Jag fick min diagnos under 2012 - ingen överraskning för någon inblandad. Däremot har jag haft svårt för att få omgivningen att förstå att jag fungerar annorlunda. Egentligen behöver det inte vara kopplat till just typisk Asperger, det kan lika gärna röra sig om specifika livsval som familj och vänner inte vill acceptera. De senaste dagarna har situationen tagit en så komplex vändning att jag inte vet vare sig ut eller in.

Jag valde för en tid sedan att slutligen ge upp alla försök eller tankar på att ha ett förhållande med en annan person. Beslutet grundar sig i att jag, utifrån min personliga situation, är medveten om att jag inte har möjlighet att få en förhållande att fungera. Det har delvis med Asp att göra, delvis att göra med mina personlighetsdrag, delvis att göra med att jag även är fysiskt sjuk och att min framtid med anledning av detta är oviss.

Slutligen, allra viktigast, älskar jag sedan åratal tillbaka en människa som inte älskar mig, men jag har ingen anledning av sluta älska honom. Och jag var personligen tillfreds med att fortsätta älska utan att bli älskad, att jag kunde leva mitt liv ensam och känna att det var tillräckligt, så länge han är lycklig.

Han var den sista människa i världen som jag kunnat föreställa mig skulle ta livet av sig. Ändå var det just det beskedet jag mottog för ett par dagar sedan. Needless to say, jag har förlorat livsviljan totalt. Jag vacklar mellan om jag kan klara av att fortsätta leva resten av mitt liv för omgivningens skull, eller att välja att avsluta allt och inte behöva genomlida en livstid av detta.

Men. Om jag nu väljer att fortsätta leva, hur ska jag göra för att omgivningen ska förstå de val jag gör? Det handlar om alla små val i vardagen, men kanske framför allt om de stora valen - som att aldrig skapa ett förhållande, eftersom jag aldrig kommer att komma över vad jag vill kalla mitt livs kärlek, även om han nu inte finns med mig längre. Hur gör ni för att människor ska förstå att ni inte fungerar på samma sätt som "vanliga" människor? Och om inte förstå, hur förklarar man på ett sådan sätt att omgivningen ska kunna acceptera att du lever som du gör?

Hej!

Behöver omgivningen acceptera ens livsval? Svaret är nej. Om du har ett långt och fint hår men skulle få för dig att färga det lila, färga det då lila utan att bry dig om omgivningen reaktioner. Samma sak med relationer, vill du inte ha några fler relationer så får omgivningen acceptera det. Bry dig inte om vad folk säger.

Du behöver inte fråga andra om råd, eller få dina släktingars gillande. Var dig själv och följ din hjärtas röst. Gillar inte omgivningen det så fine, det är deras problem. Vill du umgås med din släkt och dina vänner, så får de ta dina livsval precis som du får ta deras. Passar inte galoscherna hos dem, ja, varför ska du då träffa dem? Det låter hårt att bryta med exempelvis sina föräldrar och det är inte det jag säger att du ska göra. Men ska de umgås med dig, måste de acceptera dina livsval annars ger det dig ingenting att träffa dem.

Hälsningar

Lilla Gumman

Skulle också föreslå att man plockar bort de ur omgivningen som inte kan acceptera ens viktiga val. Men det löser egentligen inte utgångsproblemet. Hur får man någon att acceptera en annans val som går emot dennes värderingar?

(också en anledning till att det är enklare att inget säga än att ta upp frågan)

@Marathon.
Vet inte din ålder, men själv är jag 64 känner likadant vad gäller umgänge med andra.
Boken "Balansgång på slak lina" av Gunilla Brattberg, om att åldras med AS, har gett mig en hel del insikt i mina problem. Har läst den nyligen.
Tror att det är en bra ide att be dom man vill umgås med att läsa den, det kan ge dem en bättre förståelse för hur vi fungerar. Även att det blir möjligt för andra att förstå, varför vi inte anpassar oss till deras förväntningar om hur vi skall vara.
Jag har efter många år, förstått att jag förväntas leva ett liv, som jag inte är det minsta intresserad av. Har inte kunnat förstå varför folk förväntar sig, att jag skall göra våld på min natur, enbart för att tillfredsställa, deras förväntningar. Det är bland annat det som gjort att jag inte känner någon större önskan att umgås med andra.
Tvärtemot dig, mår jag ganska bra i min självvalda ensamhet. Jag har inga fysiska problem, känner mig ganska frisk.
Hoppas jag skall kunna få mina döttrar att förstå min person, skulle gärna vilja träffa dom i framtiden. Funderar på att skicka boken till dom, den är ganska tunn och lättläst.
Den har fått mig att förstå varför mina problem att umgås med andra har ökat med åren.

Tråkigt med din förlust.

Lev ditt liv här och nu. Dom som vill vara med på din resa välkomnar du om du vill dom andra struntar du i, dom är bara energitjuvar. Det som inte syns finns inte är ju vad många ofta verka tycka och att försöka få dom att inse något annat går inte.

Beklagar det som har hänt för dig.

Jag tillhör inte heller den gruppen som har behov att omgivningen ska förstå mig eller vilka val jag har tagit eller kommer att ta.
Jag har alltid gått mina vägar och det är inte omgivningen som kan ändra mig, det är enbart Gud.

Om omgivningen har synpunkter som jag förstår kan vara utvecklande så tar jag till det men annars ger jag blanka fan i och litar på min intuition och låter den guida mig.

Ju äldre jag blir desto mera kör jag intuition racet.

Att jag har valt att leva ensam det är min sak.

Jag gillar inte barn och jag är ömöjlig att leva med. Jag har varit sambo tillräcklig många gånger att dra slutsatsen att det är helt enkelt inte min grej.

Jag lider inte av att bo ensam heller, jag älskar det. Jag har stort behov av frihet och det ser jag till att ha.

Men det verkar som du och jag är väldigt olika i personlighet även att vi båda har AS, men det är ju inte alls ovanligt att stor variation finns inom spektrum.

Du måste hitta dina egna lösningar som passar just för dig. Kanske snacka lite med nån psykolog? Präst? Någon?

Genom att lämna omgivningen.

Jag tycker att svaren missar poängen rätt grovt (utom möjligen "att lämna omgivningen", som kan utläsas som en hänvisning till det andra av mina alternativ). Det jag söker efter är råd om hur man får människor att acceptera, inte hur man bryter med människor. Jag trivs med att vara ensam, men det betyder inte att jag vill undvika all mänsklig kontakt. Att bryta med dem som inte accepterar, eller snarare förstår, skulle innebära att bryta med alla...

Det är väl lite det som är problemet när den enda lösningen som sägs passa är "bryta". Är mattetalet för svårt, låt bli det. Eller så tar man itu med det och hittar fram till lösningen.

Eftersom du fick din diagnos nyligen så har dina bekanta uppfattat dig som alla andra tills nu. Dem tycker sig känna dig väldigt bra och det kanske dem gör men det låter som att dem inte är medvetna om varför du gör vissa val som dem själva inte skulle ha gjort.

Kanske är dem inte så väl pålästa om Aspberger. Om dem inte är det om så kan dem inte veta varför du gör dem val du gör, det kan vara svårt för dem att tänka att du skulle funka något annat sätt. Men med tiden så kommer dem alltmer att börja acceptera.

Det handlar inte så mycket om diagnos. Utan att acceptera att andra gör andra val än man själv gör. Det är väl där det brister. Annars vore det som att implicit säga att de som ej har diagnos får inte avvika från hur andra gör.

plåtmonster skrev:mycket om diagnos. Utan att acceptera

Sant! ^^ men det är viktigt att man tar hänsyn till diagnosen tycker jag

Fast om man tar hänsyn till olikheter så gör diagnosen inte så stor skillnad

Ja självklart, olikheter har stor betydelse, jag kan tänka mig att det i många fall har större betydelse än själva diagnosen. Men jag tänker messt på mina erfarenheter innan jag fick min diagnos, jag väljer själv att göra vissa stora val som att hoppa av gymnasiet eller mindre val som att sälja eller kasta bort vissa saker för att få bo i en enkel miljö, sådana val kopplar jag ihop med min aspiska sida, det är mitt sätt att göra val!

För mig är ibland det enda rätt att göra: bryta.
Jag kan kallblodigt klippa bandet med bultsax. Jag kan inte ha vilka som helst i min omgivning, jag är för känslig och det kan lätt bli fel.
Många bekantskaper har kommit och gått, men det är mitt sätt att leva. Eller ska jag skriva som det är; överleva.
Det passar bra för mig. Jag gillar dynamiken i livet, ibland även dynamiten

Jag har brutit totalt med människor som inte respekterar mig för den jag är, finns ingen anledning att låta dem stjäla min energi, den behöver jag så väl till myclet annat.

Verkar som ett jobbigt liv just nu. En viktig persons överraskande självmord, närstående som inte godtar den man är, ovanpå en hel del annat vad det låter som.

Träffa andra aspergare kanske kan vara en sak? Så många sätt som man kan ha asperger på är det ju inte givet att en förstår en annan, särskilt inte om det är djupare kontakt man söker, men för många aspergare har det ändå varit en uppenbarelse att få träffa några till. Särskilt i egen regi, utan vårdpersonal eller så.

Kanske det kan göra det lättare att uthärda de andras oförståelse eller att vänta på att de flexiblare bland dem ska hinna ikapp i sin bild av dig.

Bor du så att du kan gå på någon aspieträff, eller kanske du kan ordna en?

Marathon skrev:Jag tycker att svaren missar poängen rätt grovt (utom möjligen "att lämna omgivningen", som kan utläsas som en hänvisning till det andra av mina alternativ).

Med genom att lämna omgivningen menade jag inte att du skulle ta livet av dig utan att isolation kan vara ett sätt att nå inre frid.

Hoppas att det framgick. Att det är fråga om att tillägna sig en tillvaro med sig själv. Eller ev andra som man fungerar med. I motsats till att dras med energitjuvar.

Hej! Jag vet också hur det känns att i ett sent stadium i livet få aspbergerdiagnos! Om du ansöker om LSS som är en RÄTTIGHETSLAG och det kan du kanske få hjälp med av din läkare. Om du har LSS finns det massor av stöd från en massa team. Du känner att du för första gången är en människa MED ett handikapp! Snälla, ge inte upp! Det finns mycket hopp!

Jag har oxå fått min diagnos, Aspergers i år. Inann hade jag adhd. Nu är det Aspergers, adhd och deppres. epos.
Jag har levt mitt arbetsliv "relativt" normalt. Däremot mitt privatliv har varit hysteriskt minst sagt.
Så pass hysteriskt såp jag emellanåt gått under jord.
Men en sak är säker. Jag tänker inte rätta in mig i ledet. Jag avskyr när folk talar om för mig hur jag är.
Många sorger och kärlekar har passerat.
Numera äter jag cymbalta. Det tar mig igenom resten av mitt liv.
De som inte acepterar vem jag är, har tyvär inget med mitt liv att göra.

Jag läste alla inlägg med intresse, även om det situationen ter sig mycket hopplöst.
Min vän begravdes för en dag sedan, och allt med honom.

Vad jag tar till mig är det som sagts om att distansera sig från människor. Det har gått tre veckor och jag märker att människor förväntar sig att jag ska ha återgått till normaltillstånd inom kort. Hur då, undrar jag?

Det är mycket ironiskt, människor betraktar mig som cynisk och ibland hjärtlös, samtidigt är det jag som ser det som en självklarhet att sörja en livstid. Jag ser det inte som ett val, det är så det är. Jag drivs inte av djuriska instinkter, eller styrs av normer, jag fungerar utifrån mig själv. Det kan vara emotionellt, det kan vara intelligent, men oavsett så fungerar det inte för andra.

Att skapa en distans kan vara en lösning. Jag kommer att sörja att jag sakta förlorar alla andra också, men jag kan inte göra någon lycklig. Jag kan lida en livstid för alla andra, om det är vad de begär, men jag kan omöjligen ljuga ihop ett liv. Kanske är det vad det handlar om, att inse sina begränsningar och sakta lämna allt, utan att såra någon. Även om det bär emot att gråta varje dag tills man en dag äntligen inte längre finns.