Är de vanligt att man är ovanligt snäll när man har asperger?

Kanske bara har att göra med att jag är en lugn person..
Men jag ser inte poängen med att vara arg på någon eller bråka.
Har blivit slagen , men har aldrig slagit tillbaka.
Fula ord är bara ord. De betyder ingenting för mig.

Jag var mobbad under hela min tid i grundskolan utan att jag ens förstod att jag var mobbad

Om någon frågar om de får låna pengar och jag bara har 100 kronor att köpa mat för resten av månaden så lånar jag ut 100 kronor....

Blev mordhotad en gång av en knarkare.
Då log jag mot honom och ville vara trevlig och fick ta emot många slag i ansiktet.
Men arg blev jag aldrig...

Nja, det tror jag inte. Om nån slår mig, vill jag slå tillbaka. Det kan visserligen vara farligt, om den som slår är starkare än jag (det är de flesta) och okontrollerad. Så jag skulle kanske låta bli av rädsla men inte av snällhet.

Likaså kan jag bli rasande och skrika och bråka. Jag tycker visserligen alltid att jag har god orsak, jag känner mig pressad, kränkt el kanske orättvist behandlad.

Jag var också mobbad under hela min skoltid och arg och ledsen för det och önskar mina mobbare allt ont.

Så jag skulle säga att du är ovanligt snäll. Eller aggressionshämmad, om jag själv känner mig mindre snäll.

Jag har fått ett par smällar i ansiktet/skallen utan att slå tillbaka, men det vart inte för att vara snäll. Iofs så sprang snubben som slog mig i ansiktet rätt snabbt iväg när han såg att jag inte rörde en min troligen, o jag vart rätt blodig. Försökte inte direkt bli kompis med han efteråt.. Skulle dock vilja veta varför han slog, eftersom konflikten vi var i, hade kunnat lösas på ett bättre sätt o jag tror inte han var påverkad.
Visste vem han var men av någon anledning har jag inte sett han efter händelsen. Han måste flyttat eller nått, skulle gärna ge igen för gammal ost eftersom jag fick en spricka på ett ben vid ögat o fula ärr.
Har blivit hotad med kniv oxå ett par gånger men de har inte skrämt mig direkt. En gång blev jag iofs bestulen på en pipa utav en lokal knarkarblatte som sa att han 'skulle ha min pipa'.. (visst, rök ihjäl dig ):roll: Det var nog rätt beslut iallafall för den personen hade allvarliga problem.

Alien skrev:Nja, det tror jag inte. Om nån slår mig, vill jag slå tillbaka. Det kan visserligen vara farligt, om den som slår är starkare än jag (det är de flesta) och okontrollerad. Så jag skulle kanske låta bli av rädsla men inte av snällhet.

Likaså kan jag bli rasande och skrika och bråka. Jag tycker visserligen alltid att jag har god orsak, jag känner mig pressad, kränkt el kanske orättvist behandlad.

Jag var också mobbad under hela min skoltid och arg och ledsen för det och önskar mina mobbare allt ont.

Så jag skulle säga att du är ovanligt snäll. Eller aggressionshämmad, om jag själv känner mig mindre snäll.

Tack för svar!
Det verkar som att jag kan vara agressionshämmad.
Vad det kan bero på har jag ingen aning om.

Mobbing i alla former är fel! Hemskt att höra att du också har blivit mobbad...
Kan förstå att det är normalt att känna illvilja mot mobbare.
Givetvis så tycker jag illa om vad de gör , men jag önskar ingen ont.
Kanske tycker jag mer illa om andras än mina egna...

Därimot någon petar på mig så jag kan bli sur.
När ett finger kommer från ingenstans och trycker på min mage, då säger jag "sluta" ganska ilsket.

Parvlon skrev:Jag har fått ett par smällar i ansiktet/skallen utan att slå tillbaka, men det vart inte för att vara snäll. Iofs så sprang snubben som slog mig i ansiktet rätt snabbt iväg när han såg att jag inte rörde en min troligen, o jag vart rätt blodig. Försökte inte direkt bli kompis med han efteråt.. Skulle dock vilja veta varför han slog, eftersom konflikten vi var i, hade kunnat lösas på ett bättre sätt o jag tror inte han var påverkad.
Visste vem han var men av någon anledning har jag inte sett han efter händelsen. Han måste flyttat eller nått, skulle gärna ge igen för gammal ost eftersom jag fick en spricka på ett ben vid ögat o fula ärr.
Har blivit hotad med kniv oxå ett par gånger men de har inte skrämt mig direkt. En gång blev jag iofs bestulen på en pipa utav en lokal knarkarblatte som sa att han 'skulle ha min pipa'.. (visst, rök ihjäl dig ):roll: Det var nog rätt beslut iallafall för den personen hade allvarliga problem.

Vilken tur! Det finns mycket som kan gå illa när man blir misshandlad.
Mitt knä blev söndersparkat bortom all kännedom när jag gick i högstadiet och på grund av det så blev jag nekad att göra värnplikten. Jag stöter på han som orsakade skadan på mitt knä ganska ofta. Han är en av stadens största förbrytare.. Nu har jag inte sett honom på länge, tror att han sitter i fängelse. Tror inte att han kommer ihåg vad han har gjort mot mig Själv kommer jag aldrig att glömma och jag försöker undvika honom om han åker i samma buss.

Knivhotad har jag också blivit. Själv så blev jag rädd för att gå ut efteråt. Mycket starkt av dig att inte bli rädd! Hur bar du dig åt? Jag tycker knivar är obehagliga.

Det där med att dela ut sina sista stålar har jag också problem med, men för det mesta håller jag tillbaks att jag ens har stålar. Men jag ger efter för att jag inte orkar tjat om pengar. Jag tar upp pengarna, slänger dem lite nonchalant på personen och tittar inte ens på den under tiden.

Angående ilska, oj. Fel samtalsämne och min värld fylls av mörker. Om någon gång på gång frågar mig samma sak, eller "hoppar på mig" verbalt så kan jag bli oerhört arg.

Jag har faktiskt talat om för min mamma, psykologen och den jag har möten med att jag vill lära mig att bli lugn, jag avskyr att bli arg för jag vet inte hur jag ska stänga av den. I mina tonår rykte samtliga 4 dörrar i vår lägenhet & mycket porslin blev krossat. Jag har krossat speglar och glasrutor med mina knytnävar utan någon som helst tanke på vad som faktiskt kan hända. Jag är aldrig rädd för att råka ut för någonting, jag är rädd för vad jag är kapabel till för att se till att personen/personerna inte längre är ett hot. När jag blir riktigt arg så finns det inget mer än total förödelse i mina tankar. Allt i min väg skall rensas. Det som gör mig elak är att jag ger mig på det som hålls mest kärt. Jag ser till att lämna ett avtryck för att markera att man inte ska vara och rota där man nyss var hos mig.

Det är också det som skrämmer mig lite, om jag får en blackout så är jag övertygad om att jag, om jag hamnar i ett riktigt slagsmål, kommer se till att han inte reser sig upp efter det att jag blivit attackerad. Jag gjorde misstaget att sluta springa ifrån ett gäng när han i fronten skrek att det var lugnt, dem skämta bara och jag fick ett knä i magen. Jag har sen dess aldrig gjort om det, jag springer eller så ser jag till att mitt mörker får föda.

Jag slår aldrig först, jag säger aldrig någonting först. Jag är totallt inställd på försvar, aldrig på att attackera.

Jag hatar att vara arg, det är den värsta känslan som finns för jag är glad och har ett mycket stort hjärta. Men när "mörkret" som jag väljer att kalla det, för det är vad det är, så släpps alla mina personliga känslor för de runt omkring mig. Jag skiter fullständigt i all den uppståndelse som blir, vilka som kommer för att försöka smöra mig med något, "suppose to be", lugnande känslotal. 'Familj', 'Vänner' betyder inget mer än att det är en benämning på någon/några man har i sitt liv oftare än andra människor.
---
Mobbning. Det tror jag aldrig att jag blivit utsatt för, men jag har gått på 9 olika skolor. Högstadiet gick jag dock på samma skola alla tre år. Hamnade på en specialskola för barn med svårigheter, men jag ansågs vara för överlägsen i samtliga ämnen i jämförelse med de andra efter en termin och fick gå tillbaks till en normal klass igen Jag har dock alltid blivit syndabock för allting som hänt i skolan av lärarna och föräldrarna till barnen. Människor har alltid varit på mig om det, det och det. Jag har alltid ansetts varit överbegåvad, men jag har ingen utbildning för att jag aldrig fått ro. 9 skolor. Att vara någon som aldrig känner sig som en del av en grupp och ha fått gå på ett så extremt bisarrt antal skolor under omloppet av 10-11 år är ren mindterror. Det har tagit år av ensamhet, funderingar och utanförskap för att ha klarat sig undan (rent psykiskt) en kollaps.
---
Jag är 22 år nu och blir 23 i Maj, livet är inte enkelt och aldrig har jag hört någon påstå det. Det enda jag tycker är skittråkigt och orättvist är att jag alltid har fått anpassa mig efter alla andra medans andra, endast vid fåtal tillfällen under alla år anpassat sig efter mig.

Jag är ganska säker på varför jag har ett stort hjärta. Jag är uppvuxen i "vår världs" fattigdom i en förort med många olika kulturer. Jag har sett att människor kan göra sitt yttersta för att försvara någon annan och lyckats. Jag hade en oerhört rolig, skön och drömlik tonårsperiod även om mycket var jobbigt när ingen såg.

Det finns endast en sak jag är besviken på, Sverige. Samhället i synnerhet. När mina egna "landsmän" hoppar på mig för att skada mig var det albaner, kurder, afrikaner, chilenare, persier, bosnier och mina bröder som hjälpte mig. De bjöd in mig på mat, de var snälla och visa respekt mot min familj, de hjälpte oss med både det ena och det andra. Tvp saker minns jag väldigt väl: när jag hade ett långt samtal som 8-åring med en somalier som förlorat sina föräldrar i svält då öppnades min värld, och när en kille från chile lärde mig att spela fotboll.

Att ett land som vårat kan innehålla så många otacksamma, fega jävla as är för mig fullständigt obegripligt. Vi är ett av världens absolut mest framgångsrika länder och trots detta så MISSLYCKAS vi med att uppehålla rättvisa och ordning. Alla spelar så oerhört förstående till världens alla problem och låtsas om som om allting är okej. Vi spottar och fräser åt människor som ser annorlunda ut. För att ha någon chans att nå ut och få ett någolunda normalt liv måste vi tvinga oss själv att anpassa sig efter de ramar som finns. Att hålla lagen till sitt maximal, självklart. Att anpassa sig efter de regler som finns (om de inte innehåller någon form av diskriminering), yes sir. Att lyssna på och respektera andra människor, JA.

Många av oss vandrar runt med en bild av livet. Men jag har varit med om jävligt mycket störande saker. Det värsta var väl när polisen slet tag i min mamma och körde henne till psyket efter en svår psykos, då hon höll mig och min dagisfröken kvar på dagis och vägrade att lämna för någon "var ute efter oss", mitt framför min 16-åriga broder. Jag blev skickad till min moster, hon hade ansvaret. EN dag efter det att mamma skrevs in på psyket så skickas jag till min far som aldrig har varit där för mig 25 mil utanför stan. Jag fick sitta i en källare hela dagarna när han jobbade och min farfar gav mig en smäll på käften för att jag inte la ner telefonen propert. Det har varit jävligt tufft och grymt svårt att lära sig och acceptera sig själv, men utan varken medicin eller professionell hjälp har jag slagits mot krafter starkare än någonting annat jag slagits mot, mina tankar. Jag önskade att jag kunde förklara hur, för jag tror det kan hjälpa. När jag behärskar svenska språket bättre så ska jag göra en starkt försök till att förklara vägen ut från ondska.

Oj Herregud var det bar i väg, ursäkta. Jag vaknade upp och såg all denna text typ. Heh.

För att summera. Nu går jag undan så fort jag känner onda vibbar. Jag är mer förstående, lyssnar på vad som sägs, TÄNKER innan jag handlar, bryr mig mer om andras värdesaker och känslor, respekterar dem.

Jag, mina kära kamrater, är ett levande bevis för vad hopp kan göra med en människa.

1010010 skrev:Vilken tur! Det finns mycket som kan gå illa när man blir misshandlad.
Mitt knä blev söndersparkat bortom all kännedom när jag gick i högstadiet och på grund av det så blev jag nekad att göra värnplikten. Jag stöter på han som orsakade skadan på mitt knä ganska ofta. Han är en av stadens största förbrytare.. Nu har jag inte sett honom på länge, tror att han sitter i fängelse. Tror inte att han kommer ihåg vad han har gjort mot mig Själv kommer jag aldrig att glömma och jag försöker undvika honom om han åker i samma buss.

Låter inte alls kul, fick du mycket i skadestånd? En jag känner blev skallad o bröt näsbenet när en snubbe skallade honom, fick mycket pengar tror jag, han som skallade försökte hota han innan rättegången men som tur är brydde han sig inte om honom.

1010010 skrev:Knivhotad har jag också blivit. Själv så blev jag rädd för att gå ut efteråt.
Mycket starkt av dig att inte bli rädd! Hur bar du dig åt? Jag tycker knivar är obehagliga.

Jag blir väl inte rädd.. Haha nej jag vet inte, var påverkad av alkohol de gångerna så det dämpade nog. Har ju vart rädd annars så, fast det är lönlöst att springa därifrån för då får man kniven i ryggen, tom bättre att gå närmare idioten med kniv, för om idioten har tagit fram den så har han väl tänkt att använda den o då är det dumt att ge han svängrum. Men det är klart att rädd för vad som kunde ha hänt var jag ju, åtminstonde efteråt. Har använt kniv när jag arbetat ganska mycket oxå, men det är något korkat att gå med kniv på sig o inte arbeta/jaga tycker jag.

1010010 skrev:Det verkar som att jag kan vara agressionshämmad.
Vad det kan bero på har jag ingen aning om.

För lite testosteron?

Därimot någon petar på mig så jag kan bli sur.
När ett finger kommer från ingenstans och trycker på min mage, då säger jag "sluta" ganska ilsket.

Jag är likadan. Oerhört mycket större risk att jag tappar humöret av sensorisk överbelastning än av emotionella/sociala skäl.

Tjockskallighet, strejkande skrivare och automatiska telefonrobotar kan tillfälligt få mig ur balans. Men människor i största allmänhet...? Nä. Skulle nån klippa till mig (har hänt) blir jag mest bara överraskad, inte arg. Möjligen om de är stygga mot någon annan; då kan jag bli lite upprörd. Eller när nån skriver lögner om t ex glödlampor.

Men övriga 99,99% av tiden är jag som tjuren Ferdinand; matadoren kan hoppa omkring och gorma och vifta med capen och jag bara: "Jaha?" typ.

Pengar har jag slutat låna ut. Inte ens min syrra betalar tillbaka.

Har fått lov att öva mig i att vara mindre snäll/godtrogen/lättutnyttjad. Får nog säga att jag börjar bli hyfsat bra på det övning ger färdighet!

MM..sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me.

Jag har ofta uppfattats som (och ibland även varit) elak på grund av saker som har med AS att göra. Jag tror dock att blir lika fel om man påstår att NT = snäll som att AS = snäll. Detta varierar nog mer mellan individer.

Sedan tror jag aspergare och NT inte definierar snällhet och elakhet riktigt likadant eftersom vi har olika behov.

Nä, just det.

1. Svårt att klämma fram passande vit lögn när någon frågar vad man tycker om deras nya frisyr; svårt att gråta på begravningar eller att sympatisera med folk som hetsar upp sig över sociala bagateller som att pojkvännen glömde skicka valentin-kort = 'elak'

2. Lättlurad dörrmatta-utan-gränser, avsaknad av självbevarelsedrift, överdrivet förstående mot folk som strulat till det och behöver pengar = 'snäll'

Sen tror jag faktiskt att somliga ÄR snällare av naturen pga medfött temperament, äkta tro, eller för att man själv har lidit så mycket att man har lättare att förstå andra som lider. Var det inte Debbido som skrev en fin tråd om snällhet för några månader sen och undrade typ samma sak?

Att vara snäll är ett beteende som man kan förklara så här.
Det finns energi tagare (energitjuvar) och energi givare som delar som delar med sig av sin energi. Att vara energi givare innebär även att man riktar sina känslor inåt.

Det kan innebära att man känner ångest lättare eller att man rannsakar sig själv när något går snett i något avseende. Man vill ju andra väl och vill vara hjälpsam. Att man har lätt för att känna andras lidande och smärta käns väl ochså bekant för mig med AS. Det är av kanske den anledningen vi vill andra väl för vi vill inte påminnas om av ångesten.
Men vad jag förstår gäller det att vara snäll i lagom propotion. Jag menar att man skall ha en balans med sitt energi givarebeteende och tagar beteende. Och skulle man ge mer än vad man får tillbaka urhålkas man som människa. Det är så lätt att man blir bitter ifall man ger mer än man får tillbaka.
Den empatiska egenskapen som man besitter, kan bli utnyttjad
av personer som har ett utpräglat energi tagar beteende. Jag brukar kalla dessa människor för energi svampar.. för de suger ut all ens egna energi...
Jag är själv alldeles för snäll, men har lärt mig att lättare att säga NEJ.
För det andra har jag lärt mig att bedöma vilka personer som i ens omgivning som är givare eller tagare och till vilken propotion.

Var särskilt observant på de som är enbart energi tagare..(energitjuv). Och försätt dig ej i underläge i kontakten med en sådan person. Och håll en bra distans till sådana människor.

Oj, oj oj vad det bar i väg i min post ovan.
Vilken dramatisk text det blev, jag läser den om och om igen och det blir allt värre för varje gång!

Nåja, en känsla ledde till en annan och det bar i väg på tok för långt.
Jag får be så mycket om ursäkt för att jag än en gång lyckades gå ur det aktuella ämnet.
Jag ska försöka att tänka en extra gång innan jag postar.

Så, fokus.
Ja, det är nog så att man är ovanligt snäll när man har "AS". Min neuropsykolog sa att människor med "AS" är väldigt väldigt snälla.
Jag frågade nämligen om det inte brukar bli en väldig uppståndelse på gruppmöten och sa att jag var orolig för att man skulle bli arga på varandra. Men det behövde jag verkligen inte oroa mig för.

Dumle, utmärkt sammanfattning och väldigt goda råd!

Läste just den fantastiskt upplysande boken Energitjuvar i höstas. Den förklarade en hel del! Både om ens eget beteende och somliga andras. Jag hade trott att energitjuvar främst var såna hjälplösa typer som inte orkar så mycket. Visste inte att även såna som bara gillar att jävlas med folk räknas in i den kategorin.

Själv söker jag numera sådana vänskapsrelationer där det är hyfsad balans på givande och tagande, just av de orsaker du nämner. Bättre sent än aldrig.

Jag kan nog vara ganska giftig och verbalt elak ibland.

Men samtidigt är jag nog ganska godhjärtad och brukar försöka hjälpa mina medmänniskor på ett rent praktiskt plan, även när jag egentligen tycker de har sig själva att skylla (men en och annan elak pik kan de få höra, medan jag hjälper dem, ifall jag tycker det egentligen är deras eget fel).

Fysiskt våld har jag däremot väldigt svårt för att ta till, det är faktiskt inte ens säkert att jag slår tillbaka om någon slår på mig, ifall jag inte känner mig starkt hotad, är på riktigt uruselt humör redan innan jag blir slagen, eller blir träffad någonstans där det gör riktigt ont.

Boken du tipsar om Inger, rekomenderar jag ochså starkt att läsa. Mycket lärorik information.
Att ta till fysiskt våld är något som är väldigt avlägset för mig. Det löser inga problem att ta till våld.

Jag ÄR väldigt snäll.

Tills nån bryter mot mina regler. Nån KRÄNKER mig. (Har hänt i samband med försäkringskassan flera gånger.) Då är jag INTE snäll längre, då är jag en JÄVEL!

Men jag slåss aldrig.

Ingen av oss verkar kuna slåss fysiskt, iaf inte med "glädje" eller hur man ska säga.

På låg och mellan hade jag en tendens att vara ganska aggressiv, tror det berodde mest på att jag inte insåg vidden av det fullt ut, hur det påverkade människor. Men senare förändrades det, jag blev inåtbunden och en följd av det var att min tid som "bråkstake" tog slut.

Egentligen är jag en ganska blödig person, har lätt för att känna sympati med människor.

Jag har varit i slagsmål en gång i mitt liv, när jag var nio år. Jag och en klasskamrat grälade om en straffsituation efter en fotbollsmatch, och vi gav varann varsin smäll (han fick näsblod, jag fick en fläskläpp), mer var det inte med det.

Parvlon skrev:Låter inte alls kul, fick du mycket i skadestånd? En jag känner blev skallad o bröt näsbenet när en snubbe skallade honom, fick mycket pengar tror jag, han som skallade försökte hota han innan rättegången men som tur är brydde han sig inte om honom.

Jag fick inget skadestånd alls. Ganska dumt att ingen tog tag i saken...
Detta hände i årkurs 9 och lärare med flera tyckte väl att det bara var på lek... eller så var vuxna människor rädda för gärningsmannen. Det hände väldigt ofta att han slogs med lärare.

Parvlon skrev:Jag blir väl inte rädd.. Haha nej jag vet inte, var påverkad av alkohol de gångerna så det dämpade nog. Har ju vart rädd annars så, fast det är lönlöst att springa därifrån för då får man kniven i ryggen, tom bättre att gå närmare idioten med kniv, för om idioten har tagit fram den så har han väl tänkt att använda den o då är det dumt att ge han svängrum. Men det är klart att rädd för vad som kunde ha hänt var jag ju, åtminstonde efteråt. Har använt kniv när jag arbetat ganska mycket oxå, men det är något korkat att gå med kniv på sig o inte arbeta/jaga tycker jag.

Hmm, jag gjorde ganska precis tvärtom.
Personen kom med en kniv och frågade om jag ville dö, då svarade jag nej och gick därifrån eftersom jag inte tyckte om situationen. Då följde han efter mig och la handen på min axel så jag vände mig om och då frågade han igen om jag ville dö. Tror att det upprepade sig en tredje gång också. Men till slut så slutade han följa efter mig

Jag kan faktiskt slå ganska hårt, men är ändå urusel på att vinna slagsmål, därför att jag är aldeles för feg-, blödig-, och rädd för att allvarligt skada motparten, eller för den delen; att själv bli skadad.

-Men å andra sidan visar det väl mest på att jag innerst inne är en god människa, som dessutom har mer av självbevarelsedrift än vad jag har av idiotisk "machostolthet".
Därför ser jag denna "blödighet" och "feghet" mera som ett sundhetstecken än som något jag borde "jobba med".

-Varför skall man slåss egentligen?
-Våld kan ofta lösa ett problem, samtidigt som det skapar en hel massa nya.

Inger skrev:För lite testosteron?

Det kan vara en möjlighet

Inger skrev:Jag är likadan. Oerhört mycket större risk att jag tappar humöret av sensorisk överbelastning än av emotionella/sociala skäl.

Tjockskallighet, strejkande skrivare och automatiska telefonrobotar kan tillfälligt få mig ur balans. Men människor i största allmänhet...? Nä. Skulle nån klippa till mig (har hänt) blir jag mest bara överraskad, inte arg. Möjligen om de är stygga mot någon annan; då kan jag bli lite upprörd. Eller när nån skriver lögner om t ex glödlampor.

Men övriga 99,99% av tiden är jag som tjuren Ferdinand; matadoren kan hoppa omkring och gorma och vifta med capen och jag bara: "Jaha?" typ.

Pengar har jag slutat låna ut. Inte ens min syrra betalar tillbaka.

Har fått lov att öva mig i att vara mindre snäll/godtrogen/lättutnyttjad. Får nog säga att jag börjar bli hyfsat bra på det övning ger färdighet!

Känner igen det där väldigt väl.
Har blivit kallad för Ferdinand och Stig Helmer (vet inte varför).
Med undantag för strejkande skrivare och automatiska telefonrobotar.
Till och med min syster är likadan. De gånger hon har betalat tillbaka det har varit på grund av att våra föräldrar har fått nys på att hon har lånat pengar.

Får man undra hur du har övat för att bli bättre på att vara mindre snäll/godtrogen/lättutnyttjad?

Våld löser problem. Mördar man alla man ogillar så slipper man irritera sig på dem. Man kan ta deras saker, som man kanske behöver.

Så här såg världen ut tills för 200 år sen. Om man hade möjlighet.

1010010 skrev: Får man undra hur du har övat för att bli bättre på att vara mindre snäll/godtrogen/lättutnyttjad?

Mycket är faktiskt min NT-väninnas förtjänst. Det är hon som brukar upplysa mig om att jag blivit utnyttjad eftersom jag sällan fattar det själv. Jag hjälper så gärna till om jag kan och har inte haft något sinne för vad som är rimligt eller orimligt att ställa upp på.

Fast jag börjar få det nu, genom att de senaste 2-3 åren ha råkat ut för flera personer som varit så orimliga att t o m jag reagerar. (Nästan som om livet vill testa en OK den där och den där kunde utnyttja dig utan att du märkte nåt, får se om du märker nåt NU då!) När senaste personen blev helt orimlig (i höstas) så fick det vara nog. Hjälpsökande får söka sig annorstädes.

Hur man övar sig? Tja, man får helt enkelt disciplinera sig när det drar i ställa-upp-tarmen och säga nej. Har man sagt nej en gång så blir det lättare därefter.

Sen har jag en matematisk formel när jag bestämmer vad jag ska göra:

Om jag bedömer att vinsten/glädjen för den andre är t ex +8, men obehaget/besväret för mig bara är -3 eller-5 så kan jag ev överväga att göra det. Men om obehaget/besväret är -10 för mig då måste jag avstå enl. min numera inlärda självbevarelsedrift även om jag gärna skulle vilja ställa upp.

Något som också hjälper är att rent mentalt inse att man inte måste bara för att man kan. Såvida man inte frivilligt tagit på sig ansvar för ett barn, husdjur el har ett vårdyrke, så har man inget ansvar för andra utöver vad man rent frivilligt har lust och ork att ge. Inser man inte det så är det lätt att man får skuldkänslor och det är just det som folk vet och utnyttjar (ibland medvetet, ibland omedvetet).