Kanske finns det en liknande tråd.
Min teori om aspergers är att man ärver sina föräldrars beteende.
Min far är nu tyvärr död. Annars hade jag kunnat tala med honom om min teori. Han dog i januari.

Han kunde säga saker snabbt som folk blev mycket ledsna över, samtidigt som han själv inte uppfattade att han var elak. Utan det bekomm inte honom att folk blev ledsna.Han förstod det inte helt enkelt.

Om far fick mat i munnen som han inte var beredd på, spottade han det rakt ut.
-Jag var inte beredd! sa han.

Far fick utbrott. Då kunde vad som helst hända. Han skickade en näve rakt ut helt enkelt. Visade inget tecken på ånger efteråt.

Men det var något speciellt med far. På hans begravning kom över 100 personer.

Det fanns en livsgnista av sällan skådat slag i far! Han drabbades av hjärntumör, hjärtfel och till sist halscancer. När han passerat 70 genomgick han ett 70-tal strålbehandlingar, och överlevde.

Mor blev med åren mer och mer enstöring. Drog sig mer och mer inom sig själv. Precis som sin mor och min mors syster.
Mor dog sex år innan far.

Detta var en liten historia om mina föräldrar.

Jag har arbetat hela mitt liv med djur. Och ser hur dessa "härmar" sina föräldrar.

Min teori är alltså att man ärver sina föräldrars beteende. Att jag, har ärvt mina föräldrars beteende.

Det är möjligt att man ärver vissa beteenden från sina föräldrar/omgivning. För egen del har jag varit så noga jag kan att inte försöka föra vidare det som jag tyckte kändes fel under min uppväxt, tre exempel jag fick aldrig hjälpa till i köket, de pratade aldrig ekomomi med mig och de kollade aldrig att jag skötte skolarbetet så som läxor (jag vet inte om det kan klassas till socialt arv).

Miche skrev:Det är möjligt att man ärver vissa beteenden från sina föräldrar/omgivning. För egen del har jag varit så noga jag kan att inte försöka föra vidare det som jag tyckte kändes fel under min uppväxt, tre exempel jag fick aldrig hjälpa till i köket, de pratade aldrig ekomomi med mig och de kollade aldrig att jag skötte skolarbetet så som läxor (jag vet inte om det kan klassas till socialt arv).

Jamen precis så tänker jag med!
Jag har inte slagit mina barn, försökt i vart fall..(daskat till någon gång)..
Jag har försökt vara glad. Och hålla en öppen dialog. Något som inte existerade..

Det du skriver klassas absolut som socialt arv. Mina egenheter lyser doch igenom ofta..Och mycket mer innan jag fick hjälp.

BARN GÖR INTE SOM MAN SÄGER, BARN GÖR SOM MAN GÖR. (tycker det är en bra mening)

Och jag ser mig själv, när jag ser mina barn. Det är ofrånkomligt.

Tror det ligger mycket i det. Själv är jag uppvuxen i en väldigt social familj. Det var ofta vänner till föräldrarna hemma hos oss när jag växte upp. Till min fördel lärde jag mig väldigt snabbt hur man bör bete sig i konstruerade sociala sammanhang. Jag observerade och härmade, något jag dock förstått långt senare. Den mindre positiva biten är att jag ser mer välfungerande ut än vad jag är samt att mina problem inte blev extremt uppenbara förrän i 16-års åldern.

Det oerhört positiva jag tar med mig från min uppväxt är att det alltid var okej att jag var som jag var, och är. Vi är tre systrar, alla väldigt olika och mina föräldrar var, och är, väldigt noga med att poängtera att vi duger som vi är. Respekt, acceptans, icke-fördömande och ärlighet var saker som alltid värderades högt hemma.

Och håller absolut med, barn gör som man gör, inte som man säger.

Tror det viktiga är när man blir äldre är att se det som var positivt och förmedla det vidare samt att sortera bort det och forma sina egna värderingar angående det man tycker inte alltid var så konstruktivt.

Yv Ericsson skrev:Och jag ser mig själv, när jag ser mina barn. Det är ofrånkomligt.

Jag ser mig snarare som jag skulle velat vara... Mina barn får mycket beröm från omgivningen och agerar som förebilder i en hel del olika situationer så något har jag (och barnens mamma) uppenbarligen gjort rätt.

BARN GÖR INTE SOM MAN SÄGER, BARN GÖR SOM MAN GÖR.

Tur man inte är NT isåfall.. gott om vackra ord hos mina familjer, ont om kloka handlingar iaf inom familjelivet..

radix skrev:

BARN GÖR INTE SOM MAN SÄGER, BARN GÖR SOM MAN GÖR.

Tur man inte är NT isåfall.. gott om vackra ord hos mina familjer, ont om kloka handlingar iaf inom familjelivet..

Hmm. Utveckla det gärna. Mycket nyfiken.

radix skrev:

BARN GÖR INTE SOM MAN SÄGER, BARN GÖR SOM MAN GÖR.

Tur man inte är NT isåfall.. gott om vackra ord hos mina familjer, ont om kloka handlingar iaf inom familjelivet..

Utveckla gärna..tror jag förstår..nyfiken

Väldigt lite tyder på att denna teori stämmer. Genom studier på adoptivbarn har man kunnat konstatera att barnen liknar sina biologiska föräldrar betydligt mer än sina fosterföräldrar. Det gäller såväl intelligens, fysiologi och intressen som beteenden och socialisering. Säkerligen påverkar uppväxt på ett betydande sätt hur man fortsätter att utvecklas senare i livet men vad man är född till har en mycket större påverkan.

Om denna teori skulle stämma så skulle det vara ont om exempel på syskon där den ena är väldigt social och den andra inte alls social. Jag tvivlar på att det är speciellt ovanligt.

Tja..

Min mor gillar att påpeka hur hon skulle sprungit in i brinnande hus för att rädda livet på sina barn, att kärleken övervinner allt och massa andra liknande saker, men tillbringade iaf min tonårstid på krogen medan jag skötte utvecklingsstörda syrran. När jg kom hem med trasiga kläder och blåmärken var det 'gulligt'. När jag på en föräldradag på en skola fick låna ut min bok var den skolan plötsligt 'hemsk' och jag fick omedelbart byta och jag får än idag höra om den hemska läraren hon räddade mig ifrån. Hon arbetade f.ö. som speciallärare för barn med div. svårigheter.
När jag sen kraschade som 'vuxen' 'kände hon inte igen mig' längre och sa bl a att jag inte var hennes son, påpekade hur äckligt det var att besöka den stinkande kolonistugan jag bodde i (efter att jag fått sälja min lägenhet för att betala skulder jag dragit på mig då jag inte fått soss pga att jag ägde den, och inte ville använda CNS som sjukkassa då jag isåfall inte kunnat avluta min utbildning senare så som var tänkt.).. Kul att vara förälder sålänge man inte behöver göra eller se nåt.. snacka är ju så kul.

Min far undrar alltid varför jag hör av mig alltmer sällan (familjen är viktigast av allt!), men har inte ringt mig själv sen jag var tolv, han har även glömt bort det mesta sånt jag varit stolt över under min uppväxt, men anser sig själv ha varit en god förälder eftersom han inte lämnade landet.

Jag ämnar göra bättre.. AS-diagnos eller ej. Huruvida jag borde fortplanta mig är en annan fråga.

Krake skrev:Väldigt lite tyder på att denna teori stämmer. Genom studier på adoptivbarn har man kunnat konstatera att barnen liknar sina biologiska föräldrar betydligt mer än sina fosterföräldrar. Det gäller såväl intelligens, fysiologi och intressen som beteenden och socialisering. Säkerligen påverkar uppväxt på ett betydande sätt hur man fortsätter att utvecklas senare i livet men vad man är född till har en mycket större påverkan.

Om denna teori skulle stämma så skulle det vara ont om exempel på syskon där den ena är väldigt social och den andra inte alls social. Jag tvivlar på att det är speciellt ovanligt.

Vet du om det finns några utredningar om detta sådär?

Jag har vänner som adopterat två barn från Bolivia. Dom har blivit så oerhört lika sina svenska föräldrar! I sättet att vara och röra sig och utrycka sig.

Sedan kan förståss detaljer vara annorlunda.
Men vad gäller det kroppsliga språket är det klart och tydligt.

radix skrev:Tja..

Min mor gillar att påpeka hur hon skulle sprungit in i brinnande hus för att rädda livet på sina barn, att kärleken övervinner allt och massa andra liknande saker, men tillbringade iaf min tonårstid på krogen medan jag skötte utvecklingsstörda syrran. När jg kom hem med trasiga kläder och blåmärken var det 'gulligt'. När jag på en föräldradag på en skola fick låna ut min bok var den skolan plötsligt 'hemsk' och jag fick omedelbart byta och jag får än idag höra om den hemska läraren hon räddade mig ifrån. Hon arbetade f.ö. som speciallärare för barn med div. svårigheter.
När jag sen kraschade som 'vuxen' 'kände hon inte igen mig' längre och sa bl a att jag inte var hennes son, påpekade hur äckligt det var att besöka den stinkande kolonistugan jag bodde i (efter att jag fått sälja min lägenhet för att betala skulder jag dragit på mig då jag inte fått soss pga att jag ägde den, och inte ville använda CNS som sjukkassa då jag isåfall inte kunnat avluta min utbildning senare så som var tänkt.).. Kul att vara förälder sålänge man inte behöver göra eller se nåt.. snacka är ju så kul.

Min far undrar alltid varför jag hör av mig alltmer sällan (familjen är viktigast av allt!), men har inte ringt mig själv sen jag var tolv, han har även glömt bort det mesta sånt jag varit stolt över under min uppväxt, men anser sig själv ha varit en god förälder eftersom han inte lämnade landet.

Jag ämnar göra bättre.. AS-diagnos eller ej. Huruvida jag borde fortplanta mig är en annan fråga.

Att växa upp i dysfunktionella familjer...
Din mor verkar ha glömt bort er barn när hon hade en ide om hur det skulle vara..
Dina föräldrar kunde inte hålla sina löften..
Och är man berädd att kasta sig in i brinnande hus i alla lägen för sina barn?

I det fallet kan jag ta min bror och hans son. Min bror har vid flera tillfällen mött poliser i trädgården som förberedde utrymning med tårgas i hans hus..
Hans son har blivit skjuten två gånger, och fått 8 knivhugg i sig..

Jag har hört min vänliga bror säga: jag önskar han vore död.

Jag har själv haft en situation med en son där jag sagt, en gång till, och jag är inte längre din mor.

Jag är ju dubbeldiagnostiserad. Men det går bra att skaffa barn. Mina barn är allt förståss. Dessutom har dom varit suveräna i skolan!

Hoppas du förstod vad jag skrivit. Min hjärna är en kaos..

Yv Ericsson skrev:skjuten två gånger, och fått 8 knivhugg

Hujedamig, det låter inte enkelt. Det är såna historier som får mig att känna mig fett otacksam, sånt har mina aldrig gjort.. det var mer mitt jobb lixom. Jag mest förstår inte riktigt om det är feghet och nonchalans (och isåfall läskigt elaka bortförklaringar) eller nåt slags utvecklingsstördnivå-dumhet. Är det feghet borde jag ju lämna dem åt sina öden, men är de bara dumma så..

radix skrev:

Yv Ericsson skrev:skjuten två gånger, och fått 8 knivhugg

Hujedamig, det låter inte enkelt. Det är såna historier som får mig att känna mig fett otacksam, sånt har mina aldrig gjort.. det var mer mitt jobb lixom. Jag mest förstår inte riktigt om det är feghet och nonchalans (och isåfall läskigt elaka bortförklaringar) eller nåt slags utvecklingsstördnivå-dumhet. Är det feghet borde jag ju lämna dem åt sina öden, men är de bara dumma så..

Varför skall du känna dig otacksam? Nej. nej. det menade jag inte.
Som tur är är det ju en väldigt liten del av människor som blir som min brorsson.