Jag har alltid haft problem med kärlekslivet, inte så att jag haft svårt att träffa killar men däremot att få förhållandet att fungera. Jag uppfattas stundtals som "needy", stundtals som känslokall. Har gjort många korkade saker som sårat mina pojkvänner. Men det stora problemet som jag ser det är att jag verkligen vill ha/söker efter en trygg famn, få bekräftelse och känna tillit. MEN, när detta inträder så försvinner all spänning. SÅ till den gräns att jag nästan känner mig äcklad av att ha sex med personen i fråga. Jag har alltså extremt svårt att kombinera dessa två delar i en person. Det blir antingen eller.

Min senaste sambo var jag tillsammans med i 8 år. Med två avbrott, självklart på mitt initiativ. Vi har barn tillsammans, men sedan 8 månader är vi separerade. Han är mitt livs kärlek, men det funkar inte. Jag blir så förbannad när jag tänker på det.

Vi träffas ibland, och ingen av oss har någon ny, men jag vet inte om det någonsin kommer att bli vi igen. Jag skulle vilja gå i parterapi med honom, men jag vet inte hur han skulle ställa sig till det. Jag vill ställa ett ultimatum, men samtidigt, vad skulle det tjäna till? Det finns ändå inga garantier för framtiden.

Det känns ganska hopplöst just nu på kärleksfronten. Och som vanligt tror jag att handling är lösningen, fast jag antagligen inte ska göra ett skit.

Happ... behövde mest skriva av mig lite Men har ni åsikter, tips eller råd får ni gärna skriva!

Syrenlila skrev:vill ha/söker efter en trygg famn, få bekräftelse och känna tillit. MEN, när detta inträder så försvinner all spänning

Fungerar det på det sättet lär endast de relationer där killen aldrig ger dig trygghet/bekräftelse/tillit fungera i längden. Isåfall kanske det är läge att tänka igenom varför du känner så när du fått just dessa behov tillgodosedda.

Kanske är det så att du behöver något att kämpa för. Och när det är "slutfört" så finns det inget mer att göra och du drar vidare känslomässigt. Kanske det finns något tidigare som gör att du behöver visa att du är värd att älskas?

Parterapi kanske kan fungera förutsatt att du tar itu med detta först och att terapeuten gör saker som verkligen gör skillnad och inte bara pratar bort tiden.

Jag förstår dig helt, jag har haft 3 längre förhållanden varaav alla avslutats pga av att jag är aspie. Eller i deras ögon ett freak.

Men jag tror att ett avslutat förhållande är ett avslutat förhållande, och så bör vara om inte annat för barnets skull.

Men varför inte vara bra vänner och vara nöjda med det.

Jag och mitt senaste ex är världens bästaste bästa vänner, men vi kan inte leva tillsammans. Att leva med mig kräver en speciellt förstående och kanske framför allt en mycket humoristisk person, och dessa växer inte på träd.

Nu när jag tänker efter så är det väl inte riktigt så att bara för att en person ger mig trygghet så tänder jag inte på honom längre, men jag är otroligt krävande på den biten; det behövs mycket jobb i relationen för att jag inte ska tappa lusten. Kanske mer än vad den andra personen tycker att det är värt. Jag vill ständigt göra nya saker, vill att han ska förändra sitt utseende mm. Jag känner mig ofta tom i själen och det är min lösning när det gäller mitt eget liv. Jag tröttnar fort och det enda som funkar mot depression har varit att springa i ett ekorrhjul fullt av förändringar, överdriven konsumtion av det mesta, etc. Jag är en sådan person som behöver 3 ggr fler och starkare belöningar för att kunna fungera som människa. Har gått i KBT i många omgångar och lyckats hålla detta "beroende" i schack, men om jag sen faller tillbaka på ruta 1 så kommer jag inte ihåg hur jag gjorde.

Jag har läst en massa böcker om relationer (bl a en som heter "Hemligeheten"), och jag förstår precis allt jag läser, men jag kan inte omvandla det till lärdom.

Jag vet inte vad mer jag ska göra för att "jobba med mig själv"?

Jag håller med det ni säger, jag och min senaste sambo levde ihop i fyra år, med många avbrott och utan kännedom att jag troligtvis har aspergers och add, vilket gjorde allt ännu svårare. Jag behövde de du också behövde Syrenlila, men ändå att kunna få sin ensam tid och att kunna kämpa efter få ett förhållande att funka. Men de funkade inte, och allt verkar helt hopplöst i just kärleksfronten, de känns som om de dömer en innan de vet ens bakgrund till varför man beter sig på ett visst sätt eller tänker helt annorlunda. Man blir som ett freak i andras ögon

Precis, då är man "psykiskt störd" eller nåt.

Innan jag gjorde min utredning så trodde jag (och läkaren) att det var ADD jag hade, med tanke på mina känslosvängningar, impulsivitet och längtan efter att det ska hända något hela tiden. Och visst fick jag en del poäng på de delarna men inte så att det uppfyllde kriterierna för en diagnos. Jag tror däremot att jag har Borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning som det också heter. Nån jävla vajsing är det i alla fall, förutom min Asperger, som ställer till med detta

Jo men de är ju så lätt att bli felbedömd av alla egentligen. Det är svårt nog att skapa nya kontakter och verkligen förstå alla känslor man får, det är ju en evighets strul med att försöka tänka på det. Men så länge man försöker så ska de funka på ett eller annat sätt

Känner igen mycket av det du beskriver, men in mitt fall är jag så säker på vad jag vill (leva tillsammans resten av livet) och jag vill absolut inte ha några som helst förändringar... Fick panik när pojkvännen klippte sig tex.
Detta förhållningssätt raserar också förhållanden.
Har läst mycket och försökt förändra mitt beteende men det är så svårt, stundtals tror jag det är omöjligt.

Det som har fått min nuvarande relation att fungera är brutalt ärlig öppen kommunikation (för att minska risken för missförstånd), acceptans och ömsesidig respekt.

Exempel: Jag kan inte få honom att sluta reagera känslomässigt om jag säger något som kan tolkas som en personlig attack. Dock kan han göra som så att han berättar för mig hur han känner och jag kan sedan förklara vad jag menar och sedan kan han då bryta den känslomässiga spiralen.

Detsamma sker när jag har "ta inte på mig" stunder (vilket sker ofta). Han har lärt sig att inte ta det personligt och jag har lärt mig att förklara varför.

Jag anser dock att alla relationer skulle fungera så mycket smidigare om människor lärde sig att lyssna och försöka att förstå varandra, och i bland inse att vi kan inte alltid förstå varandra men vi kan fortfarande respektera och acceptera. Om man älskar en annan människa och verkligen vill vara tillsammans så får man det att funka. Det krävs mycket från båda parter men det går.

Jo, men de gäller att hitta en som vill förstå också. Det finns folk som inte vill försöka förstå eller inte är kapabla till de, inget illa menat mot någon. Det är mycket hur man är som person. Men allt ni säger är ju bra

Det kan jag absolut hålla med om. Kan inte påstå att det för min del varit smärtfritt att hitta någon som faktiskt vill försöka förstå. Detsamma gäller för vänskapsrelationer också, i alla fall för min del. Det är svårt att hitta människor som vill försöka förstå, och de som faktiskt gör det. De är inte många men när man väl hittar dem så får man hålla fast vid dem.

En chansning... Kanske skulle du vara behjälpt av att läsa Elaine Arons (2000) bok The highly sensitive person in love? Jag har lite liknande problem som du, om än inte precis likadana, och finner boken oerhört konstruktiv. Kanske är du, precis som jag, både känslig (har lätt att känna dig obehagligt "invaderad") och en "high sensation seeker"? Aron skriver ganska utförligt om vad det innebär, och det låter som att det skulle kunna stämma på dig.

I boken finns en hel del självskattningstester som ger nyttiga insikter för den som vill och orkar jobba med sig själv, bland annat den här testen om intimitetsrädslor:

Respond to these statements [true or false] by thinking about how you have tended to be in all of your close relationships, romantic or with friends.

(1) I feel uncomfortable discussing things from the past that I have felt ashamed of.

(2) There are things about me that, if the other person knew about them, would disgust him or her.

(3) I worry that something I reveal will make the other person angry.

(4) I would almost rather not love someone so that I do not have to worry about losing them.

(5) I tend to expect the other person to betray me in some way, in the end.

(6) I would be afraid to be spontaneous with the other person.

(7) Sometimes when I am close to another person, my feelings are so intense that even though they are positive, I want the feelings to stop.

(8) I am afraid that I might do something that hurts the other's feelings.

(9) I have avoided being close because I thought the other person was going to control me.

(10) A part of me would be afraid to make a long-term commitment to the relationship.

(11) I feel uneasy if another person starts depending on me for emotional support.

(12) I doubt I can be really close to anyone - little things always annoy me too much.

(13) It is difficult to tell this person that I care about him/her.

(14) I have avoided chances to become close to someone I wanted to be close to.

(15) I have held back my feelings in previous close relationships.

Varje fråga som besvaras med "sant" indikerar en anledning till att du är rädd för intimitet. Ju fler "sant", desto mer rädsla. Även ett enda "sant" är värt närmare reflektion. Detta enligt E. Aron. Och om man svarar "sant" på fler än tre av påståendena (3!) säger hon "you don't need me to tell you that you are very cautious about intimacy in general".

fråga 1-2: the fear of exposure and rejection
3: the fear of angry attacks
4-5: the fear of abandonment
6-7: the fear of losing control
8: the fear of your destructive impulses
9: the fear of engulfment
10-11: the fear of commitment
12: the fear of being easily irritated
13-15: if you answered yes to any of these, give extra attention to the entire chapter

Själv svarade jag "sant" på minst sju påståenden... oj, vad jag skall jobba med mig själv!

@Tintomara Ariadne, Sa denne något om vad man skulle göra åt problemen?

Jajamen! Men det är mer än vad jag känner att jag kan göra rättvisa åt. Det beror ju också väldigt mycket på ens egna specifika förutsättningar. Det är ingen handbok med en enkel checklista, men jag känner mig styrkt av att läsa den (håller på med den nu). Många aha-upplevelser blir det... En hel del flum följer med på köpet, men det har jag inget problem med så länge jag samtidigt får konkreta verktyg (och det dessutom är den sortens flum jag råkar vara lite inne på själv). Och det tycker jag att jag får. Men att tillämpa dem blir nog ett livslångt projekt.

Fast om du sammanfattar med risk för fel?, jag brukar kunna klura ut vad essensen är ändå

Har aldrig haft ett förhållande, varit nära men alltid slutat med att jag tappat kontrollen och gjort/sagt något dumt. Har mer eller mindre gett upp, strulande och ONS verkar vara så mycket enklare att hantera, som läget är nu.

Jag vill nog ha en fast relation, skulle nog kanske få mig att känna mig mindre ensam, men som de säger, man kan inte sakna något man aldrig haft... även om jag drömmer om att det ska funka. Någon dag.

plåtmonster skrev:Fast om du sammanfattar med risk för fel?, jag brukar kunna klura ut vad essensen är ändå

Nope. Jag har fullt sjå att läsa för min egen utvecklings skull. Har inte distans nog att kunna sammanfatta det på ett objektivt sätt. Det handlar f.ö. mest om att lära sig identifiera var de egna tankarna och känslorna tenderar att bära iväg åt fel håll och bryta dem i tid, och det måste var och en göra själv. Samma sak gäller prioriteringar och val, i vilken riktning man vill utvecklas.

Kanske värt att läsa den boken, men jag vet iaf att många av mina rädslor grundar sig i så mycket annat. Men all hjälp man kan få är ju ett stor plus.

"I want love to roll me over slowly, stick a knife inside me and twist it all around. I want love to grab my fingers gently, slam them in a doorway, put my face into the ground". - (Jack White. Love Interruption.)

Tintomara Ariadne skrev:En chansning... Kanske skulle du vara behjälpt av att läsa Elaine Arons (2000) bok The highly sensitive person in love? Jag har lite liknande problem som du, om än inte precis likadana, och finner boken oerhört konstruktiv. Kanske är du, precis som jag, både känslig (har lätt att känna dig obehagligt "invaderad") och en "high sensation seeker"? Aron skriver ganska utförligt om vad det innebär, och det låter som att det skulle kunna stämma på dig.

Jag vet inte om det var mig du riktade frågan till? Jag är en känslig person och defenitivt en high sensation seeker, MEN, jag är inte rädd för kärlek. Jag är alldeles för naiv och oförutseende för det. Jag kände inte igen mig i påståenden du skrev. Det enda skulle vara att jag är rädd för att bli avvisad.

Jag tror snarare att jag är extremt konflikträdd och rädd för andras käsnloreaktioner, därför att jag inte vet hur jag ska hantera dem. Har garanterat en släng av relations OCD också.

Det är ju det sämsta egentligen...att bli avvisad av den man är kär i..det blir väldigt lätt, iaf för mig, att börja ha guarden uppe och inte riktigt släpper in ngn i början, i och me det så kanske man missar något väldigt bra..

Ursäkta, nu kommer jag dragande med en ny bok igen... men den här kanske eventuellt kan passa? http://www.bokus.com/bok/9780099474128/women-who-love-too-much/