Mardröm skrev:Våld löser problem. Mördar man alla man ogillar så slipper man irritera sig på dem. Man kan ta deras saker, som man kanske behöver.

Så här såg världen ut tills för 200 år sen. Om man hade möjlighet.

Mardröm skrev:Ingen av oss verkar kuna slåss fysiskt, iaf inte med "glädje" eller hur man ska säga.

KrigarSjäl skrev:

Mardröm skrev:Ingen av oss verkar kuna slåss fysiskt, iaf inte med "glädje" eller hur man ska säga.

Tala för dig själv...

Kristofer skrev:Att generellt beskriva aspies som snälla är att joelbitifiera.

KrigarSjäl skrev:

Kristofer skrev:Att generellt beskriva aspies som snälla är att joelbitifiera.

Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Joelbitifiera! Mina damer och herrar, vi har fått en ny term!

1010010 skrev:Jag fick inget skadestånd alls. Ganska dumt att ingen tog tag i saken...
Detta hände i årkurs 9 och lärare med flera tyckte väl att det bara var på lek... eller så var vuxna människor rädda för gärningsmannen. Det hände väldigt ofta att han slogs med lärare.

1010010 skrev:Hmm, jag gjorde ganska precis tvärtom.
Personen kom med en kniv och frågade om jag ville dö, då svarade jag nej och gick därifrån eftersom jag inte tyckte om situationen. Då följde han efter mig och la handen på min axel så jag vände mig om och då frågade han igen om jag ville dö. Tror att det upprepade sig en tredje gång också. Men till slut så slutade han följa efter mig

KrigarSjäl skrev:

Mardröm skrev:Ingen av oss verkar kuna slåss fysiskt, iaf inte med "glädje" eller hur man ska säga.

Tala för dig själv...

KrigarSjäl skrev:Snäll stavas d-u-m.

earlydayminer skrev:Det där med att dela ut sina sista stålar har jag också problem med, men för det mesta håller jag tillbaks att jag ens har stålar. Men jag ger efter för att jag inte orkar tjat om pengar. Jag tar upp pengarna, slänger dem lite nonchalant på personen och tittar inte ens på den under tiden.

Angående ilska, oj. Fel samtalsämne och min värld fylls av mörker. Om någon gång på gång frågar mig samma sak, eller "hoppar på mig" verbalt så kan jag bli oerhört arg.

Jag har faktiskt talat om för min mamma, psykologen och den jag har möten med att jag vill lära mig att bli lugn, jag avskyr att bli arg för jag vet inte hur jag ska stänga av den. I mina tonår rykte samtliga 4 dörrar i vår lägenhet & mycket porslin blev krossat. Jag har krossat speglar och glassrutor med mina knytnävar utan någon som helst tanke på vad som faktiskt kan hände. Jag är aldrig rädd för att råka ut för någonting, jag är rädd för vad jag är kapabel till för att se till att personen/personerna inte längre är ett hot. När jag blir riktigt arg så finns det inget mer än total förödelse i mina tankar. Allt i min väg skall rensas. Det som gör mig elak är att jag ger mig på det som hålls mest kärt. Jag ser till att lämna ett avtryck för att markera att man inte ska vara och rota där man nyss var hos mig.

Det är också det som skrämmer mig lite, om jag får en blackout så är jag övertygad om att jag, om jag hamnar i ett riktigt slagsmål, kommer se till att han inte reser sig upp efter det att jag blivit attackerad. Jag gjorde misstaget att sluta springa ifrån ett gäng när han i fronten skrek att det var lugnt, dem skämta bara och jag fick ett knä i magen. Jag har sen dess aldrig gjort om det, jag springer eller så ser jag till att mitt mörker får föda.

Jag slår aldrig först, jag säger aldrig någonting först. Jag är totallt inställd på försvar, aldrig på att attackera.

Jag hatar att vara arg, det är den värsta känslan som finns för jag är glad och har ett mycket stort hjärta. Men när "mörkret" som jag väljer att kalla det, för det är vad det är, så släpps alla mina personliga känslor för de runt omkring mig. Jag skiter fullständigt i all den uppståndelse som blir, vilka som kommer för att försöka smöra mig med något, "supposed to be" , lugnande känslotal. 'Familj', 'Vänner' betyder inget mer än att det är en benämning på någon/några man har i sitt liv oftare än andra människor.
---
Mobbning. Det tror jag aldrig att jag blivit utsatt för, men jag har gått på 9 olika skolor. Högstadiet gick jag dock på samma skola alla tre år. Hamnade på en specialskola för barn med svårigheter, men jag ansågs vara för överlägsen i samtliga ämnen i jämförelse med de andra efter en termin och fick gå tillbaks till en normal klass igen. Jag har dock alltid blivit syndabock för allting som hänt i skolan av lärarna och föräldrarna till barnen. Människor har alltid varit på mig om det, det och det. Jag har alltid ansetts varit överbegåvad, men jag har ingen utbildning för att jag aldrig fått ro. 9 skolor. Att vara någon som aldrig känner sig som en del av en grupp och ha fått gå på ett så extremt bisarrt antal skolor under omloppet av 10-11 år är ren mindterror. Det har tagit år av ensamhet, funderingar och utanförskap för att ha klarat sig undan (rent psykiskt) en kollaps.

---

Jag är 22 år nu och blir 23 i Maj, livet är inte enkelt och aldrig har jag hört någon påstå det. Det enda jag tycker är skittråkigt och orättvist är att jag alltid har fått anpassa mig efter alla andra medans andra, endast vid fåtal tillfällen under alla år anpassat sig efter mig.

Jag är ganska säker på varför jag har ett stort hjärta. Jag är uppvuxen i "vår världs" fattigdom i en förort med många olika kulturer. Jag har sett att människor kan göra sitt yttersta för att försvara någon annan och lyckats. Jag hade en oerhört rolig, skön och drömlik tonårsperiod även om mycket var jobbigt när ingen såg.

Det finns endast en sak jag är besviken på, Sverige. Samhället i synnerhet. När mina egna "landsmän" hoppar på mig för att skada mig var det albaner, kurder, afrikaner, chilenare, persier, bosnier och mina bröder som hjälpte mig. De bjöd in mig på mat, de var snälla och visa respekt mot min familj, de hjälpte oss med både det ena och det andra. Tvp saker minns jag väldigt väl: när jag hade ett långt samtal som 8-åring med en somalier som förlorat sina föräldrar i svält då öppnades min värld, och när en kille från chile lärde mig att spela fotboll.

Att ett land som vårat kan innehålla så många otacksamma, fega jävla as är för mig fullständigt obegripligt. Vi är ett av världens absolut mest framgångsrika länder och trots detta så MISSLYCKAS vi med att uppehålla rättvisa och ordning. Alla spelar så oerhört förstående till världens alla problem och låtsas om som om allting är okej. Vi spottar och fräser åt människor som ser annorlunda ut. För att ha någon chans att nå ut och få ett någolunda normalt liv måste vi tvinga oss själv att anpassa sig efter de ramar som finns. Att hålla lagen till sitt maximal, självklart. Att anpassa sig efter de regler som finns (om de inte innehåller någon form av diskriminering), yes sir. Att lyssna på och respektera andra människor, JA.

Många av oss vandrar runt med en bild av livet. Men jag har varit med om jävligt mycket störande saker. Det värsta var väl när polisen slet tag i min mamma och körde henne till psyket efter en svår psykos, då hon höll mig och min dagisfröken kvar på dagis och vägrade att lämna för någon "var ute efter oss", mitt framför min 16-åriga broder. Jag blev skickad till min moster, hon hade ansvaret. EN dag efter det att mamma skrevs in på psyket så skickas jag till min far som aldrig har varit där för mig 25 mil utanför stan. Jag fick sitta i en källare hela dagarna när han jobbade och min farfar gav mig en smäll på käften för att jag inte la ner telefonen propert. Det har varit jävligt tufft och grymt svårt att lära sig och acceptera sig själv, men utan varken medicin eller professionell hjälp har jag slagits mot krafter starkare än någonting annat jag slagits mot, mina tankar. Jag önskade att jag kunde förklara hur, för jag tror det kan hjälpa. När jag behärskar svenska språket bättre så ska jag göra en starkt försök till att förklara vägen ut från ondska.

Oj Herregud var det bar i väg, ursäkta. Jag vaknade upp och såg all denna text typ. Heh.

earlydayminer skrev:För att summera. Nu går jag undan så fort jag känner onda vibbar. Jag är mer förstående, lyssnar på vad som sägs, TÄNKER innan jag handlar, bryr mig mer om andras värdesaker och känslor, respekterar dem.

Jag, mina kära kamrater, är ett levande bevis för vad hopp kan göra med en människa.

earlydayminer skrev:Oj, oj oj vad det bar i väg i min post ovan.
Vilken dramatisk text det blev, jag läser den om och om igen och det blir allt värre för varje gång! :)

Nåja, en känsla ledde till en annan och det bar i väg på tok för långt.
Jag får be så mycket om ursäkt för att jag än en gång lyckades gå ur det aktuella ämnet.
Jag ska försöka att tänka en extra gång innan jag postar.

Inger skrev:Jag är likadan. Oerhört mycket större risk att jag tappar humöret av sensorisk överbelastning än av emotionella/sociala skäl.

Tjockskallighet, strejkande skrivare och automatiska telefonrobotar kan tillfälligt få mig ur balans. Men människor i största allmänhet...? Nä.

Inger skrev:Möjligen om de är stygga mot någon annan; då kan jag bli lite upprörd.

Inger skrev:Eller när nån skriver lögner om t ex glödlampor.

rdos skrev:

KrigarSjäl skrev:Snäll stavas d-u-m.

Krig och slagsmål stavas i-d-i-o-t-i

weasley skrev:Faktum är att min pv har anklagat mej för att vara svårgrälad - "du är så logisk hela tiden, det är svårt att vara arg då".

Inger skrev:Eller när de - i de flesta engelska inredningsprogram - börjar med att slänga ut heltäckningsmattan och ev slipa & lacka golvet och sen måste a) väntat tills golvet torkat och/eller b) täcka över det med 'dust sheets' (som knappast torde vara särskilt skyddande) för att inte få fläckar när de sen målar väggarna, istället för att måla väggarna först och sen slänga ut heltäckningsmattan (som man då kunnat spilla på på eftersom som den ändå skulle kastas). Varenda jävla gång gör de momenten i fel ordning! Sån brist på praktisk logik kan göra mig galen.