Borde det inte räckt med en diagnos?
Jag är diagnostiserad Aspergers och adhd. Dessutom deppresions epos.
Det hade typ räckt med en diagnos.
Jag har tappat självförtroendet totalt.
Som tur är får jag dessutom mediciner som aväpnar mina känslor.
Jag kan inte längre gråta, inte bli arg inte känna sorg eller ens meningslöshet.
Är jag en av tidens "nya" människor?
En kemikaliestind nickedocka som varken kan tänka eller tycka.

Yv Ericsson

Det är många av oss som har flera diagnoser, och man blir inte sämre för det.

Iridia skrev:Det är många av oss som har flera diagnoser, och man blir inte sämre för det.

Naw. Inte är man väl sämre. Men jag får svårt att identifiera mig med mig själv.
Det hade varit lättare att bara vara en av dom liksom

Du är du oavsett diagnoser, och du är inte diagnoserna. Tänk på vad du vill göra och hur du tar dig dit.

Bra råd av plåtis.

Diagnoserna innebär ju inte bara begränsningar utan ofta också att man är extra bra på en eller flera saker. Finns ju många framgångsrika kreativa personer som har eller som misstänks ha haft dessa diagnoser.

Yv, fick du veta något sådant under utredningen, eller är du redan själv medveten om något du är ovanligt bra på?

Det enda man behöver tänka på är att zooma ut på något som är bra att göra.. gåta(tm)

Tack.
Jag är ju ganska medveten om vad jag är bra på. Men tiden har låtit mig förstå att jag även är sämre på det jag en gång varit bra på.
Dels p.g.a. medicinering. Men utan den överlever jag ju inte.

Men jag känner endå att det räckt med en av diagnoserna. Kan ju inte sluta fundera över det.

I en sund värld hade inga diagnoser behövts.
De är däremot ett nödvändigt ont idag för att vi iaf ska kunna överleva med handikappstämpel...

Låt dig inte förledas av att läkarna för enkelhets skull delat upp det i olika syndrom. Du är fortfarande bara EN person, och syndromen beskriver bara olika delar av DIG.

Att AS och ADHD förekommer tillsammans jättevanligt! Symtomen går i varandra som på ett spektrum så att det kan vara svårt att dra någon tydlig gränslinje mellan dem. Först trodde läkarna att man har antingen det ena eller det andra men det har visat sig fel. Många for rätt illa under 90-talet och början av 2000-talet när deras läkare lärt sig om en av diagnoserna och missade den andra. Man kunde då t ex få medicin för sin ADHD om det var den som var mest uppenbar, men ingen såg att de samtidigt hade sociala problem och man kanske inte själv förstod varför det kändes så jobbigt med ögonkontakt eller varför det hoppade ut 'grodor' så fort man öppnade munnen. Eller så fick man en AS-diagnos för att de tecknen märktes mest men ingen såg hur extremt svårt man hade att koncentrera sig eller få saker gjorda, och så fick man ingen hjälp eller förståelse för det.

Så var glad att du nu fått en mer komplett diagnos som inte bara beskriver halva dig. Det kan även underlätta för dig rent praktiskt ifall du skulle behöva antingen medicin eller praktisk hjälp eftersom AS gör att man har rätt att söka LSS-insatser (observera söka, inte få) och ADHD att man kan få medicin som är licensbelagd.

När det gäller depression så är det inget som beskriver hur du ÄR utan mer hur du MÅR. Depression eller dystymi är också jättevanligt hos personer med AS, men är som jag ser det ett sekundärt symtom p g a att man antingen blivit mobbad, mött av oförståelse, är känsligare än andra, är mer ensam än man önskar, eller aldrig får vara ifred, inte klarat den utbildning eller det jobb man hade velat etc., ja du vet säkert bättre själv vad som är orsaken i just ditt fall.

Men i o m att man fått en förklaring på varför delar av ens liv inte funkat så bra, så kanske man dels kan sluta kräva för mycket av sig själv och att man lättare kan hitta strategier som gör att det går bättre framöver, att man hittar nya vänner med samma diagnoser, får mer förståelse från omgivningen etc. Så ta inte depressionen som något statiskt som du alltid kommer ha.

Kopplingen mellan depression och Asperger/ADHD direktkopplat är jag ytterst tveksam till. Det borde mer hänga ihop med de svårigheter som de två första orsakar i samband med omgivningen som ger upphov till depression inte så konstigt iofs. Så att om man lyckas hantera AS/ADHD på ett bra sätt så miskar sannolikt problemen med depression också.

Det var ju ungefär vad jag skrev, fast med fler ord.

Ursäkta

Det är lugnt.

Iridia skrev:Låt dig inte förledas av att läkarna för enkelhets skull delat upp det i olika syndrom. Du är fortfarande bara EN person, och syndromen beskriver bara olika delar av DIG.

Att AS och ADHD förekommer tillsammans jättevanligt! Symtomen går i varandra som på ett spektrum så att det kan vara svårt att dra någon tydlig gränslinje mellan dem. Först trodde läkarna att man har antingen det ena eller det andra men det har visat sig fel. Många for rätt illa under 90-talet och början av 2000-talet när deras läkare lärt sig om en av diagnoserna och missade den andra. Man kunde då t ex få medicin för sin ADHD om det var den som var mest uppenbar, men ingen såg att de samtidigt hade sociala problem och man kanske inte själv förstod varför det kändes så jobbigt med ögonkontakt eller varför det hoppade ut 'grodor' så fort man öppnade munnen. Eller så fick man en AS-diagnos för att de tecknen märktes mest men ingen såg hur extremt svårt man hade att koncentrera sig eller få saker gjorda, och så fick man ingen hjälp eller förståelse för det.

Så var glad att du nu fått en mer komplett diagnos som inte bara beskriver halva dig. Det kan även underlätta för dig rent praktiskt ifall du skulle behöva antingen medicin eller praktisk hjälp eftersom AS gör att man har rätt att söka LSS-insatser (observera söka, inte få) och ADHD att man kan få medicin som är licensbelagd.

När det gäller depression så är det inget som beskriver hur du ÄR utan mer hur du MÅR. Depression eller dystymi är också jättevanligt hos personer med AS, men är som jag ser det ett sekundärt symtom p g a att man antingen blivit mobbad, mött av oförståelse, är känsligare än andra, är mer ensam än man önskar, eller aldrig får vara ifred, inte klarat den utbildning eller det jobb man hade velat etc., ja du vet säkert bättre själv vad som är orsaken i just ditt fall.

Men i o m att man fått en förklaring på varför delar av ens liv inte funkat så bra, så kanske man dels kan sluta kräva för mycket av sig själv och att man lättare kan hitta strategier som gör att det går bättre framöver, att man hittar nya vänner med samma diagnoser, får mer förståelse från omgivningen etc. Så ta inte depressionen som något statiskt som du alltid kommer ha.

Tack finaste du! Dina ord känns hoppfulla. Jag har oxå lyckats sänka cymblata nu till 60 mg. Efter mycket illa må..
Det jag inte gillar med mig själv är mitt zombiefierade sinne. Jag har, klarat arbeten och överlevt har även två tjugoåriga söner.
Men mina problem verkar bli större ju äldre jag blir.

Och vid depresionerna hamnar jag helt under ytan. Nu kände jag mig helt förvirrad av alla diagnoser.




Admin
Rättade citatet.

Iridia skrev:Låt dig inte förledas av att läkarna för enkelhets skull delat upp det i olika syndrom. Du är fortfarande bara EN person, och syndromen beskriver bara olika delar av DIG.

Iridia skrev:Men i o m att man fått en förklaring på varför delar av ens liv inte funkat så bra, så kanske man dels kan sluta kräva för mycket av sig själv och att man lättare kan hitta strategier som gör att det går bättre framöver, att man hittar nya vänner med samma diagnoser, får mer förståelse från omgivningen etc. Så ta inte depressionen som något statiskt som du alltid kommer ha.

Strålande inlägg, Iridia!

Yv, vi är många som upplever att livet har blivit bättre efter diagnos/ diagnoser när vi har accepterat dem. Jag hoppas att du kommer att "hitta hem" i diagnoserna. AS/ADHD är intressanta personlighetsvarianter som tyvärr inte kommer till sin rätt i samhället. Med den kunskap nu fått och det du kommer lära om dig själv i fortsättningen kommer göra det lättare att göra val du mår bättre av.

Depression i alla dess former och skepnader är riktig skitsjukdom som måste behandlas. Den kan sänka mycket av ens förmåga och förstöra mycket. Det är bra att du får medicin mot den. Låter också bra att du provat att sänka dosen, om du känner dig känsloavtrubbad. Kan vara svårt att hitta rätt dos och medicin. Det är vanligt att man mår illa när man höjer/sänker dosen.
Hoppas du hittar ut ur depressionen och sätt att hantera den som funkar för dig.

kattkvinna skrev:

Iridia skrev:Låt dig inte förledas av att läkarna för enkelhets skull delat upp det i olika syndrom. Du är fortfarande bara EN person, och syndromen beskriver bara olika delar av DIG.

Iridia skrev:Men i o m att man fått en förklaring på varför delar av ens liv inte funkat så bra, så kanske man dels kan sluta kräva för mycket av sig själv och att man lättare kan hitta strategier som gör att det går bättre framöver, att man hittar nya vänner med samma diagnoser, får mer förståelse från omgivningen etc. Så ta inte depressionen som något statiskt som du alltid kommer ha.

Strålande inlägg, Iridia!

Yv, vi är många som upplever att livet har blivit bättre efter diagnos/ diagnoser när vi har accepterat dem. Jag hoppas att du kommer att "hitta hem" i diagnoserna. AS/ADHD är intressanta personlighetsvarianter som tyvärr inte kommer till sin rätt i samhället. Med den kunskap nu fått och det du kommer lära om dig själv i fortsättningen kommer göra det lättare att göra val du mår bättre av.

Depression i alla dess former och skepnader är riktig skitsjukdom som måste behandlas. Den kan sänka mycket av ens förmåga och förstöra mycket. Det är bra att du får medicin mot den. Låter också bra att du provat att sänka dosen, om du känner dig känsloavtrubbad. Kan vara svårt att hitta rätt dos och medicin. Det är vanligt att man mår illa när man höjer/sänker dosen.
Hoppas du hittar ut ur depressionen och sätt att hantera den som funkar för dig.

Jag känner mig mest hemma bland andra aspiesar har jag märkt.
Och jag är mycket tacksam Kattkvinna och ni andra för att ni är här med så bra tips.

En intressant kombination skriver du? Hur menar du då?