Arbetarklass, i familjen finns knappt något annat. Och det verkar som om alla är nöjda så också, ingen har valt att studera vidare trots att de flesta skulle klara det utan problem.

Smart men tillhör samhällets bottenskrap. Det tänker jag ändra på!

Heja, Wanetteshadow! Önskar jag hade lika bra självförtroende.

Medelklass, men känner att jag att min klassresa går i motsatt riktning än den den gängse definitionen avser. Hur som helst, jag känner till ett antal personer som troligen skulle kunna få en aspergerdiagnos om de inte hade föräldrar som hela tiden "fixade deras ekomomi", dvs de behöver inte söka sig till sjukvården pga att de inte fixar arbetslivet och sin egen försörjning eftersom de hålls uppe på annat vis.

Ok, jag vet att en ASdiagnos handlar om mer än pengar, men i slutändan handlar dock det mesta om pengar, för finns det klarar man sig (om man nu inte är jättenyfiken på sig själv och börjar fundera över vissa svårigheter, eller att föräldrarna tröttnar när de inser att barnet snart är medelålders). Jag syftar inte på överklasskids och sådant, dem håller jag mig undan, utan medelklassmänniskor där föräldrarna stöttar och stöttar.

Någon sa en gång till mig "man ser på dig att du är medelklass". Då skrattade jag rejält, min familj har alltid kämpat ekonomiskt och största delen av mitt liv har jag bott i ett lgh-område som för de flesta var ett ställe att mellanlanda på.

Jag har en förälder med högskoleutbildning men låg lön och en som inte ens har gymnasieutbildning.

Jag skulle placera mig lågt på klassskalan men i hemmet har vi alltid lagt stor vikt på utbildning och intellektuella samtal. Nu är jag student och var man ligger på skalan då det vet jag inte.

Jag tror inte klasstillhörigheten har någon påverkan på om man blir aspig eller ej, men har man rätt stöd och en hel del pengar så är det lättare att klara sig i livet.

Ja, den där gulliga homosexuella indiska prinsen var bland de aspigaste personer jag någonsin sett, särskilt när han var utomlands och gå på dejt för första gången i sitt liv och tvingades improvisera och försöka lista ut hur man beter sig. Det blev väldigt tafatt...



Men sen när han var tillbaka i sitt palats så klev han genast in i sin gamla väl inövade roll som tronföljare och hans uppträdande blev helt oklanderligt eftersom han lärts precis hur han skulle göra. Liksom här, där han är väldigt samlad och vältalig som talesperson för HBT i Indien:

Mors möderne intelektuella och proffesorer.
Mors faderne rallare och arbetarklass.
Fars möderne adopterad zigenerska.
Fars fader okänd härstamning. Barnhemsbarn.

I alldra högsta grad arbetarklass.

Arbetarklass/hantverkare
Egenföretagare i alla möjliga yrken från fiskhandlare till byggentreprenörer till jurister/domare. Det är min släkt.
Men gott om pengar är det ont om.

Under min tid på verkstadsgolvet, tillhörde jag nog den sk. "arbetararistokratin" verktygsmaskinreparatör, kräver mins fem år i yrket för att räknas som fullärd, alltså lika lång tid som en civilingenjörsutbildning. Kände stor tillfredsställelse med att kunna ett yrke.

Men som tjänsteman (maskinkonstruktör) kände jag aldrig någon större tillfredsställelse med mitt arbete, man var snarast bara en nolla, jämfört med doktorer och civilingenjörer.

Så jag känner mig nog helst som arbetarklass fortfarande. Det är också hantverk som ger mig tillfredsställelse som pensionär. Fy fan för att rita skit i CAD, även om jag kan.

Kommer från lägre medelklass/till viss del arbetarklass.

Numera någon slags underklass, som långtidssjukskriven utan utbildning och besparingar kan jag inte se mig som något annat.

Min mamma och hela den sidan av släkten är blue collar och min pappa och hans släkt är white collar. Jag ogillar båda sidor. Pappas släkt för deras uppblåsta egon och översittarattityd och mammas släkt för deras uttalade förakt för bildning och deras "en arbetare är det finaste man kan vara" attityd.

Jag själv är kroniskt deprimerad vilket innebär att jag är under underklassen.

Det känns inte som om jag tillhör någon samhällsklass alls. Jag kan inte identifiera mig med någon gruppering i samhället.

Ugglan skrev:Medelklass, men känner att jag att min klassresa går i motsatt riktning än den den gängse definitionen avser. Hur som helst, jag känner till ett antal personer som troligen skulle kunna få en aspergerdiagnos om de inte hade föräldrar som hela tiden "fixade deras ekomomi", dvs de behöver inte söka sig till sjukvården pga att de inte fixar arbetslivet och sin egen försörjning eftersom de hålls uppe på annat vis.

Ok, jag vet att en ASdiagnos handlar om mer än pengar, men i slutändan handlar dock det mesta om pengar, för finns det klarar man sig (om man nu inte är jättenyfiken på sig själv och börjar fundera över vissa svårigheter, eller att föräldrarna tröttnar när de inser att barnet snart är medelålders). Jag syftar inte på överklasskids och sådant, dem håller jag mig undan, utan medelklassmänniskor där föräldrarna stöttar och stöttar.

Bra så länge man inte känner sig som en belastning för sina föräldrar. Många vill klara sig själva ekonomiskt men fixar d inte o där spelar d givetvis stor roll om man har ett socialt skyddsnät eller inte.

Jag brukar tänka på t ex sommarkurs för unga m AS på folkhögskola - ngt jag kommit iväg på om jag hade haft ngn förälder som stöttat, uppmuntrat..och ff a betalt (d e ointresserade av AS men har eg ekonomiska förutsättningar)!

En hel del ff a yngre personer som studerar på folkhögskola får inakorderingsavgiften betald av föräldrar. Det måste bli ca 5000:-/mån inkl kost.

Arbetarklass

Wanetteshadow skrev:Smart men tillhör samhällets bottenskrap. Det tänker jag ändra på!

Sånt där gillar vi, det är- och har alltid varit mitt eget måtto också och numera tillhör jag inte längre "samhällets bottenskrap", utan det som jag själv kallar arbetarklass, men siktar på att nå medelklassen så småningom.

Choklad skrev:Någon sa en gång till mig "man ser på dig att du är medelklass". Då skrattade jag rejält, min familj har alltid kämpat ekonomiskt och största delen av mitt liv har jag bott i ett lgh-område som för de flesta var ett ställe att mellanlanda på.

Jag har en förälder med högskoleutbildning men låg lön och en som inte ens har gymnasieutbildning.

Jag skulle placera mig lågt på klassskalan men i hemmet har vi alltid lagt stor vikt på utbildning och intellektuella samtal. Nu är jag student och var man ligger på skalan då det vet jag inte.

Jag tror inte klasstillhörigheten har någon påverkan på om man blir aspig eller ej, men har man rätt stöd och en hel del pengar så är det lättare att klara sig i livet.

Som jag ser det är man medelklass fram tills den dag man fyller 18/tar studenten, om man kommer från ett sådant hem. Som vuxen är man ansvarig för sitt eget liv och studenter är enligt min mening att betrakta som tillfällig underklass, fram tills de fått sitt på det torra (men det brukar man ju få ).

Vill samtidigt förklara min egen bild av klassamhället.

Underklass = bidragstagare (samtliga kategorier), studenter, springvikarier och folk med mycket låga löner/otrygga anställningsformer.

Arbetarklass = lågavlönade arbetstagare/egna företagare, med fasta, trygga arbetsinkomster.

Nedre medeklass = lågavlönade akademiker, såsom sjukssköterskor, lärare m.fl., välbetalda LO anslutna, såsom byggarbetare m.m.

Övre medeklass = chefer, läkare, jurister, ingenjörer m.fl

Överklass = höga VD:ar, riskkapitalister, kungahuset, mångmiljonärer, miljardärer... samhällets toppar, helt enkelt

Klasstillhörighet är aldrig statisk, utan kan förändras genom livet, det som jag anser räknas är vart man befinner sig i dagsläget, på min skala.

Lever vi på 1800-talet? "Klass" har jag då överhuvudtaget aldrig reflekterat över.
Vilken klass jag är? Världsklass såklart!

^

Sverige är väldigt jämställt och klasslöst jämfört med världen, vi har inte så stora behov att skylta med klasstillhörighet iom det.

Blev väldigt tydligt för mig förra helgen då jag var på hundutställning ute i solen och svenska domaren i min ras var klädd i bomullsbyxor (chinos) och en kortärmad rutig skjorta spänd över buken samt ngnslags fritidskavaj och där jag efter bedömningen var klar gick över till en annan ring där en Urugyansk man dömde, oklanderligt klädd i kostym och väldigt välklippt och prydlig, det slog mig att Sverige och svenskarna måste för honom se ut som fattiga slashasar som går omkring i skrynkliga fritidskläder. Jag vet dessutom att på många andra ställen i världen klär man upp sig på ett helt annat sätt så fort man har råd med det, så skillnaden mellan fattig och rik blir väldigt tydlig.

Jag tycker att det vi har i Sverige är bra och ngnting att vara stolt över, avspänt och jämställt! Att vara välklädd och proper har jag dock inget emot, men hos oss betyder det bara att man bryr sig om sitt utseende, inte markera klass. *Generaliserat*

Jag tror jag är så clever och klasslös och fri,

men jag knullar fortfarande bönder, så vitt jag kan se.

Svante den var bra den, så där retsamt bekant utan att genast kunna placera fraserna!

Inkomstskillnaderna bara ökar och så läser man en fundering om att klass nog inte existerar för att folk klär sig olika på en hundutställning. Godmorgon.

Jag uppfattade mondo som att hon sa något (och något intressant) om vårt förhållningssätt till klass eller social position, inget om klass eller social position i sig. Eller nästan inget: i "klasslöst jämfört med världen" kan man förstås hänga upp sig på vad "klasslöst" betyder rent bokstavligt. Har man varit runt litet utanför Norden kanske man tar det mindre dramatiskt.

************************************************

ford i sin rent ekonomiskt sett rimliga beskrivning bortser helt från socialt och kulturellt arv och kapital, ser jag.

Återanvänder ett gammalt eget inlägg ur sluten avdelning, nödtorftigt redigerat:

Socialt kapital är något som de flesta förbiser, särskilt nu då det i ett kvartssekel har varit politiskt inopportunt.

I vilken mån man betraktar samhället som sin rätt att ta för sig av, vår gemensamma egendom där man kan vägarna, något främmande och ogripbart som man inte ens hittar ingången till, eller kanske något främmande och farligt som tornar upp sig över en och kan krossa en om man inte aktar sig. Saker som kan präglas djupt under uppväxten, djupare än vad de brukar begripa som har något av de två första synsätten och därmed inga större problem med sin egen tillgång till det allmänna.

Den saken är mer eller mindre oberoende av ekonomiskt kapital. Att säga som många gör, att vi inte har någon arbetarklass för att många arbetare tjänar mer än akademiker, funkar alltså inte.

Kulturellt kapital är samma sak ifråga om vad man tar för givet av bildning, världssyn och intressen, sätt att klä och föra sig, hur man värderar olika sådana saker i förhållande till varandra och sådant. Även det tenderar man att få med sig tidigt i livet och sedan sitter det, eller åtminstone upplevelsen av det, gärna kvar där den sitter även om man byter klass i fråga om yrke och ekonomi.

Eller säg "samhällsskikt" den som blir provocerad av ordet klass. Låt inte ord skymma det du kan se om du tittar.

Jag fattade också vad Mondo menade, vilket tydligen inte Krigis gjorde.

Här har vi i alla fall en strävan efter jämställdhet och jämlikhet, och det är ju vackert så.

Det betyder inte att det inte ändå finns skillnader här också, både ekonomiska, kulturella och sociala, som du beskriver Zombie, även om de inte är lika tydliga och lätta att uppfatta hos oss som i länder med ännu större klyftor där man snarare försöker förstärka och markera sina klassmässiga olikheter med kläder, seder och andra attribut.

Att inte se klass som en relevant faktor är förunnat medelklassen.

Abbreviation skrev:Att inte se klass som en relevant faktor är förunnat medelklassen.

-Sant. Det är också alltid medelklassare som ironiserar och gör sig lustig över de som diskuterar klass.