Satt just och gick igenom mina länkar och läste en del som jag missat.

Älskade den här beskrivningen av AS: The Little Professors

Vet inte varifrån jag fått den. Kanske från någon här?

Jag blev så rörd av att bara läsa det här: "Sound can fill their entire consciousness to the point where they feel infinitesimal and about to be crushed."

Tack så mycket för länken, jag fann mycket nytta.

Har läst halva. Underbar. Överväger att översätta den bara för att fler ska orka läsa den.

Ass-burger .

"While the parents get to go to their little meetings and attend seminars, and the autistic caregivers have their conventions and societies, the Asperger's 'sufferers' themselves are supposed to remain quiescent and convinced of their 'patient' status. When Aspies get together, in person or online, and try to make decisions about how they wanted to be treated, 'cured' or viewed within the professional and support communities, they are seen as a threat to their own 'wellbeing'. Since there is something wrong with them, the 'wrongness' is compounded by their comparing notes. Little Professors are often aware of this controversy, but unable to participate or even react because the big people who attempt to control their lives won't let them have access to the very people who have grown up with the same experiences that they have. Adults who survived their Little Professorhood rarely gain access to Little Professors unless they have one in their family or they have become part of the professional social or educational services."

Pemer och hans autister!

Översätt gärna, Savanten. Jag kan ev hjälpa till och fila om det behövs. Har dock inte så mycket tid nuförtiden, har div projekt jag försöker få klara nångång.

Påbörjad översättning, min energi är slut för tillfället:

Autism och aspergers syndrome: "De små professorerna"

En av den mest facinerande uttrycken för några former av autism och aspergers syndrom är känd som ’den lille professorns syndrom'. Av någon konstig anledning växte några upp och blev professorer på riktigt! Vem kunde ha gissat det?

Ta med ett anteckningsblock, det blir prov

En av de standard vanliga egenheterna en aspie har är att kunna utrymma ett rum med en föreläsning om ett av sina favoritämen. Om någon nämner, ens i förbigående, ett ord eller koncept som vagt berör aspiens specialitet, De och de i närheten kommer förmodligen att översvämmas med en komlett nedladdning av aspiens mentala minnesfil på ämnet

Många vuxna aspies har in någon grad lärt sig att hålla igen lite, eller iallafall försöka läsa av motpartens intresse innan man öppnar dammportarna. Den lille professorn å andra sida saknar tillfällig erfarenhet eller möljighet att bry sig och kommer att fortsätta prata efter att offret lämnat rummet och fortsätta i rikting mot nästa varma kropp i närheten för att fortsätta denna utbildning. Det innebär att det är ofta ett husdjur som får höra slutet på föreläsningen.

Nu är det ju så att professorena inte allt är bra på vad det vet, och de är inte alltid kunniga inom vad de har memorerat. En del av dem struntar i sånt och har verklig erfarenhet om deras specialintressen, medan andra bara repeterar vad de har hört eller läst. Inte alla små professorer forskar. Några extrapolerar eller fantiserar utifrån disparata delar från helheten de framställer. Resultatet är dock inte det vanliga barnsliga babblet. Det finns en logik, form och tankeprocess inblandad, så långt som att barnet faktiskt skulle kunna rita en graf som inte bara verkar vara vettig, utan även skulle kunna halvt övertyga en kunnig vuxen att de har missat någonting.

Tryck på pause är du snäll
Det är sant att normala barn också tjatar om sin senaste fascination, den senaste disneygrejen eller ett datorspel, eller skorna de fick i julklapp. I kontrast gör de små professorerna samma sak, men på en högre språklig nivå, skarpsinnigare och med större pålitlighet, i så hög grad att forskare har sagt att barnen verkar vara robotar, eller imitatörer.



Fortsätt gärna, nån!

Jag gillar nog inte "little professors" idén något vidare. Jag tror dessa barn snarare är undantag än regel. Det är ungefär som att jämföra sig med savanter. Det vore nog bättre att uppmärksamma alla de som har dyslexi, dyskalkuli och andra svårigheter som leder till taskig utbildning helt i onödan. De som är "små professorer" får ju ändå sina behov tillgodosedda vilket de som har komorbid dyslexi knappast får i dagens skola.

Det är väl bättre att uppmärksamma alla barn som har speciella behov?

Inger skrev:Det är väl bättre att uppmärksamma alla barn som har speciella behov?

Förvisso, men jag vill väl lite kontra de som klagar på radikala aspergare. Det påstås ju vara så hemskt när man klankar ned på NT, men jag vill nog påstå att det lika hemskt när vissa (ganska ovanliga) AS drag upphöjs till allmängiltiga fenomen. Det må vara hyperlexi, "perceptionsstörning" eller visuell inlärning, det är lika illa enligt min åsikt.

Dessutom så är det mycket allvarligare när ett autistiskt barn med dyslexi blir felbedömt än när ett autistiskt barn med hyperlexi blir felbedömt. Komorbid dyslexi verkar nämligen i normalfallet tolkas som att barnet är utvecklingsstört, vilket naturligtvis är mycket allvarligare för dess framtid än om man missar hyperlexi.

OK, nu har jag översatt lite:

Fråga Alice

De små professorerna skiljer sig mot de klassiska Kanner-autisterna genom att de är väldigt intresserade av synintryck, ljud, ytor med struktur, färg och mönster. Så mycket att de kan bli väldigt irreterade om de finner något av dessa överväldigande eller dumma. Den sensoriska intensiteten från många vuxna och barn av den neurotypiska sorten leder till många knepiga situationer. Färger kan ha struktur och ljud för ett Asperger-barn. Mönster och kläder kan ha smak. Ljud kan fylla hela deras medvetande så att de känner sig pyttesmå och på väg att krossas. När de blir överväldigade kan de börja med tvångsbeteende eller bli utagerande, vilket ofta leder till att sådana barn blir diagnosticerade med OCD eller ADD istället för, eller innan, de får korrekt diagnos.

Var är mina kalsonger med lok på?

En del små professorers specialintressen är så all-uppslukande att de måste äta på tallrikar kopplade till sitt intresse, äta mat som är formad eller har ett mamn som liknar fascinationsobjektet, och sover gärna kramandes sin favoritmodell eller bok som har med intresset att göra.

Den här intensiva nivån av interesse för fakta, detaljer och attiraljer kan man också hitta bland sportfanatiker och Harry Potter-fans, men det är 'normalt' beteende och bör inte nödvändigtvis tolkas som tecken på AS. Den 'Normale', eller 'neurotypiske' som Aspergare kallar den, har avstängningsknappar som de kan trycka på när det inte är rätt tid eller plats att utrycka sin entusiasm. Den Lille Professorn å andra sidan, kan bli helt handlingsförlamad när han inte får möjlighet att hänge sig åt, eller hålla föreläsning om, sitt favoritintresse. Lärare, terapeuter och präster förundras ofta över somliga av dessa barns förmåga att finna kopplingar mellan sitt specialintresse till annars helt väsensskilda ämnesområden.

Ett barn vars fascination gäller järnvägar och särskilt varutransporter av livsmedel kan vara extremt intresserad av sallad och vad som behövs för att plocka, packa, lasta och transportera denna över en längre sträcka.

Din ork kan variera

Små professorer brukar få högt på IQ-tester. De vars specialitet är just tester kan slå alla rekord och få all rätt, eller också vägra genomföra testet pga att det är dåligt formaterat eller illa formulerat.

De har också den exakta motsatsen till social förmåga. En del kan verka närmast hjärndöda när de utsätts för samtal eller material som inte är förknippat till deras specialintresse. Även när de talar till dig så är det inte säkert att de tar ögonkontakt med dig, eller med någon alls. De kan också börja vifta med händerna eller gunga framåtillbaka i stolen eller på fotsulorna. När de råkar på att ord som de verkligen gillar smaken av så kan de repetera det flera gånger. De kan också börja klä av sig medan de talar, väntandes intill absolut sista sekunden med att meddela att de måste gå och kissa.

Andra fungerar på en högre nivå av den autistiska skalan och kan tyckas helt normala, men har en extremt naiv syn på världen. AS har också kallats "Ooops! Wrong Planet"-syndromet. Den Lille Professorn kanske är helt fascinerad av lädervaror och skomakeri, men kan samtidigt vara oförmögen att inse att det inte är en bra idé att kasta sig till marken och ta av främmande personer deras skor för att undersöka lädret.

Denna frånkoppling från verkligheten står i bjärt kontrast mot hyperkopplingen till deras specialintressen. En Liten Professor kanske kan berätta exakt hur man tar sig till månen, som en mamma uttryckte saken, men inte hitta till sitt sovrum utan karta.

Rdos, jag tänker inte jiddra med dig. Tyck vad du vill.

Och notera att texten bör läsas med humor (om man har nån).

Fint! Det ÄR lättare att läsa på svenska!

Tycker du? Jag tycker alltid översättningar är plågsamma för då sitter jag och översätter tillbaka i huvudet eftersom saker som låter roliga på engelska sällan låter lika bra på svenska.

Får se om jag orkar fortsätta senare, det tar sån jäkla tid bara och så tycker jag det är svårare att översätta från engelska till svenska än från svenska till engelska, eftersom vi inte har lika många ord och skojiga idiom.

Borde f.ö. jobba vidare med min ljussajt istället men har kommit till biten som handlar om siffror... *suck* och så fastnade jag här istället...

Nu ska jag gå och träna en stund i alla fall. Återkommer.

OK, här är lite till (fortsättning följer)...

Äskling, vad är det där i vår barnkammare?

Föräldrar och lärare som konfronteras med ett av dessa synbara underbarn tror ofta att om bara barnet med lite skicklighet kan fås att intressera sig för andra ämnen så skulle deras medfödda intelligens komma bättre till sin rätt. Vad de vanligen inte inser är att barnets intelligens kan vara helt kopplat till deras intresse, med få resurser över att kunna användas för andra, eventuellt nödvändigare aktiviteter.

Det är inte ovanligt att Den Lille Professorn ser med förakt på personer och andra barn som som inte bryr sig om deras valda intresse eller som inte uppskattar värdet av den information de får. De kan tyckas oförskämda mot dem som inte delar deras fascination, eller åtminstone låtsas lyssna med intresse. Ett utbrott kan ligga på lur om man ställer fel fråga eller om åhöraren verkar överlägsen eller överseende mot föredragshållaren. Den påföljande explosionen kan vara fysisk, överdriven och synnerligen opåkallad i den givna situationen.

Allt detta gör att de normala tillvägagångssätten för att uppfostra eller utbilda barn verkar närmast omöjliga. Ett rum fullt av Små Professorer garanterar en påfrestande dag för läraren eller terapeuten.

Ge de små sötnosarna till mig när de är sju och de kommer att var mina för livet

Välutbildade pedagoger, tränade i att leda unga sinnen till A-nivåer, har befunnits springa tårfyllda från klassrummet och genom korridoren efter att ha mött en femåring som börjat med att tala om att deras behå var illasittande och fortsatt att i detalj beskriva de nödvändiga shopping-proceduerna för att motverka detta, samt rekommendera en specifik butik och behå-märke. Detta är uppenbart inte det mest befrämjande studieklimatet för de andra barnen. Straff och utvisning brukar följa, med barnet förvirrat, föräldrarna irriterade och skolans administration undrande vart de ska dumpa denna lilla uppenbarelse till störningsmoment.

Att lära och omlära en Liten Professor är inte mindre svårt då utbildning i sig är en dåligt förstådd, kulturspecifik företeelse. Det tas för givet inom utbildningsväsendet att man mer eller mindre 'vet' vad som fungerar, vad som har fungerat och vad som uppenbarligen inte fungerar. Utbildning bygger på viljan hos eleverna att imitera lärarens beteende, vilken, måste antas, också är en produkt av samma utbildningsväsen. Denna imitation bygger också på antagandet att eleverna har blivit tränade i att låta sig assimileras i en grupp av liknande individer som har lärt sig sitta still, lyssna uppmärksamt och utföra vissa trick eller handlingar på kommando. Små Professorer måste däremot, även en bra bit upp i skolåren, lära sig hur man utför så pass enkla saker som att sitta still, stanna i stolen, inte ta av sig kläderna eller montera isär skolbänken. Den genomsnittlige läraren är inte beredd på detta. De har inte tid att ge De Små Professornerna den tid de behöver, inte heller har de den nödvändiga utbildningen för att handskas med det kunskapstörstande och ifrågasättande sinnet hos sådana barn. Att träna Asperger-barn i att låtsas bli 'normala' har blivit en specialisering i sig, med vuxna Aspergare ofta direkt involverade i att utforma läroplanen och utveckla de nödvändiga färdigheterna som lärare för Små Professorer behöver.

Måste bara kommentera detta. Jag tycker fortfarande att det är ytterst olämpligt att associera denna text med "små professorer" när de problem man berör så uppenbart gäller för en stor del av den autistiska populationen, där en stor andel inte kan anses passa in i stereotypen "liten professor".

Du fattar fortfarande inte... Den Lille Professorn är en metafor. Detta är ironi av högsta klass. Det ÄR en känga mot hela autism-industrin, men formulerad på ett sätt som kan tyckas helt oförargligt.

Trodde du skulle gilla just det där med sociala myndigheterna men det verkar som om du mest bara är ute efter att gnälla och vara anti-allting av rent trots, som vanligt.

Men jag har som sagt ingen lust att tjafsa med dig. Ska bara översätta resten sen drar jag nog vidare igen.

Jo, jag är väl tråkig och så för att jag inte ser det fina med sådana här metaforer / ironier. Så skriv ni gärna vidare så ska jag ignorera hela eländet istället.

FYI, så uppskattar jag inte ironi som tar upp verkliga begrepp på ett sätt som kan få folk att tro att allt det man beskriver bara är ett skämt. Det är sannerligen inget skämt, och inget att skämta om, kring hur dagens skola fungerar för autistiska barn.

Jag tackar för att du orkar översätta!

Det är nåt fel med den där pojken

Puberteten och därefter följande period är en utmaning för De Små Professorerna som får den vanliga upplevelsen att framstå som en ynklig liten blup på den mänsliga radarn. P g a sitt intensiva behov av kontakt, kombinerat med deras lika stora behov av att slippa ytterligare förnerdring, så brukar Aspergare i förpuberteten bli väldigt isolerade från de pubertala initiationsriterna genom sina egna problem eller genom sina förälrar eller förmyndare som önskar 'hålla dem borta från problem.'

Parningsritualerna för förpubertala människor är ett mysterium för Den Lille Professorn eftersom de innefattar oskrivna regler, icke-verbal kommunikation samt en intrikat dans med ord, kläder, beteende och tajming. De irriterar också den Lille Professorn genom sin unika egenskap att verka skapade enbart för att försvåra för naturen att få ha sin gång. Om Den Lille Professorn är intresserad av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av utsikten till parning. Eller om Den Lille Professorn är intresserad av att tala med en person av det motsatta könet, så är han väldigt intresserad av att kunna konversera utan att behöva störas av utsikten till sex. Till någras förvirring kan han se till att få hela den besvärliga biten med sex undanstökad så att han kan gå vidare till den mentala intimiteten utan att bli distraherad.

Det faktum att varje barn i förpuberteten får lov att känna sig fram i djungeln som innefattar mänsklig imtimitet och socialt umgänge och också är lite förvirrad kan Den Lille Professorn mycket väl känna till, men bara som en antropologisk observation. När en Aspie blir fysiskt och emotionellt intresserad av någon och tvingas inse det faktum att någon måste vara intresserad tillbaka för att den potentiella sammansmältningen ska bli socialt acceptabel, det är då problemen börjar. De Små Professorerna är plågsamt väl medventa om de fysiska förändringarna i sina kroppar. Om de hittar ett villigt subjekt för sin upptäckarlusta så kan måltavlan för deras uppmärksamhet bli förskräckt av graden av nyfikenhet. Asperger-tonåringar som finner varandra kan också finna varandra motbjudande då ingenting intensifierar självförakt så mycket som att finna att man inte är ensam. Detta är paradoxalt beteende.

Varför gör hon så?

Den Lille Professorn-syndromet är vanligast bland pojkar. Kvinnliga Aspergare är inte något okänt fenomen men majoriteten är mer socialt anpassningsbara och mer kapabla att lägga band på sina pedantiska sidor till förmån för mer socialt acceptabla beteenden. När man nämnt de paradoxala parnings-idéerna bland Aspergare gentemot sin egen sort så känns det lite konstigt att förmedla att statistiskt sett så är det mer troligt att Aspergare gifter sig med varandra om de gifter sig ö h t. Giftemål mellan 'neurotypiska' och Aspergare är väldigt intressanta erfarenheter för båda parter. Giftermål mellan Aspergare kan kräva mer jobb än man kan föreställa sig nödvändigt för något företag. Aspie-svårigheterna med 'oskriva' regler leder till fascination med skrivna regler, detaljerade listor, rigida scheman och rituellt beteende som skulle få en invigd Frimurare att darra.

Kapitel åtta i Meningen Med Livet - Arbetslivet

En anna paradox i Den Lille Professorns liv, när man beaktar deras konsekvent höga IQ, är kontrasten mellan dem som hittar en nisch där de kan excellera och tjäna pengar på sina förmågor och de som vandrar runt i världen rotlösa från låglönejobb till hemlöshet. Som nämndes i första stycket så brukar en del Små Professorer växa upp och bli Stora Professorer. En del blir ganska berömda och andra kan t o m skapa ett nytt arbetsfält som inte funnits förut, där de kan excellera som bäst just där de är som mest unika. Andra spenderar livet genom att hanka sig fram från lönedag till löndeag eller från välgörenhet till välgörenhet tills de blir Världens Främsta Expert på mässingsdörrknackare, deras historia, tillverkningsmetod och värde.

Det kan ta årtionden för en ohjälpt och oskolad Liten Professor att lära sig imitera socialt användbart beteende till en grad att de kan passa in i normalt liv. Även de som får hjälp brukar ofta behöva hjälp resten av livet; föräldrar och professionella har att se fram emot decenner skyddandes den oanpassningsbara varelsen. Medan det är sant att Livets Hårda Skola kan ge Aspergaren tillräckligt med erfarenhet för att kunna skruva ner sin förlägenhetsnivå så att han inte springer skrikande från arbetsplatsen, så kan väldigt lite göras för att sudda ut den kvardröjande olust som medföljer förändring, oförutsedda omständigheter och den allmänna tendensen hos 'normala' människor att känna sig obekväma i sällskap med personer som de inte förstår. En del Små Professorer utvecklar ett hårt skal av defensivt beteende för att få otrevligheterna ur världen direkt. Andra är ständigt ursäktande och gör vad som helst för att undvika konflikter och pinsamheter, paradoxalt nog ofta generande den 'neurotypiske' som undrar vad det var att göra så stor affär av.

=== SLUT ===

*puh*

Varsågod, Svante. Hoppas översättningen duger. Nu tar jag en välbehövlig TV-paus!

Åh! Tack!