MM..min far var "mattegeni" även om många är mer genialiska, han sa alltid, allt är matematik.

Hursom, jag har en rolg uppgift som jag undrar lite över: När spricker fractal banking? Aldig? Man måste ju konstant öka penningmängden och därmed lånestocken. Nån gång borde man vara begravd i skuld, helt omöjlig att ta sig ur utan att byta system, om så bara på ytan, och börja om? Tiden borde vara inne snart.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Ge mig några räkneexempel på fakultet så får vi se om jag har fattat galoppen . Matte är kul, åtminstone ibland.

Hälsningar

Lilla Gumman

1. På hur många olika sätt kan sex personer ställa sig i kö?

2. Hur många fyrsiffriga tal finns det som innehåller en etta, en trea, en femma och en åtta?

3. I ett travlopp med fem hästar ska man gissa i vilken ordning hästarna kommer i mål. Om ingen häst blir diskad, på hur många sätt kan loppet sluta?

Först och främst så har jag uppfattat det som att dyskalkyli (som är siffrornas motsvarighet till dyslexi) inte handlar om huruvida man är bra på division (t.ex) eller inte, utan förmågan att "se" siffror på rätt sätt.

Själv klarar jag huvudräkning hyffsat bra. Men börjar man babbla om x och y så är jag helkörd.

Herregud... matte.. *mår illa*... hela min skolgång från sexan och uppåt har sett ut ungefär såhär på prov: G-delen: 0,5p, VG/MVG-delen: Alla rätt + en stjärna i kanten. Fast eftersom man inte kan G-delen blev det ändå IG som betyg på provet.
Det tog sju extramattelärare och en specialpedagog till att komma fram till att jag missat något i mellanstadiematten (Nähääää... läraren sa bara "räkna som du vill så blir det rätt" O_O;; ) De sa att jag antagligen inte borde ha börjat plugga kemi, fysik och teknik på KTH på sommaren mellan sjuan och åttan eftersom jag då "ställde in" hjärnan på att arbeta med formler och inte mer "basic"-matte.

Det räcker nog med att säga att jag fick 1+1=7 en gång.

Nu jobbar jag tillfälligt (absolut längst till sista maj, sen är det plugg som gäller) som inventerare på ett DVD-lager. MATTE HELA DAGEN!!! T_T jag har konstant ångest och mår nästan illa när jag går in där. Jag drömmer bara om siffror känns det som: kan vakna mitt i natten och undra "räknade jag rätt på BH 30-10?!" eftersom jag räknat igenom hela ställaget i drömmen efter att redan ha gjort det tre gånger tidigare under dagen.
Men jobba bör man (eller måste man) annars dör man. I alla fall om man är i desperat behov av pengar som jag är just nu.
/end rant

Jag är helt klart dyskalkyliker Har jätteproblem med att komma ihåg siffror och måste dubbelkolla tal flera gånger för att vara säker på att jag använder rätt siffror och så. Ett jätteproblem när jag ska betala mina räkningar och att lära mig nya sifferkoder.
Jag har oxå dålig uppfattning av siffrors betydelse tex bedömma mängd vikt och mått osv.

Men jag har inga problem att förstå logik, tvärt om.

tahlia skrev:Först och främst så har jag uppfattat det som att dyskalkyli (som är siffrornas motsvarighet till dyslexi) inte handlar om huruvida man är bra på division (t.ex) eller inte, utan förmågan att "se" siffror på rätt sätt.

Jo, så har jag oxå uppfattat det.

tahlia skrev:Själv klarar jag huvudräkning hyffsat bra. Men börjar man babbla om x och y så är jag helkörd.

Tvärtom här. Jag minns visserligen gångertabell och plus / minus, men jag kan inte påstå att jag är bra på huvudräkning. Däremot är jag alldeles ypperligt bra på att räkna med x och y. Det senare handlar mest om logik medan det förstnämnda mer handlar om taluppfattning och dyskalkuli.

mixpippi skrev:lära mig nya sifferkoder.

Samma här. Det är i princip omöjligt för mig att komma ihåg mer än 2 olika koder. Sist när jag fick ett nytt kreditkort med ny kod så ledde det först till att jag glömde bort gamla kortets kod och sedan det nya kortets. Fast just nu så minns jag båda koderna, men jag har då kanske förträngt något annat istället?

Hej!

Mats, du kan härmed titulera dig mattelärare. Här kommer svaren:

1. På hur många olika sätt kan sex personer ställa sig i kö?

6! = 6 x 5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 720

Svar: Sex personer kan ställa sig i kö på 720 olika sätt.

2. Hur många fyrsiffriga tal finns det som innehåller en etta, en trea, en femma och en åtta?

4! = 4 x 3 x 2 x 1 = 24

Svar: Det finns 24 olika tal som innehåller siffrorna ett, tre fem och åtta.

3. I ett travlopp med fem hästar ska man gissa i vilken ordning hästarna kommer i mål. Om ingen häst blir diskad, på hur många sätt kan loppet sluta?

5! = 5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 120

Svar: Travloppet kan sluta på 120 olika sätt.

Matte är kul! Ibland i alla fall. När jag begriper vad det rör sig om. Kom ihåg när det på OA-träffen i januari blev en matematisk diskussion om nånting där svaret blev två utropstecken. Igår beslöt jag för att söka på utropstecken och matematik. På Wikipedia fick jag för första gången höra ordet fakultet. Maken förklarade det för mig och visade t.o.m. hur det går att räkna med fakultet på hans HP48. Fast det går lika bra att ta gånger som vanligt när det är mindre tal.

Nu måste jag ju söka i bibliotekets katalog efter matteböcker i den högre skolan. Inte för att jaf förstår så mycket men något ska jag väl snappa upp hoppas jag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Fakultet har jag inget minne av att jag har lärt mig. Jag har läst t.o.m. D-kursen på komvux, så antingen kommer det väl in senare, eller så har jag taskigt minne...

Jag har alltid haft lätt för matte. Redan i ettan var jag snabb, och en gång, när jag för andra gången samma lektion, sa till fröken att jag var färdig med uppgifterna, gav hon mig ett nytt blad med extrauppgifter och sa: "Nu tar du det lugnt med de här uppgifterna, för sen har jag inga fler..." (Jag hann nästan bli klar med dem också, innan lektionen var slut...)

I 3:an fick jag gå på extramatte, tillsammans med andra "mattesnillen" i å.k. 3, för att få lite extra stimulans, som det hette... Men det var så tråkigt, så den gruppen lades snabbt ner...

Hela grundskolan tyckte jag matten var urtråkig, ingenting var direkt svårt, men slarvfel gjorde jag ofta...

När jag var 22 år började läsa in gymnasiet på komvux, och första månaden i A-kursen fattade jag INGENTING!!! Men så plötsligt trillade polletten ner, och efter det tyckte jag matte var skitkul! Särskilt problemlösning med hjälp av ekvationer, ju svårare desto bättre, och särskilt om man måste använda både X och Y... En gång (på B-kursen, den var roligast!) satt jag och klurade på en svår uppgift en hel helg, jag kunde inte sluta tänka på den... Och jag vägrade titta i facit, för att få nån ledtråd till hur man skulle göra, jag ville lösa den helt själv. Och vilken kick jag fick när jag slutligen lyckades!!!

mixpippi skrev:Jag är helt klart dyskalkyliker Har jätteproblem med att komma ihåg siffror och måste dubbelkolla tal flera gånger för att vara säker på att jag använder rätt siffror och så. Ett jätteproblem när jag ska betala mina räkningar och att lära mig nya sifferkoder.
Jag har oxå dålig uppfattning av siffrors betydelse tex bedömma mängd vikt och mått osv.

Men jag har inga problem att förstå logik, tvärt om.

pröva att göra vad jag gör: läs inte siffrorna som siffror, läs dom som en liten ramsa. jag minns när det var "det kommer mera" på TV och dom hade tävlingar på folks personnummer. jag hade aldrig lärt mig mitt eget personnummer för jag...kunde inte. men efter jag började säga hela numret om och om igen med en liten melodi så kunde jag den.

problemet är bara att jag inte kan börja i mitten av ramsan, om någon frågar vilka de fyra sista siffrorna är så måste jag dra hela högen.

Ensamflickan skrev:Fakultet har jag inget minne av att jag har lärt mig. Jag har läst t.o.m. D-kursen på komvux, så antingen kommer det väl in senare, eller så har jag taskigt minne...

Om jag minns rätt så ingår inte någon kombinatorik alls i kurserna A till E. Väldigt skumt! Nog borde man väl inkludera binomialsatsen i gymnasiematematiken. Man tjatar ut trigonometri och jag har hört rykten om att man inte kräver Matte E nu längre för tekniska naturvetenskapliga högskoleutb. Skumt ! De komplexa talen blir alltså något man inte går igenom. Vilken förlust...

I Matematik F inkluderas lite elementär kombinatorik (alltså finns där n! med)och lineär algebra.

Lilla Gumman skrev:Mats, du kan härmed titulera dig mattelärare.

Åhh, tack! *stolt*

Och du hade alla rätt...

Adkit skrev:pröva att göra vad jag gör: läs inte siffrorna som siffror, läs dom som en liten ramsa.

Exakt så gör jag oxå, jag får vara glad att jag är musikalisk så jag sjunger siffrorna tyst i tanken men det tar lite tid att lära mig nya sifferramsor.
Det stora problemet för mig är siffrornas betydelse som jag inte kan förstå och då blir matte liksom obegripligt.

Tack i allafall för tippset. Någon annan kanske kan dra nytta av det.

uniqueNr5 skrev:Om jag minns rätt så ingår inte någon kombinatorik alls i kurserna A till E. Väldigt skumt! Nog borde man väl inkludera binomialsatsen i gymnasiematematiken. Man tjatar ut trigonometri och jag har hört rykten om att man inte kräver Matte E nu längre för tekniska naturvetenskapliga högskoleutb. Skumt ! De komplexa talen blir alltså något man inte går igenom. Vilken förlust...

I Matematik F inkluderas lite elementär kombinatorik (alltså finns där n! med)och lineär algebra.

Nu kan jag inget om dagens gymnasium, men på min tid så ingick de sakerna, fast då var förstås mattekurserna anpassade efter vilken linje man läste. För oss som gick teknisk linje var förstås komplexa tal nödvändiga eftersom de av oss som valde elektronikinriktning behövde dem. Fakultet och binomialsatsen behövs ju för sannolikhetslära, så om inte det har utgått ur gymnasiematten så har jag svårt att se hur man kan undvika det. De som är ännu äldre än mig skulle förstås tala om hur mycket mera som ingick i gymnasiematten på deras tid än på min tid, så jag är rädd för att vi ser en sorglig utveckling av ständigt minskande innehåll.

Jag kände en gymnasieingenjör av den gamla skolan (han torde ha gått gymnasiet på 40-talet, eller möjligen 50-talet). Den matte han läste på gymnasiet inkluderade mycket av det som jag läste först på universitetet. Denne man hade f.ö. velat läsa vidare till civilingenjör, men det gick inte, för på den tiden krävdes på engelska, tyska och franska för behörigheten, och han saknade franskan. Tiderna förändras, på gott och ont.

Ensamflickan skrev:När jag var 22 år började läsa in gymnasiet på komvux, och första månaden i A-kursen fattade jag INGENTING!!! Men så plötsligt trillade polletten ner, och efter det tyckte jag matte var skitkul!

Det där tror jag är rätt talande. Förståelsen verkar komma i "klumpar", man måste samla på sig exempel och utantill-kunskap tills man når ett slags "kritsik massa" då man plötsligt förstår vad det handlar om. Även jag fungerar också så att utantill-lärandet är skitjobbigt och trist, men när jag väl förstår så är det roligt och (ofta) enkelt. Problemet kommer ju när man skär sönder matematikutbildningen (särskilt på gymnasiet) så att man inte uppnår den där kritiska massan under en och samma kurs. Då står man där och borde lära sig en massa utantill, sen kommer man inte ihåg det när man behöver det i nästa kurs, efter som man inte fick förståelse att hänga upp utantill-kunskaperna på, det blir hål i kunnandet och dom hålen kommer att sprida sig tills man inte kan lära sig nåt nytt.

Hmm, så har jag inte sett det förut. Det var ju en bra beskrivning.

Jag lider förmodligen av dyskalkyli men utredningarna om detta kostar 10000 kronor och ger en ingen dispens vid ansökningar till högskolor eller så. Det tycker jag är väldigt dåligt.

Jim Harnesk skrev:Jag lider förmodligen av dyskalkyli men utredningarna om detta kostar 10000 kronor och ger en ingen dispens vid ansökningar till högskolor eller så. Det tycker jag är väldigt dåligt.

Utredning kostar vanligt besök hos läkaren du behöver inte göra detta privat.

Jim H, det finns en särskild Dyskalkuli-tråd. Jag ber en moderator flytta över frågan dit.


Moderator Titti:

Flyttade hit detta och två tidigare inlägg från dyslexitråden

nallen skrev:

Ensamflickan skrev:När jag var 22 år började läsa in gymnasiet på komvux, och första månaden i A-kursen fattade jag INGENTING!!! Men så plötsligt trillade polletten ner, och efter det tyckte jag matte var skitkul!

Det där tror jag är rätt talande. Förståelsen verkar komma i "klumpar", man måste samla på sig exempel och utantill-kunskap tills man når ett slags "kritsik massa" då man plötsligt förstår vad det handlar om. Även jag fungerar också så att utantill-lärandet är skitjobbigt och trist, men när jag väl förstår så är det roligt och (ofta) enkelt. Problemet kommer ju när man skär sönder matematikutbildningen (särskilt på gymnasiet) så att man inte uppnår den där kritiska massan under en och samma kurs. Då står man där och borde lära sig en massa utantill, sen kommer man inte ihåg det när man behöver det i nästa kurs, efter som man inte fick förståelse att hänga upp utantill-kunskaperna på, det blir hål i kunnandet och dom hålen kommer att sprida sig tills man inte kan lära sig nåt nytt.

Det stämmer nog. Eftersom jag var dålig på matte i högstadiet fick jag gå i en "långsam" mattegrupp där man fick mer tid på sig med de grundläggande sakerna. Men sen när man väl började på gymnasiet så hade man ju enorma hål och låg otroligt långt efter de som gått i de andra mattegrupperna. Inte det smartaste systemet precis.

Jag är dyslektiker...och dyskalkyliker...räknar fortfarande på fingrarna
Problem med klockan...för att vara riktigt säker på tiden så måste jag höra det, så även om jag bär klocka så får jag ändå fråga om vad tiden är...

Hatar när jag måste ringa till någon, får ofta slå numret flera gånger innan det blir rätt...samma sak med att skriva upp nummer..

Jim Harnesk skrev:

nallen skrev:

Ensamflickan skrev:När jag var 22 år började läsa in gymnasiet på komvux, och första månaden i A-kursen fattade jag INGENTING!!! Men så plötsligt trillade polletten ner, och efter det tyckte jag matte var skitkul!

Det där tror jag är rätt talande. Förståelsen verkar komma i "klumpar", man måste samla på sig exempel och utantill-kunskap tills man når ett slags "kritsik massa" då man plötsligt förstår vad det handlar om. Även jag fungerar också så att utantill-lärandet är skitjobbigt och trist, men när jag väl förstår så är det roligt och (ofta) enkelt. Problemet kommer ju när man skär sönder matematikutbildningen (särskilt på gymnasiet) så att man inte uppnår den där kritiska massan under en och samma kurs. Då står man där och borde lära sig en massa utantill, sen kommer man inte ihåg det när man behöver det i nästa kurs, efter som man inte fick förståelse att hänga upp utantill-kunskaperna på, det blir hål i kunnandet och dom hålen kommer att sprida sig tills man inte kan lära sig nåt nytt.

Det stämmer nog. Eftersom jag var dålig på matte i högstadiet fick jag gå i en "långsam" mattegrupp där man fick mer tid på sig med de grundläggande sakerna. Men sen när man väl började på gymnasiet så hade man ju enorma hål och låg otroligt långt efter de som gått i de andra mattegrupperna. Inte det smartaste systemet precis.

Så var det för mig också. Men jag tror allvarligt inte det hade hjälpt om jag gått kvar i vanliga matteklassen heller, tvärtom. Nu fick jag i alla fall grundläggande mattekunskaper på (lätt) högstadienivå. Mer abstrakt/avvancerad matte än så tror jag inte min hjärna är kapabel att hantera, särskilt när jag inte är ett spår intresserad. I gymnasiet gav jag bara upp att ens försöka. Varför plåga sig med saker man aldrig kommer ha praktisk nytta av i sitt liv?

Inger skrev:Måste passa på att fråga en sak till; är det någon mer än jag här som är megadålig på matte?

Jag har det i min diagnos. Har alltid haft svårt för matte!

Jag tycker jag suger på matte, men huvudräkning går ganska bra, och jag vet nästan alltid på tjugan när hur mycket jag handlat för på ICA, utan att räkna under tiden. Men ekvationer, primtal och annat som diskuterats här går bort helt, jag får ont i huvet bara jag snuddar vid tanken.

Ett problem jag hade som yngre - i skolan alltså- var att jag ofta hade lösningen på matteproblem men inte för mitt liv kunde berätta hur jag kommit fram till det. De trodde oftast jag fuskat. Har läst att jag är långt ifrån ensam om det i aspie-sammanhang.