Ja, jag har diagnosen Asperger, vilket jag tycker stämmer. Dock så uppfattar jag min situation som att jag har lite psykiska problem också ;S Jag mår jätteådligt ibland och tyvärr säger alla att det bara beror på AS & ADHD så jag får aldrig någon hjälp med det andra.

Till exempel:
- Är aldrig normal. Är antingen jätteglad, upprymd och ett jättebra självförtroende. Eller extrem ångest så jag hyperventilerar, hela kroppen känns bortdomnad, som om jag stängs in i mig själv eller inte har någon kontakt alls med mig själv, det känns som om det surrar INNE i huvudet osv. Detta kan förändras flera gånger per dag!

- Ändrar mig hela tiden. Har fått impulser att göra slut med min kille flera gånger men sen har jag ångrat mig igen, bara några minuter senare. Vi har säkert gjort slut över tio ggr på någon månad.. Likadant med kompisar, kan be dem dra och tycka dem är falska för att sedan ångra mig, när jag redan spärrat dem på fb, tagit bort deras nummer osv.

- Skadar mig själv genom att att skära mig i armarna, nypa hål i skinnet. Har även oskyddat sex med personer jag inte känner ibland.

- Kan inte gå till skolan och andra offentliga ställen sedan några månader tillbaka, känner mig yr och börjar må illa direkt så nu vågar jag inte ens gå till skolan.

- Måste alltid vara full rulle annars kommer jag in på dumma tankar som att jag inte orkar leva mer.

- Mina föräldrar orkar inte med mig mer och dem vet inte vad dem ska göra för att jag ska må bra!

- Hade depression när jag var 13, 14 år. Sedan har jag varit gladare, men antingen typ självmordsbenägen eller helt upprymd, känner mig aldrig lugn och normal inombords som jag gjorde innan jag var 13 typ.

- Kan vara värsta supermänniskan i några månader, då jag presterar jättebra, är duktig i skolan, socialt kompetent. Sedan kan jag bli helt tom och knappt gå utanför huset på flera veckor.

Och mycket mer.. Om jag berättade detta irl skulle dock INGEN tro mig. Jag är en blyg person egentligen, bara det att jag inte har gränser eller en realistisk syn alltid. Går hos BUP regelbundet men tycker inte det hjälper så mycket gällande dessa problemen då ingen tror att jag faktiskt lever såhär.

Men tror ni det bara är Asperger och en vanlig depression eller något mer?

Borderline är min första tanke, du kan googla på det och se om det kan stämma!

Jag är inget proffs men det skulle kunna vara någon form av bipolär sjukdom (inkl cyklotymi) eller emotionell instabil personlighetsstörning (borderline).
Men som sagt, jag har ingen utbildning inom detta, men har läst en del om det och känner personer med dessa diagnoser.

Miche skrev:Borderline är min första tanke, du kan googla på det och se om det kan stämma!

+1

KaosPrinsessa skrev:Jag är inget proffs men det skulle kunna vara någon form av bipolär sjukdom

+1

Jag håller med ovanstående. Du kan be om att får göra en SCID I och en SCID II, den första är axel 1 diagnoser (affektiva om jag inte missminner mig) och den andra är axel 2 diagnoser (personlighetsstörningar).

Dock kan det kanske röra sig om "enbart" ADHD och Asperger. Hade själv feldiagnostiserad Bipolär typ 2 samt Emotionellt Instabil Personlighetsstörning i många år.

Det bästa är att tjata sönder dem tills du får utredningar och det blir klarhet i diagnoserna. Var själv feldiagnostiserad i så många år och jag önskar inte det veritabla helvetet på en annan människa.

Jag tycker också att det låter som Bipolaritet och/eller Borderline.

Du borde ta upp detta med din psykolog så att du förhoppningsvis kan få rätt hjälp.
Men som Nihilith säger kanske det egentligen handlar om de diagnoser du redan har.

Jag tror nog att det mycket väl kan vara bara AS, ev med ADD el ADHD också.
Du är i tonåren?
Då kan man må väldigt dÅligt hormonellt och psykiskt om man har AS och ffa tjejer har jag läst kan bli enormt ostabila och svänga mellan ytterligheter fort. Har mycket med den enorma hormonomställningen att göra plus att man försöker hitta sin egen indentitet och frigöra sig vilket blir extra svårt och dubbelt för ungdomar med AD eller/och ADD/ADHD.
Jag har AS + ADD och var precis som du i tonåren!

Och tipsar som vanligt om venlafaxin (snri) som på kort tid gjorde mig stabil, lugn, öppnare, självsäkrare, gladare mm mm.
Tar du nån medicin?

Låter som borderline var min första tanke efter att läst det, möjligtvis bipolär också. Läs lite om det och se fall du känner igen dig sen kan du om du känner igen dig gå till psyk och berätta om det tycker jag. Skriv gärna ner en del så du inte missar att säga något.
Kom ihåg att vi är inte experter och de enda som kan göra en korrekt bedömning är psyk.

Tösen är 17 år, tänk er för innan ni börjar skrika "BORDERLINE" och "BIPOLÄR" snälla?

Det är så lätt att skapa en sjukdomsidentitet när man är i den åldern och dessutom lite blyg, skör och osäker som hon beskriver att hon är.
En sjukdomsidentitet kan man bära med sig hela livet om man har otur.

linneajohansson skrev:Tösen är 17 år, tänk er för innan ni börjar skrika "BORDERLINE" och "BIPOLÄR" snälla?

Det är så lätt att skapa en sjukdomsidentitet när man är i den åldern och dessutom lite blyg, skör och osäker som hon beskriver att hon är.
En sjukdomsidentitet kan man bära med sig hela livet om man har otur.

Hon bad om våra åsikter och frågade om vi trodde hon hade något mer. Hon har ju mest blivit tipsad att läsa om det för att se om det stämmer. Jag poängterade också att vi inte är experter och att psyk är de enda som kan göra en korrekt bedömning.

Jag kan inte se något fel i något någon skrivit i denna tråden, alla har gett TS svar på hennes fråga.

linneajohansson skrev:Tösen är 17 år, tänk er för innan ni börjar skrika "BORDERLINE" och "BIPOLÄR" snälla?

Det är så lätt att skapa en sjukdomsidentitet när man är i den åldern och dessutom lite blyg, skör och osäker som hon beskriver att hon är.
En sjukdomsidentitet kan man bära med sig hela livet om man har otur.

Är verkligt benägen hålla med!

När jag var 17 var jag en katastrof!

Vänd dig till UNGA VUXNÀ´s mottagning!

linneajohansson skrev:Tösen är 17 år, tänk er för innan ni börjar skrika "BORDERLINE" och "BIPOLÄR" snälla?

Det är så lätt att skapa en sjukdomsidentitet när man är i den åldern och dessutom lite blyg, skör och osäker som hon beskriver att hon är.
En sjukdomsidentitet kan man bära med sig hela livet om man har otur.

Precis vad jag försökte säga...

linneajohansson skrev:Tösen är 17 år, tänk er för innan ni börjar skrika "BORDERLINE" och "BIPOLÄR" snälla?

Det är så lätt att skapa en sjukdomsidentitet när man är i den åldern och dessutom lite blyg, skör och osäker som hon beskriver att hon är.
En sjukdomsidentitet kan man bära med sig hela livet om man har otur.

Absolut. Håller med. Dock vet jag också hur det är att gå omkring och vara fel-diagnostiserad från 16-års ålder.

Personligen försökte jag mest att påpeka att om man själv är osäker så är det viktigt att man kan få ro i det, och veta att man fått korrekt diagnos, från början. Jag fick inte det och fick så många år söndermedicinerade. Vill mest undvika att en annan människa får år bortslitna på grund av diagnostiserings fel.

Det kan också vara så att man har ställt rätt diagnos från början, men jag tycker personligen att man bör ta det säkra före det osäkra och få det utrett. Om inte annat enbart för sin egen sinnesro.

Psykiska sjukdomar är ofta ärftliga. Ett sätt att uppskatta möjligheten för att man har någon psykisk sjukdom kan vara att ta reda på om ens föräldrar och närmsta släktingar har någon psykisk sjukdom.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver om hur du känner dig.
Jag blev också klart sämre efter tretton.
Har egentligen ingen tröst rent konkret, men du kan må bättre.
Säger som andra här tidigare att om du vill och vågar så vänd dig till någon.
Viktigast är väl att du litar på personen.

Sen angående att inte nämna diagnoser.
I vissa fall kan det nog kännas som en lättnad att få en förklaring och chans till rätt slags hjälp, för personen och dennes närstående.
Ibland inte.

Tyvärr ställde sig psykvården helt frågande angående asperger och borderline på psyk där jag gjorde min utredning.Läkaren och psykologen sa att asperger/borderline var HÖGST ovanligt, vilket betydde ,-du har inte det.
Detta kanske bara är just där jag bor. Förhoppningsvis.

KalleKus skrev:Och tipsar som vanligt om venlafaxin (snri) som på kort tid gjorde mig stabil, lugn, öppnare, självsäkrare, gladare mm mm.

Och jag tipsar inte om venlafaxin eftersom jag fick ökad ångest av den.

Zima33 skrev:

KalleKus skrev:Och tipsar som vanligt om venlafaxin (snri) som på kort tid gjorde mig stabil, lugn, öppnare, självsäkrare, gladare mm mm.

Och jag tipsar inte om venlafaxin eftersom jag fick ökad ångest av den.

Ja, det är ju individuellt...
Men pga min enorma förbättring (hade grym ångest före) så tycker jag såklart den är värd att prova!

Känner igen mig lite. Verkar visserligen inte ha det lika jobbigt som du, men finns vissa perioder då jag presterar jättebra och perioder då jag presterar jättedåligt. Överkänslighet är väl vanligt bland folk med asperger? Och så går vi lätt in för saker och ting, så om du är i en jobbig ålder kan det bara vara AS.

Annars var bibolär och borderline det första jag tänkte på. Kanske går att utreda sig? Kom ihåg att en till diagnos inte skulle förändra dig, utan bara hjälpa dig. Men vill du ha en så fråga någon kunnig, ingen här kan veta exakt.

Tack så mycket för alla svar!
Har tagit detta med psykologen och berättat lite sav sakerna för mina föräldrar nu, så vi ska kolla upp det mer!

iheartme skrev:Tack så mycket för alla svar!
Har tagit detta med psykologen och berättat lite sav sakerna för mina föräldrar nu, så vi ska kolla upp det mer!

Kul att höra! Jag är själv mitt i utredningen. Det är ju en känslig tid. Hoppas du landar där du känner att du hör hemma.