Är bara lite nyfiken... Brukar andra uppleva er som lite annorlunda eller som vilken person som helst? Tänkte att både och kan vara positivt och negativt beroende på vilka situationer det är. Om det märks att man har asperger är det lättare för andra att förstå att man har vissa svårheter och inte är "lat", men märks det inte blir man nog inte lika "dömd".

Troligtvis lite socialt trög och lite smått egoistisk skulle jag säga. Gillar inte att dela med mig av godis, bullar etc. Dessa är ju mina och köpt för mina pengar.

Jag klarar mig ganska bra i diskunioner (stammar dock om jag blir nervös av någon anledning) och blir nog sedd som ganska intelligent och kritisk medan i kallprat och informella samtal så blir jag nog sedd, som sagt, som trög och egoistisk. Troligtvis även lite kall.

Jag träffar inte speciellt många nya personer, än mindre pratar jag speciellt mycket med de jag träffar.

Väldigt många vet väl knappt vad Asperger är. Men om man sen förklarar att det är en form av autism tror jag nog att en del blir förvirrade ifall de inte ännu upptäckt något som anses som avvikande hos en.

När man nämner ordet "autism" tror jag att väldigt många tänker på Rainman eller en person som kan rabbla upp en massa fakta om något specifikt ämne utan problem.
Men jag tror även att en hel del(speciellt unga människor) blandar ihop det med cp-skada och Downs.
Fast det kanske bara är något jag har fått för mig.

När det gäller mig själv tror jag att en del tycker och tror att jag är intelligentare och kunnigare än vad jag egentligen är. Varför? För att jag är väldigt tystlåten och introvert, men också för att jag kanske inte låter som en "vanlig" tonåring/ung vuxen när jag pratar och gör inte sådant som andra i min åldersgrupp ofta gör(till exempel festar).

Jag hade gärna velat veta vad andra människor jag möter och även känner egentligen tycker om mig. Men det är ju inget man går runt och frågar och jag tror inte jag skulle få ärliga svar hursomhelst, alternativt att de bara nämner det de tycker är positivt.

Några dagar innan gymnasieexamen så kom en tjej i klassen på att vi alla skulle skriva små lappar till varandra. På lappen fick vi skriva vad vi ville och det var anonymt. Dom lapparna jag fick är nog den bästa inblicken jag fått om vad folk tänker om mig. Runt hälften av lapparna hade bara något strunt som rock on! eller liknande. Personen som skrev lappen visste knappt vem jag var men va tvungen att skriva något. De andra lapparna gav mig kritik eller förslag på hur jag borde bete mig. Va inte så tyst, ta för dig mer, synd att vi inte lärde känna varandra och liknande. Folk upplevde mig antagligen som en tyst kille som höll sig till skuggorna. Om jag i grupparbeten nån gång öppnade munnen för att säga något brukade alla tystna. Chockade för att jag plötsligt började tala.

Jag tror att jag upplevs som excentrisk och väldigt pratglad. Har även fått höra att jag låter väldigt arg och det händer ofta att människor som diskuterar med mig ber mig lugna mig eller säger att jag inte behöver bli så upprörd, trots att jag inte är det minsta upprörd (fast om någon upprepade gånger säger till mig att vara lugn när jag är lugn blir jag till slut mindre lugn).

Beror på hur väl personen känner mig. Har fått höra att jag ser arrogant ut, onekligen är det så många upplever en avsaknad av mimik. Upplevs som "normal" (vad det nu är). Beror förmodligen på min uppfostran. De som känner mig väl brukar tycka att jag är spattig, klumpig, femårigt barnslig, överanalyserande och brutalt ärlig.

Men asperger, nope. Har en nära vän till mig som andra brukar fråga mig om han har asperger, vilket han har, men jag ser visst helt "normalt" fungerande ut. Har märkt att människor verkar få en större mental krock när de sedan märker att jag inte alls är så socialt kompetent som jag ser ut och har även fått höra: "Men du kan ju inte ha asperger, du ser ju helt normal ut." Människor är konstiga...

Tror jag uppfattas som osocial och blyg, men inte konstig på andra vis. Fast jag kan ju förstås inte veta säkert hur andra uppfattar mig.

De som inte alls känner mig uppfattar mig som försiktig, lite blyg och att jag väntar in istället för att kasta mig in i samtal. Människor som inte känner mig har jag egentligen ingen aning om vad de får för intryck av mig.

De som vet vem jag är men inte har någon närmare relation uppfattar mig som en konstnärssjäl som får lov att vara lite speciell på grund av myten om att konstnärer är excentriska i någon mening.

De som känner mig väl vet att jag är en person som tycker om att gå djupare in i ämnesområden och samtalsämnen mer än de flesta. Jag uppfattas som tänkande, reflekterande och intresserad av vetenskap. Vänner som står mig närmast vet att jag är en person som vill andra väldigt väl. De vet om att jag bryr mig mycket om dem och om det jag engagerar mig i.

Jag har blivit bättre bemött med åren och ju bättre jag har kunnat kommunicera med andra. Förr verkade som om jag lockade fram något kontrollbehov hos andra. De fick en nervöst behov av vilja mästra och styra mig. När det inte lyckades undvek de mig och jag dem i den mån det gick.

Jag tror mest jag uppfattas som lite blyg, men interligent. Kanske lite osocial och intresserad också.

Brukar uppfattas som en udda pajas när jag möter andra människor.

Jag träffar sällan andra människor men en fd kompis kände sig provocerad av hur jag lever och slutade höra av sig...
En annan tycker jag är lite mystisk.

Det är ju inte så att jag presenterar mig med mina funktionsnedsättningar när jag träffar nån ny person så lite svårt att veta om man skulle bli annorlunda bemött.

Zima33 skrev:Jag träffar sällan andra människor men en fd kompis kände sig provocerad av hur jag lever och slutade höra av sig...
En annan tycker jag är lite mystisk.

Det är ju inte så att jag presenterar mig med mina funktionsnedsättningar när jag träffar nån ny person så lite svårt att veta om man skulle bli annorlunda bemött.

Men varför blev personen provocerad? Vad gjorde du som den personen reagerade så pass starkt?

slackern skrev:

Zima33 skrev:Jag träffar sällan andra människor men en fd kompis kände sig provocerad av hur jag lever och slutade höra av sig...
En annan tycker jag är lite mystisk.

Det är ju inte så att jag presenterar mig med mina funktionsnedsättningar när jag träffar nån ny person så lite svårt att veta om man skulle bli annorlunda bemött.

Men varför blev personen provocerad? Vad gjorde du som den personen reagerade så pass starkt?

Jag vet inte riktigt, hon tyckte liksom att jag borde anstränga mig mer, inte "kasta bort livet"..?

Zima33 skrev:

slackern skrev:

Zima33 skrev:Jag träffar sällan andra människor men en fd kompis kände sig provocerad av hur jag lever och slutade höra av sig...
En annan tycker jag är lite mystisk.

Det är ju inte så att jag presenterar mig med mina funktionsnedsättningar när jag träffar nån ny person så lite svårt att veta om man skulle bli annorlunda bemött.

Men varför blev personen provocerad? Vad gjorde du som den personen reagerade så pass starkt?

Jag vet inte riktigt, hon tyckte liksom att jag borde anstränga mig mer, inte "kasta bort livet"..?

Men vilken idiot lika bra att hon bröt kontakten då.

- Bemött av vem och i vilken kontext?

Det är bara socionomer med förutfattade meningar och fördomar om AS som bemöter mig konstigt.

Visst händer det att folk stör sig på mig men det kopplar jag snarare till sociologi än till psykologi. Klassamhället, uppförandekoder, dialektskillnader och sånt.

slackern skrev:

Zima33 skrev:

slackern skrev:
Men varför blev personen provocerad? Vad gjorde du som den personen reagerade så pass starkt?

Jag vet inte riktigt, hon tyckte liksom att jag borde anstränga mig mer, inte "kasta bort livet"..?

Men vilken idiot lika bra att hon bröt kontakten då.

Ja, kanske det. Jag blev rätt besviken, trodde hon skulle vara mer förstående. Hon vet väl inte hur mycket jag har kämpat...och man orkar inte hur länge som helst. Försökte förklara det men det gick inte in. Nåja, hennes förlust.

Autismsmurfen skrev:Är bara lite nyfiken... Brukar andra uppleva er som lite annorlunda eller som vilken person som helst? Tänkte att både och kan vara positivt och negativt beroende på vilka situationer det är. Om det märks att man har asperger är det lättare för andra att förstå att man har vissa svårheter och inte är "lat", men märks det inte blir man nog inte lika "dömd".

Träffar för få aspisar för att veta hur jag uppfattas i de kretsarna. Bland NT-människor uppfattas jag nog mest som diffust annorlunda, lite begåvningssvag och könlös, men ändå förtroendeingivande. Jag utsätts nästan aldrig för några negativa bemötanden. De enda som uppfattat mig som aspig är nära vänner.

Zima33 skrev:
Ja, kanske det. Jag blev rätt besviken, trodde hon skulle vara mer förstående. Hon vet väl inte hur mycket jag har kämpat...och man orkar inte hur länge som helst. Försökte förklara det men det gick inte in. Nåja, hennes förlust.

Jo verkligen hennes förlust.

Men jag kan förstå att du kände dej besviken. Det skulle jag också göra till en början fast vem fan behöver trångsynta människor i sin vänkrets?

Det är stört omöjligt för mig att besvara denna fråga. Jag träffar aldrig folk numera.

Vill börja med att säga att jag inte har fått diagnosen Asperger, men känner igen mig i en del av symptomen, samt även inom ADD.

När jag är bland folk så brukar jag uppföra mig, men har svårt för att förstå ironiska skämt osv. Folk ser mig nog mest som glad och trevlig. Men inombords är jag alltid livrädd vid miljöer där det finns mycket folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig, och jag har svårt för att diskutera. Är för det mesta tyst, men svarar med ett trevligt svar om någon ställer frågor till mig osv. Jag har svårt för att vara lugn inombords när jag är på tex.kalas. Har vääldigt lätt för att känna mig utanför. Det känns inte som att någon egentligen bryr sig om mig, eller vill ha mig där. Detta är endast hur jag känner, för rationellt sett, så vet jag att det inte finns någon anledning att känna det som jag känner.

Pga. känslan av utanförskap, så kan jag lätt börja gråta. Och har fått panikångest många gånger pga. det här. När folk frågar vad det beror på, så kan jag inte säga sanningen, för felet ligger inte hos dem, utan hos mig. Och de skulle bara må dåligt om jag berättade hur jag kände, när jag egentligen vet att det inte är dem som gör något.

Men ibland känns det bättre, och om vi kommer in på lättsamma ämnen som film, musik, dikter osv. Då kan jag prata på - väldigt mycket. Men när det kommer till politik, sport, mord osv, då är jag mest tyst. Eftersom jag blir osäker, och inte vågar säga så mycket. Det känns oftast som att någon blir upprörd om man yttrar sig i något.

Jag upplever ofta att folk tar lite avstånd från mig, förmodligen för att jag är reserverad men även för att jag ofta har svårt att småprata. När jag väl gör det är jag ofta lite för allvarlig.
Känner mig alltid utanför, särskilt när jag befinner mig i situationer där jag måste vara mig själv, märks tydligast på jobbet där jag fungerar bra i min "roll". Har inga vänner, däremot familj. Har AS diagnos.

Vad är det som gör att du uppfattas som reserverad egentligen? (och andra), tror det är andra saker än småprat.

Vad är det för roller där du "måste vara dig själv" ?

Kortspel är annars något jag iaf tycker är uselt tråkigt. Löser hellre hur man bygger en partikelacceleratormätare

KrigarSjäl skrev:- Bemött av vem och i vilken kontext?

Det är bara socionomer med förutfattade meningar och fördomar om AS som bemöter mig konstigt.

Visst händer det att folk stör sig på mig men det kopplar jag snarare till sociologi än till psykologi. Klassamhället, uppförandekoder, dialektskillnader och sånt.

Ungefär så. De som behandlar mig märkligast är de som har fått läsa "pappren" innan de träffar mig.

Alltså vägra träffa folk som läst dina papper ..