där man måste vara trevlig. Jag flyger alltid iväg i tankarna och lyssnar bara då jag hör något intressant.
Men ingenting känns naturligt i livet, varken ögonkontakt, kroppsspråk... Får verkligen slita med allt för att försöka förstå mig på den "sociala koden".

Folk vet oftast inte heller om jag är allvarlig eller om jag skämtar när jag öppnar munnen. Att bli missförstådd nästan hela tiden är inte så kul faktiskt.

Sen är jag likgiltig till det mesta i livet, det mesta spelar ingen roll känns det som.
Jag anpassar mig alltid till folk och situationer, och har gjort så hela livet. Så jag vet inte riktigt vem jag är, även om det låter konstigt.

Tror folk ser mig som blyg, snäll och annorlunda om dom skulle beskriva mig. Men det är aldrig någon som har sagt att dom tror att jag lider av något speciellt, som asperger eller liknande.

Har hur som helst accepterat att jag är annorlunda och att folk inte alltid förstår mig, men jag skulle såklart vilja veta varför jag är så här. Det måste ju finnas någon anledning..?

Min starka rekommendation är att få till en professionell utredning. Anledningen är att du verkar ha flera saker du ser som problematiska och som du vill få hjälp med, om jag fattar dig rätt. Att då bli utredd så man hyfsat träffsäkert vet om du har ADHD, Aspergers, båda eller annat är viktigt, för behandlingen kan ju se väldigt olika ut beroende på vad man har för svårigheter.

Visst, du kan hobbydiagnotisera dig, men då får du du varken tillgång till professionella psykologer att bolla tankar med, eventuella mediciner som kanske kan minska utmattningen vid sociala tillställningar eller strategier och tips hur du kan förbättra din livskvalité.

Aspergerforumet och vi medlemmar kan säkert hjälpa dig en del på traven, men troligen inte bättre än sjukvården förhoppningsvis kan.

Varför vill du inte göra en utredning?
Även om du inte känner att du behöver(eller helt enkelt inte vill) få någon hjälp eller stöd utifrån, så kanske du upptäcker att du vill det i framtiden. Jag tror det är lättare att be om hjälp men framför allt att få hjälp ju yngre man är.
Om du får en diagnos kan du eventuellt också få hjälp via LSS att få ett anpassat arbete/praktikplats, plats på daglig verksamhet, en kontaktperson, ledsagare och liknande ifall du känner ett behov av det.


"Men det är aldrig någon som har sagt att dom tror att jag lider av något speciellt, som asperger eller liknande."

Folk är inte så pålästa. De kanske tycker att du är annorlunda, men är inte förmögna att dra paralleller till att du skulle ha någon form av autism.
Sen kanske det finns folk du känner som har tänkt den tanken, men det är ju något som kan tas väldigt dåligt av den man säger det till, och därför låter man bli.
Din familj kanske inte riktigt kan se dina problem eller att det skulle ligga en viss diagnos bakom den, just för att du är en del av deras familj. De är så vana vid att du är du och hur du är, så det kanske inte är lika uppenbart som det är för någon utom familjen.
Dina föräldrar kan mycket väl tänkas ha AS också om du har det(kanske din mamma?), vilket kanske gör att du inte sticker ut så mycket från din familj?


Med det sagt känner jag igen mig i en del av det du skriver.