Liten uppdatering. Är flygandes förbannad just nu och måste skriva av mig lite.

Var på möte på sociala idag hos en tant som har hand om övergången för mina barn från familjehem och till mig. Mån om min förvåning (och kokande ilska) när tanten säger att skolan har kontaktat soc och sagt att dottern inte går i skolan!

Nu är den här tanten helt underbar, och hon blev måttligt förvånad när hon hört att skolan inte erbjudit dottern hemundervisning under tiden hon mår såhär dåligt.
Hon sade även vid ett tillfälle att "skolan kanske inte vet ett dugg om detta funktionshinder". Detta trots att hon själv knappt vet något om det. Men en skillnad mellan henne och skolan: hon ställde frågor när hon undrade något.

Efter att ha tänkt igenom hela saken så inser jag två saker:

1. Skolan har inte trott på ett ord vi sagt.
2. Skolan tror att hon mår dåligt pga missförhållanden i hemmet.

Jag blir så satans förbannad att jag tror mitt huvud kommer att explodera.
Hur många gånger ska man behöva förklara för idioter innan de fattar??!?! Och hur kan man göra såhär när hennes pappa just fått höra att dottern har Asperger och naturligtvis upplever det som jättejobbigt och ledsamt och han är orolig för henne. Då slänger skolan en sådan här sak i ansiktet på honom
På mig gör detsamma, eftersom jag (ända sedan jag fick min diagnos) varit 99% säker att även hon skulle få den, så jag har förberett mig. Jag lever ju även själv med AS, så det är inte något underligt och skrämmande för mig.

Sedan ringde BUP idag (möten har varit uppskjutna då tjejen som håller i allt varit sjuk) och undrade varför i hela friden skolan inte hade erbjudit hemundervisning.

Det är så sorgligt, för de första tre åren (då hon inte ens hade en diagnos) hade hon en annan rektor och lärare som båda var helt underbara. Tänk om hon hade kunnat få behålla dem istället för de jävla räbborna (rent ut sagt) som hon har nu.

Ringa och socialanmäla att jäntan inte går i skolan innan de ens själva har träffat BUP! Hur puckad får man lov att vara på en jävla skala. Logiskt sätt borde de väl fan ha pratat med oss först, men nej. Fredag förra veckan var vi in och hämtade läxor och då lät det som det var frid och fröjd.
Får idioterna göra såhär???
Vad har man för rättigheter? Någon som har bättre koll än mig?

Har du funderat att e-posta både BEO (Barn och Elevombudet) och/eller HO (Handikappombudsmannen). Tips: gör det, och berätta historien och be om råd. Och sen e-posta skolans rektor och berätta för rektorn att du gjort det. Är rektorn normalt funtad med normal överlevnadsinstinkt så händer det grejer. Ta i trä (klappar mig litet på huvudet).

tahlia skrev:Ringa och socialanmäla att jäntan inte går i skolan innan de ens själva har träffat BUP! Hur puckad får man lov att vara på en jävla skala. Logiskt sätt borde de väl fan ha pratat med oss först, men nej. Fredag förra veckan var vi in och hämtade läxor och då lät det som det var frid och fröjd.
Får idioterna göra såhär???

Sådant är vanligt förekommande. Föräldrar är alltid suspekta individer som ska misstänkliggöras så därför så pratar man hellre med soc än med föräldrar kring olika problem. Man har något slags naiv övertro på vad soc kan göra. Säkert så spökar även skolans anmälningsplikt.

tahlia skrev:Vad har man för rättigheter? Någon som har bättre koll än mig?

Beror på hur man ser det. På pappret finns de väl rättigheter, men de är dessvärre lätta att sätta ur spel.

tahlia:

Ta i med hårdhandskarna nu genast om du orkar. Det här är ett övergrepp från skolans sida och du ska absolut inte ursäkta dem och hoppas att det blir bättre.

1. Anmäl till Skolverket.

2. Polisanmäl rektorn för tjänstefel.

3. Kontakta press/TV.

- Är du med i någon förening, vad som helst med lite tyngd i, så be den hjälpa dig. Här behövs muskler för det är det enda såna här människor förstår.

Ge aldrig upp! Du har rätt och varje förnuftig människa står bakom dig!

ALVHEIMS TIO BUD (som alla föräldrar bör känna till):

1. Håll käft, allt du säger kommer att användas emot dig.

2. Ta omedelbart kontakt med en advokat.

3. Skaffa en psykolog även om du är frisk, du kan ha behov av det.

4. Ta inte emot någon hjälp, det kommer att tolkas som att du inte klarar dig själv.

5. Ta inte emot erbjudande av plats på mödrahem: Det är inte en hjälpinstitution, utan en övervakningscentral.

6. Begär skriftlig motivering till alla beslut som du utsätts för.

7. Överklaga alla beslut.

8. Ta inte emot erbjudande av placering i jourfosterhem. Du får inte tillbaka barnet.

9. Kom ihåg att när socialtjänsten pratar om hjälpinsatser, så menar de i regel omhändertagande eller övervakning.

10. Behöver du hjälp, använd vänner och släktingar - eller klara dig själv

Tragiskt men sant rdos.

Hur som haver. Just nu är det (förhoppningsvis) lugnt ett tag till efter påsk. Skolan har fått tid att träffa BUP (med oss föräldrar också naturligtivs) och har väl backat lite.

Grejen är att de är så satans påstridiga. Det är panik att få tag i BUP, det är panik att träffa jäntan, det är panik att ha möte med oss. Tror de på fullaste allvar att hon blir "botad" så fort de haft ett möte med BUP? Det där retar mig något så enormt!

Sedan kommer jag till det jag skulle behöva input i från Er med erfarenhet.

Detta har inte framgått tidigare, men det är så att innan vi skrev in dotterns diagnos i journalen så har vi inte tagit upp ämnet Asperger med henne. När den så skrevs in så kom vi överrens om att informera henne om att hon har AS.
Men där kommer problemen in. Jag har ingen aning om hur, var eller när jag ska kläcka ur mig detta. Meningen var att jag skulle göra det efter mötet när det fastslogs i journalen. Det stöp direkt eftersom jäntan ramlade rakt ned i djupaste mörker efter att inte fått tid hos psykologen snabbt nog (som hon såg det). Efter det följde dagar och veckor när hon mådde fruktansvärt dåligt, och jag var rädd att diagnosen skulle knuffa henne över kanten.
Jag vet att jag måste tala om detta för henne. Detta är anledningen till att jag inte ville att hon skulle veta att jag hade Asperger, och anledningen till att jag försökte hålla det tyst. Tyvärr lyckades hon höra en diskussion hon inte skulle, och listade ut hur det låg till.
Jag ville inte att hon skulle veta om min diagnos, för jag var rätt säker på att hon skulle få den själv, och nu är jag livrädd för två saker.

1. Att hon ska deppa ihop totalt när hon får veta.
2. Att hon tror att hennes liv måste bli som mitt har blivit.

Hon har redan nu dragit vissa paralleller mellan sig själv och mig, och risken är enorm att hon kommer att tro att hon aldrig kan jobba, aldrig ha vänner.. kort sagt aldrig fungera igen, för att hon också har Asperger.

Jag har väl gjort alla fel man tänkas kan, för jag är säker på att jag lär få höra från er att jag borde ha berättat med en gång.

Hur sjutton gör jag? Hur har ni gjort?
HJÄLP!!

thalia, vad är hon för person? Är hon innerst inne bergfast övertygad om att hon är minst lika bra, totalt sett, som någon annan mäniska hon kommer att träffa på i sina dar? Sådan är jag så då har jag en positiv gissning: I så fall tror jag att du säga som i förbigående att i dina pappershögar ligger det också en sån diagnos så kanske har du en del råd att ge. Å andra sidan, kan du kanske säga, så kanske ni inte är särskilt lika men hon får gärna fråga om alla livets små klurigheter. Sen kanske det vore läge att påpeka att du själv inte alls är nöjd med att vara aspie; om hon skulle börja fråga så skulle det skina igenom i vilket fall.

Om hon innerst inne tror på sig själv så vänder hon all denna info till något som stärker hennes självkänsla, åtminstone om hon inte är deprimerad ända in i sitt innersta just nu. Hon kanske inte skulle verka ta det så positivt just nu men i längden skulle hon klara det.

Naturligtvis skulle hon i vilket fall som helst ha stor nytta av stark och mångsidig bekräftelse på att hon är precis så bra som hon tror att hon är. Ifall det är svårt att få till mångsidigheten så är det väl specialintresse (som, som bekant, inta alltid är särskilt smalt) som man får försöka uppmuntra.

Ifall hon innerst inne har svagare självkänsla eller om hon är deprimerad in i sitt innersta så antar jag helt löst att hon behöver övertygas om snarare än få bekräftelse på att hon är bra.

Hur som helst tror jag att du ska låta bli att bli känslomässigt överuppmuntrande. Hon skulle kunna tolka det som att du försöker dölja hur illa läget är. Koncentrera dig på sakligt stöd, är mitt råd, vad det nu kan vara värt. Jag är inte förälder själv och det börjar vara ett tag sedan jag var barn.

/ J

Men Thalia, det finns ju ialla falla en sak som din dotter har som du aldrig haft. Namligen en förälder som vet. Som kan förstå och som dottern kan prata med, om hon vill. Och det kan ju vara en avgörande skillnad.

Och det finns ju ingen automatik i att hon skulle deppa ihop. Det kan ju vara viktigt för henne, detta att hon inte är ensam. Till och med nåt positivt.

tahlia skrev:Tragiskt men sant rdos.
Sedan kommer jag till det jag skulle behöva input i från Er med erfarenhet.

Detta har inte framgått tidigare, men det är så att innan vi skrev in dotterns diagnos i journalen så har vi inte tagit upp ämnet Asperger med henne. När den så skrevs in så kom vi överrens om att informera henne om att hon har AS.
Men där kommer problemen in. Jag har ingen aning om hur, var eller när jag ska kläcka ur mig detta. Meningen var att jag skulle göra det efter mötet när det fastslogs i journalen. Det stöp direkt eftersom jäntan ramlade rakt ned i djupaste mörker efter att inte fått tid hos psykologen snabbt nog (som hon såg det). Efter det följde dagar och veckor när hon mådde fruktansvärt dåligt, och jag var rädd att diagnosen skulle knuffa henne över kanten.
Jag vet att jag måste tala om detta för henne. Detta är anledningen till att jag inte ville att hon skulle veta att jag hade Asperger, och anledningen till att jag försökte hålla det tyst. Tyvärr lyckades hon höra en diskussion hon inte skulle, och listade ut hur det låg till.
Jag ville inte att hon skulle veta om min diagnos, för jag var rätt säker på att hon skulle få den själv, och nu är jag livrädd för två saker.

1. Att hon ska deppa ihop totalt när hon får veta.
2. Att hon tror att hennes liv måste bli som mitt har blivit.

Hon har redan nu dragit vissa paralleller mellan sig själv och mig, och risken är enorm att hon kommer att tro att hon aldrig kan jobba, aldrig ha vänner.. kort sagt aldrig fungera igen, för att hon också har Asperger.

Jag har väl gjort alla fel man tänkas kan, för jag är säker på att jag lär få höra från er att jag borde ha berättat med en gång.

Hur sjutton gör jag? Hur har ni gjort?
HJÄLP!!

Kan du inte ringa till BPU och berätta om detta? De måste ju ha erfarenhet av problemet. Om du tror att hon ska deppa ihop totalt så måste hon ju få komma till psykologen snabbt i samband med "avslöjandet".

Jag förstår helt att du inte berättat om din diagnos för henne. Jag har själv inte berättat om min diagnos för min dotter. Jag vill inte att hon ska känna att hon har en handikappad mor. Jag vill inte att hon ska känna att hon har det sämre än andra, att hon har sämre förutsättningar. Jag ville att hon ska tro att hennes föräldrar är perfekta, och att hon är perfekt. (Sånt lyckas man förstås bara med tills barnen når tonåren.) Och hon är ändå NT. Men under hennes första år hade jag ju själv ingen aning om jag hade AS.

Så jag har ingen erfarenhet. Jag tror att jag hade börjat med berätta om att jag har AS och vad det betytt för mig. Att det har inneburit svårigheter men att jag ändå är nöjd med mitt liv. Att jag inte tycker jag är sämre än andra men en minoritet. Och att jag tror att mitt liv blivit ännu bättre om jag fått hjälp tidigare, t ex fått gå i en aspergerklass med andra aspergare.

När min sons utredning var klar fick vi föräldrar "återgivningen" utan att pojken var med. Han blev informerad av den som utvärderade hans förmågor och svagheter kroppsligt och intelligensmässigt. Sonen var märkbart lättad efteråt och sa att "nu äntligen vet förstår jag varför andra blir så irriterade på mig när jag inte fattar vad dom menar!" Vi fick rådet att tala om hans diagnos med honom när han frågade, "då först är han mogen att höra svaret och kan handskas med det" sa dom. Jag ska höra med honom ifall han har lust att läsa ditt inlägg - han kanske har något bra råd att komma med. Han var 15 när han blev diagnosticerad av autism-teamet på BUP.

Först och främst, tack för insiktsfulla svar jonsch, Ganesh, Alien och cegeri.

Jag börjar med att klargöra att jag inte förväntar mig att någon ska ha en mirakulös lösning på problemet som skickar alla bekymmer åt skogen. Fullt så naiv är jag inte. Men det känns skönt att ventilera och att få andras input så jag inte låser mig i mitt sätt att tänka.

Några av er har missuppfattat lite. Nej, jag ville inte berätta om min diagnos för dottern, men hon snappade upp det från någon och frågade mig således rakt ut om jag hade Asperger. Jag kunde ju naturligtvis inte ljuga, så jag var tvungen att säga ja. Så hon vet om min diagnos, vilket gör det i det närmaste omöjligt för mig att berätta för henne att även hon har diagnosen.

jonsch Din fråga är mycket svår att besvara. Dels har hon den inställningen (i brist på bättre ord) som jag har haft hela mitt liv, nämligen att hon skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker när det gäller saker som hur hon klär sig, hur hon är och hur hon ser ut. Sådant rör henne inte i ryggen. Men, hon tycker själv illa om sig själv (något som tog mig nästan 30 år att komma över för egen del). När hon går ned i dalarna så kommer frågor som "vad är det för idé med att jag finns" och det skrämmer livet ur mig!
Förut har hon ofta pratat om att hon ska bli veterinär eller jobba på zoo och hunddagis. När vi pratade om framtida yrken för några dagar sedan fick jag svaret "jag ska inte bli något". När jag pressar på och frågar varför säger hon "för att jobba måste man vara bland en massa folk hela tiden och det orkar jag inte".
Ännu en grej som skrämmer skiten ur mig.

Ganesh Tack för att du ger mig en positiv tanke i det hela, men jag känner mig rätt hjälplös. Även om jag förstår henne och kan stötte henne så kan jag inte bota henne från den ångest och depression som hon är inne i nu. Inte heller kan jag plocka bort hennes problematik. Dessa dagar ser jag det faktum att jag har AS som anledningen till att även hon har det och jag går snart under av skuldkänslor för att jag orsakat henne detta. Irrationellt, jag vet. Men tankarna lämnar mig inte en sekund.

Alien På BUP har man sagt att jag ska berätta. Naturligtvis tycker de så. Och det tycker även jag OM det inte var för det faktum att det kommer att punktera henne.
Problemet med psykologen är att hon vägrar gå dit. Hon vill inte träffa någon, hon vill inte åka någonstans och hon vill inte prata med folk i telefonen ens. Hon klarar inte av något socialt just nu, och själv går jag runt livrädd för att detta ska hålla i sig i åratal, kanske för alltid.

cegeri Självklart får han gärna läsa inläggen! Jag är, som sagt, tacksam för all input jag kan få!

Slutligen vill jag säga att ingen behöver känna sig tvingad att skriva svar till mig. Jag behöver ventilera för första gången i mitt liv. Tidigare har jag bara stängt in allt och bititi ihop. Eftersom jag inte har vänner (vilket är helt och hållet självvalt) så hamnar jag i en knepig sitatuion där jag inte har någon annan än min familj att ventilera med, och ärligt talat börjar det skära sig där.

Men det handlar ju inte om mig. Jag tänker bara som så, att om jag får skriva av mig så orkar jag mer och längre och kan då finnas där fullt ut för min dotter.

Skolan ringde igen och ville ha ett möte med mig och barnens pappa. Detta fast att de nu blivit lovade att träffa BUP efter påsklovet. De har tydligen panik och måste träffa oss fort fort.
Jag blir så förbannad, för vi har fan nog ändå. Ingen av oss orkar med den jävla stress de lägger på oss. Det är ett underligt sätt att hjälpa dottern på. Deras anmälan till soc kan slutligen leda till att dottern måste prata med en massa tanter från soc (de får då fan komma hit för hon åker inte en millimeter) vilket hon knappast kommer att må bättre av.

Vad är det med skolan när de aldrig någonsin kan inse att de inte har en susning om vad t.ex Asperger innebär, utan direkt drar egna slutsatser utan att ens ställa frågor, läsa på eller engagera sig.

Fy fan för skolan!

Usch vad jobbigt allt verkar! Och usch vad irriterande att inte kunna uttrycka ordentligt i ord hur grinig jag blir på Systemet! Det skulle kunna skrivas ungefär såhär:

#¤&#W¤%&#¤%/TRYHDFGHe%&%¤

förvisso, men det saknar många av de pikanta gester man kan göra till ovanstående harang.

Jag har tyvärr inga tips, inga råd, inget vettigt att säga (mer än ovanstående, och frågan är hur vettigt det är egentligen...) utan tänkte bara försöka förmedla lite av hur frustrerad jag blir å dina vägnar.

Mitt svar kanske kunde missuppfattas. Jag menade att om dottern fått AS-diagnos så skulle jag börjat med att berätta om in AS-diagnos och försökt få fram att allt inte är negativt. Så jag tänkte att du Tahlia också skulle börja med att prata om dig själv och hur du haft det. Sen när hon smält det, går du vidare med att berätta att orsaken till hennes problem i skolan är hon själv har AS.

Men ärligt talat, om dottern mår så dåligt just nu, skulle jag också vara skräckslagen för att berätta nåt som ev fick henne att må ännu sämre.

Betr framtida jobb så kan du ju säga att på hunddagis så går man främst ut med hundarna två ggr om dagen, ger hundarna vatten och mat och torkar golven. När man har tid över så gosar man med hundarna och borstar pälsiga hundar. Man behöver inte ha så mycket med folk att göra, utom att hälsa när man kommer och går.

Sen finns det ju jobb som kan utföras hemma, t ex vid datorn.

Slutligen så kan du väl berätta att du också hade perioder när du inte ville träffa folk men att det går över (det verkar inte gått över för dig men en vit lögn kan inte skada). Jag tror nämligen att hon tappat förtroendet för andra just nu. Och också självförtroendet och då orkar men inte med andra.

Skolan verkar jobbigt påträngande. Men kanske är det bra om du och pappan träffar dem och öga mot öga kan berätta om varför dottern inte mår bra och inte kan träffa nån och vad Asperger kan innebära. En del personer måste få höra samma sak flera gånger innan det går in.

Tack weasley. Du satte ord på mina egna tankar

Alien

Problemet med att ta upp det som varit positivt för mig är att det inte går. Min dotter var 4 när jag gick in i väggen. I nästan sju år framåt såg hon mig sjuk, även om de senaste åren inte var lika illa som i början. Hon minns knappt hur jag var när jag mådde bra och tålde stress. Hon kan inte se något positivt i min Asperger. Problemet är ju att jag inte heller kan det.

Och visst kan jag säga att problemet med att umgås med människor försvinner, men min dotter är alldeles för smart för att gå på att det på något vis försvunnit för mig. Hon tillbringar all sin tid med mig och vet att jag inte umgås med andra, och att jag inte vill ens om jag kunde.

"Problemet" är att trots att min dotter är så "dålig" på att läsa andra människor, så läser hon av mig som en öppen bok. Mår jag taskigt, är i en dalgång, så reagerar hon direkt på det, hur jag än försöker dölja det. Hon är dessutom den enda person jag träffat på som faktiskt KAN läsa mig. Men detta är ju, i det här skedet, bara en nackdel.

Men ett mycket bra råd, absolut! Jag menar inte alls att dissa ditt råd på något vis! Skulle situationen varit mer "normal" hade det funkat skitbra! Tyvärr är aldrig någonting runt mig och min familj speciellt "normalt"

tahlia skrev:Problemet med att ta upp det som varit positivt för mig är att det inte går. Min dotter var 4 när jag gick in i väggen. I nästan sju år framåt såg hon mig sjuk, även om de senaste åren inte var lika illa som i början. Hon minns knappt hur jag var när jag mådde bra och tålde stress. Hon kan inte se något positivt i min Asperger. Problemet är ju att jag inte heller kan det.

Och visst kan jag säga att problemet med att umgås med människor försvinner, men min dotter är alldeles för smart för att gå på att det på något vis försvunnit för mig. Hon tillbringar all sin tid med mig och vet att jag inte umgås med andra, och att jag inte vill ens om jag kunde.

"Problemet" är att trots att min dotter är så "dålig" på att läsa andra människor, så läser hon av mig som en öppen bok. Mår jag taskigt, är i en dalgång, så reagerar hon direkt på det, hur jag än försöker dölja det. Hon är dessutom den enda person jag träffat på som faktiskt KAN läsa mig. Men detta är ju, i det här skedet, bara en nackdel.

Men ett mycket bra råd, absolut! Jag menar inte alls att dissa ditt råd på något vis! Skulle situationen varit mer "normal" hade det funkat skitbra! Tyvärr är aldrig någonting runt mig och min familj speciellt "normalt"

Men kan du inte berätta om ditt liv innan du ramlade ner i utbrändhet och depression? Och berätta att du nu inte orkar träffa folk pga du tål stress så dåligt? Alltså att din isolering inte beror på Asperger i sig utan på utbrändhet? Dessutom så kan du säga att du helst umgås med folk på nätet pga problem med ont om pengar, problem med tänderna etc. Underförstått, hon behöver inte få samma problem.

Att ha AS behöver inte betyda att man vill leva totalt isolerat. Kanske hon skulle behöva träffa andra aspergerbarn. Men det stupar ju på att hon inte vill träffa nån just nu. Via nätet då? Men du vill inte berätta om hennes AS än. Men har hon öht några kontakter på nätet, communities, msn, e-brevvänner? Finns det något som hon tycker är roligt att göra nu?

Alien skrev:Men kan du inte berätta om ditt liv innan du ramlade ner i utbrändhet och depression? Och berätta att du nu inte orkar träffa folk pga du tål stress så dåligt? Alltså att din isolering inte beror på Asperger i sig utan på utbrändhet? Dessutom så kan du säga att du helst umgås med folk på nätet pga problem med ont om pengar, problem med tänderna etc. Underförstått, hon behöver inte få samma problem.

Att ha AS behöver inte betyda att man vill leva totalt isolerat. Kanske hon skulle behöva träffa andra aspergerbarn. Men det stupar ju på att hon inte vill träffa nån just nu. Via nätet då? Men du vill inte berätta om hennes AS än. Men har hon öht några kontakter på nätet, communities, msn, e-brevvänner? Finns det något som hon tycker är roligt att göra nu?

Visst kan jag berätta om mitt liv innan. Det är bara det att dottern har dragit en direkt parallell mellan att jag har AS och att det blev som det är nu med mig. Önskar att hon inte drog sådana slutsatser av sig själv, men det gör hon, och i detta avseendet har hon helt rätt.

Nej, hon har nästan ingen nätkontakt med msn communities och liknande och där är det jag som slagit i bromasrna. Eftersom hon haft ett fungerade socialt liv offline, så har jag gjort allt för att hon inte ska fastna online. Jag tycker själv inte att det är direkt nyttigt att sitta framför datorn dagarna i ända.

Något hon tycker är roligt att göra nu? Sims är roligt. Att rita är alltid roligt. Men det hon tycker om att göra nu inkluderar henne och eventuellt mig, ingen annan. Inte ens lillasyster. Lillasyster ska helst inte finnas med i bilden.
Det är så svårt när man inte når fram.

Finns det en möjlighet att hon redan har förstått att hon har AS, men håller inne med det, kanske minst lika mycket för att du är tyst om det som för att skona sig själv?
(Tänker, om så skulle vara, mycket på vad Ganesh skrev.)

Zombie skrev:Finns det en möjlighet att hon redan har förstått att hon har AS, men håller inne med det, kanske minst lika mycket för att du är tyst om det som för att skona sig själv?
(Tänker, om så skulle vara, mycket på vad Ganesh skrev.)

Det tror jag faktiskt att många redan förstått innan de får diagnosen. Att berätta om en diagnos kan ju inte anses vara viktigt i ett så kort perspektiv som BUP och skolan har i Tahlias fall. Det är knappast någon mirakelkur som kan lösa alla problem som man verkar tro. Fast BUP och skola brukar vara glada för snabba fixar som de själva helst inte ens behöver medverka till, samt att skylla över problem som man själva skapar på andra.

tahlia skrev:Visst kan jag berätta om mitt liv innan. Det är bara det att dottern har dragit en direkt parallell mellan att jag har AS och att det blev som det är nu med mig. Önskar att hon inte drog sådana slutsatser av sig själv, men det gör hon, och i detta avseendet har hon helt rätt.

Nej, hon har nästan ingen nätkontakt med msn communities och liknande och där är det jag som slagit i bromasrna. Eftersom hon haft ett fungerade socialt liv offline, så har jag gjort allt för att hon inte ska fastna online. Jag tycker själv inte att det är direkt nyttigt att sitta framför datorn dagarna i ända.

Något hon tycker är roligt att göra nu? Sims är roligt. Att rita är alltid roligt. Men det hon tycker om att göra nu inkluderar henne och eventuellt mig, ingen annan. Inte ens lillasyster. Lillasyster ska helst inte finnas med i bilden.
Det är så svårt när man inte når fram.

Ja, att sitta i timtal framför datorn och ha hela sitt liv där är ju inte bra. Men det finns väl ett mellanläge mellan att jämt vara där och att inte alls ha några internet-vänner. Eftersom hon inte orkar träffa nån, tänkte jag att det skulle vara bra om hon åtminstone kunde kommunicera med interet-vänner. Fast just "lagom" brukar ju aspergare ha svårt med, så då skulle du behöva begränsa datortiden.

Det låter ju inte så bra för lillasyster att storasyster just nu vill ha monopol på dig. Hur går det med umgänge med deras far och andra släktingar då? Kan du få nån avlastning?

Alien skrev:
Ja, att sitta i timtal framför datorn och ha hela sitt liv där är ju inte bra. Men det finns väl ett mellanläge mellan att jämt vara där och att inte alls ha några internet-vänner. Eftersom hon inte orkar träffa nån, tänkte jag att det skulle vara bra om hon åtminstone kunde kommunicera med interet-vänner. Fast just "lagom" brukar ju aspergare ha svårt med, så då skulle du behöva begränsa datortiden.

Ja, visst kan jag begränsa hennes datortid. Men nu är det ju så att man inte har en susning om vem den på andra sidan skärmen är. "Sanna" 11 år kan visa sig vara "Bosse" 53 år. Jag kanske är överbeskyddande, men jag har sett så mycket skit på nätet så du anar inte.

Alien skrev:Det låter ju inte så bra för lillasyster att storasyster just nu vill ha monopol på dig. Hur går det med umgänge med deras far och andra släktingar då? Kan du få nån avlastning?

Avlastning kan jag glömma. Då främst eftersom det är hos mig hon vill vara. Sedan hon rasade nu så har hon varit hos sin pappa 3 gånger, och då bara ett fåtal timmar. Hon vill absolut inte dit, och när hon har åkt för att hon mår lite bättre så har hon mått sämre när hon kommit hem, för det frestat på så att vara där.

Hej!

Men tahlia, detta med MSN behöver inte vara så hemskt. Om hon har kompisar i klassen/skolan som har MSN så kan hon ju chatta med dem när hon inte orkar gå till skolan. Du kan ju sätta en gräns och bestämma att hon bara får chatta med personer som hon redan känner. Du kan ju också bestämma att hon inte får registrera sig på sidor som Lunarstorm och Kamrat förrän hon blir äldre.

Det finns pedofiler och annat på nätet, ja. Men jag känner ingen som drabbats av det. Om man inte lägger ut sitt foto på nätet eller talar om sitt riktiga namn, telefonnummer m.m. minskar ju risken drastiskt.

En mellanstadieelev ska inte sitta framför datorn utan vara ute och leka. Men om nu din dotter inte ens vill gå ut, eller orkar träffa kompisar, då är det en helt annan sak tycker jag.

Hälsningar

Lilla Gumman

tahlia skrev:Avlastning kan jag glömma. Då främst eftersom det är hos mig hon vill vara. Sedan hon rasade nu så har hon varit hos sin pappa 3 gånger, och då bara ett fåtal timmar. Hon vill absolut inte dit, och när hon har åkt för att hon mår lite bättre så har hon mått sämre när hon kommit hem, för det frestat på så att vara där.

En annan möjlighet är att försöka hitta avlastning för lillasyster? Om du har svårt att räcka till för även henne just nu, och det förstår jag, kanske hon kan få lite extra uppmärksamhet från någon annan? Hon kanske kan se och förstå och faktiskt uppskatta det - också för att komma ifrån storasyster lite?

Jag har det också trassligt just nu eftersom min fjärdeklassare inte varit mer än i skolan och vänt på tre veckor - hon ligger i sängen och gråter på morgonen och säger att "allting är bara hemskt" och hur långt ska man egentligen pressa ett barn?

Vi har i alla fall skolan med oss och en välvillig fast rätt oerfaren klasslärare som hon tycker om och en duktig och erfaren specialpedagog med skinn på näsan som vi också tycker om. Och en rektor som inte alls är ovillig att göra något - problemet är bara att vi inte riktigt vet VAD vi ska göra? Hon säger inte så mycket själv heller om vad det är som är så hemskt.

Jag skrev förut att jag brukar tvinga henne att prata även om hon inte vill men då menade jag inte tvinga iväg henne utan att jag börjar prata i telefon en och sedan överlämnar jag den helt sonika till henne så får hon fortsätta, och det gör hon. Jag har tänkt länge att jag skulle berätta det men glömt av det.

Jag har medvetet undvikit min tråd (denna alltså) en längre tid, eftersom jag själv var påväg att braka ihop. Jag tog helt enkelt ett längre påsklov från oron över skolan, och släppte tanken på den helt och hållet.
Det har varit underbart!

Nu har iaf skolan träffat BUP, men de förstår nog inte riktigt ändå. Bland det sista rektorn säger är "Men det måste ha hänt något i hennes direkta närhet, det kan ju inte bara vara skolan".
Ja, vad säger man? Just nu har jag släppt dem helt och hållet. De får göra vad fasen de vill, jag har viktigare saker att engagera mig i. Det som retar mig som fan är dock att skolan hela tiden försöker få fram att jag är en negativ influens i hennes liv. Att det är något enormt negativt att jag finns där.

Men, som sagt, jag har viktigare saker att tänka på, och det är dessa jag vill vädra av mig lite av idag.
Dottern har ju tagit små steg framåt mest hela tiden, och det har varit så underbart. Men nu har hon tvärrasat igen och jag känner mig så otroligt hjälplös! Hon sover lite eller inte alls, hon äter i princip ingenting (vi vägde och mätte henne. Hon är nu 153 och väger 35!?!). Hon säger att hon är rädd för i princip allt. Hon är rädd för andar och spöken, hon är rädd för att djuren ska dö, hon är rädd för att få en dödlig sjukdom och sedan inte kunna ta mediciner mot den... ja allt du någonsin kan komma på, oroar hon sig över och är rädd för.

Hennes mående har också resulterat i att en lägenhet i söråker är omöjlig för mig. Jag får husera hos mina föräldrar (Som bor i hus på landet) för hon blir så stressad av alla bilar och folk som springer i trapphuset.
Igår sa hon till mig "Jag vill aldrig mer tillbaka till skolan".

Jag är så orolig att jag mår illa, och det finns inget jag kan göra. Det är så illa att till och med jag har börjat fundera på mediciner. Men sådana mediciner har jag ätit själv, och vet vilket helvete det kan vara. Min största rädsla är att hon dras med självmordstankar och att hon gör något åt dem när hon blir äldre.
Är det någon som har varit/är i samma sits som har några bra råd? Både för min dotter, men även för hur jag själv inte bryter ihop och blir sjuk i detta läge. Jag är ju inte till någon nytta för min dotter om jag brakar ihop.

Så ska jag svara på Tittis inlägg också:

Titti skrev:En annan möjlighet är att försöka hitta avlastning för lillasyster? Om du har svårt att räcka till för även henne just nu, och det förstår jag, kanske hon kan få lite extra uppmärksamhet från någon annan? Hon kanske kan se och förstå och faktiskt uppskatta det - också för att komma ifrån storasyster lite?

Jo, visst skulle det vara bra.. men nu är det så att minsta dotter saknar mig. Det är mig hon vill tillbringa tid med, och det är jag (känner hon) som har haft för lite tid åt henne.

Titt skrev:Jag har det också trassligt just nu eftersom min fjärdeklassare inte varit mer än i skolan och vänt på tre veckor - hon ligger i sängen och gråter på morgonen och säger att "allting är bara hemskt" och hur långt ska man egentligen pressa ett barn?

Vi har i alla fall skolan med oss och en välvillig fast rätt oerfaren klasslärare som hon tycker om och en duktig och erfaren specialpedagog med skinn på näsan som vi också tycker om. Och en rektor som inte alls är ovillig att göra något - problemet är bara att vi inte riktigt vet VAD vi ska göra? Hon säger inte så mycket själv heller om vad det är som är så hemskt.

Jag har tänkt en hel dig på dig och din lilla tjej. Hur är det med henne nu? Går det bättre? Jag håller tummarna för henne och dig.

Titti skrev:Jag skrev förut att jag brukar tvinga henne att prata även om hon inte vill men då menade jag inte tvinga iväg henne utan att jag börjar prata i telefon en och sedan överlämnar jag den helt sonika till henne så får hon fortsätta, och det gör hon. Jag har tänkt länge att jag skulle berätta det men glömt av det.

Nu trodde jag väl inte direkt att du brottade ned henne och klämde in henne i bilen

Men tyvärr går inte telefonen med dottern heller. Hon vägrar helt sonika att ta i den. Men vi fortsätter att försöka!

Titti och thalia, jag kan bara inte tro att det egentligen är särskilt komplicerat. Svårt på gränsen till omöjligt att bryta sig ur när man är mellan 10 och 15, det minns jag så väl men komplicerat är det nog inte.

Inte vet jag hur mycket detaljer som kan tänkas vara gemensamma för mig och era unga men jag skriver ett stycke om vad jag led av ändå.

Bekräftelse, kan det vara något annat man har ett så rasande behov av? Mitt projekt var vad som gav mig mest, men tillfällig, bekräftelse på den tiden, inget annat bollplank fanns för vad som verkligen betydde något för mig, hur snälla folk runtomkring än var. Inte blev det lättare av att jag inte själv kunde beskriva vad som verkligen betydde något för mig.

Boten för mig hade varit någon äldre som förstod precis på vilket sätt jag letar efter smartast tankar att tänka och som därför kunnat ta tag i mina idéer. Ingen jag någonsin läst eller hört tankar från tänker som jag så det gör nog inte era döttrar heller, de behöver nog något annat men det kanske ger en uppslagsände i alla fall?

/ J