Igår var jag på stan. Jag väntade på min mamma och hennes vän på tågstationen. På tågstationen kände jag mig väldigt orolig och uppjagad. Mitt hjärta slog fort och jag var rädd för att folk skulle komma för nära. Det var för mycket ljud och för mycket saker som hände runtomkring mig samtidigt. För mycket input helt enkelt. Eftersom jag är väldigt känslig för sådant så resulterade det i att jag fick huvudvärk. Jag slöt ögonen medan jag satte på mig mina hörlurar. Jag lyssnade på havsvågor, regn och åska och försökte lugna ner mig.

Sen, när mamma och hennes vän anlänt, så tog vi en promenad i centrum. Sedan satte vi oss på ett café ett tag. Jag bara satt där och stirrade på något någonstans. Det kändes som om min hjärna var på väg att stänga av fullständigt. Jag var så trött. Det var som om jag satt och stirrade och försvann i mitt eget huvud. Helt plötsligt hörde jag mamma säga "hallå?! Sover du eller?" och "hallå? Hörde du vad S (mammas vän) sa?" Jag bad om ursäkt och lyssnade ett litet tag men sen började jag stirra och slutade lyssna igen.

När jag kom hem kändes det som om jag var bakfull. Nu, så här dagen efter, har jag ingen energi till att göra något vettigt överhuvudtaget. Jag vill bara sitta här och läsa och titta på TV-serier samt inte prata med någon.

När jag går på stan (vilket jag ofta undviker) så tycker jag det är jobbigt att jag inte kan förutse var folk kommer att gå. Folk rör sig i olika riktningar hela tiden. Det är som om det och ljudet från folkmassan, musik samt allt som händer runtomkring mig bildar en enda stor klump av jobbiga saker.

Hur känner ni när ni är i stan? Tror ni att NTs upplever det på samma sätt?

Neutrino skrev:Hur känner ni när ni är i stan?

Om det är lite folk och jag är utvilad och det är något roligt som ska göras så går det bra, men blir ändå väldigt trött efteråt. Är det mycket folk så blir jag supertrött på direkten, och är det trängsel får jag nästan panik. Skrällande musik när man ska handla uppskattas inte av mig... Doftsättning ger mig migrän. Grälla färger överallt gör mig förvirrad. Starka lysrör kan avskräcka mig från att ens gå in i affären. TV vill jag se på hemma, i lugn och ro, inte i mataffären, hos tandläkaren eller på bilverkstan.

Tror ni att NTs upplever det på samma sätt?

Nej, de flesta verkar inte göra det, men det finns säkert sensoriskt högkänsliga personer även bland icke-aspergare.

Har du läst trådarna om HSP och artikelserien om högkänsliga personer i SvD?
highly-sensitive-person-hsp-t6782.html
kanslig-personlighet-hsp-t24307.html

Även tråden om att 'fastna' kanske kan intressera?
hur-gor-ni-nar-ni-fastnar-t26583-48.html

Jo, det där känner jag igen! Att snabbt bli trött och överväldigad av mycket folk och intryck. Det är lite olika hur mycket jag tål olika dagar.

Att gå på ett torg fullt med folk får det att gunga i huvudet. Inte av ångest. Ting i rörelse eller mycket trafik gör mig trött, stressad. Huvuden, armar som guppar i folkhavet ger mig ett perspektiv ur en skakig handkamera. Jag tar ut en stadig fixpunkt som om jag skulle ro en liten båt. Håller koll på en punkt längre fram och registrerar folk på sidorna så pass mycket att jag inte krockar med någon.

Folk har en tendens att klumpa i hop sig och bilda köer fast det ögonblicket innan inte fanns någon alls vid kassan!

Ett tips är att inte låta sorlet fastna inombords. Sedan kan man ofta se på folks kroppar vart de är på väg. Kräver iofs en viss simultanförmåga.

plåtmonster skrev:Ett tips är att inte låta sorlet fastna inombords.

Vad menar du?

Klart jag känner igen mig. Mardrömmen är att gå i stan tillsammans med familj & släkt.
Stadens alla intryck, att socialt interagera med både förbipasserande, kassörskor, restaurangpersonal OCH familjemedlemmar i olika åldrar samtidigt som det är ljud överallt och jag pga hörselskada inte hör allt är mer än vad jag står ut med.

Därför gör jag inte sånt längre.
Det eventuellt roliga som finns att göra i stan försvinner pga omständigheterna runtomkring: att behöva stå och vänta i den pulserande storstaden medan de kvinnliga virrpannorna i familjen ska gå in i varenda liten krimskramsaffär, plötsligt börja leta toalett eller parkeringsplats, ha beslutsångest över vart de skall gå, var de ska äta och bete sig åbäkigt i största allmänhet.

Är jag i stan själv är det däremot inga problem, oavsett folkmängd, intryck mm eftersom jag då kan ägna mig helt åt att ransonera intrycken.

Klockren beskrivning igen!

KrigarSjäl skrev:krimskramsaffär, plötsligt börja leta toalett eller parkeringsplats, ha beslutsångest över vart de skall gå, var de ska äta

Läge för hemgång..

Iridia skrev:Klockren beskrivning igen!

Trauman är ofta lätta att beskriva eftersom man upplever dem så pass intensivt.

Känns också som att jag kan skriva det här på forumet utan att det är jag som är den konstige i det beskrivna sammanhanget.

Ja, tyvärr...

Jag brukar leta efter tysta mörka fikhålor.

KrigarSjäl skrev:Klart jag känner igen mig. Mardrömmen är att gå i stan tillsammans med familj & släkt.
Stadens alla intryck, att socialt interagera med både förbipasserande, kassörskor, restaurangpersonal OCH familjemedlemmar i olika åldrar samtidigt som det är ljud överallt och jag pga hörselskada inte hör allt är mer än vad jag står ut med.

Därför gör jag inte sånt längre.
Det eventuellt roliga som finns att göra i stan försvinner pga omständigheterna runtomkring: att behöva stå och vänta i den pulserande storstaden medan de kvinnliga virrpannorna i familjen ska gå in i varenda liten krimskramsaffär, plötsligt börja leta toalett eller parkeringsplats, ha beslutsångest över vart de skall gå, var de ska äta och bete sig åbäkigt i största allmänhet.

Är jag i stan själv är det däremot inga problem, oavsett folkmängd, intryck mm eftersom jag då kan ägna mig helt åt att ransonera intrycken.

Ja, det är definitivt värre att gå på stan med någon annan men jag tycker även det är jobbigt att gå själv. Jag åker endast in till stan om jag måste och jag åker aldrig in bara för att "gå i affärer." Innan jag åker in till stan (när jag är själv) så har bestämt exakt vilken väg jag ska gå i stan och exakt var jag ska köpa vad och när jag ska köpa det så jag kan vara inne i stan så kort tid som möjligt. Trots det så slutar det ofta med att jag blir väldigt arg och går och svär för mig själv när jag går på stan samt att jag blir helt utmattad. Jag antar att vi inte riktigt är gjorde för att gå på stan.

Känner igen mig fullständigt i din beskrivning TS.
Jag kunde knappt vara ute bland mycket folk och öppna platser med många intryck under några år i ungdomen pga detta.
Blev väldigt stressad.
När jag fick venlafaxin vid 20 blev det mycket bättre!
Med åren har jag också utvecklat ett lugn och en förmåga att stänga av de intryck jag inte behöver.
Du behöver inte se allt hela tiden...
Tar du nåt läkemedel?
Kanske du kan behöva något för att kunna stänga ute ovidkommande saker och fokusera på det du behöver?

Jag har lärt mej tunnelseende. Man behöver det när man regelbundet måste gå på Drottninggatan i Hufvudstaden. Man fixerar blicken ungefär i midjehöjd på folk som är fem meter bort. Då har man lätt att se åt vilket håll de är på väg, så man kan undvika att krocka, och man kan se oväntade uppdykanden med periferiseendet. Samtidigt slipper man se allt bling som hänger i skyltfönstren, alla otäcka neonskyltar och fåniga skyltdockor i fula kläder.

Något som kanske kan hjälpa någon?

Jag fokuserar på målet och struntar i allt annat. (Undantag för vacker arkitektur på vägen.)

Värst är det att shoppa med någon tjejkompis som inte kan göra som jag och skanna av hyllorna redan från ingången för att snabbt kunna avgöra om det ens är värt att gå in, utan som måste in och vrida och vända på allt maklig takt i hopp om att hitta några gömda skatter (som jag redan konstaterat inte existerar). Om jag måste stå och vänta på någon som inte kan bestämma sig så tappar jag energin direkt och vill mest bara skrika av otålighet och springa därifrån.

Således: jag shoppar själv. Eller möjligen med manligt/aspigt sällskap. Utom handla mat, då har jag ännu mindre tålamod, där gäller det att komma ut så fort som möjligt innan jag kreverat.

Undvika ögonkontakt och ignorera frågor kan vara ett bra sätt att undvika sensory overload.

Jag har hittat en mataffär här i Stockholm som jag tycker om att handla i

Jag trodde man behövde hitta en lanthandel för sånt, men det är en 'vanlig' ICA med ett utbud långt utöver det vanliga och den är bra organiserad så det är inte många varor man behöver leta efter.

Helt otroligt att det går att handla utan att behöva bli dränerad på energi!

Alla "vanliga" affärer har ju installerat TV-skärmar med ljud ..VISSTE DU ATT DU NU KAN KÖPA!!, i tillägg så har man satt ut stora plakat så man ej ser det man behöver och varor är utplacerade i gångvägarna. Fast iofs så har fastighetsägaren ansvar om någon skadar sig, bara att kassera in.
Sen finns det butiker som säljer giftfritt mm.. de brukar vara utan tortyrinstrument.

Inte alla vanliga affärer. Men detta otyg med TV-apparater överallt börjar tyvärr sprida sig.

Vanliga mataffärer kanske jag ska tillägga.

Tips! TV-B-Gone

coop forum på örnnäset här i luleå, har jag köpt allt ätbart å drickbart senaste 3 åren^^

plåtmonster skrev:Tips! TV-B-Gone

Vill ha!

Vill också ha!

Jag undviker ställen där det brukar vara mycket folk och brukar ha musik i lurarna så jag slipper alla jobbiga oväntade ljud.