Hej fick i dag reda på att jag har asperger... känns ledsamt... har alltid velat vara normal, men nu fick man klarlagt att man aldrig kommer fungera riktigt som alla andra.. men de har jag aldrig gjort heller så... nån som kan ge mig tips på hur jag blir mer normal? råd?.. vad är era egna erfarenheter??? får ni stöd av kommunen, skolan eller så?????????????????????



Moderator atoms - bara aaaaa duger inte som rubrik; tillverkade en mer lättförståelig dito.

-Normalt är överskattat & välkommen hit!

mjo visserligen.. men det är inget glädjebesked dessvärre...snarare deppmode här..

Det finns ingenting fel med dig.
Du har Asperger men det betyder inte att det är nått som är fel.

Vi är bara annorlunda och det är jävligt viktigt att det finns annorlunda människor. Vi har mycket att bidra med, sånt kan inte en vanlig NT-stolle ens drömma om.

Så ryck upp dig och var stolt att vara aspie.

Jag är stolt aspie och Asperger är min drivkraft och super power som kan ta mig precis vart jag vill.

Visst ställer det till ibland. Man hamnar i trubbel oftare och orkar inte med sig själv alltid, men det går alltid över.
Man kan ju lära av alla konflikter vi hamnar.

Inte utan min Asperger, säger jag.

ja. men det är svårt har aldrig haft det lätt i skolan och jag vet inte vad jag ska ändra på... kan ju inte vara annat än mig själv. förställningen om att vi vara med folk och fika är fin men när man själv är i den är det något helt annat.. vrf..

Du behöver inte vara någon annan än vad du är

Det som är grejen. Du duger som du är. Räcker de inte för andra, så skit i det. Det är inte andra som bestämmer hur du ska vara. Du bestämmer.
Se fördelar i det hela, för dom finns.

tack för allt.. en fråga.. hur har de med förhållanden med andra kön.. kärlek och sånt..

Inte lätt i mitt fall men vi är ju alla olika. Jag stör alla relationer, systematiskt.
Men jag trivs ensam så e det inte nackdel.

Jag fick min diagnos för en dryg vecka sen, och jag tänker såhär;

Jag är jag.
Till exempel har jag ljust hår. Vissa kallar det råttfärgat, andra kallar det blont. Andra lägger inte ens märke till min hårfärg utan påpekar hur mina ögon ser ut.

Min personlighet är precis samma. Jag är jag. Jag beter mig på ett visst sätt, och en psykolog jag träffade valde att kalla det asperger. Det är inget som anger hur jag är, eller måste vara.

Var det förståeligt?
(För annars tenderar jag att tro att jag är så otroligt tydlig och så visar det sig att jag visst inte var det. Säg till i så fall så utvecklar jag ).

Red and green skrev:Du duger som du är. Räcker de inte för andra, så skit i det.

Ja, så är det. MEN det är också så att om man vill t.ex få hjälp med saker, eller utbyta kroppskontakt osv. Så kanske man får förställa sig iaf de stunder då interaktion pågår. Fast då endast för de som är värda att ställa upp på iofs.

Ja, det är klart att det kan vara jobbigt precis efter att man har fått diagnosen. Känslorna inför asperger går upp och ned, särskilt i början.

Ju mer du lär känna dig själv, dina styrkor och svårigheter kommer du att sluta fred med dig själv. Du kommer att hitta strategier och göra val utifrån vad du mår bäst av. En dag kanske du kan känna att du är glad över att du är just den du är. Om du inte hade haft din personlighet och din asperger hade inte du varit du.

Savanten Svante skrev:

Det här är så jävla sant och viktigt att fatta !

Savanten Svante skrev:

bellzan skrev:har alltid velat vara normal

KrigarSjäl skrev:Normalt är överskattat

Så otroligt sant!

weiii=)

Det bästa med att inse att man har Asperger tyckte jag var att man plötsligt förstod varför man ständigt misslyckades med en del saker. Då kunde man helt enkelt sluta försöka med sånt man inte har förutsättningar att klara, och slippa den återkommande besvikelsen.

Man kan också hitta en ny väg att ta sig dit man vill då man väl har en karta ..

Välkommen! Du ska vara glad att du fått diagnos i skolåldern. Då kan du nu få resurser, det är väl genom kommunen. Jag fick diagnos först då jag skulle fylla 36 år. Jag har missat alla resurser i skolan som jag kunnat få. Det ör en sorg för skolan var en pina

Jag har hjälp via LSS via kommunen: boendestöd och Ledsagarservice.Jag har fått ett schema av min arbetsterapeut.

Det finns hjälp att få för oss med diagnos så ta emot den om du känner att du behöver stöd.

Vilken bra tråd!

Red and green) Vilka bra inlägg, jag håller helt med och tycker det är väldigt bra när folk är stolta över sin aspberger.

Jag fick min diagnos för 2 år sedan. Så nu nu är jag är medveten om varför jag har känt mig ovanlig och kan känna mig smart på mitt sätt!

Att vara normal innebär att man konstant tävlar med andra om saker som man ska tävla om bara för att det är något som man ska vilja ha.

Att vara normal innebär att man tänker som en grupp, inte som individer.

Att vara normal innebär att blint lyda auktoriteter utan att ta konsekvenserna i beaktande.

Att vara normal innebär att man anpassar sina intressen efter vad gruppen tycker att är intressant. I praktiken kan det innebära ett långt samtal om att grannen cykla i riktning mot stan.

Att vara normal innebär att man talar skit om andra bakom deras ryggar, och att de som man umgås med talar skit om en bakom ens rygg.

Att vara normal innebär att man låtsas kunna mindre än man kan för att inte provocera sin omgivning.

Att vara normal innebär att man skäller ut människor för att visa mera utsatta normal medmänsklighet.

Att vara normal innebär att man följer jantelagen.

Vill du fortfarande bli normal?

Om svaret är ja:

Om svaret är nej:

Det är inget fel med dig alls. Jag fick min diagnos när jag var 18 och mitt liv har inte ändrats särskilt mycket. Att ha Aspergers är inget att deppa över.

Meppe, bra inlägg om att vara normal och det hemska grupptryck som pressar majoriteten till att upprätthålla en påtvingad normalitet istället för originalitet. Alldeles för många människor lider av jakten på normalitet och putsar på bilden "av ett nomalt liv" tills den blänker och glänser utåt sett.

Som min fd terapeut envist bankade in i min smått tröga skalle:

"Om det inte är ett problem för dig/du mår inte inte dåligt av det. Då är det inte ett problem."

När det satte sig blev det helt plötsligt mycket enklare att släppa vissa saker och fokusera på det som JAG ville skulle bli bättre, så att jag mår bra.

Och som jalma sade: Jag är jag. Oavsett vad det står på ett papper i en journal. Vilket man snabbt inser när man haft diagnoser på ett brett spektra genom åren trots att man själv varit/är densamma i grunden.

Tack för alla svar, intressant att läsa! Undrar om ni gick utmed offentligt eller endast berättade det till nära och kära?=) dvs ett fåtal